Vi talar om aktivism, var gränsen går och dess varför. Det uppkommer ibland irritation, men aktivism skapar ofta också samtal som för oss framåt. Ibland är samtalet själva syftet.
Roxy Farhat är aktivist inom Återställ våtmarker. Hon klev upp på scenen på Dramaten, avbröt en föreställning, höll ett kort tal och höll upp en banderoll. Hon skadade ingen, förstörde inget, skapade bara ett kort uppehåll i föreställningen.
Dagens efter aktionen, som säkerligen var omsorgsfullt planerad, snurrade bilder, texter och information om hennes varför i sociala medier, men också i etablerade medier som Svt, DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, GT, Bulletin, m fl tidningar. Hon och aktionen - med eller utan en grupp omkring sig, åstadkom ett stort medialt pådrag. Hon visade att en relativt liten aktion kan ge mycket information och stort genomslag i media.
Återställ våtmarker är kända för att agera med civil olydnad som metod. Metoden innebär att aktionen sker fredligt, ickevåldsligt, men med inslag av brott mot någon regel/paragraf. Deltagarna behöver också vara beredda att genomgå rättegång för utdömande av ett eventuellt straff med anledning av lagbrottet. I Dramaten-aktionen skedde inget brott, bara en mindre störning, så det bör kunna ses som en stillsam icke-våldsaktion (inte civil olydnad).
Någon säger att aktivism kan skapa irritation och vara kontraproduktiv, men det är förstås beroende av vad var och en vill åstadkomma. En brist, tänker jag, är att vi sällan får med oss den fördjupade diskussionen om personens varför och hur man tänkt kring konsekvenserna av aktionen. Vad är målet, hur ser planeringen inför aktionen ut, vilka metoder vill man använda och varför? Jag tänker att vi behöver mer information, för att lära oss att förstå varför människor går över nya gränser. Förståelse för aktionen skapar ett annat tryck än irritation. Om vi ställer oss bakom aktionen så rullar snöbollen bättre.
Aktivism är politiskt påverkan. Politiker, medlemmar i Naturskyddsföreningen, ministrar och mammor/pappor ägnar sig åt samma sak. De/vi genomför aktionerna på olika sätt. Några sätter sig på en motorväg, bryter sig in på en djurfabrik, sjunger, står tysta på ett torg eller dansar till klimatsånger. Andra skriver debattartiklar eller sitter vid styrets gemensamma bord och resonerar kring hur de vill ha det. Alla är aktivister i något mått, syftet är att skapa politisk förändring.
Roxy Farhat har genomfört en aktion, hon har sen mött media och berättat om sitt varför. Därefter har hon skrivit en egen debattartikel (i Expressen) för att förtydliga sitt varför. Hon är dessutom, som en konsekvens av aktionen, inbjuden till Dramaten för att delta i ett panelsamtal om vad som skiljer konst från aktivism, tillsammans med t ex Dramatens konstnärlige ledare Mattias Andersson och Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson.
Roxy Farhat har skapat uppmärksamhet, jag tänker att hon har använt den väl.
“Vi har ett ansvar att resa oss när samhället går i en alltmer omänsklig riktning. Vad är du villig att göra för att stoppa den inhumana politik vi ser? När går din gräns? Vi måste våga resa oss, även i kulturvärlden. Kulturen är tandlös om vi inte agerar, att protestera är inte att ifrågasätta demokratin, det är att utveckla den. “
Är civil olydnad och ickevåldsaktioner ett bra sätt att skapa uppmärksamhet? Varför? Varför inte?
A..
Ps. Jag skulle själv inte använda den metoden som påverkansmetod, men jag ser - principiellt - ickevåldsmetoder som viktiga förändringsmetoder.
Inbjudan till Dramaten efter aktionen:
https://www.dn.se/direkt/2026-03-03/stormade-teaterpjas-bjuds-in-till-dramaten/
Artikel av Roxy Farhat efter aktionen:
https://www.expressen.se/debatt/debatt-darfor-avbrot-jag-dramatenpjasen/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar