torsdag 28 september 2023

25/9-23. Kalle, Magnus och Stefan berättar om Roslagsbro Bil & Smide i Sockenstugan i Drottningdal.


Kalle Hemlin, Magnus Hemlin och Stefan Hemlin
berättar om verkstan i Nedra Söderby. (Foto Charlotta Hemlin)


Men oj, vad är det här? 

Så här mycket folk har det aldrig varit förr.

Så skoj att så många vill prata om och veta mer om Roslagsbro Bil & Smide i Nedra Söderby. 

Oj, vilket härligt fika! 


Ja, det där var fler än 100, sa hon som försökte räkna. Det fanns folk i husets alla hörn.


Kalle, Stefan och Magnus ordade om platsens historia, om hur det kom sig och blev. Från smide och jordbruksmaskiner, till bilar och vidare till dagens bilars datorer. Det har gått från mekande till programmering, men det är fortfarande en hel del mekande i verkstaden.  


Utvecklingen av verkstaden och bilarna, platsen och Hemlinarna tillsammans roar hembygden folk. Det är skratt och glädje i Sockenstugan. 


Kalle är full av historier, både om verkstaden, om Söderby och trakten runtomkring. Han roar, berättar. Magnus och Stefan tar sina delar, de är pålästa och glada att få dela. Vi 100 i rummet är oerhört glada att få lyssna. Det här var skoj, minsann. 


Kalle, Stefan och Magnus har samlat bilder och läst på, frågat runt. Kanske fick de det lite körigt, men vi tackar Karl Petter (programansvarig i föreningen) för att han peppade dem att göra detta. Folket i bygden fyllde i med sina berättelser, frågade och skapade nya skratt. Det bygger nya minnen hos besökarna, de fortsätter sina berättelser vid kaffeborden, i hallen, i köket, ute på bron och sen på vägen hem. De bygger på, de påminns och minns. Säkert görs det nu i flera dagar framåt. Kanske får de ladda kaffe i verkstan när folk kommer ner och minns lite mer? 


Föreningsfolket gjorde en bragdinsats med kaffe, bullar och kakor så att det räckte till alla. Parkeringen var knökfull, kvällen var ljum, glädjen stod högt i tak och folket log ända in i själen.


Vi bugar och tackar för detta. Vi tackar föreningsarrangörerna för initiativet och vi tackar Kalle, Stefan och Magnus för insatsen. Vi tackar bygdens folk som kom. 


Tack! 


Arrangör; St Eriks Gille, Roslagsbros hembygdsförening.


Vid pennan, Anette Grinde





onsdag 20 september 2023

Jag skulle vilja se att Norrtälje vore en förebild...

 Margaretha Levin Blekastad skriver i Norrtelje Tidning (web 19/9-23): " Styret vill införa en avgift på 80 kronor för besök på konsthallen och räknar med att det ger en intäkt på 300 000 kronor per år. Det motsvarar 3 750 besökare, ett rejält tapp jämfört med de 12 500 vuxna besökare som konsthallen räknar med i år. 70 procent av besökarna skulle alltså försvinna, enligt beräkningen.”

Jag arbetar med kultur varje dag. Jag driver, samtalar, lyssnar, lyfter, betraktar och bearbetar. Det höjer mig, ger mig fler bilder inombords, får mig att möta människor, företeelser och ger mig ny kunskap. Det skapar kvalificerade sammanhang för mig, för andra och för oss tillsammans.

Utan kulturens alla ben skulle jag vara en väldigt fattig människa. Kulturhusen, kulturplatserna och kulturmänniskorna behövs. Inte en sort, många. Muséer, konsthallar, bibliotek, bokhandlar, teatrar, utställningslokaler, föreningsliv, film, dans, föreläsningar, körsång, samtalsforum, med mera.

När nu politiken i kommunen vill begränsa människors möjlighet till kulturen känner jag hur det drar kalla kårar längs ryggen. Är det så att de inte förstår hur otroligt viktig den är, hur otroligt utvecklande, samhällsbyggande och hälsobefrämjande den är och hur viktigt det är med bredden? Det gör ont i mig, när jag läser och lyssnar om avgiftsbeläggning av samhällsviktiga funktioner. Kommunens kulturplatser, som tex konsthall, muséer, bibliotek och liknande, är hälsoplatser. Gör dem större, inte mindre, för folkets skull.

Att avgiftsbelägga utesluter de som har låga ekonomiska förutsättningar, begränsar förutsättningarna för den enkla tillgängligheten. Det utesluter människor, förminskar vikten.

Vill Sverige vara en plats för utveckling och förkovran måste vi - samhället, kommunen, staten - bidra till kulturens alla ben. Vi behöver se hur vi får fler människor att konsumera kultur, inte färre. Kultur är frisk luft och rörelse, nödvändig för vårt väl.

Jag skulle vilja se att Norrtälje vore en förebild för frågor som t ex lärande/utbildning, miljö/klimat, folkbildning hela livet, frisk hälsa och kultur. Vi har en bit kvar dit, men visst är det möjligt?

Blekastads artikel i Norrtelje Tidning (web); 
https://www.norrteljetidning.se/2023-09-19/kultur-ar-till-for-alla-aven-medborgare-med-tunn-planbok

A..

tisdag 19 september 2023

Kultur måste få kosta. Kultur måste vara gratis.

Kultur måste få kosta, säger hen med skarphet i tonen. Hen är kulturkonsument, men inte arrangör, och det är inte första gången det sägs. Det är ett vanligt uttryck. Man menar i regel att någon annan ska betala och att arrangemanget ska vara gratis för konsumenten.

Ja, tänker jag, kultur är superviktigt, så gratis vore gott, men vem ska betala? Och hur kan något vara gratis som kostar arvoden, tid, lokaler, annonsering, marknadsföring, utskrifter, telefon, transporter, instrument, tält, högtalare, litteratur, samordning, resor, boenden, löner, med mera.

Jag är kulturodlare, skapar samtal, ordnar föreläsningar och lägger tid och kraft på att genomföra arrangemang. Jag gör det i bokhandeln, hos andra och tillsammans med andra. Jag gör det för att kultur, samtal, folkbildning, utveckling, bildseende, fantasi, koppling inom oss och mellan oss, med mera är viktigt, för att vi utvecklas som människor och samhällen. Jag engagerar människor, förlänger mina arbetsdagar, ber om andras kunskap och tid. Jag glöder och vill, ja, men undrar också över uttrycket att det måste få kosta. Allt som kostar måste också betalas. Vem ska betala?

Det kostar, ja. Vem betalar det om det inte går att ta betalt av konsumenten, gästen, deltagaren.

Kultur måste få kosta, för att kultur är nödvändigt för människors hälsa. Det är som livslust, friskvård och liv. Men, vem ska betala?

Norrtälje kommun aviserar att Norrtälje konsthall ska införa entréavgift. Någon säger att platsen är viktig för dem som är där eller upptäckt den, men vad händer när vi kräver en slant för entren? Vad händer hos barnfamiljerna, pensionärerna och de sjukskrivna som inte har slantar så det räcker? Vad händer hos sjuksköterskorna, städpersonalen eller andra yrkesgrupper med låg inkomst? Vad händer med kulturkonsumtionen hos de som vill, förstår det viktiga i och det mervärde kulturen ger, men saknar pengar?

Jag ser en liberal politiker säga att kommunen ger stöd till t ex Roslagsblomman, så att den som saknar medel kan söka där. Är syftet hos Roslagsblomman mat och tak över huvudet eller är syftet utbildning och kultur? Finns det verkligen någon förening som ger pengabidrag till konst, teater, mm? Och, är det rimligt att människor ska behöva ansöka om medel från föreningslivet för att kunna konsumera statlig och kommunal kultur?

Kultur, som tex folkbildning, sång, teater, litteratur, konst eller livgivande samtalsforum är viktigt, det är livgivande, friskvårdande,  kunskapsbärande och både individ- och samhällsutvecklande. De behöver vara tillgängliga även för dem som själv inte har råd. Kultur kostar, ja, men hur gör vi den tillgänglig för alla, inte bara de som har råd? Varje människa, rik som fattig, bör ha tillgång till kulturen. Den som bildar oss, skapar mer kunskap, mer fantasi, fler bilder och gör att vi möts med nya och utvecklande tankar inom oss, att tala om. Kultur är frisk luft och friskvård, kultur är livsnödvändigt.

Entreavgifter utesluter människor från kulturen, eller hur? Av det enkla skälet att mat och tak över huvudet går före. Entreavgifter till viktigt kulturutbud utesluter människor från möjligheten att utvecklas, vilket inte är rimligt. Hur hittar vi slantar till täckande av kostnaderna på annat sätt?

Alla, som är vuxna och friska, måste vara med och betala, sa han, politikern. Ja, är då inte det enda rimliga att åtminstone den statliga och kommunala kulturen (egna museer, konsthallar) finansieras med skattemedel som betalats av alla vuxna och friska, och att entren är gratis också för de som inte är vuxna och friska. För att kultur är bildande och för att vi vill vara ett bildat och omsorgsfullt folk, där vi ständigt lär oss mer.

A..

Trollen spricker i ljuset.


Vi gick tillsammans i tystnad, tänkte på våra egna livsspår. Det är skönt att gå i tystnad tillsammans.


Efter en stund började någon tala. Hon sa, vi lyssnade, han sa, vi lyssnade. Hen sa, vi lyssnade. Vi kommenterade inte varandras ord, vi lyssnade. Vi lät orden sjunka in, funderade över dem och avstod från att ge råd. Det lättar att få tala om saken. Det skapar något nytt inom oss när vi kan uttala något högt och någon lyssnar, det är som att trollen spricker när man tar fram dem i ljuset. 


När jag lyssnade till Mika Wallander och Olle Carlsson i deras samtal om Livsstegen, tänker jag på hur viktiga de gemensamma samtalen är. Samtalen och sammanhangen, där var och en hittar sitt, där man vågar vara den man är och där man får utrymme för det. Det gäller att våga öppna sig, vara trygg i gruppen. Man kanske inte alltid är trygg i sig själv, men man kan bli tryggare allteftersom. I rätt sammanhang händer det. Det går inte att leva i ensamhet, utan andra möten. Men, man måste hitta dem. Själv, eller tillsammans med någon annan. 


När vi möts i orossamtalen (livssamtal) i bokhandeln känns tryggheten viktig, att det är ok att berätta om både tyngd och framgång och att det sagda stannar i rummet. Vi har inga närvarolistor, uppföljningsrapporter eller statistik kring vem och varför, men vi lär av varandra hur det är att vara människa. Vi är inte där för att ge råd, vi är där för samtalet och för att hitta ett sammanhang. 


Stämmer det att trollen spricker i ljuset? Stämmer det att det lättar när man kan tala med varandra med ambitionen att förstå, lyssna? När man vill prata, men inte få pekpinnar och dömanden. Stämmer det att man lär sig mer när man försöker förstå andras perspektiv?


Anette Grinde







Att kramas, eller inte.



Kvinnan kom in i butiken och sa: Förlåt, visst kramade jag dig igår? Förlåt mig, jag vet ju att du inte vill kramas. 


Ja, svarade jag med ett leende, det gjorde du. Du är förlåten, men gör inte om det. 


En sak som, för mig, var positiv med den förskräckliga pandemin var att folk slutade kramas.  Det var skönt att hålla distans, att slippa värja sig för kramar eller backa när folk kom för nära. Min integritetszon är uppenbart större än dessas så jag backar, men ibland slår man i en vägg eller annat och då är man inlåst i obehaget. Ibland hinner jag inte undan och jag tvingas till fysisk närhet som jag inte önskar och ibland klassar jag det som ett övergrepp. Den som gör det ser det kanske inte, tror att det är vackert och charmigt, hur uppmärksammar man? Måste jag säga: stopp, min kropp!


Ja, pandemin och en god tid därefter var skön, man slapp. Alla höll sin goda distans. Nu har det börjat igen, kramandet och två steg närmre. Så jag backar. Det tilltar, obehaget och den påtvingade närheten. Några vet och fattar. Andra tar för sig som de vill, blundar för insikten att de skadar och tar.


Jag talar gärna med dig, jag lyssnar, vårdar, skrattar, vågar, njuter, springer, gråter, tar i hand för hej och hej då, eller vinkar, men jag ber dig att avstå kramar och jag ber dig att inte gå närmre när jag backar. För mig är det respekt. Alternativet är det motsatta.


Punkt.


A..

 



söndag 17 september 2023

Jag såg dig inte, sa han..

Jag jobbade och kom inte ifrån butiken förrän efter kl 1730. Typiskt egenföretagare att aldrig sätta stopp, men det finns ju saker man måste göra. 

Eftersom det var lördag hade jag ingen morgonbuss att fånga (nära), så jag latmaskade och tog bilen. Den behagade dock somna halvvägs in till butiken, så jag fick ropa på hjälp av min förstekamrat. Han räddade mig, körde in mig till butiken och drog hem bilen för service. Det är praktiskt och bra när det finns folk som kan sånt som inte jag kan. Jag är en fena på annat, men bilar är inte min grej. 

När jag skulle hemåt gick ingen buss. Jag har två mil hemåt. Jag knöt på mig springskorna, tittade på klockan och smsade till förstekamraten att han gärna fick hämta mig halvvägs. Sen sprang jag hemåt. 

Lite mulet, lite skymningstid och lite skog i kanten - så mötte jag honom så småningom. Jag hade dragit på mig de kläder jag hittade, ja, allt var svart (det är mest sånt jag äger.) Han sa; om du inte hade vinkat, så hade jag inte sett dig. Jag såg dig inte. 

Ahh, just det, så tänkte jag själv häromdagen när en mor var ute och gick med sina barn längs vägen. Jag ser er inte, ni måste sätta på er reflexvästarna. Det är tid för klara färger nu - även för klädseln, inte bara de vackra höstlöven. Det gör stor skillnad för synligheten. Knallgult och reflexer, skarpa färger gör skillnad även dagtid. Jag missade tydligen att koppla det till mig själv. Så, note to self, nu är tid för knallgult när du färdas längs vägen. 

Jag har gratis reflexer i bokhandeln till dig som vill ha - men gult och knalligt ber jag dig ordna själv. 

A..

söndag 10 september 2023

Tack.

Leif & Anette 
glada
dagen efter Ultravasan 2023.



Jag vill tacka för alla fina födelsedagshälsningar som kom över mig på min födelsedag och några dagar därefter. Jag vill tacka för tankarna, för hälsningarna och för att det ger mig förnyad möjlighet att tänka på er alla, var och en. Det ger mig möjlighet att tänka på möten, människor och företeelser. Ni representerar olika delar av livet, några nu och några tidigare. Ni representerar fritid, allvar, jobb, lust och glädje. Ni representerar liv. Några påminner också om sorg, ja, livets gång. Det ger mig glädje att se er, minnas händelser och fundera kring vad livet ger oss. Eller hur vi lever det. Jag tackar för din hälsning. Tack, väldigt mycket tack.

Åren går. Jag är tacksam för att jag är hel och frisk, hyfsat närvarande i kropp, knopp och själ. Jag är tacksam för liv och hälsa. Jag är tacksam för att jag kan rörelse, att jag kan springa och träna. Det gör att jag orkar och kan driva min bokhandel. Den är min plats, den ger mig mycket glädje, otroligt många möten och ny kunskap. Utan löpning/träning kanske jag inte skulle orka det. Rörelse är, för mig, en nyckel till ork. Det är också alla fantastiska möten som jag får på min plats. Jag är tacksam för att jag kan och får.


Bilden är på Leif och mig från årets semesterdag. Den ger mig ännu glädjeenergi, får mig att tänka kring hur mycket vi kan. Att vi kan och att ribbor kan flyttas uppåt även när åren går. Det var roligt att upptäcka att jag var äldst i resultatlistan. Långt ifrån sist, men äldst, hel, frisk och väldigt glad. Det och genomförandets många delar ger mig en påminnelse om att det finns många möjligheter kvar, att man kan, att jag kan. Jag blev en smula trött just då, men oj, oj, oj så mycket energi och glädje det gav.

MEN, människor som berättar om livets trasigheter, galningar som kör på andra, olyckor och sjukdomar som kommer från ingenstans eller ständigt fylls på, med mera påminner mig också om att inte vänta till sen med att göra de saker man vill och längtar efter. Jag behöver ständigt påminna mig om det. Gör nu.

Gör det bästa av dagen. Det som passar dig. Något bra, något skönt, något vilsamt (som kanske sjunga i kör, möta en vän eller samtalsgrupp, vandra i skogen, skriva poesi, läsa en bok, gå ut med hunden, resa till grannbyn, springa 92 km eller vad som ger dig vila). Möt någon eller något du bryr dig om, någon eller något du tänkt på men inte kommit till skott med. Ja, jag önskar dig att komma till skott med det där som spelar roll för just dig.

njut livet
idag
imorgon också
vem vet vad
som händer sen

Återigen, tack, för alla fina hälsningar.

Anette Grinde