.jpg)
Hon sa: Jag är före detta soc.tant. Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter finns för att hjälpa er. Varför säger du så?
Hon ger uttryck för att socialtjänsten och andra instanser kan bistå med väldigt mycket hjälp, men att den ofta är missförstådd. Det goda, all hjälp som landar där den ska, hörs inte utåt lika mycket som samhällets misslyckanden. Han ger uttryck för vikten att ta tag i sin egen situation. De vill samma, men har helt olika utgångspunkter.
Jag tänker att vi har olika tillit till hur ett samhälle fungerar och vad som fungerar för var och en. Det handlar nästan alltid om det personliga mötet med en människa som förstår och ser, på riktigt förstår och ser.
Ett barn som levt under svåra förhållanden och inte har fått handfast hjälp under sin barndom kan ha svårare att tro på samhällets hjälpmöjligheter när hen blir vuxen. Misstänksamheten mot myndigheter är ofta stor. Man kan ha minnen med sig från lärare, kuratorer, myndighetsutövare och andra som misslyckats i sina tankesätt och inte förstått hur det präglar barnet. Många minns någon som sagt något dumt, kränkt, som påverkat hen för resten av livet. Ibland har det gjort att personen velat bevisa motsatsen, men ofta har det istället lett till ett personligt ärr som sitter kvar under resten av livet. Vi har olika lätt eller svårt att skaka av oss våra trauman. Ett sår kan vara för evigt. Det kan vara som med en sårskorpa som återkommande dras av, ärrigt, nästan läkt eller fyllt med en infekterad bakteriehärd som inget biter mot. Vi är olika. Vi behöver olika.
När jag hör honom säga att man ska hålla sig borta från myndigheterna ter det sig begripligt, men tragiskt. Vi har så många hjälpformer, sägs det, men vi hör igen och igen att de som behöver inte får just det de behöver. Det var också ett återkommande budskap i våra orossamtal i bokhandeln. “Säg inte att det finns hjälp att få, det finns det inte.” Folk blir förbannade, men visst finns det hjälp. Ja, nej, inte för alla, men för den som lyckas trassla sig in i systemet med rätt ord, personlighet och driv. Säg vem som har det när livet trasslar. Bara att fylla i en blankett kan vara oöverstigligt nog.
Problemet är kanske att vi behöver så olika och behöver träffa en motpart, ja, nej, en medpart som förstår den enskilde människans problematik. Att det inte räcker med att träffa en tjänsteman med värderingar och ord som inte träffar rätt i den enskilda individens hjärta eller sinne. Det är tydligt hur personligheter samspelar eller krockar med varandra. Hur ska någon kunna hjälpa i samtal och annat, där man ser rött eller inte känner förtroende för den som sitter i stolen mitt emot?
Det är säkert helt hopplöst att driva myndighetsutövning - eller hjälp till folk som behöver hjälp - med tjänstemän som är människor, alltså inte fullkomliga, men ändå är det just det som krävs. Det är ju en människa var och en vill möta, en människa som kan hjälpa den som behöver. Detta trots att det kanske bara är den enskilde som kan göra skillnad för sig själv. Hur lätt det nu är när man inte orkar det.
En annan sa; varje barn behöver en vettig vuxen. Om barnet inte har vettiga föräldrar så måste någon annan hoppa in. Det borde finnas en instans i samhället dit barnet kan gå och be om en vettig vuxen. Typ till socialen, skolan eller någon annanstans. Hur gör barnet när den inte har den personen i sin närhet? Kanske kan det lösas med människors personliga uppmärksamhet och god grannsämja.
Ytterligare en annan sa; jag är politiker i opposition. Vi behöver inte högre straff. Vi behöver stoppa kriminaliteten, utreda i mål, åtala och få fällande domar. Vi behöver få bort våldet. Vi behöver en bra skola, förskola, socialtjänst, människor som ser, pedagoger som upptäcker, resurser som kan hjälpa både barn, skola, vuxna och föräldrar, föräldrar och vuxna som orkar och kan, med mera, med mera. Vi behöver inte bara hålla en sak i gott skick, vi behöver driva hjälp och liv på alla fronter. Nu och alltid.
Det handlar om resurser och människor. Det handlar om att se var och en, att orka och kunna. Det handlar om omsorg och värme, att se och hjälpa barnet, dess syskon och föräldrar. Det handlar om att fatta att vi är olika och att vi ändå måste ta hänsyn till det. En (eller tre) vettig vuxen till varje unge och till varje vuxen är ett uppenbart minimikrav. Ja, någon eller några som alltid står kvar.
Ja, kanske är det en omöjlig ekvation med barn, vuxna, personligheter och var och ens rättigheter och integritet att få den hjälp man behöver. Eller också får vi bara försöka mer, med bredd, höjd, mänsklighet, solidaritet och en riktigt stor dos omsorg. För det är genom omsorgen om vår nästa som magi uppstår.
A..
