tisdag 28 december 2010

23 dec. Ramantathapuram - riktning syd.

Bankuttag. God frukost. Utcheckning. Och i väg.

Igår mötte vi en mycket intensiv man som nästan tog över vår dag och planering. Vi förundrades och "chockades". Han dök upp på frukosten i morse igen. Det finns verkligt intensiva männsiskor, vill jag lova.

I väg ca kl 0830. Morgonen är skön. Man kan le snett när man ser fadern på moped, med den lilla sonen framför sig, plöja genom vattenmassorna på den kraftigt översvämmade byvägen.

När det växer träd i sjön kan vi nog anta att den spillt över sina breddar ordentligt.

Vi ser inga löpare eller annan idrott. Vi har själva inte presterat en löpmeter på mycket länge. Träning inför kommande (Stlm & NY) maror får ske vid hemkomst. Då får vi helt enkelt lägga manken till.

Kilakkari.
Staden var fin, på indiskt vis.

Två bussar mötspå en alltför trång gata. En måste nog backa, men ingen verkar vilja. Riskshor och motorcyklar tråcklade sig smidigt emellan medan busschaufförerna funderade - sittande kvar i var sin buss.

Vi drar vidare mot Ervadi. Plötsligt ser vi en by där de har staket om sina hus. Det har vi inte noterat tidigare. Märkligt annorlunda.

I Ervadi fanns ett temple där de tog betalt för allt. Pakrera motorcykeln, parkera skorna och "tvångsbönen". Därefter flockades tiggarna med bön om bidrag. Huga - vi lämnade platsen med skyndsamhet. Näringsverksamheten och tiggeriet i templet känns inte helt rätt. Det kryper i mig av olust.

Ca 80 km till Tuticorin. Vi styr vidare genom det platta ris- och palmlandskapet och njuter av värmen och den ljumma fläkten.

Vi noterar att män och kvinnor alltid verkar utföra sina sysslor var för sig. Tvätt och vattenhämtning är uppenbart kvinnosysslor. Restaurangservering är helt klart en manlig syssla. Lastbilar och bussar körs bara av män.

Stadens viktiga man står som guldstaty i många byar - och pekar ut en riktning för folket. Ibland ser byggnaderna nästan tempelliknande ut.

Sayalkudi.
Här ser vi kolmilor. Strax senare en stor hög kol.

Vi ser ett tältläger och strax senare ett 50-tal människor som gräver diken i vägkanten.

I byn finns en moské, ett tempel och en kyrka. Religionerna är sålunda många.

Vi åker förbi tre oxkärror och stannar för att fota. De ler, lite vänligt överseende, när de passerar.

Det mest tragiska med Indien är sophanteringen och fattigdomen. Det gör ont att se. För övrigt är Indien verkligen inget tragiskt land. Det är underbart fantastiskt.

Vi stannar till vid ett kolmilebygge nära vägen och ser hur arbetet går till väga. Det är många steg och mycket buret material. De ler glatt och fnissar när de blir förevigade.

Ingen i Tamil Nadu har hjälm. Hela familjen åker på moppen/mc.n och de minismå. Det ser inte överdrivet säkert ut.

Melmandhai.
Vaippar.
Vi svänger av huvudvägen för en stunds kustväg mot Tuticorin. Vi stöter på ett stort område med saltutvinning efter den lilla vägen. Vi ser tydligt det vita saltet i en av dammarna och det ligger lagrat i stora högar täckta av palmblad. Män och kvinnor paketerar saltet i stora påsar och säckar, som sedan transporteras vidare.

Pandiyapuram.
Mil efter mil ser vid saltutvinningsindustrin med sina vallade bassänger. Detta är onekligen ett saltdistrikt.

Pattina Maruthur.
Tharuvaikulam.
Vi passerar en "stugby" igen. Mer bebodd denna gång. Och säkert kopplad till saltindustrin.

Thoothukudi = Tuticorin.
Målgång ca kl 1400. Soma Lodge, Tudicorin 315 rupier.

Är det julafton i morgon? Det känns väldigt avlägset.

Vi letade, letade och letade - säkert i fyra timmar. Vi fann ingen middagsplats. Efter många timmars letande gav vi upp. Vi köpte frukt och kex för att äta på rummet. Då fann vi en vegetarisk restaurang precis utanför vårt hotell. Vi åt lite kort och åt fruktefterrätt "hemma".

Jag saknar J & S stort.

Anette Grinde ... . . .

Inga kommentarer: