En grupp i Katarina församling (tillsammans med Kristna Freds) har ropat, stillsamt men bestämt, till oss som vandrar med ett öra lyssnande åt det hållet. De har genom små ord här och små ord där uppmärksammat mig och andra på att de har något på gång. I förhållande till mig har det gjorts genom att jag har lyssnat till de små orden här och där, de små orden som sipprat igenom det dagliga bruset. Sipprat igenom, och därför nått mig - för att jag har lyssnat i den riktningen.
De har hållit seminarium, hela fyra, och jag lyckades komma till det fjärde. Det var som om det till slut var ett måste att lyssna. De små stegens tyranni, fast i rätt och vänlig riktning, förde mig till slut till "the tipping point" och jag skruvade upp min insikt så att jag hörde den; - det är dig, alltså mig, de talar till. Du, alltså jag, måste därför lyssna.
Ja, jag hör er. Ja, jag lyssnar. Ja, jag håller med er. Ja, om detta behöver vi tala.
Katarinauppropet handlar om omsorg om varandra, tänker jag. Det handlar om att inte döda varandra. Det handlar om att vi inte skall bidra till våldet genom att exportera vapen. Vi klarar oss utan dessa vapen och utan de pengar de drar in till statskassan. Liv och omsorg om liv måste går före våld och pengar från vapenindustrin.
Låt oss nu, du och jag och alla andra, ansluta till detta upprop. Svensk vapenexport måste upphöra - vi skall inte bidra till världens krig och förtvivlan. Vi skall istället bidra till hållbarhet - hållbarhet för människor, djur och världens natur. Vårt allas väl, alltså.
Så, ja, till aktiv handlingskraft som leder till att svensk vapenexport upphör. Det är tid för det nu.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar