tisdag 2 december 2014

Tiggeri; varför? Vems är ansvaret? Vad gör jag?

Jag besöker Rotary (Sthlm City första frukost) för att lyssna till ord om romer och tiggeri av Mats Åberg, fd ambassödör i Rumänien. Det är ett intressant ämne, högst aktuellt nästan var du än bor i Sverige numera. Vi ser dem numera dagligen, ofta många i varje liten stad.

Mats Åberg berättade att tiggeriet är organiserat, men inte utifrån brottsliga eller utnyttjande perspektiv. Familjen eller släkten samlar sig tillsammans, reser och bor tillsammans. Någon är överhuvudet i gruppen, köper en billig bil och ser till att de kommer iväg. De bor, lever och tigger tillsammans. Organiserandet innebär sålunda att familjen och släkten lever sina liv tillsammans. De reser för att de tror och hoppas att de genom detta kan skapa sig en bättre framtid.

Åberg berättar att det egentligen var bättre på kommunismens tid. Alla hade jobb och en inkomst. Det finns inte nu. De som saknar utbildning eller är dåligt utbildade hamnar utanför. Där hamnar ofta romerna. Det finns också en tradition av motvilja mot romerna, i Rumänien, vilket gör att de har svårt att få jobb. Tiggeriet blir slut det enda som återstår, som den enda möjligheten till någon form av försörjning.

I sin önskan att skapa ett bättre liv finns nu många här hos oss, i Sverige. De kommer hit för att de tror att de kan få det bättre här, tjäna mer. En dag i tiggeriets tjänst ger, säger Mats Åberg, kanske 80 kr. Tidigare kunde de skrapa ihop lite mer, men nu har det blivit så många som har kommit hit vilket begränsar inkomstmöjligheterna.

Vi har, säger Åberg, ett moraliskt och ett politiskt ansvar att hjälpa. Jag håller verkligen med honom. Huvudansvaret ligger, fortsätter han, hos Rumänien. EUs medlemsländer har ansvar för att föra en anständig minoritetspolitik. Det finns också en stor mängd EU-medel att söka för dessa ändamål, men Rumänien använder bara en bråkdel av dessa. Skälet är t ex att kompetens saknas i de rumänska kommuner som har människorna hos sig. De kan helt enkelt inte skriva dessa ansökningar. Åberg berättar att lokala Rotaryklubbar har bistått med hjälp till ansökningar om medel, bistått med microlån t ex för att driva ekologisk kycklinguppfödning och även hjälpt till så att romer fått id-kort vilket t ex gjort det möjligt för dem att göra anspråk på sina fastigheter. De lokala organisationerna, civilsamhället, är viktigt när samhällets officiella hållning brister.

Finansiellt kräver EU-medlen ofta 5% egenfinansiering och att pengarna betalas ut i efterhand. Detta innebär att landet måste ligga ute med stora pengar för projektgenomförandet. Rumänien har inte dessa pengar, vilket gör både projektansökan och genomförandet svårt.

Det ligger alltså mycket negativt emot romerna här; t ex låg utbildningsnivå, en allmän motvilja emot dem, EU-krav på egenfinansiering i projekt, svårigheter i ansökningsförfarandet och tillgängliga medel. Åberg säger att ca 650 000 romer finns registrerade i Rumänien, men att där säkert finns upp mot 2 000 000 romer. De vill helt enkelt inte registrera sig som romer eftersom det inte är till deras fördel. De törs helt enkelt inte erkänna sin bakgrund.

Åberg berättar att de bor i tältläger eller plåtskjul, under fruktansvärda förhållanden. Ibland har de en husvagn. Det blir kallare och kallare ute och snart är den kallaste vintern här. Det är fruktansvärt att se och veta att människor bor så, också här. Romerna kan sällan nyttjar de härbärgen som finns i Sverige, eftersom åtminstone hundra människor ibland står i kö för de ca 70-80 platserna och de ofta är 4-5-6 personer som inte vill dela på sig. Platserna lottas, vilket gör de väljer bort denna möjlighet när de inte vet att/om de får bo tillsammans.

Ingen vill tigga egentligen, men de tycker att de måste. De vill inte lämna sin plats, för t ex erbjudanden om korta jobb, eftersom de då upplever att de riskerar att förlora sin plats. De upplever ändå tiggandet som en garanterad inkomst, även om den är låg och uppgiften evinnerligt otacksam. Någon form av inkomst är ju ändå nödvändig för alla.

Mats Åberg, fd ambassadör i Rumänien, med tiggeri och romer som viktiga hjärtefrågor tackar för sig och har präntat nya tankar i våra huvuden. Jag vandrar själv vidare till nästa punkt för dagen men har svårt att skaka av mig frågan. Den finns ju högst närvarande hela tiden när vi rör oss i Stockholm.

Vad kan jag göra?

Jag kan t ex arbeta för att påverka våra politiker, i kommunerna, i Sverige och på EU-nivå. Jag kan också bistå t ex genom att engagera mig i någon av alla de organisationer som arbetar med människor i hemlöshet och utanförskap. Det finns många sådana, t ex Stadsmissionen, Röda Korset, m fl. Jag behöver också förhålla mig till den enskilda människan (alla) som sitter på våra gator och tigger; jag behöver se dem, säga hej och ge dem ett vänligt leende. Därutöver behöver jag ta ställning till om och hur jag vill hjälpa dem. Nej, jag kan inte hjälpa alla, men ur något mått kan jag hjälpa några. Vill jag göra det med pengar? Någon sade; det vi ger pengar till, är det vi får se mer av i framtiden. Jag vill inte se tiggeriet, men människorna behöver mat i magen, värme och någonstans att bo. De behöver pengar. Vi kan inte lämna dem tomhänta.

Jag väljer att se 1) hur jag kan bistå genom någon av de hjälporganisationer som arbetar med dessa frågor, 2) politiker- & allmänhetspåverkan genom samtal & debatt och 3) genom att ge några av dem en frukt minst 3-5 gånger i veckan.

Jag skall också läsa regeringens vitbok om romerna. Den berättar hur vi har behandlat dem förr. Åberg säger att han nu, igen, känner igen retoriken. Så får det verkligen inte vara.

A..




#tiggeri

Inga kommentarer: