Förvaret

Jag minns honom säga; det är inte hur vi har det som spelar roll, utan hur vi tar det. Han sade så. Och sedan vände han ryggen till, som om han inte hade någon del i ansvaret. Som om det bara var att blunda för det som händer omkring oss.

Jag hör uttrycket ofta. Jag tänker på honom varje gång jag hör det. Han som sade så och vände ryggen till, som om han inte hade någon del i ansvaret. Det hade han. Men han bortsåg från sin del och sitt ansvar. Det var lätt. Det var bara att vända ryggen till. Det var lika lätt som att blunda för vilken oförrätt som helst. Som om den inte gällde honom, eller oss. Fast den gjorde det. Och alltid gör, när man vänt ryggen till.

Jag har just sett dokumentärfilmen Förvaret. Den visar människor och orättvisor. Den visar tjänstemän och förhållningssätt. Den berättar om människor som låses in, länge, utan att de har gjort något fel. De har bara fötts i fel land och försöker skapa ett bättre liv för sig själva. Vi har rätt till det, men inte de som finns på Förvaret. De är istället inlåsta, i väntan på deportation. Hur förhåller vi oss till detta? På samma sätt som många andra, vi vänder ryggen till. Som om det inte gäller oss.

Jag tänker på mina döttrar, vad jag skulle göra om de inte var säkra. Eller vad jag skulle göra om jag inte fick träffa dem. Hur kan vi tänka att andra människor, andra föräldrar och barn, skall kunna bo kvar i krig och fasor om det finns den minsta möjlighet till ett bättre liv någon annanstans? Hur kan vi sända tillbaka dem till krig och förtryck, bara sådär?

Filmen berättar att tusentals människor passerar Förvaret, låses in i väntan på deportation. Månad efter månad. Länge. Utan att de har gjort något fel. Mer än att ha fötts i fel land och försökt göra något bättre av sitt liv. Hur kan vi, Sverige, låsa in människor av detta skäl? Hur kan vi? Det känns inte rätt i magen.

Se filmen.

Den känns.

A..

Förvaret.
Kyrkans Tidning.
 Svenska kyrkan om Förvaret.
Amnesty om förvar.