Trygghet.

 

Trygghet.

Jag tänker kring människors trygghet, deras behov.

En gruppmedlem kommer in i rummet. Hen frågar vilka som kommer, varför de andra inte kommer. Det händer i flera grupper, är en relativt vanlig företeelse, det gör ont i mig varje gång.

För mig, som arrangör, är det en plåga. Jag vill inte prata om de andras skäl, deras varför. Jag vill inte berätta om andras göranden, ser hellre att de själva får avgöra vad de vill berätta för gruppen eller andra. Jag vill inte bidra till att vi/någon värderar hur andra prioriterar eller mår, det måste den som är berörd få göra själv.

Jag förstår att detta är en trygghet för den som frågar, att veta, avgöra, se och bry sig om de andra, men jag vill inte vara en förmedlare av information om andra. Jag har dåliga erfarenheter av människor som berättar om andra, istället för att de talar med dem direkt. Jag ser det som skvaller, ord som omtolkas på vägen, som viskleken som kan bli vad som helst.

Varje person är otroligt viktig. Vi vill ha hen här, i rummet och samtalet. Vi längtar efter att alla ska vilja och kunna komma. Både närvaro och frånvaro påverkar gruppen, men vi prioriterar fokus och hjärta just här, just nu, på de som är i rummet. Det är vi som talar med varandra, lyssnar och försöker förstå - om boken, om ämnet eller det som är sagt att vi ska tala om.

Jag kan inte påverka andra. Jag ber sinnesrobönen och funderar på hur jag själv låter bli att svara på frågorna som ställs. Utan att skada någon annan.

Livet är verkligen både lätt och svårt.

A..