Jag mötte honom igen.
Lång. Smal. Ljus.
Men nu var han inte rusig. Han stog inte som ett ensamt troll.
Han gick med raka steg. Hans ansikte log. Hela hans långa kropp log. Det var som en helt annan människa.
Sorgen hade värkt. Ut. Han hade kommit igenom det skarpa. Den som bara hindrade, stog i vägen och gjorde fruktansvärt ont. Den som åt ända in i själens djupaste hörn. Den hade värkt ut. Molnat. Planat ut.
Han mindes lyckan och glädjen. Han mindes också sorgen. Men han kände inte den skarpa smärtan i hjärtat längre. Han såg det som en livserfarenhet. En sådan som skapat lärdom om livet, om kärleken och om människorna. Inte så att han nu var fullärd. Bara lite bättre förberedd.
Han mötte mig med raka steg. Med ett vackert leende. Igenkännande. Rakt. Skarpt. På väg. Gick han vidare genom dagen. Närvarande och på väg in i framtiden.
Så underbart det var att se hans lätta och starka steg.
A Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar