I dagens tidevarv skiner solen, vinden driver energin framåt, vågorna böljar och grönskan frodas. Vattnet, luften, vinden, djuren, växterna, människorna och temperaturen samsas. Vi lever här tillsammans i ett samspel. Jordens alla liv är ett pussel, en magi som samverkar. Det är inte vi som har skapat den, planetens förutsättningar, vi har utvecklats tillsammans med allt det andra. Det har tagit miljontals år, sakta, sakta, tillsammans med djuren, naturen, vattnet och livet.
Vi har inte skapat pusslet, vi är en liten, liten del i dess allt.
Ja, vi är drivna, vi försöker förstå hela dess sammansättning, men vi försöker också styra detaljer i det vi inte ser helheten av. Det säger sig själv att det är ogörligt, men människor försöker ändå. Vi gör massor bra, men eftersom vi inte förstår helheten riskerar vi också förstöra rytmen, ja, hela vår existens. Vi utmanar, och till vissa delar alldeles för mycket.
Jag läser insändare, opinionstexter och hör människor tala som om klimatkrisen inte finns, som om de inte har förstått att människor har dragit för mycket i för många skruvar. Jag förstår det som okunskap, eftersom det är vetenskapligt bevisat. Och jag förstår det som en ovilja att se vad vi - människor- har åstadkommit när vi överträtt jordens gränser. Det gör ont att förstå vad vi har förstört, ja, men att blunda förstör även framåt för alltet.
Vi kan leva här, vi kan och vi vill. Vi kan, just idag, men de som drabbas av 47 graders värme, skyfall, stormar, bränder, kan inte det. Vi kan inte leva på jorden om det blir varmare, starkare strömmar, vindar och regn. Vi ser att det blir mer och fler, det är bevisat. Vi kan inte leva här för att våra kroppar inte kan, för att vi dör av naturens krafter, för att vi bygger våra liv efter våra begär, inte klotets alla förutsättningar. Vi har försökt att övermanna jordens konstruktion utan att förstå hela dess väsen. Byta ut delar, bryta sönder dem. Det säger sig själv att det är omöjligt, med hela planetens komplexitet.
Livets korridor är smal. Vi ryms där just nu, men vi behöver gemensamt ställa om. Vi vet det. Fler än 85% vet det. Jag oroar mig för mina barn. Och dina. Jag oroar mig för deras barn. Och dinas barn. Jag oroar mig för värmen, regnen, vinden, träden, bränderna och stormen, för att vi ordnar oss ut ur livets korridor. Kanske oroar jag mig mest för människorna som blundar, inte är engagerade för sina medmänniskor, djuren och naturen. Kanske oroar jag mig allra mest för de som sätter hinder för sin egen bildning och som vägrar att betrakta hur sammanhangen hänger ihop.
Jag blir så beklämd när jag läser opinionstexten i dagens Norrtelje tidning, (23/7-25) “Klimatpanik eller sunt förnuft”. En aktiv och engagerad samhällsmedborgare, som ändå inte sett vad vi gör med vårt allt. Ja, det är mänskligt att tänka snett, blunda, inte tro på fakta. Mänskligt, men sorgligt. Jag kan bara hoppas att han ser på livet med andra ögon imorgon.
Kära goda andliga makt som styr min mentala trygghet, fyll min själ med hopp.
A..
