söndagen den 1:e april 2012

Barnfattigdom, arbetslinjen och utanförskap

Foto; A Grinde
Göran Petterson (m) och Erik Hagström (m) skrev häromdagen en debattartikel i NT på temat barnfattigdom. En stor del av artikeln var fokuserad kring arbetslinjen, d v s att arbete är en viktig förutsättning för att råda bot på barnfattigdomen. Ja, så är det naturligtvis. Utan arbete blir kassan helt enkelt väldigt tom. Vilket skapar problem för familjen och i förlängningen också för barnen.

Men, är det bara en fråga om arbete här och nu? Är det inte också fråga om utanförskapet i stort. Som i trygghet, sociala kontakter och hjälp att komma rätt och komma ifatt. Får familjerna hjälp att komma rätt? Alltså, i form av mänskligt stöd och sociala kontakter som gör att de kan och vågar fånga det som måste fångas? Inte bara en gång, utan igen och igen?

Vad händer t ex hos familjer som p g a livets olika skeenden hamnat snett, får betalningsanmärkningar och därmed inte kan skaffa en egen bostad? - Av det simpla skälet att ingen vågar tro på dem. Vad händer hos familjer som gör sitt yttersta för att finna trygghet för barnen och sig själva, men inte kan - för att de inte får ett förstahandskontrakt eller en bostad där de kan stanna mer än en kort period?

Vem bär ansvaret för att människor skall få nya chanser, för möjligheten att hamna rätt och göra rätt? Är det du, jag eller den offentliga sektorn?

- Ja, visst är det vi - som i du och jag - som skall vårda våra medmänniskor när samhället - som i det offentliga - inte lyckas. I omsorg om varandra.
- Men, hur modig skall man vara? Och vem skall vara det?

- Inte jag, väl?

Häromdagen upprördes Anton Klepke i DN (28 mars 2012). Han är nämndeman vid Migrationsdomstolen och han skrev en insändare i DN om en flyktingförläggning i Vallentuna. Han sörjde stort över människorna som såg till sin fastighets värde istället för till människorna som hade det tufft, utan egen förskyllan. Jag håller med honom. Jag fylls också av sorg. Men, jag tänker att det till slut landar kring samma sak. Vi anser alla (oftast) att vi, tillsammans, är ansvariga för våra medmänniskors väl. Men, när det kommer för nära oss själva tar det stopp. Då gäller det egna ansvaret plötsligt inte lika tydligt.

Då är flyktingarnas, brottslingarnas och de andra "utanföriga" någon annan ansvar. Nära mig får de inte komma. Och mitt personliga ansvar kan det inte vara.

Eller hur vill vi ha det?
Hur vill vi att andra skall förhålla sig till oss, om vi själva hamnar där?

I dagens DN Söndag finns en lång artikel om snömannen. Mannen som bodde i sin bil och nästan dog. Han som undanbett sig mänsklig kontakt, men ändå vill leva i vår värld. Artikeln inleds med; "Här är berättelsen om en ensam svensk man som hamnade i hela världens blickfång - och om det samhälle som lät det ske." Läsningen är skrämmande. Inte för att mannen är som han är, eller hur han beskrivs. Utan för att ingen stannar kvar vid hans sida. Och för att det är så vårt samhälle är.

 - Nej, vi borde inte tillåta människor att bli helt ensamma. Även om de insisterar och vill.

Någon, NÅGON, måste se.

A..





2 kommentarer:

Anonym sa...

Alla orkar inte kämpa med den som inte vi ll. Hur ska man bete sig för att bemästra den, som ställer sig utanför? Den som inte själv orkar vara med andra men ändå inte vill vara ensam..Stor psyköolgisk insikt krävs .Jag måste läsa just den här artikeln en gång till. söndagstidningen kommer hit på måndagen. gunnel

Reflektioner Allteftersom sa...

- "Alla" behöver inte, men någon måste. Någon enda, ur något perspektiv. Om än så litet. Det kan rädda livet på människor.

- Inte "bemästra", men se.

A..