I Bethlehem finns det tre flyktingläger. FNs uppdrag är att ansvara för t ex medicin, utbildning och skolor. Flyktingarna bodde inledningsvis i tält eftersom de (FN) trodde att lägret skulle vara tillfälligt. Så blev det inte. Efter tre år i tält börjades det bygga andra typer av bostäder (containerbostäder).
I Hebron finns många spänningar. Det är en delad stad. I en del, där 80% av stadens invånare bor, är det palestinskt styre. I den andra delen, där 20% bor, lever de under israeliskt styre. Där finns också upp till 500 bosättare som vaktas/skyddas av ca 2 000 soldater. De amerikanska judarna är de mest aggressiva och det är mycket oroligheter i den gamla staden.
Hebron ligger 3 mil söder om Jerusalem. Här finns ett Christian Peacemaker Team (CPT) lokaliserat. CPT är en ickevåldsorganisation, med ursprung i kristna fredskyrkor (1984). Föreningen bildades 1986. CPT arbetar med lokala fredsteam runt om i världen. De söker upp våldet, i syfte att minska våldet. Deras mission är att bilda partnerskap för att mota våld och förtryck. De vill genomgående arbeta med ickevåld. De arbetar med att observera och dokumentera. De arbetar med gräsrotsrörelser, är emot ockupationen men arbetar med både israeler och palestinier.
CPT började vara i Hebron 1995. De tänkte sig vara här under några månader, men oron har fortsatt. Därför är de fortfarande kvar. De behövs. De betraktar och dokumenterar företeelser och olika situationer. De finns på plats som betraktare för att minska våldet.
1996 delades Hebron i de två olika delarna. Israeler och palestinier lever under olika lagstiftning. Några lyder under palestinsk lag, några under israelisk och några har att följa israelisk militär lag.
Militären kontrollerar ofta id-kort, trakasserar unga killar och andra i området. De går också in i hemmen, ofta med hänvisning till säkerhetsskäl. De hindrar människornas rörelsefrihet och de skapar rädsla.
Inte heller CPT kan vara överallt. På vissa platser får de ta av sig sina västar för att kunna vara/passera. Ibland får de åka långa omvägar för att ta sig till den plats de planerar att vara på, där de skall stödja de utsatta, t ex barnen.
Terminologi är viktigt. Det finns bosättningar som istället kallas israeliska grannskap. De omgärdas och skyddas av militär kapacitet för bevakning/skydd (av säkerhetsskäl). Det går mycket militära resurser till bosättningarna i området. Man undrar hur de har råd. Bosättningarna leder till avstängda vägar (av säkerhetsskäl) och avstängda områden (för palestinierna) vilket för med sig stängda butiker och stängda marknader. Detta förstör palestiniernas ekonomi.
CPT står t ex vid en checkpoint och räknar, ser när soldaterna kontrollerar ryggsäckar, mm, om de trakasserar någon, kräver kroppsvisitation, tar deras legitimation för att fördröja, mm. Om en soldat ber en palestinier att ta av sig kläderna och vägrar, kan de riskera att militären höjer vapnet mot dem. Det är skrämmande hotfullt. CPT dokumenterar; fotograferar, antecknar. Informationen sänds till UNICEF, FN och andra organisationer som är intresserade av dem, En del av informationen finns också på deras hemsida, fb-sida, twitter och instagram. De har också ett nyhetsbrev.
Soldaterna trakasserar och skrämmer barnen, avsiktligt. Många unga pojkar tvingas sitta med vapen riktade mot sig, de tas till fängelse eller via någon annan förhörs- eller arrestlokal. Ibland är det svårt att veta var de har förts. Strategin att trakasserar barnen är att de inte blir våldsamma senare, om de är rädda. Det är en gräslig strategi, som inte är hållbar. CPT försöker övervaka detta, men är en (alltför) liten grupp.
Soldater kan också (av säkerhetsskäl) söka igenom hus, ofta tidigt på morgonen. De kommer för att söka, förstöra, tvinga upp familjen. Det är oerhört skrämmande för barnen och familjerna. CPT försöker vara där, när/om de får information och det är möjligt att ta sig dit.
CPT i Hebron är omgivna av soldater, det finns militärstationeringar precis nära deras lokal. Det finns också flera bosättningar alldeles nära. De bosättningar som ligger uppe på de palestinska husen och butikerna skapar särskilda problem. Bosättarna kastar sopor, vatten, mm, på palestinier, som måste skydda sig genom att bygga tak, hänga nät, mm, över sina uteplatser/promenadstråk i anslutning till butikerna. CPT kan inte längre gå direkt (7 min promenad) till checkpointen vid den stora moskén & synagogan i Hebron. De måste åka en lång omväg med taxi, för att ta sig till platsen. De vill åka dit, t ex för att slå följe med barnen som behöver gå till sin skola. Barnen riskerar annars att bli trakasserade av bosättare eller militär. Barnen vill väldigt gärna gå i sin skola, men törs inte gå själva.
CPT-gruppen i Hebron är bara tre personer på plats just nu. De är den enda gruppen i Palestina. De skulle behöva vara 5-6 personer men det är svårt att rekrytera personal, av olika skäl. CPTs uppdrag här är 1 år, men de är här i 3-månadersperioder (med 1 månad ledigt). Vid 3.e inresan finns det risk att gränskontrollen blir misstänksamma. Då finns det en risk att de inte kommer in igen.
Personer som vill vara delaktiga i CPT gör det genom 1) ingå delegation, 2) utbilda sig och 3) ingå i ett projekt. Jag tolkar delegation som ett sätt att öva, försöka att se vad det innebär innan man bestämmer sig för att gå vidare i processen hos CPT. De får kostnader betalda, med en mindre lön.
Moskén (Abraham) i Hebron är både muslimsk och judisk. Den är också byggd som en kyrka. Den har bytt från kyrka till moské över tid. Det är en helig plats, det känns absurt med skottsäkert glas och checkpoints här. Det är en absurd säkerhet p g a rädsla för attacker mellan folk.
1994 skedde en massaker i moskén. En jude gick in och dödade mängder av palestinier under bön. Kyrkan låstes, så människorna kunde inte komma ut. De gick samman och dödade gärningsmannen med en brandsläckare. Av säkerhetsskäl togs därefter brandsläckarna (åtminstone de små) bort från lokalen. Goldstein hyllas fortfarande för dådet. Numera är moskén och synagogan delad med en vägg, av säkerhetsskäl som allt annat här. Det är en checkpoint med en god dos soldater för att gå in i moskén och en checkpoint med en god dos soldater för att gå in i synagogan. Mitt emellan syns också flera soldater. De är verkligen närvarande, med full mundering och vapnet i berett läge. I synagogan och i moskén upplever jag klädkoden kränkande. En man vid ingången till moskén klär på oss en spökdräkt och i synagogan måste vi också täcka oss med en sjal. Männen har förstås inga sådan krav, förutom den lilla kippan för männen. Jag är högst propert klädd, men tvingas ändå in i detta. Vad är respekt - för vad? För vem? Vem har bestämt detta?
En bosättare spottar efter vår grupp, anser att vi har tagit palestiniernas sida eftersom vi vilade i en palestinsk butik i väntan på nästa programpunkt. Några handlar i butiken och några njuter av te eller fantastiskt kardemummakaffe. Vår guide berättar om bosättarens spottning och feghet, att han gömmer sig bakom en militär som är avsedd att skydda alla parter. Han ger uttryck för bosättarens feghet, att han inte vågar komma närmare och prata, att han talar på hebreiska istället för engelska så att vi inte förstår hans utbrott. Mannen skyddar sig bakom, och skyddas av, militären på platsen, han ser ner på oss och på palestinierna. Guiden svär tillbaka, han använder inte alltför vackra ord. Guiden som annars är mycket mild och sympatisk, hetsar upp sig en aning och är irriterad över bosättarens beteende. Det är förstås begripligt, även om vi uppfattar attacken som extremt tramsig. Vem vill vara sådan, som bosättaren är? Vem vill alltid vara så vred och bära sådan aggression inom sig? Vem vill vara så omänsklig? Så omåttligt omänsklig?
Sverige BNP/person 40 394 USD (2011) - Israel; 30 975 USD (2011) - Västbanken; 1 924 USD (2012) inklusive västra Jerusalem - Gaza; 876 USD (2012)
A..
(Bethlehem & Hebron 9/3 2016)
Länkar
Massakern i Hebron (1994)
