måndag 5 november 2012

Räkna med Gud...

Räkna inte med Gud när himlen faller ner - skriver Jenny Nordberg i en krönika i Svd. Hon har blivit motad i dörren till kyrkan, av människor som har använt sin kraft till dess slut och behöver vila en stund. Hon tycker sig bli bättre bemött på en herrklubb. Någon svarar att hon skall överväga sin plats i Svenska Kyrkan, med andemeningen att hon skall gå ur.

Kyrkan består av människor. Sådana som har kraft, som du & jag, sådana som orkar till en viss gräns och inte längre. Kyrkan behöver fler människor som orkar, som kan dela med sig till de andra. De som behöver.

När du blir bemött i en kyrka, så blir du det ofta av en människa. En sådan som består av kött och blod. De är inte bättre för att de finns i kyrkan. De har samma celler, samma sorgebeteende, samma känslostormar och samma rutinbeteenden som på ett statligt verk eller som en annan människa har i sitt hem. Det passar ibland och ibland inte. Det fungerar ibland och ibland inte.

Den enda som stillsamt lyssnar är Gud. Så honom kan du räkna med. Men, han finns inte bara i kyrkan. Han finns där du har honom. I ditt rum, i din trygghet och i dig själv. Han är gratis och finns tillgänglig hela tiden. Även om man tvivlar på det ibland. Kanske för att man själv inte förmår förstå hans spår.

Kyrkan, som institution, behöver dig. För att bevara all den kultur den står för. För att kunna bevara våra begravningsplatser, våra kyrkor och våra minnen. Kyrkan behöver dig för att kunna ha öppet för gudstjänster, begravning, vigsel, dop, kriser och andra samvarostunder som betyder mycket för många. Kyrkan är också en arbetsplats, där människor arbetar med specifika uppgifter för en specifik ersättning. Precis som du gör, när du arbetar på ett bageri, en restaurang eller ett kontor. När du går ur, försvinner en bit av den ekonomiska grunden. Då blir öppettiden kortare. Då finns det inte resurser för att klara t ex krisen i New York eller på Haiti, eller ens i den församling där du hör hemma. Att i det läget kräva att de skall låsa upp just för dig är att ta i. Såvida du själv inte är en sådan, som alltid, i alla lägen och helt utan åtskillnad & önskemål om eget rum ställer upp för andra. Även den som ger är en människa. Även om hon arbetar i en kyrka.

Att vara med i Svenska Kyrkan är att vara del av en av vår historia. Det är att ansvar för ett kulturarv och det är också att hjälpa till att se till att den finns kvar för alla de kriser och lyckostunder vi, våra familjer och våra medmänniskor behöver.

Någon säger;  - min hund och mina vänner tar hand om mig. Ja, så kan det vara för någon. Ja, så kan det vara när vi bara tänker på oss själva eller när vi vill spara en slant. Men, så är det knappast för den stora massan. Väldigt många saknar den som står vid sin sida när sorgen eller krisen slår till. Jag tror att kyrkan behövs och jag tror att många vill att den skall finnas, att de skulle sörja om den försvann.  

Jag behöver inte kyrkan just nu, men andra gör det. Och jag vet att jag kan behöva kyrkan sen. Sen, kan vara vilken dag som helst. Senare i dag eller imorgon, eller om något år. Det gäller vare sig jag är aktiv kristen eller inte. Kyrkan är en trygghetsplats. Kyrkan är en kulturplats. - Men, kyrkan bärs av människorna.

Det som är självklart för mig, är uppenbart inte självklart på samma sätt för någon annan.

Nej, man behöver inte hålla med om allt. 
Ja, man kan bli illa bemött. Eftersom det är människor som möter oss och ibland inte kan - förmår - möta oss just där vi är. Det förändrar inte att kyrkan - och allt det den står för - behövs i vårt samhälle. Det är, för mig, ett viktigt skäl att vara delaktig & att vara medlem. Även när enskilda människor inte kan & förmår.

Anette
















Länkar & sånt;  

6 kommentarer:

lars magnusson sa...

"Gud hör bön" Nja, uppenbarligen inte eftersom hen satte en sån människa att sköta kyrkan den där stunden...

Reflektioner Allteftersom sa...

Gud har inte arbetsgivaransvar. Det har människorna. Människorna rättar sig efter lagar & resurser. /A..

Anonym sa...

Jag håller inte alls med. Det här gällde en särskild situation, Sandy, då gäller det faktiskt att ha krafter. Svenska Kyrkan hade, i motsats till många ställen i NYC, elektricitet. Då öppnar man dörrarna för folk som kommer förbi. Då går det liksom inte att skylla på att krafterna är slut. Då, om någonsin, gäller det att förmå. Pallar man inte det, så ska man faktiskt inte arbeta inom kyrkan. Det finns andra saker i livet att göra.

Privatpersoner öppnade dörrarna för människor i NYC under Sandy, privatpersoner som inte har någon tro. Privatpersoner som inte är prästutbildade. Vad säger det om dom som jobbar i kyrkan?

Från en New York-bo

Michael Skoglund sa...

Skitsnack! Hon ville ladda sin laptop kl 10 i fredags och blev rasande när hon blev ombedd att återkomma när kyrkan öppnar eftersom personalen satt i möte. Hon KRÄVDE att bli insläppt! Hur man blir bemött kanske har att göra med hur man bemöter själv.
Jag var i kyrkan alla dagar förra veckan och är tacksam för den och dess personal.
Var också utan el i fem dagar men behövde inte ventilera min ilska på Svenska dagbladets förstasida.
Michael Skoglund
New York

Anonym sa...

Oh how the mighty fall!

karin sa...

Vilket totalt skitsnack, MIchael Skoglund. Du var uppenbarligen inte dar...