15 januari 2013. Avfärd.
Uppstigning i ottan. Roine skjutsar oss till Arlanda. Vi är där i god tid, checkar in utan problem och klarar säkerhetskontrollen utan ett endaste litet pip. Vi träffar Jennys kompis Amanda, som skall flyta med samma plan till oss till Doha/Qatar. Därifrån åker vi vidare till Chennai/Madras och hon till Mumbay. Hon skulle tillbringa ca 7 veckor för färd till t ex Goa och Govarna, mm, med ryggsäcken och goda vänner som följeslagare. Vi hoppas att hon får en fin resa.
Vi själva känner oss lite nybörjarnervösa, trots vår tidigare erfarenhet av landet. Eller kanske är det på grund av just detta, som vi är nervösa. Ringrostigheten går säker över ganska snart.
Vi flyger med Qatar Airways, som nu har funnits i några år. Det har bra flygningar, även om de inte håller den superklass som vi upplevde med Emirates för några år sedan. Arlanda har fina, öppna ytor men alltför få toaletter. De är därtill mycket dåligt städade och inte försedda med toapapper. Det ter sig nästan indiskt redan på Arlanda. Ute småsnöar det. Det är lite råkallt. Resenärerna tittar på varandra med en gemensam tanke – "detta vill vi gärna lämna, för en ljuvigt skön värme som väntar några timmars flygning bort."
Vår tanke är att njuta, att vårda vår relation, att se den östra-indiska landsbygden och att låta värmen svepa över oss. Vår tanke är också att möta indierna där de är, där de bor och se hur de lever. - att lära oss mer om andra, helt enkelt. Det är vår tanke, eller åtminstone min.
Vid hemkomst skall jag lära mig mer om digital bildbehandling och om FN.s resolution 1325. Den digitala bildbehandlingen kommer att kräva nya tekniska resurser och ge nya förutsättningar för mina bilder. Mer tid vid datorn kanske inte är önskvärt, men bättre bilder kan bara ge postiva följdverkningar. 1325 ser jag stort fram emot att lära mig mer om. Glädjen och tillförsikten infinner sig. Det är en angenäm känsla. Den är lite ovan, men skön.
I toalettkön på planet kommer jag i samspråk med en man från Härnösand. Det visar sig ganska snart att han är marathonlöpare, medlem i Svenska Marathonsällskapet och läsare av Marathonlöparen (där jag nu är redaktör). Nej, han vill inte skriva i tidningen, men han lovar att fråga sin springande son som skriver löparprogram till en grupp som utgår ifrån Karlberg i Sthlm. Där tränar t ex Anna Rahm och Ulrika Johansson, som ju tillhör Rånäs 4H – precis som vi gör. Världen är så liten, så man får le. Mannen i toalettkön hade sprungit marathon på 3,07, vilket verkligen inte är fy skam. Sri Lanka var nu hans mål. Man får hoppas att han får god strandlöpning med sina nyinköpta barfotaskor.
I Doha/Qatar är det väl tillrättalagt. Det är lätt att gå rätt, och svårt att gå vilse. Vårt plan vidare till Chennai inkluderar bara ett fåtal västerlänningar. Resten är indier. Västerlänningarna bytte till andra destinationer i Doha.
16 januari 2013. Chennai/Madras
Ankomst Chennai i en väldigt tidig timme. Temperatur +24 grader. Fuktigt.
Efter en stunds filosoferande på flygplatsen tar vi en taxi in till staden, som ligger knappt 2 mil bort. En "prepaid" taxi (450 rupier) med en trafikkunnig chaufför tar oss till Chennai/Egmore där vi utan prut hittar ett hotell. 24-timmarsregeln gör dock att vi trillbringar ett par timmar på ett närliggande café innan vi checkar in.
Frukosten för dagen bli kaffe, ris som påminner om potatismos och grönsakssåser. Kryddstarkt. (172 rupier). Vi förundras över ljudet, smakerna och lukterna. De är oerhört intensiva. Det finns ingen tystnad i staden när ljuset gryr. Vi förundras över skillnaderna mellan land och folk.
Vi checkar in på vårt första hotell denna resa (kl 0830 – 1100 rupier) och lägger oss för att vila en stund. Efter några minuter ringer det frenetiskt på dörren, med en förskräcklig ljudvolym. Och igen efter en stund. Det är receptionen som vill ha en signatur på en passkopia. Han får vänta till senare, vilket medför att han upprepar sin ringning en stund senare. Envisheten från den ena parten krockar med en väldig trötthet hos den andra. Han får lov att vänta. Vi somnar i ett fruktansvärt oljud från gatan. Vi har ett skarpt indiskt gatuljud alldeles utanför vårt fönster. Det hjälper inte att fönstret är stängt.
Efter några timmars sömn i bruset ger vi oss ut för att ta ut lite pengar, hitta en karta och en cykelaffär. Ja, pengarna klarar vi, men resten går vi bet på.
Vi äter Masala Dosa (en sorts pannkaka, fylld med potatis/lökröra och serverad med olika såser, 122 rupier) till middag innan vi åter lägger oss för sömn. Vi är i otakt med tiden.
17 januari 2013. Chennai/Madras.
Sovit länge, trots ett mycket högt gatuljud utifrån. Vi går inte ut för frukost innan klockan är 10. Vi får bättra oss sen. Idag är målet att hitta cyklar, så att vi kan lämna staden i morgon.
Frukost Ghee Roast (en stor pannkaka med olika grönsakssåser), Onion Uthappan (en "rispannkaka", nästan som omelett men utan ägg – serveras med olika grönsakssåser), vatten & kaffe. (195 rupier).
Vi tar en ricksha till Spencer Plaza, Anna Salai (60 rupier), där det skall finnas ett köpcentrum. Väl där, noterar vi ett sådant med många butiker. Bra, men inga kartor och inga cyklar. Vi frågar vidare och pekas mot Triplicane, en annan stadsdel. Det sägs vara för långt att gå eller fylld av festivalfirande muslimer. Det visar sig vara fel. Rickshaförarna är ett kapitel för sig. De har livlig fantasti ibland.
I Triplicane hittar vi en karta över Chennai, en över Andhra Pradesh och en över Orissa på ett bräde (120 rupier). Efter en stunds ledande efter en cykelaffär får vi byta stadsdel igen. Vi tar oss till Parrys med hjälp av en ricksha där vi uppenbart inte var eniga om priset. Han försökte dubbla när vi skulle kliva ur. Han hävdade pris per person och vi hävdade pris per ricksha som det alltid varit förr. Han fick priset per ricksha, som vi hade tänkt (& sagt).
Butikerna i Indien är lite lustiga. Om man söker en bokhandel, så finner man tre-fyra-fem nära varandra. I nästa stadsdel kan man inte räkna med att finna en endaste bokhandel. Om man sedan söker en cykelaffär så ligger också de tätt, tätt, tätt. Det finns inte en i varje stadsdel, utan fem längs en gata i en stadsdel och ingen i de andra. Det blir en hel del åkande innan vi finner det vi ska. I morgon är målet att checka ut från hotellet, köpa en cykel var och ta oss ett stycke norrut. Vi får se hur väl vi lyckas med detta.
På väg hem från Parrys till Egmore går vi fel. Vi går över en bro där det bor mängder med "fattigfolk" i plåtskjul. En liten tjej tömmer sin sophink från bron, ner över området. Här är ingen plats att vara i mörkertid. Det känns olustigt fast det ännu är ljust. Efter en del felvandring tar vi till slut en ricksha hem. Vi har lärt oss vad det borde kosta och kan relativt lätt pruta ner till rätt nivå.
Vi äter en Paneer Biryani (vegetarisk ost i välkryddat grönsaktsris), en Vegetarisk Biryani (välkryddat grönsaksris), te och vatten (125 rupier) innan vi går åter till hotellet för vila (ca kl 1900). Det får räcka för idag.
I trappan i hotellet möter vi ett par från Österrike som varit ute och rest i Indien i tre månader. De kom just ifrån Andamerna, som de talar väl om, och de åker hem i morgon.
Idag fyller syster Ulrika 50 år och idag firar Leif & jag 7½ år tillsammans. Det firas med en halv kapsyl whiskey vardera.
18 januari 2013. Chennai/Madras.
Efter en sömnlös natt vaknar vi obeslutsamma. Vi checkar ut från hotellet och vet inte vart vi skall ta vägen härnäst. Frukost Poori med grönsaker/såser (ett sorts uppblåst bröd, flottigt som bara den), kaffe/te och vatten (150 rupier). Jag känner mig myggbiten, vilket inte är så bra.
Idag skulle vi köpa cykel, med dit kom vi inte. Vi byter spår. Spåret blir väldigt virrigt men till slut tror vi att vi är i mål. Vi besöker en resebyrå. De ger oss alltför höga priser. Vi bokar själva och mitt i bokningen & kortbetalningen låser sig datorn och strax därefter går strömmen. Jag får spatt. Vi lokaliserar Air India i Chennai och går dit. Efter en lång svettig promenad med en tung packning når vi rätt gata. Den börjar på nummer 150 och vi skall till nummer 19. Plötsligt noterar vi att ömse sidor om vägen heter olika. Gatan har sålunda två namn och plötsligt byter "vår sida" namn och numrering. Till slut hittar vi Air Indias kontor. Ja, vi hittar bokningen. Nej, den gäller inte. Den är annulerad. Nej, vi vet inte om de dragit pengarna. För att få reda på det måste vi ringa till Air Indias kontor i Delhi. Air Indias kontor i Chennai kan inte hjälpa oss att göra det. De kan inte ringa så långväga samtal.
Vi bestämmer oss för att vår nästa uppgift måste bli att hitta ett hotell och skaffa ett teleabonnemang. Vi tar, efter hård prutning, en ricksha till Triplicane, där vi checkar in på Paradise hotell. Det ser fint ut, men skenet bedrar. Det är gott om kackerlackor här. Vi upptäcker dem för sent och får gilla läget.
Telefonuppgiften går vi bet på. Ingen törs sälja ett telefonabonnemang till oss. Vi hade det svårt i fjol med telefonuppgiften och det verkar gälla också i år. Vi upptäcker en resebyrå och tittar in för att se om de kan boka en ny resa åt oss. Resebyråtjänstekvinnan hade sannolikt aldrig bokat en resa tidigare. Det tog en evinnerlig tid, språket var komplicerat och vi får nog se om vi kommer iväg på den resa mot sydost som vi nu tänkt oss. När kunderna får hjälpa till, så undrar man till slut vem som skall göra vad. Vi kunde inte betala med kort och var därför tvungna att gå ut och ta ut mer pengar. En person, som vi tror var en annan kund, fanns i lokalen och ledsagade oss till bankomaten och tillbaka till resebyrån. Det hela blev ytterst märkligt. Håll nu tummarna för att allt blev rätt.
Dag ett klarade vi att ta ut pengar. Dag två köpte vi kartor. Dag tre har vi lyckats boka en resa. Här går det verkligen undan. Någon cykel lär det inte bli än på några dagar.
Indien är verkligen Indien. Ett ytterst märkligt land.
A...
Uppstigning i ottan. Roine skjutsar oss till Arlanda. Vi är där i god tid, checkar in utan problem och klarar säkerhetskontrollen utan ett endaste litet pip. Vi träffar Jennys kompis Amanda, som skall flyta med samma plan till oss till Doha/Qatar. Därifrån åker vi vidare till Chennai/Madras och hon till Mumbay. Hon skulle tillbringa ca 7 veckor för färd till t ex Goa och Govarna, mm, med ryggsäcken och goda vänner som följeslagare. Vi hoppas att hon får en fin resa.
Vi själva känner oss lite nybörjarnervösa, trots vår tidigare erfarenhet av landet. Eller kanske är det på grund av just detta, som vi är nervösa. Ringrostigheten går säker över ganska snart.
Vi flyger med Qatar Airways, som nu har funnits i några år. Det har bra flygningar, även om de inte håller den superklass som vi upplevde med Emirates för några år sedan. Arlanda har fina, öppna ytor men alltför få toaletter. De är därtill mycket dåligt städade och inte försedda med toapapper. Det ter sig nästan indiskt redan på Arlanda. Ute småsnöar det. Det är lite råkallt. Resenärerna tittar på varandra med en gemensam tanke – "detta vill vi gärna lämna, för en ljuvigt skön värme som väntar några timmars flygning bort."
Vår tanke är att njuta, att vårda vår relation, att se den östra-indiska landsbygden och att låta värmen svepa över oss. Vår tanke är också att möta indierna där de är, där de bor och se hur de lever. - att lära oss mer om andra, helt enkelt. Det är vår tanke, eller åtminstone min.
Vid hemkomst skall jag lära mig mer om digital bildbehandling och om FN.s resolution 1325. Den digitala bildbehandlingen kommer att kräva nya tekniska resurser och ge nya förutsättningar för mina bilder. Mer tid vid datorn kanske inte är önskvärt, men bättre bilder kan bara ge postiva följdverkningar. 1325 ser jag stort fram emot att lära mig mer om. Glädjen och tillförsikten infinner sig. Det är en angenäm känsla. Den är lite ovan, men skön.
I toalettkön på planet kommer jag i samspråk med en man från Härnösand. Det visar sig ganska snart att han är marathonlöpare, medlem i Svenska Marathonsällskapet och läsare av Marathonlöparen (där jag nu är redaktör). Nej, han vill inte skriva i tidningen, men han lovar att fråga sin springande son som skriver löparprogram till en grupp som utgår ifrån Karlberg i Sthlm. Där tränar t ex Anna Rahm och Ulrika Johansson, som ju tillhör Rånäs 4H – precis som vi gör. Världen är så liten, så man får le. Mannen i toalettkön hade sprungit marathon på 3,07, vilket verkligen inte är fy skam. Sri Lanka var nu hans mål. Man får hoppas att han får god strandlöpning med sina nyinköpta barfotaskor.
I Doha/Qatar är det väl tillrättalagt. Det är lätt att gå rätt, och svårt att gå vilse. Vårt plan vidare till Chennai inkluderar bara ett fåtal västerlänningar. Resten är indier. Västerlänningarna bytte till andra destinationer i Doha.
16 januari 2013. Chennai/Madras
Ankomst Chennai i en väldigt tidig timme. Temperatur +24 grader. Fuktigt.
Efter en stunds filosoferande på flygplatsen tar vi en taxi in till staden, som ligger knappt 2 mil bort. En "prepaid" taxi (450 rupier) med en trafikkunnig chaufför tar oss till Chennai/Egmore där vi utan prut hittar ett hotell. 24-timmarsregeln gör dock att vi trillbringar ett par timmar på ett närliggande café innan vi checkar in.
Frukosten för dagen bli kaffe, ris som påminner om potatismos och grönsakssåser. Kryddstarkt. (172 rupier). Vi förundras över ljudet, smakerna och lukterna. De är oerhört intensiva. Det finns ingen tystnad i staden när ljuset gryr. Vi förundras över skillnaderna mellan land och folk.
Vi checkar in på vårt första hotell denna resa (kl 0830 – 1100 rupier) och lägger oss för att vila en stund. Efter några minuter ringer det frenetiskt på dörren, med en förskräcklig ljudvolym. Och igen efter en stund. Det är receptionen som vill ha en signatur på en passkopia. Han får vänta till senare, vilket medför att han upprepar sin ringning en stund senare. Envisheten från den ena parten krockar med en väldig trötthet hos den andra. Han får lov att vänta. Vi somnar i ett fruktansvärt oljud från gatan. Vi har ett skarpt indiskt gatuljud alldeles utanför vårt fönster. Det hjälper inte att fönstret är stängt.
Efter några timmars sömn i bruset ger vi oss ut för att ta ut lite pengar, hitta en karta och en cykelaffär. Ja, pengarna klarar vi, men resten går vi bet på.
Vi äter Masala Dosa (en sorts pannkaka, fylld med potatis/lökröra och serverad med olika såser, 122 rupier) till middag innan vi åter lägger oss för sömn. Vi är i otakt med tiden.
17 januari 2013. Chennai/Madras.
Sovit länge, trots ett mycket högt gatuljud utifrån. Vi går inte ut för frukost innan klockan är 10. Vi får bättra oss sen. Idag är målet att hitta cyklar, så att vi kan lämna staden i morgon.
Frukost Ghee Roast (en stor pannkaka med olika grönsakssåser), Onion Uthappan (en "rispannkaka", nästan som omelett men utan ägg – serveras med olika grönsakssåser), vatten & kaffe. (195 rupier).
Vi tar en ricksha till Spencer Plaza, Anna Salai (60 rupier), där det skall finnas ett köpcentrum. Väl där, noterar vi ett sådant med många butiker. Bra, men inga kartor och inga cyklar. Vi frågar vidare och pekas mot Triplicane, en annan stadsdel. Det sägs vara för långt att gå eller fylld av festivalfirande muslimer. Det visar sig vara fel. Rickshaförarna är ett kapitel för sig. De har livlig fantasti ibland.
I Triplicane hittar vi en karta över Chennai, en över Andhra Pradesh och en över Orissa på ett bräde (120 rupier). Efter en stunds ledande efter en cykelaffär får vi byta stadsdel igen. Vi tar oss till Parrys med hjälp av en ricksha där vi uppenbart inte var eniga om priset. Han försökte dubbla när vi skulle kliva ur. Han hävdade pris per person och vi hävdade pris per ricksha som det alltid varit förr. Han fick priset per ricksha, som vi hade tänkt (& sagt).
Butikerna i Indien är lite lustiga. Om man söker en bokhandel, så finner man tre-fyra-fem nära varandra. I nästa stadsdel kan man inte räkna med att finna en endaste bokhandel. Om man sedan söker en cykelaffär så ligger också de tätt, tätt, tätt. Det finns inte en i varje stadsdel, utan fem längs en gata i en stadsdel och ingen i de andra. Det blir en hel del åkande innan vi finner det vi ska. I morgon är målet att checka ut från hotellet, köpa en cykel var och ta oss ett stycke norrut. Vi får se hur väl vi lyckas med detta.
På väg hem från Parrys till Egmore går vi fel. Vi går över en bro där det bor mängder med "fattigfolk" i plåtskjul. En liten tjej tömmer sin sophink från bron, ner över området. Här är ingen plats att vara i mörkertid. Det känns olustigt fast det ännu är ljust. Efter en del felvandring tar vi till slut en ricksha hem. Vi har lärt oss vad det borde kosta och kan relativt lätt pruta ner till rätt nivå.
Vi äter en Paneer Biryani (vegetarisk ost i välkryddat grönsaktsris), en Vegetarisk Biryani (välkryddat grönsaksris), te och vatten (125 rupier) innan vi går åter till hotellet för vila (ca kl 1900). Det får räcka för idag.
I trappan i hotellet möter vi ett par från Österrike som varit ute och rest i Indien i tre månader. De kom just ifrån Andamerna, som de talar väl om, och de åker hem i morgon.
Idag fyller syster Ulrika 50 år och idag firar Leif & jag 7½ år tillsammans. Det firas med en halv kapsyl whiskey vardera.
18 januari 2013. Chennai/Madras.
Efter en sömnlös natt vaknar vi obeslutsamma. Vi checkar ut från hotellet och vet inte vart vi skall ta vägen härnäst. Frukost Poori med grönsaker/såser (ett sorts uppblåst bröd, flottigt som bara den), kaffe/te och vatten (150 rupier). Jag känner mig myggbiten, vilket inte är så bra.
Idag skulle vi köpa cykel, med dit kom vi inte. Vi byter spår. Spåret blir väldigt virrigt men till slut tror vi att vi är i mål. Vi besöker en resebyrå. De ger oss alltför höga priser. Vi bokar själva och mitt i bokningen & kortbetalningen låser sig datorn och strax därefter går strömmen. Jag får spatt. Vi lokaliserar Air India i Chennai och går dit. Efter en lång svettig promenad med en tung packning når vi rätt gata. Den börjar på nummer 150 och vi skall till nummer 19. Plötsligt noterar vi att ömse sidor om vägen heter olika. Gatan har sålunda två namn och plötsligt byter "vår sida" namn och numrering. Till slut hittar vi Air Indias kontor. Ja, vi hittar bokningen. Nej, den gäller inte. Den är annulerad. Nej, vi vet inte om de dragit pengarna. För att få reda på det måste vi ringa till Air Indias kontor i Delhi. Air Indias kontor i Chennai kan inte hjälpa oss att göra det. De kan inte ringa så långväga samtal.
Vi bestämmer oss för att vår nästa uppgift måste bli att hitta ett hotell och skaffa ett teleabonnemang. Vi tar, efter hård prutning, en ricksha till Triplicane, där vi checkar in på Paradise hotell. Det ser fint ut, men skenet bedrar. Det är gott om kackerlackor här. Vi upptäcker dem för sent och får gilla läget.
Telefonuppgiften går vi bet på. Ingen törs sälja ett telefonabonnemang till oss. Vi hade det svårt i fjol med telefonuppgiften och det verkar gälla också i år. Vi upptäcker en resebyrå och tittar in för att se om de kan boka en ny resa åt oss. Resebyråtjänstekvinnan hade sannolikt aldrig bokat en resa tidigare. Det tog en evinnerlig tid, språket var komplicerat och vi får nog se om vi kommer iväg på den resa mot sydost som vi nu tänkt oss. När kunderna får hjälpa till, så undrar man till slut vem som skall göra vad. Vi kunde inte betala med kort och var därför tvungna att gå ut och ta ut mer pengar. En person, som vi tror var en annan kund, fanns i lokalen och ledsagade oss till bankomaten och tillbaka till resebyrån. Det hela blev ytterst märkligt. Håll nu tummarna för att allt blev rätt.
Dag ett klarade vi att ta ut pengar. Dag två köpte vi kartor. Dag tre har vi lyckats boka en resa. Här går det verkligen undan. Någon cykel lär det inte bli än på några dagar.
Indien är verkligen Indien. Ett ytterst märkligt land.
A...
1 kommentar:
Anette! Det här var frågan om kämpande.Vi ber en bön varje dag att allt ska gå er väg.Det blir en annan sida av Indien ni och vi upptäcker. Jag blir orolig för myggbetten.Visst sover ni under nät? Du ger i allafall en underbart detaljerad skildring av vedermödorna vilket måste bli till hjälp för andra globetrotters.Skulle vilja sitta i ryggsäckens ytterfack.Gunnel
Skicka en kommentar