Till frukost läser jag om det höjda RUT-avdraget. Jag tänker på svarta och vita löner, bluff och båg och människor som blir utnyttjade. Jag tänker också på hederligt folk som gör sitt yttersta i all omsorg de företar sig och de som behöver, som har råd för att skattereduktionen gör det möjligt. Det är människor mitt i livet och det är årsrika med livslust och glädje i mängd.
Vi pratar om äldre, äldreboenden och hemtjänst. Vi klurar kring när människor inte orkar själva, behöver hjälp. Vi samtalar om förtvivlan hos de som vill in på ett boende, men inte är tillräckligt krassliga för att få plats där. Eller kanske bara den ena av de två. Hur gör man, hur mår man?
Det finns en marknad för boenden för äldre som inte är sjuka, inklusive någon form av gemensam service, eller hur? Typ Solhem vid Älmsta, som har egna lägenheter, trädgård, matsal och gemensamma utrymmen. Man har också vänner nära. Den som behöver hjälp därutöver kan få hemtjänst, men jag tänker att man klarar sig längre utan den hjälpen, eftersom huset har likasinnat folk och är tänkt för äldre. Det borde finnas fler sådana, eller gör det redan det?
Mellanstationen mellan eget boende (utan hjälp) och ett äldreboende är hemtjänsten. Det kräver någon form av utredning, men ger hjälp i hemmet. Det ger besök av främmande människor, ofta olika och korta. Städ, handling, tvätt, dusch, mat, omsorg, mm. Subventionerade av samhället, ja. Hur mycket kan man välja?
Den som inte kan få hemtjänst kan hitta sin hjälp hos hem/konsumentföretagen, kanske de mindre städföretagen, veterankraft-varianter, mm. Med skattesubvention, för att samhället har skapat den bilden. Företagshjälp kräver god ekonomi, förstås. För att få skatteavdraget krävs att du har en hyfsad inkomst att göra avdraget från, så det är inte för alla. Utan avdrag är det ändå för dyrt. Då måste det finnas hjälp på annat sätt för de som inte har den ekonomin. Hur gör de? Hur ordnas det, för samma möjligheter för alla?
Ja, ekonomi påverkar vårt allas väl ur många perspektiv, men hur säkerställs att varje äldre person får goda, inte bara drägliga dagar, de sista tjugo åren av sina liv? Och framförallt när kropp och knopp skruttar till sig en aning.
Hur ser vi på ålderdomen och omsorgen om de som behöver hjälp? Hur ser berättelsen - narrativet - ut om hur vi vill att det ska se ut i vårt land? Och hur ser den ut i verkligheten? Vem får hjälp och vem får inte?
Var och en har ansvar för egen hälsa, boende och liv, men vad händer med oss när vi inte har kraft, hälsa och pengar för att klara det själva? Får vi hjälp då? Ja eller nej, för visst faller några av oss mellan stolarna. För att allt ändå görs med hjälp av andra, i tjänst eller inte. Och människor är människor, där det personliga och vänliga avgörs av människors kärlek, allmänna aversion eller förutfattade meningar. As always.
Varsnågerst och hur ska vi bo när vi blir gamla och skröpliga, tro? Ska man oroa sig för det (för sig själv, för andra eller för äldre i största allmänhet) eller ska man ägna sig åt att cykla, simma, springa och styrketräna så att man har ork för livet när tiden för förfallet (av kroppen eller samhällets omsorg) är (mer definitivt) kommen?
Därutöver vill jag tala om vikten av presstöd, för vår demokrati. Var kan jag göra det, tro? Nu när bredden av tidningar är borta.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar