Han fick 87 år och 9 månader.

Pappa har gillat rörelse.

Jag tänker att det var en överlevnadsstrategi som mamma och pappa hade utarbetat för att inte bli galna av alla barnen. En rätt bra överlevnadsstrategi, tänker jag. Att samla bunten i en slalombacke är ju inte så dumt. Har man dessutom med sig en Border Collie, alltså en fårhund, som vallar in alla i backen så är lyckan fulländad. Nej, det var nog inte pappa som släppte fårhunden så han kom lös i backen, men ändå.

Orientering, simning, cykling, skidåkning, löpning, ja, aktiviteterna har varit många för pappa, vilket också har smittat på oss andra på olika sätt, både under barndomen och i vuxen ålder. Jag tänker ofta på rörelse när jag tänker på pappa, ser bilder av detta passera mitt synfält. Jag ser honom i klassikerloppen i tidigt 90-tal, jag ser honom i hans långa, vackra och aldrig sinande simtag på Ölandsstränderna i våra barndoms dagar. Jag ser honom cykla sin Ölandsrunda dag efter dag, år efter år.

Det gör mig stolt och glad att han så starkt har varit inriktad på rörelse - det har påverkat honom och hans hälsa, och också alla oss andra. Ni som ännu inte har gjort klassikern kan gott göra det. Tänk på pappa och gör slag i saken - det skulle säkert göra honom glad. Det kommer garanterat att göra dig själv glad.

Pappa har alltid gillat mamma.

De har camperat ihop i rätt många år. De gifte sig 1956, så de firade jämnt i år. De har känt varandra i 70 år, säger mamma. Det är många dagar, det. Det är mången erfarenhet och många dagar tillsammans, för tillsammans har mamma och pappa nästan alltid varit. Sida vid sida i samtal, frukost och i arbetet på gården. 

På många fester, bröllop, mm har pappa hållit tal. Det är fint när människor vill, kan och vågar. Det är ju lite pirrigt för de flesta. Pappa har vågat. Jag har en känsla av att han i flera av sina tal återkommande refererat till mamma. Det har också i många andra sammanhang varit tydligt att mamma har betytt oerhört mycket för honom. Jag tänker förstås att det är ömsesidigt och att de haft många bra år tillsammans. Ja, de har säkert inte varit eniga i allt, eftersom de är väldigt olika personer, men kärleken till mamma har varit mycket tydlig.

Jag tänker att mamma har varit en oerhört viktig klippa i pappas liv, en nödvändig och viktig del. Mamma bär mycket på sina axlar - pappa har uppskattat detta stort, som jag har förstått situationen. Det fanns mycket kärlek där.  

Pappa har varit en ansvarstagande person.

Han har arbetat i ledarskapsroller, tagit ansvar och tänkt mycket på rätt och fel i sina roller. Med ansvar följer vånda, tankar och utvecklingslust. Det ger både plus och minus för friden i sinnet och för nattsömnen. Jag har sett det hos honom, känt det själv eftersom jag är lite lik honom i det. Han är en klok och viktig förebild i många frågor för mig. Det skall jag förstås ha med mig även i fortsättningen. Pappa har spelat roll. Han spelar stor roll också för mig.

Jan Lincoln.

Vilken glädje pappa visade när Jan Lincoln föddes och de döpte honom så. Ja, pappa var känslosam i vissa sammanhang. Det är fint att kunna vara känslosam. Jan Lincoln - hans första barnbarnsbarn - gav honom särskild glädje. Ja, alla barn och barnbarn gav honom glädje. Jag tror också att alla besök han fick på sjukhuset och i Korpskog här i slutet av sommaren och början av hösten gav honom stor glädje - han måste ha insett att det var fler än mamma som bar stor kärlek till honom. Jan Lincoln var där också, förstås. Fem barn, fjorton barnbarn och ett barnbarnsbarn. Och nästan lika många respektive. Ja, det är inte fy skam, eller hur?

Pappa fick 87 år och 9 månader.

Jag hoppas och tror att han var nöjd med sitt liv, kände styrkan och kärleken från alla oss som följt honom genom livet. Jag tror också att han fick en fin sista tid här på sitt och mammas fina Korpskog innan de fysiska förutsättningar han tilldelats tog honom ifrån oss. Ja, jag hoppas att pappa var nöjd med sitt liv. Det fanns många skäl för honom att vara det. Jag hoppas och tror att han kände det.

Mitt minne av pappa är ljust. Just nu oändligt sorgsamt, men ändå fint och ljust. Jag minns min pappa med glädje.

Vila i frid, pappa. Du fattas oss.

A..

Syskonen Lundeberg och mamma - på pappas begravningsdag den 16 september 2016.
Foto; Emelie Malmbo

Pappa dog den 31 augusti 2016.

På min födelsedag den 5 september 2016 var det 

själaringning för pappa i Högby kyrka, Löttorp.

Ovanstående var mitt tal vid minnesstunden i Högby församlingshem 

efter pappas begravning den 16 september 2016.

Idag, Allhelgonadagen den 5 november 2016, 

var vi på minnesgudstjänst i Högby kyrka, Löttorp.