Snön är mjuk, hela landskapet är vitt av lätt nyfallen snö och vägen är oplogad. Det är sju grader kallt och jag springer i bilspåren. Färgnyanserna är många, himlen skiftar i färg vart än jag vänder mig. Det är så vackert så att min andning kommer av sig.
Jag tittar mot skogen och ser de fallna träden. Stormen har fällt dem. Jag tänker på skogsägarna som nu har ett digert arbete framför sig. Jag tänker på sorgen i förlusterna av träden och svårigheterna i arbetet med de fallna som ligger som plockepinn eller hänger över varandra. Jag är innerligt tacksam för skogen, men just nu också tacksam att den inte är min. Det är vackert åt söder, förfärligt i väster, ljuvligt åt öster och fruktansvärt åt norr.
Jag sände ett mail till viktiga förlag, tackade för året och önskade ett gott 2026. Bokförlagen ligger mig varmt om hjärtat. Flera svarade och önskade detsamma. En person - en representant för ett förlag - svarade och hotade med anmälan, hotade och upprepade hotet igen. Hon hade inga vänliga ord att sprida. Ja, det var obehagligt. Jag ska genast skaka av mig obehaget, men jag undrar hur hon mår, vad hon har inom sig och hur avsky uppkommer - här som från ingenstans. En annan kvinna valde att ringa mig. Hon tackade, öste gott över mig och hoppades att vi skulle ses 2026. Det hoppas jag också, jag ska se till att det blir. Jag fylldes av värme, tänker på all den goda litteratur de givit ut och hoppas att de fortsätter så i evig tid. Förlag byggs av människor. Vi människor är byggda som vi är. En del rår vi för, annat inte.
Jag äter hembakt bröd, tänker att det är ljuvligt gott. Hembakt matbröd är bäst, en smula förödande (för att jag okynnesäter), men ändå lyxigt gott. Jag gläds över att jag bakat igen.
Jag läser: Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy. Indisk författare. Jag njuter, skrattar och förfasas. Jag känner igen mig i det indiska landskapet och i hur jag känner Indien. Längtar tillbaka, men också inte. Känner dofter, rädslan, minns platserna, de usla boendena, den magiska maten och restaurangerna som inte skulle godtas här. Jag tänker på olikheter, kontext, förhållningssätt och platsen där jag drabbades av matförgiftning och nästan dog. (Jag hade själv helt släppt orken att försöka, men Leif ordnade så att jag fick vad jag behövde). Jag piggade på mig efter en dos indisk medicin och satt på cykeln igen efter en dags vila. Vad som fanns i medicinen vet jag inte, men förstår att det ingick rejält indiskt krut.
2026 vill jag prata mer om filosofi och existentialism.
A..
31/12-25. Norrtälje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar