Adimaly
På fantastiskt slingrande vägar färdas vi i detta fantastiska land. Vi njuter, luktar, förundras och förfasas över livets skillnader.
Vyerna är helt betagande. Ingen missar oss. Vi uppmärksammas och granskas storögt.
Här, uppe i bergen, finns en fantastisk grönska. Den är kompakt. Den har mängder av nyanser. Den är ljuvligt vackert grön.
Allteftersom vi färdas upp mot Munnar, uppåt, blir det än vackrare. Vyerna är fantastiska.
Indien är verkligen de stora vyernas land. Det är också de stora skyltarnas land.
Här finns underbara lukter och vyer. Man kan njuta och förundras. Man kan också vända blicken åt ett annat håll och se den otroliga fattigdomen, människornas bostäder i plåtskjul och lappade skjulhus.
Vi färdas idag på gropvägar - alltså sådana som kräver mycket stor uppmärksamhet på underlaget. Groparna är stora och kan skapa stora olyckor om vi kör ner i dessa.
På vissa ställen pågar lagningsarbeten, som är ytterst annorlunda än hemma. Först skall stenar hackas från stora klippblock, det skall fyllas och sopas i groparna. Asfalten kokas vid vägkanten. Handkraft. Ibland lagas gropar. Där finns då många människor på plats. Arbetet är maskinlöst. Det är varmt. Det är hårt. Det är tungt. Och trafiken runt omkring är hela tiden massiv. Ibland, efter sluttningarna, har en bit av vägen rasat. Då får den byggas upp igen. Jord, grus, asfalt, allteftersom.
Vi åker uppfor berget, nedför nästa, upp och ner igen. Det är slingrande krokigt. Vägarna är smala, smala och det är underbart grönt och lummigt.
På väg upp mot Munnar ser vi otroligt vackra teodlingar. De är enormt stora. Fantastiskt välvårdade. Pedantiskt skötta. På vår förra resa hörde vi att teplantagen har egna samhällen. Fär de som arbetar på plantagen finns en omsorg, även om arbetet är svårt och tidsödande i den fuktiga värmen.
Vi färdas genom odlingarna. På fantastiskt slingrande vägar. Smala. Med branta sluttningar på båda sidor.
I Munnar stannar vi för lite lunch. Några sprödbakade enkla bröd (porotha), med grönsaker (Veg Karuna), vatten och te gick loss pa 85 rupier (100 rup = ca 17 sek). Mätta och nöjda färdas vi vidare genom det underbara landskapet.
På väg ner för berget igen, mot Kumily, är skogen och grönskan åter kompakt. Vi hör kvittrande fåglar, där finns några lösa och fastsatta kor, lösdrivande hundar och några apor.
Udumbanchola.
Fattigdomen lyser starkt i vissa byar. Många av bostadshusen är av plåt, pressenning och några glest satta tegelstenar. Obeskrivbart. Skilnaderna mellan storegendomarna i Munnar och livet i byn Udumbanchola lyser enormt stor.
Parathodu.
En liten by efter vägen. Strax innan pågick ett stort kyrkbygge - långt gånget, men mycket kvar. Hur mycket skulle kunna göras for människorna i bygden, för de pengar som läggs på de stora utsmyckade kyrkorna?
Nenumkandam.
Framåt 1530-16-tiden ses skolungdomarna efter vägen. Mest promenerande. Några ensamma. Men oftast tillsammans. Några väntar på skolbusen för en slingrande färd hem. De tittar förundrande på oss, de ler och vinkar glatt. Vi är fortfarande i bergstrakterna. Vägarna är slingringa och smala. Bussarnas färd ser farlig ut och det är ibland svårt att mötas i kurvorna. De tutar ständigt för att uppmärksamma medtrafikanterna på sin färd.
Plötsligt ligger bakbromsen på och släpper inte. Vi får stanna vid vägkanten en stund. Några ungar tittar fram och ber om pengar. Jag fragar om skolan och de tittar alldeles oförstående pa mig. Klockan tickar mot mörkertid. Efter ett skruvfix av Leif sa åker vi vidare. Vi hamnar bakom ett svartrökspyende transportfordon och håller andan en stund.
Omkörningstaktiken är lite olika. Livsfarlig och annorlunda. Den är ofta tight, farlig och ljudlig. Det går inte, som mc-farare, att ta för sig av vägbanan. En buss eller lastbil tar den bit den behöver även om den biten inte räcker till oss som också finns där. Den prejar helt enkelt in oss mot kanten och vi får tvärbromsa. Jag är lite orolig när vägkanten helt saknas och branten är hög bredvid oss.
Pamapdumpara.
Grönskan mellan byarna är underbar och kompakt. Emellanåt hörs fågelkvittret över Enfieldbullret. Vi har det bra och njuter. Vi förundras.
Puliyanmala.
Plötsligt står två jeapar i bredd på den kurvida vägen. Förarna sitter och pratar i godan ro. De kan tyckas ha valt en enormt olämplig plats på denna smala kurviga väg. Tvärbroms.
Puttady.
19 km kvar till Kumily. Nya, mindre, teplantage kantar vägen. Växtligheten, för te, verkar vara bättre högre upp i bergen. Här är vägarna väldigt mycket bättre - ren fin asfalt och nästan utan gropar - än högre upp i bergen.
Kumily (på gränsen mellan Kerala & Tamil Nadu).
Målgång ca kl 1730. Staden upplevs som ren. Den är väldigt mycket renare än alla andra indiska platser vi besökt. Skräp ligger inte vid vägkanterna och gatorna känns sopade.
Bananchips verkar vara oerhört populärt. De friteras efter gatan - "100-tals" stånd med dessa gjordes och såldes. Goda. De är gjorda av hårda gröna bananer.
Detta är ett kryddistrikt. Här ligger mängder av kryddor i säckar och säljs i små påsar.
Boendeletningen i Kumily tog ca 3 sekunder. Vi körde in på busstationen och stannade. Därefter dök två erbjudanden om bostad omgående upp, varpå vi åkte och tittade på det ena. Vi antog erbjudandet om 500 rupier för ett rum med badrum och balkong i ett nybyggt Guesthouse ett par minuters promenad från allt brus.
Middag. Fried rice veg. Fried rice egg. Vatten. Porotha. Te. 198 rupier.
Lycka råder.
Anette Grinde ... . . .
Adimaly - Munnar, ca 30 km
Munnar - Kumily, ca 70 km
Målgång ca 1735 (kl 1830 är det kolsvart)
Tankning i Munnar - 59,51 Rupier/liter
340 Rupier - 5.72 liter
Munnar - Kumily, ca 70 km
Målgång ca 1735 (kl 1830 är det kolsvart)
Tankning i Munnar - 59,51 Rupier/liter
340 Rupier - 5.72 liter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar