Söndag den 6 november 2011.New York.
Väckning kl 0300. Förvirring om sommar/vintertid, frukost, packningskontroll och slutligen iväg. T-bana ca kl 0440. Båt till Staten Island kl 0545. Därefter buss vidare till startområdet.
Det är morgonkallt, men snart visar sig solens värmande strålar. Trots den tidiga timmen är det redan mängder av människor vid startplatsen. Vi är indelade i blått, grönt och orange grupper - för lotsning till rätt fållor. Alla 47 000 löpare släpps iväg i 3 grupper med en halvtimmes mellanrum.
Så. Kl 0810 stänger klädinlämningen. Kl 0820 öppnar startfållorna, för att åter stänga kl 0855. Stark kl 0940 för den första vågen, där vi båda fanns med. Det känns bra att vi springer så lika.
Morgontimmen är kylslagen. Tiden mellan klädinlämningen och starten är kall och lång. Vi var väldigt glada över förvarningen om att det var lämpligt att ha kläder som kunde slängas (som i att lämnas till välgörenhet) innan start. Ett tack, till Carolina Andersson, som informerade oss om detta. Det gjorde en avsevärd skillnad.
Många löpare springer för olika välgörenhetsorganisationer. Cancer, diabetes, barn i Afrika och dylikt syns på ryggar och plakat. Detta är en manifestation för hälsa, endorfiner, prestation och välgörenhet till sådant som spelar roll. Glädjande gott. Välgörenhet skapar skillnad.
Loppet var en annorlunda upplevelse. Stora broar delar statsgränserna; Staten Island - Brooklyn - Queens - Bronx - Manhattan. Överallt, utom i de utpräglade judekvarteren, var ljudet och hejaropen överväldigande. En ofantlig mängd människor kantade hela banan med rop, klockor och en massiv glädje. Vi har aldrig varit med om maken. Hörselskydd hade varit på sin plats.
Loppet går på långa avenyer och höga fantastiska broar. Det finns vätska vid varje milesmarkering, toaletter och fantastiska människor. Därtill strålande sol (till den ganska låga temperaturen). Detta var en fantastisk marathondag.
Vi alla - löpare och arrangörer - får vara djupt tacksamma att loppet inte gick förra söndagen, då det var en kraftig snöstorm i New York. Den värsta i mannaminne. Det hade inte varit nådigt om loppet gått i det vädret.
Leif och jag missade varandra i starten. Vi tappade helt enkelt bort varandra i fållorna. Vi träffades dock flera gånger under loppet, trots olika fart, toabesök, mm. Jag var några minuter före i mål, men vi lyckades ändå träffas i målfållan trots mängder av människor som hela tiden fyllde på.
Funktionärerna matade fram oss, gav oss energipåsar och en "värmefilt" av folie. Vi insåg att vi skulle ha fått svårt att hitta vandra om vi inte hade mötts där vi möttes. Mängden av "myror" var onekligen stort.
Klädbilarna stod uppradade i en ordentlig ordning vid 77e gatan. UPS-transportföretaget som forslade och sorterade allas kläder gjorde det väl. En god ordning, en stilla ström med trötta men glada människor och en troligt skön känsla av att ha gjort något gott. En guldskön känsla.
Ombyte till något varmt, mössa på och sedan en långsam promenad hem till hotellet. Från 77e till 94e gatan i stilla mak. På vägen hem möttes vi av gratulanter, minst 10 personer noterade medaljerna med en uttalad glädjegratulation. Fler uttryckte glädjen och gratulationen med ett leende när de mötte oss. Det var onekligen ett fantastiskt mottagande av stadens människor.
New York City Marathon var vårt 8.e marathon.
Vi har nu sprungit fem i Sthlm, ett på Malta, ett i de svenska fjällen (med 1800 höjdmeter) och nu detta. Att springa marathon är fantastiskt. Att göra det i New York var riktigt suveränt. Det var ett fantastiskt äventyr. Lyckospår.
Måndag den 7 november 2011.
New York.
Lägger man sig tidigt blir morgonen tidig. Vi äter en lätt frukost på hotellrummet och en extra frukost när vi kommer ut på stadens gator (för att klara de närmaste timmarna). Vi promenerade sedan ner till gårdagens marathonmålområde.
Kroppen är knökafull av endorfiner. Det är en ljuvligt skön känsla.
Nere vid målområdet var kön lång. Den ringlade sig över trottoarer och torg, höll sig i rätt ordning och gick acceptabelt raskt. Vårt mål var gravyrtält och klädförsäljning. Jag må säga att kommersen kring detta evenemang är enorm. De kan verkligen konsten att ta betalt. Gravyr av medaljen (namn & tid) för 20 usd per styck var en aning magstarkt - men, kön var ringlande lång (kanske för att prisuppgiften kom först när man var framme).
Vi köper naturligtvis New York Times, där vi är omnämnda idag (tillsammans med 35 000 andra så kom i mål inom 5-timmarsgränsen - för att hinna till pressläggning).
Staden är otroligt ren. Det är härligt att se. Människorna är otroligt artiga och vänliga. Det är härligt att uppleva.
Idag - måndag & dagen efter gårdagens stordåd - har vi promenerat. Vi har gått gata upp och gata ner, funderande och pratande om gårdagens lopp. Vi har njutit av stadens brus, mängden människor och solens värm. Vi har riktigt tur med vädret. Här är varmt & skönt. Många steg igår och många steg idag. Imorgon tar vi t-banan till södra Manhattan. Då får fötterna vila en aning.
Tisdag den 8 november 2011.
New York.
Ja, benen känns idag. Det är lite stelt i musklerna. De behöver värme och lätt rörelse. Det är skönt, ändå.
Vi tar idag t-banan till södra Manhattan. World Trade Center (WTC) området är en stor byggarbetsplats, där höga, höga torn byggs istället för de som raserades 2001. Tidslinjen över händelserna, bilderna, fasorna växer inombords när man ser utställningen. Ja, nästan 3 000 oskyldiga människors liv gick till spillo.
Vi besöker Ground Zero, minnesplatsen efter 11 september 2011. Två stora bassänger, med ett vackert vattenflöde, och alla omkomnas namn ingraverade på kanterna, ger oss ett minne över händelsen. Det är känslomässigt oerhört starkt att se detta, såväl butiken utanför monumentet, informationsbutiken något kvarter bort som själva minnesplatsen. Runt omkring byggs det stora höghus, för att ersätta de som skadats och för att visa världen att de inte ger vika. Minnesplatsen är fin. Stillsam eftertanke krävs allteftersom man läser alla namnen. Ett efter ett, flera tusen. Namn, efter namn.
Bassängerna står där husen stod. Mitten är "bottenlös", som sorgen över händelsen och alla förlorade liv och relationer, fäder och mödrar och barn. Det är oerhört starkt känslosamt.
Vi äter lunch, promenerar vidare norrut och njuter av solens värme. Vi har en väldig tur med vädret. När eftermiddagen lutar mot kväll sätter vi oss och njuter av ett glas vin och finner oss nöjda med tillvaron. Endorfiner, glädje och en gemensam kraft. Lyckokänslan är hög.
Onsdag den 9 november 2011.
New York.
Om man har trassel med blåsor och skav, t ex som marathonlöpare, så kan vi konstatera att den enda (?) lösningen är Compeed. Det är onekligen det bästa "plåster" som finns. Jag har testat andra och noterat att det faktiskt bara är Compeed som fungerar. Det är rent makalöst. (Nej, jag får inte betalt för att skriva detta - jag är lyrisk ändå).
Vi besöker idag American Museum of Natural History. Det kan vi också starkt rekommendera. Man häpnar över storlek, kraft och inspiration. Man häpnar verkligen. Det är ett helt enormt museum - beläget strax väster om Central Park (nära 77.e gatan). Det innehåller djur, människor, världens olika hörn, tidsåldrar och utveckling. Våning efter våning med stort imponerande utställningar. Efter nästan tre timmars vandrande lämnande vi byggnaden, trots att väldigt mycket ännu var osett - hit bör man definitivt komma tillbaka. Definitivt!
Efter museibesöket kom vi ut till ett fantastiskt sol-varmt-väder. Resten av dagen ägnades åt ett stillsamt vandrande på stadens gator och torg.
Torsdag den 10 november 2011.
New York.
Hemfärdsdag. Stillsamhet. Packning. Ett stillsamt flanerande, presentinhandling till Frank och reflektion över dagarna som varit. Så småningom tar vi en taxibuss (airshuttle) till flygplatsen, checkar in, tar oss igenom säkerhetskontrollen och på vårt plan. Continental Airlines har en enkel service, inget lyx och lite väl lite mat på den långa flygningen.
Fredag den 11 november 2011.
Sthlm.
Åter hemma. Tidsförvirrad och trött på fel tider. Vi är nöjda och glada över den vecka (10 dgr) som gått. Vi har njutit, "drogat" oss med endorfiner och skapat mer för oss själva och varandra. Ja, det får man vara glad och nöjd över.
Hemma. Framför oss ligger nya dagar, nya uppgifter, nya erfarenheter och nya möjligheter. Det ser vi fram emot.
Anette Grinde
