Barnrösten insisterar. Mamma, mamma, mamma. Mamman ignorerar, talar lugnt vidare i sitt samtal. Barnet säger: Mamma, mamma, mamma. Hon använder samma ton, upprepar.
Hur är det att vara barn som inte får omedelbar plats? Hur är det att vara en föräldrar som inte hinner svara, inte hinner sortera alltet? Är det alltid så eller är det bara att barnet också behöver se att mamman talar med någon annan, inte kan eller ska omedelbart uppmärksamma barnets krav - omedelbart, alltid? Vad är omgivningens roll: markering eller acceptans?
Vi ser ett uns av ett liv, ett krav, där vi inte ser helheten. Vi reagerar, ja, tycker och känner, men vi har inte hela bilden kring relationen, karaktärerna och deras egenskaper. Det gäller allt, alltid, ändå tycker vi oss kunna veta hur det ska vara. Många kritiserar gärna.
Jag tänker att vi inte ska vara så snabba att döma, oavsett vem eller vad, mest för att vi inte känner till helheten.
Idag är en ny dag, fylld av fantastiska möten med människor, händelser och företeelser - att acceptera eller protestera mot, eller kanske le och delta i.
Välkommen, du nya dag.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar