26/9-25. Fredag.
Sol, höstigt och skönt.
Jag körde in bilen åt grannfolket, åt vegetarisk lunch på Lisas bistro, planerade för en skrivargrupp, bokcirklade om Gamla synders skull och tog bussen halvvägs hemåt.
Ett degraderande uttalande om en person gnager nästan sönder mig. Det är visserligen sagt i den mindre gruppen, men ändå sagt. Varför är det tvunget att degradera kompetenta människor, prata skit om andra? Det skymmer sikten, skräpar ner världen, förstör. Förstör, inte bara för en, för många. Jag önskar att det upphör.
Ryggsäcken var hårt packad med fem inbundna böcker, men den var möjlig att springa med. Jag sprang Roslagsleden från Erikskulle och hemåt. Jag hann hem innan mörkret sänkte sig över landskapet, men måste börja komma ihåg att ta med mig pannlampan, klä mig reflexigt och knallgult och mentalt förbereda mig för höstmörkret. Knallfärgad även dagtid, ja.
Jag tänker på människorna som engagerar sig för klimatet, freden och palestinierna. Jag känner djup sorg över maktens företrädare som begränsar de demokratiska möjligheterna att tala i värdiga former: t ex för människor som fredligt och ickevåldsligt berättar om vikten av politisk handling för fred, jordens hälsa, miljö och klimat. Jag sörjer samhällsförändringen, den hårda tonen och funderar över hur mina handlingsmönster ser ut, hur jag kan bidra. Relevant debatt, lyssnade samtal, ickevåld och civil olydnad utan förstörelse och med stark eftertänksamhet är viktigt för mig. Var går gränsen när handlingar förstör istället för att de enar och bidrar?
Jag är tacksam för människors handlingskraft - riktning fred, klimat och demokrati. Jag är också tacksam för samtalen, möten med andra människor och för min egen löpförmåga.
På söndag ska jag simma, det återstår att se hur det går.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar