Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

 
Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

Vems är felet hur världen ser ut?

Jag läser Pelle Anderssons, vd Ordfront förlag, debattartikel i dagens DN och funderar kring världens väl. Det företag han ordnar om vill jag inte ens ta i min mun, inte ens tänka på. Jag funderar ändå kring den förhatliga näthandeln, storköpsområdena i städernas ytterkanter och de små butikernas väl. Jag funderar kring vad det är människorna i bygden verkligen vill ha. Visst är det så att du som företagare eller konsument handlar med eller i, visar omsorg om, det du vill ha. Eller är det bara en fråga om pengar? Kan leverantören inte tänka efter principer om samhällets väl? Om Pelle Andersson levererar till nätföretaget hellre än butiken så gör han det. Om konsumenten handlar hos nätföretaget hellre än i butiken så gör hen det. Väljer. Prioriterar. Jag ber att du, Pelle Andersson, leverantör eller konsument, prioriterar det samhälle du vill ha. Och jag ber konsumenterna, överallt, att förstå att ni spelar roll för det samhälle vi får. Var och en gör skillnad.

Om det amerikanska folket inte tycker att det är bra med en president som söndrar, ljuger, sprider falsk information och sparkar folk som inte är mer än hundraprocentigt lojala behöver de - de enskilda människorna - gå till valurnorna och rösta. Jag ber och hoppas att de gör det, att de röstar fram ett tryggare alternativ. Ert väl och ert val påverkar också oss. Det påverkar oss, dig och mig, och hur världen ser ut. Varje persons röst och agerande räknas. Vi, de små och enskilda, kan göra skillnad. Det förutsätter dock att vi förstår att varje människa kan göra skillnad. Kan Greta Thunberg, Obama och Trump så måste också du och jag kunna, eller hur?

Om det svenska folket vill ha kvar sina butiker, sina förlag och sin inhemska produktion måste de/vi förstå att vi - varje individ - har ett eget ansvar. Om du vill ha butikerna kvar i vår stad, så måste du och jag handla i dem. Du - och jag, alltså vi - måste handla där, inte på nätet. De människor som går in i en butik, fingrar, provar, drar och sen går hem och beställer på nätet bidrar aktivt till butiksdöden. Varje gång du tar i en vara du inte avser köpa, eller ens går in i butiken, riskerar ditt besök att bli en kostnad som inte matchas med en nödvändig intäkt. Du tär, även om du kanske tror att det är rätt och inte skadar att "bara titta". Allt är beroende av hur, förstås, men hur tänker du när du bara idkar sightseeing i butiken? Du kanske bara inte inser konsekvensen av ditt handlade? Det drabbas vi alla av lite nu och då, ja, rätt ofta, men är du medveten om vad du gör? Vi tänker inte till, förstår inte riktigt vad och hur vi påverkar samhällets utveckling när vi gör det vi gör. Vi borde bli duktigare på att tänka på vad våra handlingar - och våra uteblivna handlingar - leder till. Eftertänksamhet och principer kanske spelar roll? 

Pelle Andersson - är näteländet och fasansfullt drivna företagare framfart över världen bara de folkvalda politikernas fel? Har folket inte själva förstånd att se konsekvenserna? Är det inte folket - konsumenterna och leverantörerna - som har den egentliga makten? Du, alltså. Och jag. Vi. Måste du sälja via den förödande bjässen? Nej, det måste du förstås inte. Och jag måste inte handla där. 

Jag handlar - av princip - inte på nätet för min konsumtion. Jag går inte heller in i butiker om min avsikt inte är att handla. Ja, det händer att jag misslyckas i båda dessa ambitioner (om ingen relevant leverantör finns på orten), men i 98% av 100 så lyckas jag alldeles utmärkt. Det går. Det är en möjlig väg att gå. 

 
Anette Grinde

Artikeln i Miljömagasinet den 4 september 2020 är skriven av mig (enligt detta inlägg). Tidningen har slarvat med namnen. Vi får hoppas att den som fått äran eller skulden känner sig bekväm med orden. En utgivning är ju ganska definitiv och svår att ändra. 

Idag är idag...

Norrtälje kyrka. En kyrka mitt i byn, en kyrka mitt i den lilla staden. Nära till allt. Mitt i. Det är en plats att vila i. Stanna. Vänta. Reflektera. Tänka. Eller bara vara. Jag ser pallarna mitt i gången. Tänker på meditation, reflektion och stillhet.

Nej, så är det inte, tänker jag sen. Det måste vara förberett för begravning. Ja, det är också meditation, reflektion och stillhet. En begravning för avsked. Ett stillsamt avsked i coronatid. Ett avsked från någon som betyder något. Mer. Mycket. Någon älskad. Jag tänker på pappa. Jag tänker på människor som lämnar. Lämnat mig. Lämnat andra. Jag gör det i stillheten i kyrkan. Tänker. Vilar. På en plats som spelar roll. För mig. För många. Jag är glad att den finns.







Det är vackert med öppna kyrkor. Att det finns en möjlighet att gå in. Sitta ner. Vila. Reflektera. Det är vackert att det är möjligt. Det gör mig glad.

#ettlevanderoslagen #norrtälje #norrtäljehamn #roslagensbokhandel #enriktigbokhandel #roslagen #norrtäljekyrka #anettegrinde #samtidsbild 

Labacken - 2 augusti 2020 - hembygdsgårdens dag

Hembygdsgårdens dag 2020.
Labacken. St Eriks Gille. Roslagsbros hembygdsförening. 

Finbilsträff med Club 4cv Suède - söndag den 2 augusti 2020.

(5 st 4cv var på plats - de fyra ovan samt en vit från Hallstavik)

St Eriks Gille - Roslagsbros hembygdsförening - arrangerade hembygdsgårdens dag den 2 augusti 2020. Det här året ser annorlunda ut jämfört med andra år, men vi vill ändå försöka mötas. Det är viktigt att hålla sig på håll från varandra och vi möts i huvudsak ute i det fria.

Club 4cv Suède, genom Leif Hemlin, arrangerade samtidigt en finbilsträff på gården samma dag. St Eriks Gille uppmuntrade också traktorklubben i Norrtälje och andra veteranfordon i trakten att delta. Uppslutningen var god och gården fylldes med äldre vackra fordon för besökarna att begrunda och samtala om.

Som en del i arrangemanget med Club 4cv Suède visade Anette Grinde bilder och talade om hennes och Leif Hemlins Indienresor med motorcykel och cykel.

Club 4cv Suède samlades vid Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje kl 1000 och åkte i gemensam trupp, under ledning av Leif Hemlin, till Labacken i Övra Söderby. Strax efter kl 1100 visades bilder/fördrag och framåt kl 1200 öppnades arrangemanget för övriga besökare i bygden. Gårdsplanen var då fylld med härliga gamla traktorer och veteranfordon. Samtalen bubblade där människor stod utspridda med gott avstånd från varandra. Nyfikenhet, glädje och uppskattning för varandras specialintressen lyste klart denna dag. Det är fint att se.

Labackens alla hus var öppna, guidning och samtal företogs om hembygdshusen och föreningens historia. Uppskattande ord hördes av besökare, som gladdes över visning, tillgänglighet och samtal, liksom möjligheten att få veta mer från kunniga föreningsaktiva. Kaffe, bullar/kakor och korv utbjöds till försäljning av St Eriks Gilles idogt arbetande ideella krafter. Utan dem vore föreningen ingenting.

Vi tackar alla besökare och det ideellt engagerade föreningsfolket för en inspirerande och fin hembygdsgårdens dag - i detta coronans år 2020.

Anette Grinde






#steriksgille #roslagsbroshembygdsförening #labacken #samtidsbild #norrteljetidning #föreningsnytt #övrasöderbyvägen24 #ettlevanderoslagen  #club4cvsuede #4cv #renault4cv #hembygdsgårdensdag #vihållerdistans #tvåmetersregeln #coronatider

Omkring år 1990 - Hammarby IF Friidrott

Öppet hus vid Labacken 2 augusti 2020

Välkommen på öppet hus vid Labacken - hembygdsgårdens dag - söndag den 2 augusti 2020 kl 12-15.

Öppna hus, fika och härlig miljö. Finbilsträff med Club 4cv Suede.

Kanske kommer traktorklubben och andra veteranfordon också? 

Vi håller god distans - vänligen håll er på respektfullt avstånd från varandra.

 #steriksgille #hembygdsgårdensdag #hembygdsgårdarnasdag #roslagsbro #roslagsbroshembygdsförening #ÖvraSöderbyvägen24 #labacken
#finbilsträff #4cv #renault4cv #traktorklubben #swedishfika

Huggis..

Gårdagens djurmöte var en tjock, sicksackig huggorm liggandes i bussholken vid Roslagsbro kyrka.

A..

Grävlingsmöte

Igår, längs Roslagsleden, kom en grävling lufsande rakt emot mig. Den visade inga tecken på rädsla eller tanke på att avvika från stigen. Så när den var 3-4 meter ifrån mig hojtade jag, eftersom jag själv inte ville hoppa ut i diket Den tittade förvånat upp och avvek sen omedelbart i annan riktning.

A..

Jag gråter....

Jag grät när jag lyssnade på Sofie Sarenbrants sommarprat under häromdagens morgonpromenad.

Skuld. Sorg. Skam. Självförakt. Orden tär.

Det gör så ont att höra om hennes upplevelser. Jag undrar hur många, vem i omgivningen som utsatts och plågas. Vem som - likt Sofie - bär på annans skuld, vem har öppna sår eller tuffa ärr.

Förövaren bär det fulla ansvaret. Ja, men hur många år med sömnlösa nätter, förstörd livskvalité och ångesttimmar åstadkom han?

Preskriptionstid. Bevis. Lögn. Orden tär.

En trygg barndom, frihet från slag, hot och övergrepp genom livet är en självklarhet, eller hur? Återigen, varför händer det? Varför?
Vem är jag om jag inte ens orkar lyssna till de viktigaste berättelserna?

Jag lyssnar. Tänker. Läser. Talar. Orden tär, men skärper min uppmärksamhet.

Tack till er som berättar, hur plågsamt det än är att lyssna.

A..

Ärendeutredning kompost Birgholm

• Latrinkompostering; https://www.borgholm.se/latrinkompostering/
• Riktlinjer; https://www.borgholm.se/wp-content/uploads/2014/09/infoblad-latrinkompost.pdf
• Ansökan om dispens, blankett; https://service.borgholm.se/Form.ashx?id=133

Glöm inte...

27 maj.
Dagen börjar med strålande sol. Jag vacklade mellan att promenera, springa eller motorcykla. Egen fot eller mc är fint i bra väder. Jag väljer motorcykeln och njuter av färden, känner dofterna och naturens närhet.

När jag ska hemåt står det som spön i backen. Då är alternativen motorcykel och egna fötter ungefär lika som på morgonen, fast lika illa jmf med lika bra. Man blir blöt av regn, men det kunde varit längre och värre. Att åka mc är ändå ganska sympatiskt. Pinan blir avsevärt mer kortvarig än om jag skulle gå eller springa.

I sommar ska jag åka mer mc än bil, men cykla och springa mer än köra mc. Fler dar alltså, kanske inte fler mil.

Glöm inte! Det är i den fysiska bokhandeln man handlar sina böcker. Inte på nätet.

A.. 




26 maj 2020. MC-premiär för 2020. Sol och fint. Ljuvliga dofter.

Söderbyblomster

Övra Söderby
25 maj 2020
Foto Anette Grinde

Roslagsbro kyrka

Roslagsbro kyrka
25 maj 2020
Foto Anette Grinde

Norrtälje kyrka

Norrtälje kyrka 
25 maj 2020
Foto Anette Grinde

Välkommen till butiken..

- "Är du hostig eller snuvig? Vi ber dig återkomma när du varit symptomfri i två dagar."

Ja, det är bra för alla om vi håller oss på håll när vi är sjuka. Ute är också bra att vara, men inte nära folk. Solen skiner, Hitta-ut har startat och det är fantastiskt att vara ute i den friska luften. Fint, riktigt fint.

- "Tänk på att visa varandra hänsyn och håll två meters avstånd till varandra i hela butiken."

Ja, det är bra för alla. Det kan vi väl fortsätta med sen också. Ja, kanske inte två meter, sen alltså - men lite lagom trängselfri distans gillas. Då kan väl kanske 1 - 1 ½ meter räcka?

- "Är du 70 år eller äldre? Vi ber dig att undvika besök i butiken."

Nja, den där sista punkten håller jag inte med om. Är du 70 år eller äldre är du varmt välkommen till butiken.  Instruktionen på affischen känns fel på väldigt många sätt. Ja, ok, hänsyn och omsorg, ja, men det - samhällets budskap - rymmer också åldersdiskriminering, mobbning, rädsla och stigmatisering. Jag vill inte vara en del i det. Jag vill uppmuntra människor till samtal, rörelse, läsning - men med distans, ja.

Vi vill gärna att 70+ kommer till butiken och ber därför alla andra respektera deras närvaro här. Ni andra får hålla er på håll - observera två-meters-regeln. Kanske kan max fem personer (kunder) i butiken kan vara ett bra mått - och med god distans sinsemellan.

Vi välkomnar dig som är - eller avser bli - kund till butiken. Vi välkomnar dig som avser köpa en vara.

Vi ber dig som "bara ska titta" att avstå detta. Om du absolut vill komma in för att titta på huset och miljön ber jag dig vara mycket kortvarig och jag ber dig att avstå från att röra några varor (om din avsikt inte är att handla). Händerna bakom ryggen är en bra grej. Och - jag ber dig lämna huset om du ser att någon behöver besöka platsen. Vi befinner oss mitt i en pandemi och din rörelse i lokalen påverkar andra människor. Tack, för att du visar den hänsynen till andra.

Kund, välkommen. Tittare, välkommen åter när du önskar vara kund eller deltagare i en aktivitet.

Tack, för att du praktiserar fysisk distans. Vi håller gärna på två-meters-regeln här. Vi nyser och hostar i armvecket, om vi nu absolut måste. Den som är sjuk går förstås inte in i butiken.

Du som inte är kund väntar helst utanför.

A..

Det är ingen fördel, så gör inte det...

Köksbordssamtal som också berättar om våra olika personligheter.

Hon;

- Jaha, hur ska jag tänka idag, för att inte bryta ihop och deppa sönder

Han;

- det är ingen fördel att göra, så gör inte det.

A..

Jag fattar inte...

Jag undrar över den där 70+karantänsregeln och vad Folkhälsomyndigheten egentligen säger. Jag undrar hur det tas emot eller vrids till på vägen. Jag tänker att de säger; var superförsiktig med dig själv och andra, håll dig på håll från all form smitta för vi ser ingen skillnad, smitta ingen annan vad du än dragit på dig, tvätta händerna stup i kvarten - ja, de säger massa mer också, förstås. Håll distans, t ex ja.

Men, det där med 70+ och stanna hemma - säger de verkligen att personerna måste vara inomhus, att de inte får gå ut det strålande vårvädret, promenera och röra sig utomhus. Är det verkligen tänkt att det enda sättet att undvika människors smitta är att stanna inomhus?

Det verkar vara många (både 70+ och andra) som faktiskt tror så. Är det så? Har det ordats som att viruset snurrar i luften alldeles av sig själv? Det sägs ju också - att vi ska hålla distans med 1-2 meter. På vischan eller i den lilla staden som är så tom på folk låter "stanna hemma"-tvångstanken så otroligt absurd när någon säger den. Jag förstår den helt enkelt inte. Ja, om det är en Stockholms-stads-människa med aktiviteter som inkluderar många och med trängsel, eller annan storstad med massor av folk, men här?

Två meter eller fem - utomhus - duger inte det som säkerhet? Vi kommer att få så himla många deppade människor när vi hindrar dem från att gå ut. Jag skulle önska att Folkhälsomyndigheten tydliggjorde att det är distans som är grejen, inte att helt avstå från ute, från möten med väldigt få personer och med distans, från aktiviteter med få personer och med distans, med mera.

Notera nu att jag undrar, för att det inte rimmar så himla bra - jag uppmana inte någon alls att gå emot sin egen kunskap, sin egen rädsla, sina egna hotande barn eller annat som hela tiden poppar upp i detta. Jag uppmanar inte heller någon att gå emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer - men jag undrar vad de egentligen menar. Tänker de att Stockholms citys vanor och trängsel ser ut på lika sätt på andra platser i landet?

A..

De jobbar så ända in i vassen - NT 22/2 2010

Vi kan inte leva...

De kommer in i butiken, tittar runt och är aktiva med varorna. Drar, vrider och är tydligt oförsiktiga.

- Åhh, så mysigt.
- Har du tips på något bra?
- Ja, den, den och den. Eller kanske den eller den? Där finns det, och där finns det. Titta gärna också där uppe, där du hittar det och det. Vill du hellre ha sådant, så finns det här. Och det här.
- Tack, så fint.

Han ringer sin hustru.
- Ska jag köpa den?
- Jaha, det passar inte mig?
- Ok, jag ska inte ha något alltså, fast jag var sugen?

- Hur går det för dig, säger han till butiken?
- Kommer folk, handlar de?

Så.
Nej.
Han tar min tid, sliter kraftigt på varorna, ber om råd - men avstår från att handla.

- Nej, det går inte så bra när/om ni gör så. Då kommer butiken helt enkelt inte att överleva.

Vi kan inte leva på sådana "kunder".

A..

Lärarinnans sång - Vigdis Hjorth

Om någon vill göra en film - hur tänker den då på objektet, karaktären, huvudpersonen? Kan hen ta hänsyn till personens känslor eller är vad som helst tillåtet? Vad är rimligt? Varför ska någon vilja delta om/när en filmare/konstnär missbrukar förtroenden för sin egen sak?

Vad är att missbruka ett förtroende?

A..

Skriv, bara skriv

Hon tittar på högen som ligger på hallbordet. Hon ser medlemskort och inbetalningskort till Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen, Läkare utan gränser och Svenska FN-förbundet. Var säger det om henne? Vad är skälet till att hon är med i, eller bidrar till just dessa organisationer? Hur ser tankegångarna ut som har lett fram till dessa val? Har hon tänkt, analyserat? Vad gör de tankarna och handlingarna med henne som människa? Hur ser hon på sig själv?

Hon titta på högen, bläddrar och funderar. Hon har länge varit med i Naturskyddsföreningen, för att hon gillar det de står för och för att hon tror att hon bidrar, i det lilla, till deras fortsatta möjlighet att påverka i viktiga naturskyddsfrågor. Tidningen som kommer lite då och då bläddrar hon oftast förstrött i, läser några få artiklar, men hon blir alltid glad att den kommer. Samma sak gäller Svenska Turistföreningen, även om hon inte riktigt längre håller med i deras principer. De är för kommersiella sedan några år tillbaka. Hon gillar inte det. Hon gillade bättre när de var mer Friluftsfrämjaraktiga, mer naturnära. Friluftsfrämjandet lämnade hon när barnen inte längre var engagerade i Skogs-Mulle-verksamheten. Den var viktig, härligt och förhoppningsvis satte det några spår i barnens naturmedvetande. Hon minns Karin som en fantastiskt Mulle-ledare.

Hon tittar igen på inbetalningskortet till Svenska Turistföreningen och viker sen sakta ihop det längs den taggiga perforeringen. Det får nog vara bra med detta för nu, tänker hon, och lägger det i pappersinsamlingen. Var sak har sin tid.

Naturskyddsföreningen och Svenska FN-förbundet får vara kvar. Hon låter inbetalningskortet till Läkare utan gränser också vara kvar. Hon får fundera lite mer på hur hon tänker kring detta, men inte just nu. Nu vill hon ha en varm kopp te, sin röda, varma pläd och boken hon just köpt i bokhandeln.

A..

 

 

#skrivövning  

#medlemskap  #ideellaföreningar 

#jagbokhandlar helst i #roslagensbokhandel i #Norrtälje

Jag lider med människorna

Jag lyssnade på nyheterna igår, om Turkiet, Grekland och flyktingarna. Jag ser bilderna på människor som kommit från oroshärdar, som söker trygghet och bättre liv. Jag ser de små, små barnen i föräldrars famn. Jag ser styrka, rädsla, fasa, oro och sorg. Det gör ont.

Jag tänker på föräldrar som tvingas till fasansfulla val, barnen som tvingats följa med sina föräldrar i en flykt ut i ett ingenmansland där ingen vill släppa in dem. Där tårgas, vapen och hårda ord möter dem längs vägen. Vilken fasa de måste leva i, dessa människor - det går inte att föreställa sig, för vi har aldrig upplevt det.

Jag ber till högre makt att vi - du och jag - aldrig någonsin ska behöva drabbas av liknande förödelse i livet - och om det sker, att vi blir mottagna och inte behandlades som om vi vore ingenting. Ja, alla dessa människor som flyr - är någons barn, någons nära, någons guld. Det verkar som om de/vi som har det bättre inte minns det, som om vi tror att de är något annat än du och jag. Det gör ont i min själ.

När ska världens oroshärdar blir platser att leva på igen? Vad gör världens ledare och folk för att det ska vara drägligt för alla?

A..

Spring tills du stupar - februariutmaningen - dag 29

Tack, Leif, för pepp och markservice. Tack, för att du gör så att mat är klar när jag kommer hem efter dagens värv. Tack, för att du inte protesterar när jag får galenskap i hjärnan. Stillsamt pepp, och/eller att du ändå tror på det jag gör, är fint. Tack, väldigt mycket tack.

Tack, Mikael, för påhittet med utmaningen Spring Tills Du Stupar. Juli gick ju an, med reserver, sparande och så, men februari var ju bara vrickad, tänkte jag. Den är absurd, ren galenskap, men den visade sig ju vara genomförbar. Det trodde jag inte, verkligen inte, men jag hade fel där. Jag vände på´t i min hjärna och plötsligt var det omöjliga möjligt.

Kanske var det pratet om planen, den nödvändiga planen, som gjorde det genomförbart? Eller kanske var det pratet om uppdelningen av sträckorna, ömsom si och ömsom så? Kanske var det för att någon som skrev att han klev upp (omåttligt) tidigt för att få till en sträcka eller två, och jag tänkte, jasså, jasså? Eller också var det de fantastiska bilderna, de glada tillropen och alla fantastiska människor som försöker, vill och gör? Oavsett vad, så är det ändå fantastiskt, när omöjliga ting visar sig möjliga.

Tack, Sofie, som peppade igång mig i juliutmaningen i somras. (Ja, jag klarade den.) Tack, Sofie, för att du därmed också peppade igång mig nu i februari. Juli hade jag bara struntat i, om du inte deltagit och fått mig till start. Tack. Februari följde i spåren efter juli, ett juli som satt länge kvar i lyckohjärtat. Tänk, att jag kunde. Nu kunde jag också februari.

Tack, ni alla i gruppen, ni som peppar, hetsar, gläder, skapar möjligheter, visar mys, glädje, framåtglöd och höjer ribbor. Saltgurka, varierande rundor på galna tider, makabra löparbandsprestationer, onådigt eller ljuvligt väder, ostkaka, ljuvliga soluppgångar, mörker, semlor, godis, värre och värre löpartider på dygnet och mycket annat skapar nya tankar och nya möjligheter.

Kan du, så måste väl ändå också jag kunna (ja, inte länge på löpband och inte miles-omräkning)?

Och ja, tänk, det kunde jag.

Tack, för allt. Jag är i mål!

A..

Spring tills du stupar - februariutmaningen - dag 27

I går tänkte jag att jag har typ 90 km kvar (visst avrundningsfel) att springa av den lagom galna februariutmaning som jag är en del av. Jag tänkte att det är för lååångt. Sen sa någon att det bara var typ två maror kvar (27+28+29=84 km) - och någon annan att man hade 72 timmar på sig. Nu - efter frukost den 27/2 - har jag typ 29+28+9 kvar. Det är 66 km. Det är mindre än 1½ mara.

Målbild, målbild - ja, man ska ha rätt målbild, dela upp sträckan i delsträckor och inte göra pinor större än de är. Du ska också göra det du ska så tidigt som det är möjligt under dagen.

Du ska. Du kan.

A..

Albert Andersson - Söderby affär, Roslagsbro

Utdrag ur Födelse- och dopbok 1855 Roslags-bro

Födelse- och dopbok 1855 Roslags-bro 

Carl Petter föddes i Öfver Söderby, Roslagsbro, den 30 september 1855. Hans föräldrar var Skattebonden Anders Perhson och Anna Greta Pehsdotter. 

En skattebonde var i Sverige en hemmansägare och brukare av skattejord (skattehemman) som betalade årlig ränta (skatt) till kronan, det vill säga svenska staten. Skattebönderna ägde sin egen jord, till skillnad från kronobönderna som brukade jord som ägdes av kungamakten, och hade därför rättigheter kopplade till ägandet så som jakträtt.

Karlsdotter, Anna Lovisa

Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1880

Utlunda, Roslags-bro - Folkräkning 1880

Familj nr 1
Persson, Anders, f. 1830 i Roslags-Bro Stockholms län, Hemmansägare
Persdotter, Anna Greta, f. 1826 i Lohärad Stockholms län
Karl Petter, f. 1855 i Roslags-Bro Stockholms län
Gustaf, f. 1860 i Roslags-Bro Stockholms län Johan, f. 1863 i Roslags-Bro Stockholms län
August, f. 1867 i Roslags-Bro Stockholms län

Familj nr 2
Karlsdotter, Anna Lovisa, f. 1856 i Roslags-Bro Stockholms län, Piga

Karl Petter Andersson och Anna Lovisa Karlsdotter - son och piga på gården - hittar sedan ihop.

Albert Anderssons far Karl Petter Andersson är född 1855-09-30 Övre Söderby, Roslags-Bro och är död 1926-11-09 Inål, Roslags-Bro. Hans mor Anna Lovisa Karlsdotter är född 1856-07-25 Gryta, Roslags-Bro och död 1924-01-30 Inål, Roslags-Bro. (enligt personakt från Leif Eriksson - robro.se)

Persson, Anders, f. 1830 i Roslags-Bro - är född 14/4 1830 i Öfvre Söderby - av far Pehr Eriksson född 1791 26/3 och mor Brita Stina Jansdotter född 1795 23/3.

Från 1968 är Anders Persson bonde på Utlunda 1. Han har då - 1968 - sålt Övra Söderby till Kapten Karl Petter Eriksson, om jag tolkar sakernas ting korrekt. Övra Söderby har dessförinnan varit i familjens ägo och bruk sedan 1600-talet. Det är alltså i Karl Petter och Helenas hus Albert Anderssons tidigare släktled har huserat.

Leif Eriksson, Drottningdal, har släktforskat om Albert Anderssons anfäder ända ner till mitten av 1500-talet. Jag har tagit del av ett släktled, som omfattar 24 tätskrivna sidor. Det är en helt enorm forskning i kyrkoböcker, med klurig stil och magisk läsning. Att släktforska är fantastiskt, men också enormt tålamodsprövande och kräver goda ögon, god läskunskap och en smula fantasi. Jag imponeras mycket stort av den forskning som Leif Eriksson har gjort, det lilla jag nu har sett. Jag tänker mig att det finns ohyggligt mycket mer i hans egna gömmor.

Det kommer kanske mer, om forskning kring folk och platser vad tiden lider.

A..