Sorgen....

Jag läser en artikel i tidningen Vi, nr Februari 2007. Artikeln handlar om regissören Stefan Larsson, som 2001 förlorade sin tioåriga son. Den är skriven av honom själv.

När jag läser tänker jag att vi reagerar så olika när vi drabbas. När vi drabbas av sorg eller förlust av något slag. Vi, och omgivningen, reagerar så olika. Någon låser in sig, någon går vidare nästa dag och någon arbetar sig igenom processen. Kanske genom samtal eller genom regelrätt arbete. Kanske genom tystnad, eller genom att bryta i livet, till något helt nytt.

Även omgivningen, släkt, vänner och arbetskamrater, reagerar väldigt olika. En del tror att tystnad är det bästa. Att inte tala med personen som drabbas, eller om det som är svårt. Kanske beror det på att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Vare sig vi är den som är drabbad, eller de som står utanför. Någon är tyst, och någon talar ihjäl sin nästa.

När jag ”drabbades” stängde jag min dörr. Jag förlorade inte ett barn, men jag drabbades av något av livets hårdhet och det gav mig en outsägligt stor sorg. Jag dog nästan, men vände i tid. Barnen, och en insikt om livets vikt, höll mig kvar. Det är jag glad för idag, men jag är också fascinerad över tystanden som nådde mig.

Jag stängde min dörr. Låste. Och nästan ingen försökte öppna den. Det blev så tyst, så tyst. De önskar jag ingen. Maria, och Lars försökte. Var för sig, eftersom de inte känner, eller känner till, varandra. Tyst och stilla försökte de nå mig. De vann inte så stor framgång. Min tid i tystnaden och sorgen var inte klar för möten, när jag själv fick bestämma. Fast jag egentligen inte klarade att bestämma det själv. Men jag minns det så väl. Jag minns Marias och Lars försök, som bomull runt mitt hjärta.

Min lärdom blev att den som sörjer inte behöver tystnad och ensamhet. Den som sörjer behöver omsorg. En kopp te, ord om liv och omständigheter, tystnad tillsammans, hjälp med handling eller barn, hjälp att öppna posten och sortera sopor. Närhet, stillhet och varande.

Den som sörjer behöver omsorg. Inte tystnad och ensamhet.

Under året som gått har församlingarna i vår bygd förlorat flera medlemmar. Vi hör det genom parentationen i kyrkan. Vi ser det genom dödsannonserna i våra tidningar, och begravningarna strax därpå.

Ofta är medlemmen gammal. Det händer att den lämnar någon kvar. En ensam maka eller make, eller vuxna barn. Vad gör församlingen för den eller de som lämnas kvar? När tystnaden lagt sig efter chocken och begravningen. Vad gör då församlingen för medlemmens maka eller make, eller deras barn, om/när den inte kommer till ”sin” kyrka?

Vad gör din församling?
Vad gör din rödakorsförening, på din ort?
Vad gör du, för de som blivit ensamna?

Anette Grinde
Övra Söderby 2008-03-05

Andra bloggar om; Tidningen Vi