Korta steg. Uppförsbacken kräver korta steg. Det kräver närvaro, envishet och korta steg. Backen kan vara hopplöst plågsam, nästan outhärdbar. Då är det bara korta steg som gäller. Fokus. På korta steg. Hela vägen upp.
Outhärdbart. Självpåtaget. Och alldeles strax övergående. Det går över alldeles, alldeles strax. Och - har vi då givit upp i förtid, så har vi inte gjort gott nog. Det ångrar vi sen.
Många steg. Ett marathon kräver många steg. Det kräver många träningssteg innan och det kräver många steg under tiden. Många, långa, plågsamma, njutbara och fantastiska steg. I väder och i vind. I sol och i skymning. I värme och i kyla. Med vänner eller ensam. Begrundande livets frågor, som i en skön och lagom flyende meditativ tanke.
Man kan gå från några steg, till många steg. Som en del i sin utveckling. Som en del i att gå från halv till hel. Att springa hälften, som i en halvmara, är gott - att springa en hel är fantastiskt. Fantastiskt till del under tiden och väldigt fantastiskt efteråt.
Att inte ge upp är en regel som inte får tummas på. Ger vi upp, så ångrar vi det sen. Då får vi inte den fantastiska njutningen efteråt. Det är viktigt att minnas. När det onda pågår. Låt det vara. Fortsätt ändå. Fokusera på det som är. Låt den verka - insikten om den goda känslan. Den som är där. Alldeles snart. Alldeles snart är njutningen där.
Att springa marathon är fantastiskt. I sin takt. När man gör det på sitt eget sätt och utifrån sina egna förutsättningar.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar