Jag tänker att livet är fantastisk...

Ölandsdagg i ljuvlig morgontid.

Jag tänker att livet ändå är fantastisk. Jag frustreras från tid till annan kring livets egenheter och min oförmåga att göra - åstadkomma - allt det jag vill. - Men jag tänker ändå att det trots allt är ganska fantastiskt. Livet, alltså.

Under helgen som gick var vi på Öland. Jag träffade en av mina systrar och mina föräldrar. Det var en fin helg, på en fin plats och med ett underbart väder. Öland är förundrande vackert, särskilt den nordvästra kusten - Stenkusten - med dess ljuvligt karga miljö med alvarsmarken, stenstränderna, de vita grusvägarna och det ljuvliga vattnet. Att springa på de ensliga vägarna längs denna kust är rent underbart. Det borde vara fler förunnat, även om jag gärna ser att de fortsätter att vara obefolkade.

Jag blev glad över att min syster sprang tillsammans med far på hans morgoncykelrunda. Jag tycker att det är otroligt fantastiskt finfint att han cyklar två mil nästan varje morgon och tänker att man själv borde göra det. Det var ju han som inspirerade till att göra Klassikern en gång i tiden som blev starten också till en massa annat, så kanske får jag lyssna också till hur han gör nu och göra detsamma själv. Det handlar om att prioritera sin hälsa och livsglädje. Det är ju ändå ganska lätt, även om det ibland ter sig ohyggligt svårt. För att man bara prioriterar helt fel.

Jag är glad för att min mor rantar omkring som hon gör med än det ena och än det andra. Jag hoppas att också jag gör det, när jag når hennes ålder. Vilket jag hoppas att jag gör. Jag hoppas att hon gör det länge än. Rantar, som bara den.

Jag tänker på de finaste av allt fint, min Jenny & min Sofie. De är förundrande fina. Ibland får jag hjärtklappning när jag tänker på dem. Hjärtklappning och längtan, så jag bara måste ringa för att få höra deras fantastiska röster. Må de känna trygghet och glädje i livet, och känna att de alltid har sin mor och sin far vid sin sida.

Jag är också glad över flera av de människor som just nu rör sig i min närhet. Karin. Disa. Emmicki. Och den fantastiskt glada Mari. Med flera. Det är fantastiska kvinnor, med glöd och glädje, dans och sång. De gör mig glad långt in i mitt hjärta. De vill, glöder och är. Låt dem aldrig tappa den glädjen de bär i sig.

Mina tankar går ofta till Indien. Till kvinnorna, männen och barnen. Till livet, färgerna och glädjen - och till alla deras svårigheter. Till mina & Leifs resor i Indien och allt vi lärt oss av dessa. De har givit oss många nya erfarenheter och synvinklar. De har lärt oss mängder av nytt - framför allt att vi alla är lika men ändå väldigt olika. Det har också lärt mig att livets lotteri, var vi hamnar på världskartan, skapar helt olika förutsättningar för oss alla. Jag vet att jag kan förändra livet för människor i Indien genom det jag gör när jag är där - och här. Jag hoppas att jag förmår använda den kunskapen på ett bra sätt.

Jag tycker om människor som visar glöd & engagemang, som inte bara gnisslar i förhållande till andra utan som gör, glöder och uppmuntrar - för sig själv och för andra & deras väl. Inte bara för sig själv, utan för sig själv och för andra.

På min agenda står samvaro med mina fantastiska döttrar, mc-färder med min sambo, löpning i massor, kajakturer i fantastisk skärgård och någon tur på cykel lite då och då. Där står också samtal om livets väl och engagemang i viktiga föreningar. Där står rätt och riktigt, rättvisa och engagemang och uppriktig ärlighet - i omsorgens tecken. Där står också uppmuntran och glädje för de som gör och vill.

Engagerade människor är fantastiska. Särskilt de som smittar med sin glädje och sitt engagemang till andra.

Ju fler vi är som arbetar i samma riktning, desto bättre kan det bli.

Mer glädje till folket.

A..