lördag 2 februari 2013

31 januari 2013. Torsdag. Chennai – Ponneri, Tamil Nadu.


Usel nattsömn. Uppstigning ca 0530. Trött. Packning samlad och iordningställd.

0630. Det gryr och vi går ut för frukost. Vår frukostrestaurang (Anandha Bhavan, nr 104 TH Road, Triplicane, Chennai) är öppen. Den kan för övrigt rekommenderas. En morgon-guda-ceremoni (hinduism) pågår när vi kommer och alla gudabilder möts med rökelse, bön och vördnad. Det gör mig glad att se deras guda-omsorg.

Frukost. Poori Masala, vatten, te/kaffe (124 rupier). Gott! Man får noga säga till, om man inte vill ha socker i sitt te eller kaffe. Det häller annars i en ordentlig dos. Ofta får man kaffet i en plåtmugg, stående på ett plåtfat med höga kanter - för att hälla över några gånger och därmed blanda ordentligt. God frukost och en vänlig servitör ger en bra start på dagen. Vi mår väl.

Utcheckning och iväg kring klockan 0800. Vi cyklar norrut med tanke att ta kustvägen för lugn trafik. Vi hade fel. Här kom all tung trafik in. En väldigt omfattande och en väldigt högljudd morgontrafik mötte oss, åtminstone den första milen ut från staden. Otroligt många lastbilar trafikerar också denna väg. Vi möts också av väldigt många leenden – och högljudda skratt, som om de aldrig har sett på maken förr.

Vi blir fellotsade, för färd på en mindre väg – som visar sig inte finns. Vi måste sedan vända för fortsatt färd på stor väg med mycket tung trafik. Vi passerar också flera stora industriområden – stort energikrävande med många ledningar över våra huvuden. Fabrikerna spyr också ut mängder av rök och otyg ur sina stora skorstenar. Trafikavgaserna och dammet är heller inte nådigt här.

Kl 1140. 35 km. Minjur. Vi stannar för lunch i en liten stad. De sista km har vi förärats en väg utan lastbilar. Rent gudomligt skönt. Vi har hittills idag samsats med 1000-tals bullriga och rostiga lastbilar. De kör nära, nära och tutar hårt om de vill förbi (vilket de ofta vill). Luften är inte riktigt nådig.

I utkanten av Chennai kantades vägen av mycket fattiga människors bostäder. En kvinna satt på en bit presenning med 5 små barn i olika åldrar. Smutsiga och stripiga. Ja, det har knappt något alls att leva på.

Lunch. Mini-meal; 3 olika sorters smaksatt ris + 5 byttor med sås & röror + 1 sötsak + 2 bröd. Vatten. (= 148 rupier). Vi ville ha något litet, men fick nog det största som fanns. Proppmätt. Gott, men lite väl mycket. Efter maten tittar jag mig i spegeln och inser att jag är väldigt vägdammig. En ansiktstvätt blev nödvändig och jag bleknade en aning (från sotsvart till halvbrun).

Vi trampar vidare i drygt en mil till – där vi når Ponneri. En hyfsat stor stad, med ett enda boende. - Ett halvuselt lodge för 800 rupier. Nåväl, så fick det ändå bli. Vi anser båda att vi skall börja försiktigt och inte trampa för långt per dag, nu i början. Det är behagligt att cykla, åtminstone när den tunga trafiken inte är så tät.

Väl incheckade bär vi raskt upp cyklarna på rummet, vilket medför en del protester. Vi insisterar dock.

Ca 48 km. Kl 13.45. Ponneri. Sri Venkateshwara guesthouse (800 rupier + 200 rupiers deposition).

Vi promenerar staden runt, vilket är ganska raskt gjort. Vi tittar på butiker, ler mot ungarna som är nyfikna på vilka vi är och på smeden som monterar ringar på en kvinnas fot. Omgivningen roas av att vi nyfiket tittar på. Här finns inga västerlänningar utom vi. Vi betraktar våra kartor och undrar var vi skall ta oss härnäst. Var är nästa boendestad, ca 6 mil bort, mån tro?

Eftermiddagen tillbringas i ett lugnt strosande runt staden. Vi stannar och betraktar människorna och företeelserna. Bussarna är överfulla. Kvinnorna är klädda i fantastiska färger i sina fina saris. Det är dock svåra att fånga på bild.

Överallt finns människor som binder blommor. Kvinnorna har blomster i håret och de använder också blommorna i de hinduistiska ceremonierna. Ofta, ofta ser vi detta blomsterbindande.

När mörkret börjar falla går vi några kvarter bort. En kvinna möter oss och börjar tala med oss. Hon vill gärna bjuda oss på te. Vi talar en stund över våra kartor och hon berättar vilka städer vi troligen kan finna boende i de närmaste dagarna. När vi skiljs åt några minuter senare hälsar hon att hon skall ringa en vän, som är journalist på den lokala dagstidningen. Hon ser gärna att denne vän får göra ett reportage om oss innan vi lämnar denna stad. Vi får se om det blir av. Ja, det vore ju lite roligt, eller hur?

En ödla bor i vårt rum. Hellre det än kackerlackor, om man nu får välja.

Inga kommentarer: