Idag kom årets första snö hos oss. Ja, inte så mycket. Det yr. Vägen är vit och landskapet lite grått. Eller ja, kanske t o m vitt. Det blir nog det till framåt kvällen i varje fall, om det fortsätter en stund till. Det är inte så kallt, men lite minus förstås. Vitt är förstås fint, i denna vintermörkertid.
Den senaste veckans förkylning har lagt sig och jag tyckte att det var tid (& en absolut nödvändighet) för en kort springtur runt skogen. Det gick hyfsat fint, trots alltför lite spring och alltför många förkylningar under hösten.
Längs sträckan springer jag förbi ett fint torp. Det har alltid legat inbäddat i skogen, omsluten på tre sidor av skogen och den lilla skogsvägen framför. Fint. Ensligt och fint.
Nu har skogsbolaget tagit bort skogen just där. Ja, på en sida finns den (ännu) kvar, så inte allt är borta. Det blev som en helt annan plats, som en helt oskyddad plats. Ja, verkligen något annat. Jag tänker att om jag någon gång skall köpa ett hus som ligger i en skogskant, så måste jag se till att jag själv också äger en bit av skogen. Jag skulle gråta blod om stugan var min och hela skogen var borta, som den nu är här. Ja, det är inget att göra förstås, om man inte äger skogen själv, men ändå. Ont. Ja, blod skulle jag gråta.
Den fina skogsspringarrundan finns ännu kvar, förstås. Skogsvägen är fin.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar