22/1-26. Systemkollapsen händer...

 

För några veckor sedan hade SVT nyheter ett reportage om Golfströmmens kollaps. Reportaget gav intrycket att det inte var någon fara. Det kändes oerhört okunnigt, som ett sätt att luras. 

I dagens DN (22/1-26) skriver Johan Rockström, professor i jordsystemvetenskap (klimatforskare) tillsammans med Johann Påll Johannsson, Islands miljö- och klimatminister om havsströmmarna som påverkar vårt klimat. Däri ingår Golfströmmen och andra havsströmmar som påverkar vårt närområde. De uppmanar till handlingskraft och gemensamma åtgärder i de nationella, nordiska och globala politiska rummen.

Vi vet att utsläppsnivåerna passerat avgörande nivåer, att temperaturökningen är mycket allvarsam och att tippningspunkter riskerar att ge dominoeffekter. Forskningen, som Rockström ofta berättar om, visar att det är allvar samtidigt som handlingskraften för kraftfulla beslut är låg. Vi är 89% (globalt) som vill ha kraftfulla klimatbeslut, ändå kommer de inte. 

Vi - 89% - oroar oss. Jag tänker ofta på kommande generationer. Jorden är oändligt gammal, men mänsklighetens kommersiella utveckling under de senaste 100 åren har skapat massiv förstörelse av planetens sammanhållna system, där vatten, utsläpp, uttag av ändliga resurser, skogen, djuren, växterna, med mera, inte klarar att återhämta sig. Livets korridor är temperaturberoende. Vi dödar våra livsförutsättningar. 

I evinnerlig tid har jorden utvecklats, färgat livet, växterna, människorna och djuren med magisk natur och livsförutsättningar. Under en kort stund i vårt varande har vi missbrukat dess förmåga. Våra barn och barnbarn står inför oerhört tuffa omständigheter, hinner vi hjälpa dem att förstå innan det är över oss, innan vi ser nästa storm, innan det blir för varmt för att odla och det dystopiska samhället som inte går att leva i är här? 

Väldigt många generationer har haft förmånen att leva på jorden. Hur många till får den möjligheten? Mitt barnbarn fyllde nyss sju. Kommer hennes barn och barnbarn att kunna leva i en natur där djur, växter, vatten och liv samspelar som planeten tänkt - eller kommer mänsklighetens tid på jorden vara slut där? 

Systemkollapsen händer just nu: under tiden vi talar med varandra om hur vi får upp klimatet på agendan, argumenterar med fördröjare och förnekade och ser barnens framtid försvinna i ett brinnande inferno. 

A..

#livetskorridor #johanrockström #dagensnyheter #klimatkollaps #norrtälje #klimatminister #island #golfströmmen

21/1-26). DN om “FN varnar för vattenkollaps i ny rapport.”

 Jag läser i DN (21/1-26) om “FN varnar för vattenkollaps i ny rapport.” Artikeln inleds med “Mänskligheten har orsakat permanenta skador på planetens vattensystem, enligt en ny FN-rapport.” Kollapsade marker, grundvattenmagasin som dunstar, mat som inte kan odlas, torrlagda våtmarker, med mera, innebär en kolossal vattenstress. Planetens vattenförutsättningar påverkar oss. När vi förstör dem, pressar jordens förutsättningar till det yttersta, riskerar vi mattillgången och själva livets förutsättningar. Artikeln avslutas med: “Jordbrukare måste ha en marknad för nya livsmedel, så det kräver storskaliga förändringar av våra matvanor och hela samhället.” 

Ja, utan vatten och mat kan vi inte leva. Själva maten, vad vi äter och hur den odlas, spelar roll för vår egen hälsa men också (väldigt mycket) för planetens hälsa. Vi och planeten hänger ihop, mänsklighetens drivna göranden är kraftfulla detaljer som påverkar helheten. Ibland väldigt destruktivt, men ibland också väldigt hoppfullt. Det återkommande budskapet - klimatforskningens riktning - är att vi måste se hur vi påverkar, stanna upp och ta steg i nya riktningar. Vi behöver odla på sätt som inte svälter och dödar den brukbara jorden, omfånget av markerna och den viktiga mångfalden. Vi behöver också odla på sätt som skapar mat för vårt närområde, som odlar kvalitetsprodukter utan kemikalier i jordbruket, som uppmuntrar arbetstillfällen - även få/små brukare - i närområdet och som minskar beroendet av mat och transporter från långt-bort-i-stan.

Vatten är ett planetsystem. De kriser som händer långt borta påverkar också oss. Vattenproblematik - dricksvatten, översvämningar, nederbörd eller frånvaro av nederbörd - påverkar t ex mattillgång, migration, konflikter, krig, skolgång för unga, kriminalitet, våld i nära relationer, med mera. Utan vatten och odlingsbara marker kan vi inte odla mat, det skapar oro ur många perspektiv. 

I vår närtid ska vi tala om frågan om mat och klimat. Det spirar i närområdet, forskning pågår och vi lyfter frågan på olika sätt. Ibland känns det hopplöst - men det känns också hoppfullt att frågan lyfts. Det är när vi förstår allvaret som vi kan göra något åt det. 

Den 11 februari 2026, kl 17-21, arrangerar Coompanion Roslagen & Norrort en aktivitet om tillsammansodling på Färsna gård i Norrtälje. Kanske är tillsammansodling något för det gemensamma ansvaret för maten? 

I slutet av april kommer ett samtal att arrangeras i centrala Norrtälje om mat och klimat. Deltagare, böcker, rapporter och andra förutsättningar för föreläsningen/samtalet är ännu inte klart - och jag är öppen för uppmärksamhet och kunskap om paneldeltagare, böcker, relevanta rapporter och samarbetsförutsättningar inför det samtalet. Tipsa mig gärna om klokskap runt det! 

A..

Boktips!

Drömmen om ett träd, Maja Lunde. 

Binas historia, Maja Lunde.

Braiding sweetgrass.

Robin Wall Kimmerer: The Service Berry.

Gunnar Rundgren. Det levande : om den gränslösa relationen mellan naturen och människan. 

Till växten : en kärlekshistoria. Maja Alskog Bredberg.

#livetskorridor #johanrockström #dagensnyheter #klimatkollaps #norrtälje #klimatminister #island #golfströmmen

19/1-26. Återställ våtmarker inbjuder till folkomröstning om en klimatfråga som spelar roll!

Återställ våtmarker inbjuder till folkomröstning om en klimatfråga som spelar roll! 

Jag tolkar Olydig folkomröstning som ett demokratiprojekt. Återställ våtmarker skapar ett digitalt röstningsprojekt för en klimatfråga. Det finns inget olydigt, olagligt eller olämpligt i att skapa en digital omröstning om en viktig sakfråga: klimatet. Det finns ingen ensamrätt för någon annan att använda ord, röstning eller information för att lyfta viktiga frågor. De informerar, bygger samtal och funderingar om ja och nej, de sprider ordet och stör bara den som inte vill lära sig mer om klimatet. Eftersom 89% (globalt) vill se konstruktiva klimatbeslut så är klimatinformation en kunskap vi söker. Kunskap stör inte, kunskap bildar. 

Återställ våtmarker har gjort sig kända för aktivism kopplade till civil olydnad. Min tro är att det gjort det för att få klimatfrågan - specifikt våtmarkerna - på agendan. För mig är civil olydnad en viktig ickevåldslig opinionsbildningsform. Den kräver tolerans från betraktaren och ansvarstagande från utövaren.

Jag tycker att civil olydnad är viktig, men kräver stor omsorg och eftertanke. För mig blir det negativt när man aktivt förstör för enskilda människor, som t ex enskilda idrottare i Vasaloppet eller på friidrottsarenor. Intrånget på Vasamuseet kändes också vanskligt m h t risken att förstöra skeppet. Hur man agerar - att man inte förstör - spelar roll. Vi vill att diskussionen landar på sakfrågan.

Återställ våtmarker vill klimatåtgärder. De har fått upp frågan på dagordningen och går nu vidare med andra arbetssätt. En digital röstning, borta från olagligheter och hinder, borta från andras göranden och motorvägar. Ickevåldsligt. Lagligt. Utan civil olydnad.

Återställ våtmarker frågar snälla organisationer om samarbete. Några säger nej, de vill inte förknippas med obekvämligheterna eller med organisationen som förknippas med t ex motorvägs-sittningen. Jag respekterar deras tankar, men vill tala mer om det. Jag vill tala mer om vad vi tolererar och varför vi inte gör det, vad som smittar. Jag vill tala mer om Återställ våtmarkers val av åtgärder, hur de lyckats och om eller hur det är destruktivt.

I fråga om samarbete handlar det om att stå bakom och stötta en ickevåldslig informationskampanj - ett vänligt och informativt opinionsarbete på webben - om en klimatfråga. Vilka medel får vi använda?

För mig är det viktigt att jag - även om jag inte alltid gillar sättet - står bakom rätten och möjligheten till civil olydnad. Jag kommer inte att sätta mig på motorvägen, göra inbrott och stjäla djur eller riskera att skada kulturhistoriska minnesmärken, men jag försvarar rätten till civil olydnad. Jag hoppas att utövarna väljer vänliga olydnadshandlingar, men jag står bakom deras rätt att agera. 

Jag hör den snälla klimatorganisationen säga nej till att stå bakom opinionsåtgärden - den digitala röstningen - och jag tänker på rädsla. Rädsla är skrämmande och hindrande.

Ja, jag har full respekt för var och ens nej till att stötta Återställ våtmarkers demokratiprojekt, men undrar hur de/vi vill visa att röstningsprojektet är ett bra - ickevåldsligt - inlägg i debatten.

Vilka klimatorganisationer står vi bakom och varför? 

Vilka frågor står vi bakom och hur?

A..

19/1-26.

Återställ våtmarker.

15/1-26. Jag är tacksam för kollektivtrafiken.

 

Jag är tacksam för kollektivtrafiken. Jag är tacksam för de fantastiska chaufförerna som klarar det vintriga underlaget. Jag är tacksam för att jag kan bo på landsbygden och ändå slippa bilen.

Jag är tacksam för att politiken klarat att se till att priserna inte höjs, att ungdomarna kan åka även på loven och att studenter och pensionärer har låga priser för sina SL-kort.

Jag är tacksam för varje bebodd vrå i vår kommun - som har en busstur som passerar några gånger per dag. Att kunna bo och leva ute på vischan utan bil är nödvändigt för klimatet och en levande landsbygd.

Allmänna kommunikationer gör skillnad för klimatet, ungdomarnas möjligheter att ta sig till skola, vänner och fritidsaktiviteter, vuxnas möjligheter att bo på andra platser än centralorten, pendlingsmöjligheter till arbete och fritidsaktiviteter, ja, en levande kommun helt enkelt. Jag är tacksam för kollektivtrafiken i Norrtälje.

Idag tog jag bussen till stan, crawlade (minst) 2000 meter och tog sedan bussen hem igen. Ja, jag är också tacksam för vårt finfina badhus.

Tack.

A..

#norrtäljebadhus #Norrtälje #slbuss645 #allmännakommunikationer #norrtäljesimklubb

Kalfjället försvinner, läser jag i Dagens Nyheter (13/1-26).

Jag läser om klimatförändringarna varje dag. Jag läser också om fördröjarna som inte ser sig som en del av planetens allt. Det skär i min själ. 

När kalfjället försvinner så försvinner också de livsförutsättningar som finns där. Växter och djur tvingas bort, livsförutsättningar dör. Trädgränsens flytt upp på fjället skapar en ekologisk återvändsgränd för många arter: klimatet blir för varmt. De kan inte leva, de är beroende av den temperatur och förutsättningar som finns, har funnits. 

Planeten och människorna är beroende av helheten, av växterna, djuren, vattnets vägar, temperaturen, mm. Allt hänger ihop. När vi ruckar detta, ja, t o m hårdvrider, förstör vi våra egna livsförutsättningar. Ja, nästan alla vet det, men vi är också fullt upptagna med att leva våra egna liv. Vi blir därmed också klimatfördröjare själva. 

Johan Rockström, klimatforskare, bad oss tänka på varje steg vi tar, hur det påverkar klimatet både här och långt där borta. Det är en bra, men jobbig tanke, att förstå att man hela tiden påverkar livet för de som ska fortsätta leva här efter oss. Att det vi gör spelar roll. Mina barn och barnbarn kommer att få leva i mycket svårare tider. Det varmare klimatet kommer inte bara att förstöra ett kalfjäll och göra att planeten förlorar viktiga beståndsdelar, som olika djurarter och växter. Det kommer att föra med sig översvämningar, torka, stormar och värme. Det ger följdverkningar som flyktingströmmar, maktfrågor/krig, fattigdom och ekonomisk utsatthet. Detaljer som att din närliggande sjö, å eller kust översvämmas, ditt avlopp blir dränkt och att ditt försäkringsbolag inte längre försäkrar din fastighet påverkar dig direkt. 

De som nu är barn kommer att få leva i en svår värld. Redan nu är det svårt, vi vet att vår överkonsumtion leder till förstörelse. Varje dag vi väntar med konstruktiva klimatbeslut läggs mer förödelse i våra barns knä. 

Artikeln om kalfjället i DN kan läsas med en axelryckning. Den kan också läsas med fasa och tanke om bakgrund, alltets varför och framtiden ur ett större perspektiv. Kalfjäll, ren och snösparv är del av planeten. Planetens väl är vårt allt. 

Jag läser med ont i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag sörjer vad mina barn och barnbarn riskerar att få leva i, för att vi inte varje dag agerar runt allt det allvar som omger oss. 

A..

5/1-26. Roslagsbro. Minus 14. Sol. Klarblå himmel.

 

4 augusti 1917. Roslagsbro konsumtionsförening.

Protokoll nr 8. 

Protokoll fördt vid Roslagsbro Konsumtionsförenings styrelse sammantrede den 4 augusti 1917 då följande  frågor komma till behandling.

Pg 1. Protokollet öfver föregående styresesammantrede den 1 juli uplästets och godkändes. 

Pg 2. Styrelsens förslag om att prenumerera på Konsumentbladet till alla medlemmar som vill erlegga alfva afgiften för år 1918.

Pg 3. Nu i dessa kritiska tider har styrelsen beslut att hålla begrensad princip å sådana varor som här svårt att erhålla säljes endast i mindre kvaliteter till de som icke äro medlemmar i föreningen

Pg 4. Styrelsen beslöt att nästa styrelsesammantrede skall hållas den 16 oktober kl 12 på dagen.

Pg 5. Styrelsen beslöt att alfv års sammantrede skall hållas vid föreningen söndagen den 26 augusti 1917 kl 3 efm. Kungörs med anslag i föreningens lokal minst 14 dagar före sammantrede.

Sunnbro som ofvan 

Henrik Carlsson Sekreterare

Protokoll No 9. 

Protokoll fördt vid Roslagsbro konsumtionsförenings styrelse sammantrede den 1 oktober 1917 då följande frågor komo till behandling fråvarande voro Andersson och Pettersson Eklund. 

Pg 1. Protokollet öfver föregående styrelse sammantrede den 4 augusti upplästes och godkändes.

Pg 2. Ny medlem har anmält sig till intrede i föreningen. Ladugård har vid Noor. No 17 vilket afv styrelsen beviljades intrede i föreningen. 

Pg 3. En skrivelse från förbundet föredrogs till behandling i angående om olycksfallsförsäkring mot anställd personal i föreningen. Bordlades tills vidare.

Sunnbro som ofvan

Henrik Carlsson sekreterare

Fler protokoll hittas här.

3/1-26. Jag druttlade omkull i backen...

 Lördag 3/1-26. 

Oj, så mycket härlig snö som har kommit. Det gör mig glad. Ja, det gör mig också tyngd för alla de som får det trassligt, men till vinter hör snö och kyla. 

Jag drog på mig löparkläderna och pulsade ut över gården. Vägen är plogad, det blev så halt så mina skor dög inte för ändamålet. Jag kom en km och druttlade omkull i backen. Det ömmar lite på nedslagsplatsen, men inget är skadat. Jag insåg min begränsning (eller kanske skornas) och vände hemåt igen. 

Jag gick in, bytte skor, monterade på dubbar och gav mig ut i vinterföret igen. Det var fortfarande halt, men lite mindre riskfyllt. Jag sprang vägen bort. Jag mötte några bilar, kanske tre. De körde väldigt, väldigt sakta. Sikten var väldigt dålig. Det var väldigt vitt, man såg knappt skillnad mellan väg, dike och kant. Vare sig jag eller någon bil hamnade i diket (åtminstone inte just där). Vi var alla försiktiga. Jag tog mig både bort och hem utan fler fall.

Jag lyssnade på ett program från SR/Klotet som har något år på nacken. Det känns ändå relevant. Jag tror inte att så mycket ännu är gjort. Det borde fått fart, men kanske inte i tillräcklig fart. Nåväl, det handlade om klimat, översvämningar och samhällets klimatanpassning. Konkret handlade det mest om Skåne, länsstyrelsen, en kommun, en å och en sjö och några fastighetsägare, men ämnet rör inte bara Skåne, den kommunen eller just de fastigheterna. Klimatförändringarna rör oss alla. Klimatanpassning är en fråga för alla. Här noteras, igen, att det alltid är någon annan som ska. Just det är ett av de stora tankefelen, tänker jag, vi är alla en del av världen och klimatet. Vi alla har ansvar för klimatomställningen. Å andra sidan blir alla lika lätt ingen. 

De/vi pratar om åtgärder, men de/vi tittar inte övergripande och ingen tar ansvar. Jag tänker att vi ska följa klimatforskare Johan Rockströms råd: i allt vi gör, fundera kring hur det påverkar klimatet. Och handla därefter. 

Just nu vet alla att vi har mycket allvarliga klimatförändringar. De påverkas alla, nu och överallt. Om jag vill bygga och kommunen ger mig bygglov så är det förstås en självklarhet att de har en plan för klimatet, hur markerna där och i närheten ser ut och förändras, hur nederbörd, vattennivåer, vindar, mm, kommer att påverka kustlinjen, skogen, staden och landsbygden genom översvämningar, ras, mm som de facto kommer att inträffa. Det är också en självklarhet att byggbolag, fastighetsägare och försäkringsbolag mfl har samsyn i hur framtidens naturkatastrofer kommer att se ut och därmed har kunnat skydda sig för framtidens utmaningar.

Ja, nej, de har de inte, knappast någon kommun eller process har kommit så långt, trots att vi har vetat detta länge.

Regeringen har ett övergripande klimatansvar. De skapar regler och stiftar lagar, de ger medel och instruktioner till sina länsstyrelser. Om medel dras in kan länsstyrelsen inte längre finansiera klimattjänsterna, de kan inte styra och hjälpa kommunerna som i sin tur inte kan hantera sina ansvarsområden. Kommunen puttar ansvaret vidare neråt i kedjan och anser att det är fastighetsägaren som ska skydda sig. Den enskilde fastighetsägaren har ingen rimlig chans att skydda sig mot en sjö eller å som svämmar över där kommunen eller länsstyrelsen dels har givit tillstånd för byggnation, avlopp, mm men ändå inte har tittat på naturens konstitution eller på annat sätt skapat en plan mot scenarion som nederbörd, vind, värme och andra klimatförändringskonsekvenser som påverkar plats, natur, djur och människor.

Klimatanpassning. Vi alla behöver ställa om och anpassa oss till klimatförändringarna. Vi behöver se scenarierna, planera för hur vi ska agera och förstå att de är här. Hur får vi in det tänket i alla nivåer, i alla frågor och beslut i politiken? 

Jag hittade inga klimatdiskussioner i de underlag och protokoll jag läst från kommunfullmäktige eller nämnder i min hemkommun idag. Kanske gör jag det när jag läser vidare en annan dag?

A..

Radioprogrammet Klotet: att rusta för ett blötare Sverige: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/att-rusta-for-ett-blotare-sverige

2/1-26. Det har snöat...

 Det har snöat rejält. Det är ett par grader kallt. Jag uppskattar det vita och för mig får det gärna vara några grader kallare, så att snön ligger kvar. 

Jag lyssnade (igen) på SR filosofiska rummet där de talar om straff, vård eller påföljder för 13-åringar som hamnat snett. Det var en kriminolog, en filosof och en historiker. De resonerar med utgångspunkt från sina olika discipliner. Det är intressant och skapar nya tankar. För mig är fängelse otänkbart för barn som har hamnat i kriminalitet, men hur gör man istället? Konsekvenser, ja, vård, ja, hjälp till familjerna, ja, och andra synsätt kring när och hur samhället kliver in i problematiken, ja, men inte fängelse. De resonerar kring regeringens värderingar, vad värdekonflikterna står för och hur man ser synen på barn. Och hur den förändras över tid. Regeringens förslag har stött på stort motstånd, remissinstanserna säger blankt nej. 

En kommentar i samtalet är att regeringen driver frågan som en enkel linje, trots att den är oerhört komplicerad. De talar också om remissinstanserna, i sin egenskap av experter, och att regeringens tanke och förslag är kortsiktiga. De talar om individer som finns nu, inte om de som finns framåt. 

Jag mår illa av kriminaliteten, alla barn, unga och familjer som får illa och det enkelspåriga i budskapet om strängare straff. Jag önskar - av alla partier - samtalet om helheten för det som händer och hur man går framåt i det. Skolan, sociala värderingar, föräldraskap, traditioner, hur vi ser på varandra och hur vi hjälper varandra - allt hänger ju ihop, så att bara säga: strängare straff är orimligt. Straff, ja, konsekvenser, ja, men också vård och väldigt mycket förebyggande. Med förebyggande menar jag inte poliser och paragrafer, jag menar samhället runt omkring. Jag önskar den lyfta blicken, där vi ser många olika ingångar i frågorna.

Därutöver var dagens springtur - under vilken min lyssning pågår - skön. Djup snö, motvind bort och medvind hem, lite halt och lite kallt, ytterst lite trafik (1 bil på 10 km) och med färger som nästan bara går i vitt, grått och svart. Jag är tacksam för löpningen. Jag är tacksam för lyssningen och vill gärna prata om detta med den etablerade politiken. 

2/1-26. #roslagsbro #målbild = #ultravasan90 #jagärlöpare #filosofiskarummet  #filosofi #teologi  #kriminologi 

1/1-26. Det stormar...

1/1-26. Torsdag. 

Jag la mig tidigt igår. Jag är aldrig nattsuddare. Idag är en ny dag och ett nytt år. 

Jag läste ut boken (Arundhati Roys Mitt skydd och min storm) och reflekterar över den. Arundhati Roys bok innehåller mycket personligt om hennes liv, men också om Indien och dess betydelse, utveckling, våld, rättssystem och kärleken till människor och land. Jag har inte läst hennes De små tingens gud eller Den yttersta lyckans ministerium, men känner mig intresserad av att göra det. Hon prisades stort av De små tingens gud, vilket gav henne andra möjligheter (och plågor) än tidigare. Jag imponeras över hennes kraft, gläds över hennes framgångar och förundras över hur man manövrerar i ett samhälle som Indien. Jag känner igen en del från våra resor i Indien och gläds över att se bilderna framför mig igen.

Arundhati Roy är författare, skriver artiklar, essäer och böcker. Hon berättar om sin (och mammans) stridbarhet, hur hon och hennes vänner (och människor involverade i ämnen) blir hårt åtgångna av press, domstolar, politiska strömningar och mobbar. Att vara aktivist eller känd (genom att vara utstickande/modig) person i Indien är något annat än här. Jag beundrar hennes mod. 

Idag tänker jag på svaren från gott nytt års hälsningen som jag sände till förlagen på nyårsaftonen. Två fantastiska, ett rent magiskt och två helt bedrövliga. En svarade att hon skulle anmäla mig för brott mot gdpr och en att min hemsida (med böcker, föreläsningar och samtal) var "ännu en floskelbabblande, vänsterpropagandistisk kulturtramsare". Jag blev förvånad över att en vänlig hälsning gav sådant i retur. Det stormar ständigt i människors inre, förstås. Jag förutsåg inte det.

Jag ser en person - i sitt egna sammanhang - tala om sinnesrobönen (eller dess innehåll). Ja, jag brukade ofta tala om den i bokhandeln, när någon gav uttryck för sin inre storm eller irritation över andra människor eller sakfrågor i livet. Ja, jag gör det fortfarande. Den behövs. Anklagelser, hårda ord eller andra motgångar kan sätta sig i själen, sitta kvar länge som taggar och nästan inte gå att få bort. Bönen - eller dess andemening om det känns bättre - är väldigt bra, och behöver upprepas ofta. Hur man förhåller sig till livets lycka och plågor påverkar ens liv, insikten om ens påverkansmöjligheter spelar roll. 

Vädret är lite väl blåsigt för min löparsmak. Det kanske bättrar sig om en stund. Just nu blåser det rejält och snön far hårt på tvären, ja, nästan som en storm. Jag dricker lite mer kaffe, läser och skriver några rader under tiden. Jag ska springa, ja, strax.

Jag hoppas att alla haft en fin nyårsafton och att var och ens 2026 blir så bra, bättre eller kanske t o m bäst.

A..

Jag läser Norrtelje tidning och debattartikeln från 28/12-25: slå vakt om det demokratiska samtalet. Ja, hatet och hoten - eller bara tonen - spelar stor roll för samtalet. Hur svarar vi, hur lyssnar vi och hur förhåller vi oss till varandra? Det spelar roll hur vi kan lösa framtidens problem, som t ex flyktingströmmar, våldet, klimatfrågorna eller kriminaliteten. Tryggheten i samtalet påverkar oss alla, vårt mod, vår vilja att bidra till det offentliga samtalet och politikens viktiga rum. Varför måste man svara med hugg?

Lite senare under dagen tog jag mig ut på en löptur. Lite snöpulsande, lite försiktigt för att inte halka på det underliggande underlaget, lite kisande för snöfallet i den hårda vinden och med ett ljuvligt radioprogram strömmande från telefonen. Jag är förtjust i SRs filosofiska rummet, där Petra Carlsson Redell (teolog) och Jonna Bornemark (filosof) talade om värden, t ex om skogen, djuren och naturen. Jag blir lycklig av den typen av samtal, där vi möter frågor från olika håll. Tack, till mig själv för springturen. Tack, till SR filosofiska rummet för radioprogrammet. 

31/12-25. Snön är mjuk, hela landskapet är vitt...

Snön är mjuk, hela landskapet är vitt av lätt nyfallen snö och vägen är oplogad. Det är sju grader kallt och jag springer i bilspåren. Färgnyanserna är många, himlen skiftar i färg vart än jag vänder mig. Det är så vackert så att min andning kommer av sig. 

Jag tittar mot skogen och ser de fallna träden. Stormen har fällt dem. Jag tänker på skogsägarna som nu har ett digert arbete framför sig. Jag tänker på sorgen i förlusterna av träden och svårigheterna i arbetet med de fallna som ligger som plockepinn eller hänger över varandra. Jag är innerligt tacksam för skogen, men just nu också tacksam att den inte är min. Det är vackert åt söder, förfärligt i väster, ljuvligt åt öster och fruktansvärt åt norr. 

Jag sände ett mail till viktiga förlag, tackade för året och önskade ett gott 2026. Bokförlagen ligger mig varmt om hjärtat. Flera svarade och önskade detsamma. En person - en representant för ett förlag - svarade och hotade med anmälan, hotade och upprepade hotet igen. Hon hade inga vänliga ord att sprida. Ja, det var obehagligt. Jag ska genast skaka av mig obehaget, men jag undrar hur hon mår, vad hon har inom sig och hur avsky uppkommer - här som från ingenstans. En annan kvinna valde att ringa mig. Hon tackade, öste gott över mig och hoppades att vi skulle ses 2026. Det hoppas jag också, jag ska se till att det blir. Jag fylldes av värme, tänker på all den goda litteratur de givit ut och hoppas att de fortsätter så i evig tid. Förlag byggs av människor. Vi människor är byggda som vi är. En del rår vi för, annat inte.

Jag äter hembakt bröd, tänker att det är ljuvligt gott. Hembakt matbröd är bäst, en smula förödande (för att jag okynnesäter), men ändå lyxigt gott. Jag gläds över att jag bakat igen. 

Jag läser: Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy. Indisk författare. Jag njuter, skrattar och förfasas. Jag känner igen mig i det indiska landskapet och i hur jag känner Indien. Längtar tillbaka, men också inte. Känner dofter, rädslan, minns platserna, de usla boendena, den magiska maten och restaurangerna som inte skulle godtas här. Jag tänker på olikheter, kontext, förhållningssätt och platsen där jag drabbades av matförgiftning och nästan dog. (Jag hade själv helt släppt orken att försöka, men Leif ordnade så att jag fick vad jag behövde). Jag piggade på mig efter en dos indisk medicin och satt på cykeln igen efter en dags vila. Vad som fanns i medicinen vet jag inte, men förstår att det ingick rejält indiskt krut.

2026 vill jag prata mer om filosofi och existentialism. 

A..

31/12-25. Norrtälje.