Jag läser Anders Mellbourns ledare i tidningen Sändaren (22/10 2009). Han skriver bl a om församlingstillväxt. han skriver t ex att en alltför långt gången alldaglighet kan göra församlingen ointressant. Det finns människor som gillar alldaglighet så för dem torde detta faktum inte skapa sorg. Det finns också människor som är rädda för besökare i kyrkan. De stökar ner och de kanske stjäl, är exempel på argument för en låst dörr.
Om vi vill ha församlingstillväxt så måste vi synas. Vi måste vara tydliga i vår tro och vårt budskap och vi måste erbjuda människor som kommer en öppen dörr. Dörren till hjärtat och dörren till kyrkan måste var vidöppen. Det egna jaget måste ställas åt sidan för att alla skall få plats. Om alla har en plats i kyrkan - och en uppgift - så måste den också kunna komma till uttryck och få växa i kyrkan. Det räcker inte att bara säga så. Det måste också göras.
Människor kommer till kyrkan av många olika skäl. Tro, gemenskap, sorgebearbetning - är några exempel. Det finns naturligtvis många fler. Det egna jaget måste ställas åt sidan - men det måste också få plats. Varje unik individ måste fångas, och tydliggöras som den del i helheten var och en är. Av ensamhet växer ingen. Av gemenskap - när den innehåller omsorg - växer vi alla.
När jag väljer församlingen är min önskan att få ingå i gemenskapen, inte bara Guds gemenskap utan också den bland människorna. Det blir svårt och besvärligt när inbjudan saknas och grupperna är stängda. Det blir motverkande när församlingen ber om information om vad människorna kan/vill göra, och sedan avböjer utan motförslag.
En väntan i flera år innan man får uppgifter i gemenskapen känns helt enkelt inte så bra. Så omsluter man inte besökarna/medlemmarna. Då tappar vi dem igen.
Tillväxt sker genom att alla välkomnar och bjuder in. Och gärna också att man vet vad man välkomnas och bjuds in till.
Anette Grinde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar