Gott Nytt År, till er alla. Vi mår gott. Vi njuter, vi äter, vi lapar sol, vi trampar omkring i ett underbart landskap och vi har det fint har på var hörna.
Vi hoppas att ni har det gott.
Kram från
Anette. Leif & Sofie
lördag 31 december 2011
Nyårsafton 2011. Gokarna. Karnataka
Gott Nytt År, till er alla. Vi mår gott. Vi njuter, vi äter, vi lapar sol, vi trampar omkring i ett underbart landskap och vi har det fint har på var hörna. 
fredag 30 december 2011
Fredag 30 december 2011. Gokarna/Ombeach. Vilodag.
Fredag 30 december 2011. Gokarna/Ombeach. Vilodag.
Vilodag idag och imorgon, vilket kan vara bra för mitt knä. Det är ok, men drar till i hårda uppförsbackar. Då får jag gå för att vara vänlig mot knät. Det skall kunna springa marathon när vi kommer hem, så de får inte förstöras.
Frukost. Turismiserad. Frukt, potatis, toast, omelett och kaffe. Gott, men en aning mycket. Men det kan vara bra att fylla på. Sofie beställer en enorm frukost. Omelett, te och en pannkaka fylld med banan och nutella. Hon ville ha pannkakan som efterrätt, men fick in den först. Jag ville ha kaffet sist, men fick in det först. Imorgon får vi ange ordning i vår beställning.
Vid frukosten träffar vi två mc-åkare, en tjej och en kille, som åker per BMW – jorden runt. Totalt skulle de vara ute 18 månader. De var från Madrid. Hon var lika kort som jag och körde på en BMW650. Den var låg och bra att köra (men lite låg mot marken, med risk för krock mot stenar mm). De bar reklamtröjor med reklam från t ex BDO och BMW. De är troligt sponsorfinansierade. Detta vill jag verkligen göra!
1100. Ankomst till Gokarna med ricksha. Antal turister och butiker är många, avsevärt fler än vid vårt tidigare besök (2006). Igår var det en grönsaksmarknad vid utfarten. Den fanns inte där idag. Det visar sig att det är marknad en dag per vecka, när traktens bönder kommer till staden och säljer sina varor. Vi susade förbi den igår, i tron att vi kunde besöka den en annan dag. Marknader skall man sålunda alltid stanna till på – de kanske inte finns där imorgon.
Stranden i Gokarna är riktigt smutsig. Den är inte badbar. Vi blir fotograferade tillsammans med skolklasser och grabbgäng. Vi ler åt tanken att vi skulle göra så hemma med våra turister. Här utsätts vi för det ofta.
Leif ordnar klippning och rakning i Gokarna, medan Sofie och jag flanerar på gator och torg. Vi köper frukt innan vi åker tillbaka till Ombeach. Vi är åter strax efter två. Vi äter då en fantastisk lunch bestående av en ananas och en melon. Frukt är oerhört gott. Gott och läskande.
Plötsligt möter vi Michael och Lukas, de unga och charmiga cyklisterna från Schweitz som vi mötte häromveckan. De var vid god vigör. De är på Ombeach för nyårsfirande. Vi blir glada över att möta dem igen.
Vi stannar här till nyårsdagens morgon. Då trampar vi vidare i sydlig riktning. Sofie drar då till andra trakter. Var vet ingen, inte ens hon. Hampi, är ett alternativ på hennes lista.
Gokarna är en vallfärdsort för hinduer. Mängder av ritualer & tempelaktiviteter sker här och platsen fylls av pilgrimer under festivaler och särskilda händelser. Strax intill finns Ombeach och Kudle beach som drar mängder av västerlänningar och andra resenärer. Priserna som anges i Lonley Planet är inte aktuella i nyårstid. De är nu avsevärt högre. Men så får det vara.
Vi är i en ljuvlig tid. I ett fantastiskt land. I en värme som skapar vänlighet.
Lycka! Vår spring-gps verkar fungera igen. Ett under har kanske skett är i vallfärdsstaden Gokarna.
Middag. Prawn masala (väldigt lite räkor med väldigt mycket sås) och (väldigt mycket) ris. En god öl att dela på (fest!). Kaffe till Leif.
Kvällarna är verkligt ljumma. Sköna. Vi längtar inte till hemmavintern.
Sofie avtvingar mor ett långfärdsskridskolöfte. I februari skall det ske. Det var många år sedan jag åkte långfärdsskridskor, så det känns lite ovant. Vikingarännet vore förstås skoj att åka. Fast en skridskotur blir inget Vikingaränn. Då får det bli mer åkt än så.
A..
Vilodag idag och imorgon, vilket kan vara bra för mitt knä. Det är ok, men drar till i hårda uppförsbackar. Då får jag gå för att vara vänlig mot knät. Det skall kunna springa marathon när vi kommer hem, så de får inte förstöras. Frukost. Turismiserad. Frukt, potatis, toast, omelett och kaffe. Gott, men en aning mycket. Men det kan vara bra att fylla på. Sofie beställer en enorm frukost. Omelett, te och en pannkaka fylld med banan och nutella. Hon ville ha pannkakan som efterrätt, men fick in den först. Jag ville ha kaffet sist, men fick in det först. Imorgon får vi ange ordning i vår beställning.
Vid frukosten träffar vi två mc-åkare, en tjej och en kille, som åker per BMW – jorden runt. Totalt skulle de vara ute 18 månader. De var från Madrid. Hon var lika kort som jag och körde på en BMW650. Den var låg och bra att köra (men lite låg mot marken, med risk för krock mot stenar mm). De bar reklamtröjor med reklam från t ex BDO och BMW. De är troligt sponsorfinansierade. Detta vill jag verkligen göra!
1100. Ankomst till Gokarna med ricksha. Antal turister och butiker är många, avsevärt fler än vid vårt tidigare besök (2006). Igår var det en grönsaksmarknad vid utfarten. Den fanns inte där idag. Det visar sig att det är marknad en dag per vecka, när traktens bönder kommer till staden och säljer sina varor. Vi susade förbi den igår, i tron att vi kunde besöka den en annan dag. Marknader skall man sålunda alltid stanna till på – de kanske inte finns där imorgon.
Stranden i Gokarna är riktigt smutsig. Den är inte badbar. Vi blir fotograferade tillsammans med skolklasser och grabbgäng. Vi ler åt tanken att vi skulle göra så hemma med våra turister. Här utsätts vi för det ofta.
Leif ordnar klippning och rakning i Gokarna, medan Sofie och jag flanerar på gator och torg. Vi köper frukt innan vi åker tillbaka till Ombeach. Vi är åter strax efter två. Vi äter då en fantastisk lunch bestående av en ananas och en melon. Frukt är oerhört gott. Gott och läskande. Plötsligt möter vi Michael och Lukas, de unga och charmiga cyklisterna från Schweitz som vi mötte häromveckan. De var vid god vigör. De är på Ombeach för nyårsfirande. Vi blir glada över att möta dem igen.
Vi stannar här till nyårsdagens morgon. Då trampar vi vidare i sydlig riktning. Sofie drar då till andra trakter. Var vet ingen, inte ens hon. Hampi, är ett alternativ på hennes lista.
Gokarna är en vallfärdsort för hinduer. Mängder av ritualer & tempelaktiviteter sker här och platsen fylls av pilgrimer under festivaler och särskilda händelser. Strax intill finns Ombeach och Kudle beach som drar mängder av västerlänningar och andra resenärer. Priserna som anges i Lonley Planet är inte aktuella i nyårstid. De är nu avsevärt högre. Men så får det vara.
Vi är i en ljuvlig tid. I ett fantastiskt land. I en värme som skapar vänlighet.
Lycka! Vår spring-gps verkar fungera igen. Ett under har kanske skett är i vallfärdsstaden Gokarna. Middag. Prawn masala (väldigt lite räkor med väldigt mycket sås) och (väldigt mycket) ris. En god öl att dela på (fest!). Kaffe till Leif.
Kvällarna är verkligt ljumma. Sköna. Vi längtar inte till hemmavintern.
Sofie avtvingar mor ett långfärdsskridskolöfte. I februari skall det ske. Det var många år sedan jag åkte långfärdsskridskor, så det känns lite ovant. Vikingarännet vore förstås skoj att åka. Fast en skridskotur blir inget Vikingaränn. Då får det bli mer åkt än så.
A..
Torsdag 29 december 2011. Torsdag. Ankola (Karnataka) – Gokarna – Ombeach (Karnataka)
Torsdag 29 december 2011. Torsdag. Ankola (Karnataka) – Gokarna – Ombeach (Karnataka)
Sovit gott, men med viss oro över Sofies avvikelseplan. Till Gokarna är det 28 km. Vi drar dit, även om turisthorderna är här. Ett bättre boende står på agandan för ikväll.
Frukost. Bori med grönsaker strax efter 7. Alldels nygjord. Brännvarm. Fantastiskt gott. Te, kaffe och vatten. Maten och kaffet/te.et var rykande varmt. Så vill vi ha´t.
Vår klocka ringer kl 0500 på morgonen. I morse väckte böneutropen och kajorna oss tidigare än så, men det är skönt att ligga och morna sig en stund. Det är också skönt att vara upp, frukostade och iväg tidigt. Det gillar vi, båda två. Morgonljuset och morgonvänligheten är god.
Vi knackar på hos Sofie när vi skall gå. Det visar sig att hon är klar för avfärd. Starkt missnöjd med boendet vill hon inte vara kvar. Utan frukost siktar hon mot Gokarna.
Vi trampar iväg kring 0800, på en liten väg och njuter stort av miljö och morgonljust. Värmen är skön, ingen morgonjacka behövs idag.
Strax bortom Ankola ligger Honey Beach – vi blir rekommenderade att åka dit, men avstår. Vi tuffar vidare mot Gokarna. Stranden är tydligen en sådan till västerlänningar gärna åker.
Plötsligt upptäcker Leif ett kedjefel på min cykel. Mek-försök, men vi får trampa vidare för att försöka finna en reparatör och/eller andra verktyg. Vi håller tummarna för att den inte rasar. Kedjan går inte att reparera med stripes.
Efter ca 1 mil kommer vi till en vattenöverfart. Vi har fått besked om att det finns en bro. Det finns det inte. Färjan är liten, men det hindrar inte att mopeder och cyklar får åka med. Den är helt enkelt alldeles osannolik. Sex mopeder/motorcyklar lyfts på, våra cyklar likaså. Därtill ca 20 människor. En motor puttrar mitt i. Det är underbart, med dessa fantastiska färjor – i båtar som inte skulle klassa som sjödugliga hemma. (Färja 10 rupier). Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha fått åka här, i detta fantastiska landskap och med dessa underbara färjor.
Kl 1000. Sofie meddelar att hon är framme i Gokarna. Vi var framme strax senare. Staden är full av folk. Det är turister från väst och från Indiens alla hörn. Inte ett rum kan troligen uppbådas. Vi gör dumheten (?) att dra till Ombeach (6 km). Dit är det skarpt backigt och jag fasar för återfärden upp. Vi hittar ett rum och ber om en extrasäng. Ja, det kostar extra. Sedan får vi bara en madrass att lägga på golvet. Inga extrasängar finns att uppbåda, sägs det. Vi äter lunch – fisksoppa & biryani, vilket båda finner gott. En delad öl därtill smakar finfint. Sängfrågan återstår att lösa, liksom ätlig mat till Sofie.
Dagens sträcka från Ankola – Gokarna & vidare till Ombeach uppgick till 28 + 6 km. Backen upp, åter mot Gokarna, blir riktigt tung att ge sig i kast med. Jag fasar. Leif bedyrar att jag har fel. Vi får hoppas att han har rätt, och att min ork är finfin när vi skall åka härifrån.
Vi vilar på stranden i någon timme. Det är konkurrens om platsen under träden. Korna trängt och vill också gärna vara där. De insisterar. Det gör vi också.
Sofie undrar hur det står till med våra magar. Hon får en statusrapport. Sedan står det klart att hon egentligen menade om vi var hungriga och redo för middag. Hon åt ingen lunch, så hon började nu att bli riktigt hungrig.
Gokarna och Ombeach har trängsel i denna tid. Här är det kamp om bäddplatserna. Vi stjäl bord från grannrummen för att ordna en säng till Sofie som annars måste sova på golvet. Det vill vi verkligen inte att hon skall göra.
Middag. Veg Paneer Korma, veg Manchurian och öl. Pasta & läsk till Sofie.
Vi har gott boende, vi har mat i magen, vi är nöjda och glada. Så dumt var det då ändå inte att åka till Ombeach. Några dagars vila kan ju göra oss gott. Trampa på får vi göra sen.
A..
Sovit gott, men med viss oro över Sofies avvikelseplan. Till Gokarna är det 28 km. Vi drar dit, även om turisthorderna är här. Ett bättre boende står på agandan för ikväll.
Frukost. Bori med grönsaker strax efter 7. Alldels nygjord. Brännvarm. Fantastiskt gott. Te, kaffe och vatten. Maten och kaffet/te.et var rykande varmt. Så vill vi ha´t.
Vår klocka ringer kl 0500 på morgonen. I morse väckte böneutropen och kajorna oss tidigare än så, men det är skönt att ligga och morna sig en stund. Det är också skönt att vara upp, frukostade och iväg tidigt. Det gillar vi, båda två. Morgonljuset och morgonvänligheten är god.
Vi knackar på hos Sofie när vi skall gå. Det visar sig att hon är klar för avfärd. Starkt missnöjd med boendet vill hon inte vara kvar. Utan frukost siktar hon mot Gokarna.
Vi trampar iväg kring 0800, på en liten väg och njuter stort av miljö och morgonljust. Värmen är skön, ingen morgonjacka behövs idag.
Strax bortom Ankola ligger Honey Beach – vi blir rekommenderade att åka dit, men avstår. Vi tuffar vidare mot Gokarna. Stranden är tydligen en sådan till västerlänningar gärna åker.
Plötsligt upptäcker Leif ett kedjefel på min cykel. Mek-försök, men vi får trampa vidare för att försöka finna en reparatör och/eller andra verktyg. Vi håller tummarna för att den inte rasar. Kedjan går inte att reparera med stripes.
Efter ca 1 mil kommer vi till en vattenöverfart. Vi har fått besked om att det finns en bro. Det finns det inte. Färjan är liten, men det hindrar inte att mopeder och cyklar får åka med. Den är helt enkelt alldeles osannolik. Sex mopeder/motorcyklar lyfts på, våra cyklar likaså. Därtill ca 20 människor. En motor puttrar mitt i. Det är underbart, med dessa fantastiska färjor – i båtar som inte skulle klassa som sjödugliga hemma. (Färja 10 rupier). Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha fått åka här, i detta fantastiska landskap och med dessa underbara färjor.
Kl 1000. Sofie meddelar att hon är framme i Gokarna. Vi var framme strax senare. Staden är full av folk. Det är turister från väst och från Indiens alla hörn. Inte ett rum kan troligen uppbådas. Vi gör dumheten (?) att dra till Ombeach (6 km). Dit är det skarpt backigt och jag fasar för återfärden upp. Vi hittar ett rum och ber om en extrasäng. Ja, det kostar extra. Sedan får vi bara en madrass att lägga på golvet. Inga extrasängar finns att uppbåda, sägs det. Vi äter lunch – fisksoppa & biryani, vilket båda finner gott. En delad öl därtill smakar finfint. Sängfrågan återstår att lösa, liksom ätlig mat till Sofie.
Dagens sträcka från Ankola – Gokarna & vidare till Ombeach uppgick till 28 + 6 km. Backen upp, åter mot Gokarna, blir riktigt tung att ge sig i kast med. Jag fasar. Leif bedyrar att jag har fel. Vi får hoppas att han har rätt, och att min ork är finfin när vi skall åka härifrån.
Vi vilar på stranden i någon timme. Det är konkurrens om platsen under träden. Korna trängt och vill också gärna vara där. De insisterar. Det gör vi också.
Sofie undrar hur det står till med våra magar. Hon får en statusrapport. Sedan står det klart att hon egentligen menade om vi var hungriga och redo för middag. Hon åt ingen lunch, så hon började nu att bli riktigt hungrig.
Gokarna och Ombeach har trängsel i denna tid. Här är det kamp om bäddplatserna. Vi stjäl bord från grannrummen för att ordna en säng till Sofie som annars måste sova på golvet. Det vill vi verkligen inte att hon skall göra.
Middag. Veg Paneer Korma, veg Manchurian och öl. Pasta & läsk till Sofie.
Vi har gott boende, vi har mat i magen, vi är nöjda och glada. Så dumt var det då ändå inte att åka till Ombeach. Några dagars vila kan ju göra oss gott. Trampa på får vi göra sen.
A..
28 december 2011. Galgibaga (Goa) – Ankola (Karnataka).
28 december 2011. Galgibaga (Goa) – Ankola (Karnataka).
Det var lite kallt inatt. Vårt start blev lite fördröjd, men vi är ändå iväg i hyfsad tid (0745). Vi har lite svårt att besluta om mål för dagen, då vi saknar en bra karta över Karnataka (som är vår nya delstat). Vi tar sikte mot Karwar, för kartköp.
Poinguinim – Painaimim (samma by?) - inte alltför långt från dagens startplats, max 1 mil. Kvinnorna arbetar redan på risfälten strax intill. Härifrån sägs det vara 28 km till Karwar och ca 100 km till Gokarna. Sisådär ungefär.
0845 drar vi vidare efter frukost bestående av bori och grönsaker, te och kaffe. Gott!
Idag jagar hundarna oss. Det händer igen och igen. Skällande med rest ragg rusar de emot och efter oss. Det är ytterst obehagligt. Vi hoppas att det upphör igen, för så ilsket upprörda brukar det inte vara. Usch!
Vi tar oss efter den stora vägen nr 17 och når snart delstatsgränsen mellan Goa och Karnataka. Karwar ligger inte långt därifrån.
Vägkvalitén i Goa har varit genomgående god. Det ser ut som om många vägar är ganska nyfixade. Asfalterat fint.
1200. Masala Dosa, kaffe & te i Karwar. Köpt karta och hittar nu fint i Karnataka. Finfint. Från Karwar är det 30 km till Ankola (vårt nästa mål) och 58 km till Gokarna (mål för nästa dag).
I Indien surras allt med rep. De är duktiga på att surra stora laster, och bara med rep. Spännband finns inte och de förstår dem inte. Våra band drar de åt fel håll, om de försöker bistå i vårt packande. Leif lagar sina bromsar med stripes/buntband. De gör underverk på våra indiska cyklar.
Vi får mest färdas på platten idag. Ja, några backar möter vår väg, men de är oftast cyklingsbara. Vi har höga berg på ömse sidor om oss. Det är ljuvligt grönskande grönt.
Kl 1512. Ankomst till Ankola. Vi hittar strax ett lodge, där vi checkar in utan att titta runt ytterligare. Dusch och tvätt. Cyklarna tar vi upp på rummet. Lodget är en aning smutsigt och slitet. Nästa boende må bli renare. En stund efter 1600 är Sofie på plats i Ankola. Hon checkar in och sedan vandrar vi en stund på stan. Staden är liten och vi är klara med den rundvandringen på en kort stund. En kort internetstund innan middag.
När vi hämtar Sofie vid bussen går vi förbi småkycklingsförsäljning. De små dunbollarna är fint färgade i alla möjliga färger. Sofie vill ha en i onsdagspresent. Det blir ett bestämt nej. En kyckling är svår att ha i hennes ryggsäck, även om den är liten, färgglad och söt.
Vi äter thali till middag och till det en stor flasta vatten. Det blir strömavbrott strax innan maten kommer in. Kolsvart. Stearinljusen kommer genast fram på borden. Det är inte första gången det blir strömavbrott i denna stad. De är vana och luttrade.
Sofie aviserar att hon tänker avvika ifrån vårt sällskap efter nyår. Hon oroas en aning över att vi drar så långt syd och att hon får långt upp igen. Jag oroas över att hon får ensamma kvällar i mörka städer. Hon får alltför många blickar på sig. Det känns inte riktigt säkert. Oro känns i min mage. Det torde inte hjälpa. Sofie är bestämd av sig.
Dagens dos uppgår till närmare 7 mil. Mestadels platt.
Tjolahopp!
A..
Det var lite kallt inatt. Vårt start blev lite fördröjd, men vi är ändå iväg i hyfsad tid (0745). Vi har lite svårt att besluta om mål för dagen, då vi saknar en bra karta över Karnataka (som är vår nya delstat). Vi tar sikte mot Karwar, för kartköp.
Poinguinim – Painaimim (samma by?) - inte alltför långt från dagens startplats, max 1 mil. Kvinnorna arbetar redan på risfälten strax intill. Härifrån sägs det vara 28 km till Karwar och ca 100 km till Gokarna. Sisådär ungefär.
0845 drar vi vidare efter frukost bestående av bori och grönsaker, te och kaffe. Gott!
Idag jagar hundarna oss. Det händer igen och igen. Skällande med rest ragg rusar de emot och efter oss. Det är ytterst obehagligt. Vi hoppas att det upphör igen, för så ilsket upprörda brukar det inte vara. Usch!
Vi tar oss efter den stora vägen nr 17 och når snart delstatsgränsen mellan Goa och Karnataka. Karwar ligger inte långt därifrån.
Vägkvalitén i Goa har varit genomgående god. Det ser ut som om många vägar är ganska nyfixade. Asfalterat fint.
1200. Masala Dosa, kaffe & te i Karwar. Köpt karta och hittar nu fint i Karnataka. Finfint. Från Karwar är det 30 km till Ankola (vårt nästa mål) och 58 km till Gokarna (mål för nästa dag).
I Indien surras allt med rep. De är duktiga på att surra stora laster, och bara med rep. Spännband finns inte och de förstår dem inte. Våra band drar de åt fel håll, om de försöker bistå i vårt packande. Leif lagar sina bromsar med stripes/buntband. De gör underverk på våra indiska cyklar.
Vi får mest färdas på platten idag. Ja, några backar möter vår väg, men de är oftast cyklingsbara. Vi har höga berg på ömse sidor om oss. Det är ljuvligt grönskande grönt.
Kl 1512. Ankomst till Ankola. Vi hittar strax ett lodge, där vi checkar in utan att titta runt ytterligare. Dusch och tvätt. Cyklarna tar vi upp på rummet. Lodget är en aning smutsigt och slitet. Nästa boende må bli renare. En stund efter 1600 är Sofie på plats i Ankola. Hon checkar in och sedan vandrar vi en stund på stan. Staden är liten och vi är klara med den rundvandringen på en kort stund. En kort internetstund innan middag.
När vi hämtar Sofie vid bussen går vi förbi småkycklingsförsäljning. De små dunbollarna är fint färgade i alla möjliga färger. Sofie vill ha en i onsdagspresent. Det blir ett bestämt nej. En kyckling är svår att ha i hennes ryggsäck, även om den är liten, färgglad och söt.
Vi äter thali till middag och till det en stor flasta vatten. Det blir strömavbrott strax innan maten kommer in. Kolsvart. Stearinljusen kommer genast fram på borden. Det är inte första gången det blir strömavbrott i denna stad. De är vana och luttrade.
Sofie aviserar att hon tänker avvika ifrån vårt sällskap efter nyår. Hon oroas en aning över att vi drar så långt syd och att hon får långt upp igen. Jag oroas över att hon får ensamma kvällar i mörka städer. Hon får alltför många blickar på sig. Det känns inte riktigt säkert. Oro känns i min mage. Det torde inte hjälpa. Sofie är bestämd av sig.
Dagens dos uppgår till närmare 7 mil. Mestadels platt.
Tjolahopp!
A..
Tisdag 27 december 2011. Benaulim – Karwar – Ankola.
Tisdag 27 december 2011. Benaulim – Karwar – Ankola.
Vi trampar iväg 0705. Sofie sover kvar en stund till och vi hoppas mötas framåt em/kväll. Vi per cykel och Sofie per buss, fot eller ricksha.
Morgonen är sval, men inte kall.
Vi äter frukost i Benaulim innan vi lämnar byn, som var turistisk men inte överhopad. Det är en hel del äldre västerlänningar som verkar bekanta med varandra. Säkert är de "långliggare" som går i långsam takt. Engelsmän & tyskar. Här finns också en del ryssar.
Frukost. Omelett, toast och kaffe – smakar underbart gott på morgonkvisten. Frukoststället blev överbelamrat (bara västerlänningar) innan vi ätit vår frukost klart. Iväg 0753.
Resten av byn visar sig stor en bit upp från "vår" strandhörna. Här kanske man ändå skulle kunna drista sig till att bo, med närhet till den större Margao.
Fler fina julkrubbor dyker upp efter vägen. Jag gillar dem starkt. Kusten är välmående. Här ser vi inte så många områden som vi upplever som fattiga. Stora hus och färgglada hus med dekorationer lyser välmående. De omålade och slitna husen är få.
Vi blir överflugna av ett 10-tal strids/militärflygplan som dånar över den molnfria morgonblå himlen. Värmen stiger sakta, vid 10 är det redan riktigt varmt.
Det är skräpigt i vägkanterna, men annars fint. Vi njuter i morgontid.
Vi timar färjan vid Cavelossin – Assolna alldeles perfekt. De lade precis ut när vi kom, men backade åter när vi plingade frenetiskt. Överfarten var kort och ett brobygge pågår strax intill.
Vi tittar in på en gudstjänst. Kyrkan fylls sakta, så gudstjänsten är ännu inte igång. Vackert klädda kvinnor väntar i salen, och fyller den allteftersom. De är uppenbart finklädda för kyrkobesöket. Väntetiden är lång, så vi tassade ut innan den hann börja. Det hade varit guld att sitta kvar, men vägen väntar. Kyrkan fylldes nog i alla hörn och på alla de stolar som var uppställda utanför.
Vi kände igen oss vid avfarten ner till färjan vid Cavelossin. Där har vi varit tidigare (2006), men då i mörker och med en trasslande motorcykel. Nu rullar cyklarna lätt. Mitt knä känns bra idag. "Peppar, peppar".
Vi passerar Ambelim – Velim – Betul där morgone nått folket som ser ut att mål väl. Vårt tempo är lågt och känslan är god.
Vi känner åter igen några korsningar, byar och minns företeelser. Vi minns vårt tidigare besök på Cabo de Rama, fortet vid havet. Det känns bekant och skoj att rekapitulera vad vi gjorde då, 2006, när vi färdades per Royal Enfield i dessa trakter.
Det är kulligt och backigt. Kurvigt och lite brant ibland. Dalarna är fantastiskt gröna och cocospalmerna finns i mängd. Lyckospår i soligt land.
Vi går i uppförsbackarna. De är så skarpa så att vi knappt orkar få cyklarna med oss. Svetten forsar. Phu! Jag tvivlar på att jag skall orka upp, men till slut kommer bakcen ner som fläktar bort svetten.
Vi passerar den fantastiska stranden Cola beach utan att titta ner. Vi stretar vidare i värmen. Mitt på dagen är solen verkligt het. Gassande. Julstjärnorna (inte blomster) är många och stora i dessa trakter. Dekorationerna tas på allvar. Jag blir glad av att se dem.
1315. Lunch. Vi beställer Gobi Manchurian och chapati, vatten. Skugga och fläkt känns bra. Maten är knapp, men stark och god. Kaffe på det.
Enligt vår karta är det 41 km mellan Benaulim och Palolem, som vi strax skall passera. Vi har omvägat lite, plus att vi skall en bit till. Kanske blir dagen dos någonstans mellan 5-6 mil.
Ja, värmen är god i detta land. Den njuter vi av. Ibland är det lite mygg på kvällarna, men inte särskilt många. Vi kommer ihåg myggstiftet ibland när vi går ut och vi sover alltid under myggnät.
Vi hittar Sofie och bo i Galgibaga en stund före solens nedgång. Hon var där ca 1430 och fick några timmar på den vackra sköldpaddsstranden. Hon ordnade gratis boende, mot fotografier på strand, hotell och miljö. Vi hittade boende strax intill – inte så fint, men ändå ett boende.
Dagens sträcka uppskattar vi till 65 km. Vi hittade fram till slut! Yipp! Denna strand är fin. Oturismiserad. Här var vi också 2006, när vi färdades per mc.
Vi fick promenera till grannbyn för mat på kvällen. Det fanns inget matställe i Galgibaga. Thali, chapati, vatten och läsk.
Mörkret är verkligen kompakt – pannlampan är riktigt bra.
A..
Vi trampar iväg 0705. Sofie sover kvar en stund till och vi hoppas mötas framåt em/kväll. Vi per cykel och Sofie per buss, fot eller ricksha.
Morgonen är sval, men inte kall.
Vi äter frukost i Benaulim innan vi lämnar byn, som var turistisk men inte överhopad. Det är en hel del äldre västerlänningar som verkar bekanta med varandra. Säkert är de "långliggare" som går i långsam takt. Engelsmän & tyskar. Här finns också en del ryssar.
Frukost. Omelett, toast och kaffe – smakar underbart gott på morgonkvisten. Frukoststället blev överbelamrat (bara västerlänningar) innan vi ätit vår frukost klart. Iväg 0753.
Resten av byn visar sig stor en bit upp från "vår" strandhörna. Här kanske man ändå skulle kunna drista sig till att bo, med närhet till den större Margao.
Fler fina julkrubbor dyker upp efter vägen. Jag gillar dem starkt. Kusten är välmående. Här ser vi inte så många områden som vi upplever som fattiga. Stora hus och färgglada hus med dekorationer lyser välmående. De omålade och slitna husen är få.
Vi blir överflugna av ett 10-tal strids/militärflygplan som dånar över den molnfria morgonblå himlen. Värmen stiger sakta, vid 10 är det redan riktigt varmt.
Det är skräpigt i vägkanterna, men annars fint. Vi njuter i morgontid.
Vi timar färjan vid Cavelossin – Assolna alldeles perfekt. De lade precis ut när vi kom, men backade åter när vi plingade frenetiskt. Överfarten var kort och ett brobygge pågår strax intill.
Vi tittar in på en gudstjänst. Kyrkan fylls sakta, så gudstjänsten är ännu inte igång. Vackert klädda kvinnor väntar i salen, och fyller den allteftersom. De är uppenbart finklädda för kyrkobesöket. Väntetiden är lång, så vi tassade ut innan den hann börja. Det hade varit guld att sitta kvar, men vägen väntar. Kyrkan fylldes nog i alla hörn och på alla de stolar som var uppställda utanför.
Vi kände igen oss vid avfarten ner till färjan vid Cavelossin. Där har vi varit tidigare (2006), men då i mörker och med en trasslande motorcykel. Nu rullar cyklarna lätt. Mitt knä känns bra idag. "Peppar, peppar".
Vi passerar Ambelim – Velim – Betul där morgone nått folket som ser ut att mål väl. Vårt tempo är lågt och känslan är god.
Vi känner åter igen några korsningar, byar och minns företeelser. Vi minns vårt tidigare besök på Cabo de Rama, fortet vid havet. Det känns bekant och skoj att rekapitulera vad vi gjorde då, 2006, när vi färdades per Royal Enfield i dessa trakter.
Det är kulligt och backigt. Kurvigt och lite brant ibland. Dalarna är fantastiskt gröna och cocospalmerna finns i mängd. Lyckospår i soligt land.
Vi går i uppförsbackarna. De är så skarpa så att vi knappt orkar få cyklarna med oss. Svetten forsar. Phu! Jag tvivlar på att jag skall orka upp, men till slut kommer bakcen ner som fläktar bort svetten.
Vi passerar den fantastiska stranden Cola beach utan att titta ner. Vi stretar vidare i värmen. Mitt på dagen är solen verkligt het. Gassande. Julstjärnorna (inte blomster) är många och stora i dessa trakter. Dekorationerna tas på allvar. Jag blir glad av att se dem.
1315. Lunch. Vi beställer Gobi Manchurian och chapati, vatten. Skugga och fläkt känns bra. Maten är knapp, men stark och god. Kaffe på det.
Enligt vår karta är det 41 km mellan Benaulim och Palolem, som vi strax skall passera. Vi har omvägat lite, plus att vi skall en bit till. Kanske blir dagen dos någonstans mellan 5-6 mil.
Ja, värmen är god i detta land. Den njuter vi av. Ibland är det lite mygg på kvällarna, men inte särskilt många. Vi kommer ihåg myggstiftet ibland när vi går ut och vi sover alltid under myggnät.
Vi hittar Sofie och bo i Galgibaga en stund före solens nedgång. Hon var där ca 1430 och fick några timmar på den vackra sköldpaddsstranden. Hon ordnade gratis boende, mot fotografier på strand, hotell och miljö. Vi hittade boende strax intill – inte så fint, men ändå ett boende.
Dagens sträcka uppskattar vi till 65 km. Vi hittade fram till slut! Yipp! Denna strand är fin. Oturismiserad. Här var vi också 2006, när vi färdades per mc.
Vi fick promenera till grannbyn för mat på kvällen. Det fanns inget matställe i Galgibaga. Thali, chapati, vatten och läsk.
Mörkret är verkligen kompakt – pannlampan är riktigt bra.
A..
Måndag. Annandag jul. 26 december 2011. Benaulim
Måndag. Annandag jul. 26 december 2011. Benaulim (strax syd om Colva – strax väst om Margao).
0711 promenerar vi ner till stranden för Sofies morgondopp. Jag och Leif finner morgone för kall för sådana aktiviteter. Stranden ligger i ett fantastiskt vackert morgonljus. Solen stretar sakta uppåt på den ljusblått vackra himlen. Dagen tar sin form.
Efter morgondoppet letar vi cykelreparatör. I Benaulim finns ingen som klarar växelcyklar, så vi får cykla till Margao efter frukost. Vi äter en god frukost (3 lök & tomat omeletter, 3 toast med smör, 2 stora mjölkkaffe, vatten).
Sofie får idag en sollatardag medan vi får cykla till Margao (ca 6 km) för att laga cykeln. Leifs cykel behöver onekligen vård.
Ja, Sofie har för bra syn för sitt eget bästa. Hon ser spindlar och kackerlackor – det gör inte vi. Vi ser dem inte, helt enkelt. Och vi tittar definitivt inte efter dem. Det blir lättare så.
Goa är verkligen turismens delstat. Såväl indisk, som västerländsk. Kring Colva/Benaulim är det många tyskar och engelsmän i den övre medelåldern. Det finns också många ryssar i området. Menyerna är turismanpassade, men inte lika hårt som i Baga-trakten. Närheten till staden (Margao) gör inköp mm möjliga.
Vi cyklar till staden för cykelreparation. Vi njuter av chai och kaffe (21 rupier), hittar internet och förundras över kasoet i staden. Margao är distriktets huvudstad och ganska stor. Cykelreparatören byter sju ekrar, skarpar till hjulet och bakbromsen och gör cykeln redo för nya äventyr (130 rupier). Leif är glad över sin "nya" cykel.
Vi cyklar åter till Benaulim, byter om till badstass och går ner till den ljuvliga stranden där Sofie har mutat in ett prasoll. Öl, cola och ananas smakar gott. Det salta havet brusar lätt och inbjuder till sköna dopp. Värmen är god.
Sofie hälsar! Hon ligger på stranden hela dagen. Parasollet skuggar, skjortan likaså och sjalen täcker det sista. Hon har förstått det där med solskyddsfaktor. Hon njuter, läser och filurar kring språken.
Strandkanten har krupit ut en god bid sedan imorse. Stranden är nu riktigt bred och hård. Vi kan nog cykla en bit på den i morgon bitti, hoppas vi. Då styr vi syd.
Vi möter coola krabbor på stranden. Några bor i spiralformade snäckhus ocvh sticker upp en klo när vi nyfiket tittar in. Några springer på snedden över stranden och gränver ner sig i hål i den blöta sanden. Några hål är små och några är riktigt stora. Utanför ligger högar av krabbupp-puttad sand. Coola!
Richi Guesthouse, Benaulim. Boendet är bra, särskilt för den goda prislappen. Rent, helt ok toa, mm. Det kan rekommenderas.
0711 promenerar vi ner till stranden för Sofies morgondopp. Jag och Leif finner morgone för kall för sådana aktiviteter. Stranden ligger i ett fantastiskt vackert morgonljus. Solen stretar sakta uppåt på den ljusblått vackra himlen. Dagen tar sin form.
Efter morgondoppet letar vi cykelreparatör. I Benaulim finns ingen som klarar växelcyklar, så vi får cykla till Margao efter frukost. Vi äter en god frukost (3 lök & tomat omeletter, 3 toast med smör, 2 stora mjölkkaffe, vatten).
Sofie får idag en sollatardag medan vi får cykla till Margao (ca 6 km) för att laga cykeln. Leifs cykel behöver onekligen vård.
Ja, Sofie har för bra syn för sitt eget bästa. Hon ser spindlar och kackerlackor – det gör inte vi. Vi ser dem inte, helt enkelt. Och vi tittar definitivt inte efter dem. Det blir lättare så.
Goa är verkligen turismens delstat. Såväl indisk, som västerländsk. Kring Colva/Benaulim är det många tyskar och engelsmän i den övre medelåldern. Det finns också många ryssar i området. Menyerna är turismanpassade, men inte lika hårt som i Baga-trakten. Närheten till staden (Margao) gör inköp mm möjliga.
Vi cyklar till staden för cykelreparation. Vi njuter av chai och kaffe (21 rupier), hittar internet och förundras över kasoet i staden. Margao är distriktets huvudstad och ganska stor. Cykelreparatören byter sju ekrar, skarpar till hjulet och bakbromsen och gör cykeln redo för nya äventyr (130 rupier). Leif är glad över sin "nya" cykel.
Vi cyklar åter till Benaulim, byter om till badstass och går ner till den ljuvliga stranden där Sofie har mutat in ett prasoll. Öl, cola och ananas smakar gott. Det salta havet brusar lätt och inbjuder till sköna dopp. Värmen är god.
Strandkanten har krupit ut en god bid sedan imorse. Stranden är nu riktigt bred och hård. Vi kan nog cykla en bit på den i morgon bitti, hoppas vi. Då styr vi syd.
Vi möter coola krabbor på stranden. Några bor i spiralformade snäckhus ocvh sticker upp en klo när vi nyfiket tittar in. Några springer på snedden över stranden och gränver ner sig i hål i den blöta sanden. Några hål är små och några är riktigt stora. Utanför ligger högar av krabbupp-puttad sand. Coola!
Med mycket stor sorg inser vi att vår spring-gps har lagt av. Den har varit en god följeslagare på många resor. Det är väldigt trist att den har lagt av. Sorg!
Richi Guesthouse, Benaulim. Boendet är bra, särskilt för den goda prislappen. Rent, helt ok toa, mm. Det kan rekommenderas.
Pasta, paneer masala, paneer ticka masala, vatten, kaffe till middag. Sakta promand hem, tittande på de stora och fina julkrubborna. De är fantastiska. De finns där kristna människor finns (som t ex i Goa och i Kerala), de byggs stoooora, och är underbara att betrakta.
NattNatt.
A..
onsdag 28 december 2011
Söndag. Juldagen 2011. Baga beach - Benaulim, Goa.
Söndag. Juldagen 2011. Baga beach - Benaulim, Goa.
Iväg 0730. Sofie är kvar på guesthouset och checkar ut senast kl 0900. Vi trampar iväg. Vi cyklar fle och får några extra kilometer i våra ben. Framåt 9-tiden hittar vi ett frukostställe i indisk stil. Nu ratar vi de dyra turistrestaurangerna, mm, för bori med grönsaker som idag mest var en simmig sås. Det är gott och det är åtminstone lite något i magen. Vi får kanske stanna en gång till om en timme eller två för lite påfyllning. Dagens mål är söder om Colva, så vi får nog pinna på en aning.
Landskapet är platt och cykelvänligt. Jordbruksrutorna är grönt odlade, växande vackert. Det står här ris i blöta rutor.
Vi äter lunch några km innan Colva, framåt kl 3. Paneer Masala och ris, vilet är ost i masalasås. Starkt och gott. Vatten och mjölkkaffe därtill. Sedan har vi bara en kort bit kvar till vår mötesplats med Sofie för dagen.
Dagens cykeldos uppgick till ca 62 km.
Sofie åkte buss från Baga beach till Panaji. Efter en stunds strosande i staden åkte hon vidare med buss till Margao. Nytt byte och därefter en chockerande trång bussresa till Colva. Där fick hon nog och promenerade den sista biten, efter stranden, till Benaulim där hon fick en stunds vila innan vi anlände per cykel. Hon hade uppenbart givit talat med många människor när hon vandrat genom byn. När vi senare på kvällen gick för att äta, var det många många som visste vem hon var och undrade hur det hade gått med hennes boendeletning, mm. Hon hade inte gått obemärkt förbi, helt enkelt.
Sofie njöt av en pasta till middag, med jag & Leif åt Veg Manchurian tillsammans med vegetariska nudlar.
Vi ställer klockan på tidigt för att försöka vakna till ett morgondopp i gryningstid i morgon.
Tack, för ännu en fin dag. Imorgon behöver vi fånga en cykelreparatör som kan vårda Leif cykel till ett cykelbart skick.
Vårt indiska telefonabonnemang fungerar inte. Dumt.
A..
Iväg 0730. Sofie är kvar på guesthouset och checkar ut senast kl 0900. Vi trampar iväg. Vi cyklar fle och får några extra kilometer i våra ben. Framåt 9-tiden hittar vi ett frukostställe i indisk stil. Nu ratar vi de dyra turistrestaurangerna, mm, för bori med grönsaker som idag mest var en simmig sås. Det är gott och det är åtminstone lite något i magen. Vi får kanske stanna en gång till om en timme eller två för lite påfyllning. Dagens mål är söder om Colva, så vi får nog pinna på en aning. Frukostpriset vara inte rätt. Det lades på extra för att vi var turister. Sådant irriterar mig. Det gör att jag blir riktigt less på Goa. Turistpriser är förskräckans irriterande i mina ögon. Jag ser fram emot att snart lämna denna delstat. Den ligger på minus hos mig.
Vi hittar en färja för överfart till Panaji, så vi slipper ta oss fram till den stora bron. Cyklister, mopedister och promenadfolk är med på färjan som är gratis, och inte verkar transportera bilar. Det går fin, över spa´t. Betim ferry – Panaji ferry.
Vi trampar på genom staden och på den stora vägen söderut. Vi följer sedan väg 17, som är den stora huvudvägen längs kusten söderut. Den är periodvis väldigt skarpt trafikerad. Man får hålla sig väl på sin kant, och hålla in armbågen ordentligt för att inte skrapa i de passerande bilarna, mm. Lite ovant och lite farligt.
Leifs bakdäck glappar betänkligt.
Landskapet är platt och cykelvänligt. Jordbruksrutorna är grönt odlade, växande vackert. Det står här ris i blöta rutor.
Leifs bakbroms ser ut att falla ifrån och flera ekrar går av. Tramporna glappar också en aning. Vi funderar kring att leta efter en reparatör, tills någon upplyser oss om att det knappast är görligt idag (idag är det fest i bygden, det är juldag 2011).
Vi äter lunch några km innan Colva, framåt kl 3. Paneer Masala och ris, vilet är ost i masalasås. Starkt och gott. Vatten och mjölkkaffe därtill. Sedan har vi bara en kort bit kvar till vår mötesplats med Sofie för dagen. Vi hittar Sofie i Benaulim. Efter en stunds letande finner vi två fina rum för 300 rupier styck. Plus till Sofie som hittade dem. Sedan bar det raskt av ner till stranden för ett kvällsdopp. Strand och aktiviteter är fina. Det är gott om människor på stranden, mest indier. Sofie och Leif badar samtidigt som solen sakta sjunker ner i havet. Kvällen är ljuvligt ljum. Sjöstjärnor ligger nerborrade i sanden. På himlen lyser strax alla stjärnor i kapp. Sanden på stranden är fuktig 50 meter upp, så det är antagligen en stor skillnad på vattennivån under dygnets olika timmar. Vi mår gott, riktigt gott.
Dagens cykeldos uppgick till ca 62 km.
Sofie åkte buss från Baga beach till Panaji. Efter en stunds strosande i staden åkte hon vidare med buss till Margao. Nytt byte och därefter en chockerande trång bussresa till Colva. Där fick hon nog och promenerade den sista biten, efter stranden, till Benaulim där hon fick en stunds vila innan vi anlände per cykel. Hon hade uppenbart givit talat med många människor när hon vandrat genom byn. När vi senare på kvällen gick för att äta, var det många många som visste vem hon var och undrade hur det hade gått med hennes boendeletning, mm. Hon hade inte gått obemärkt förbi, helt enkelt.
Vi ställer klockan på tidigt för att försöka vakna till ett morgondopp i gryningstid i morgon.
Tack, för ännu en fin dag. Imorgon behöver vi fånga en cykelreparatör som kan vårda Leif cykel till ett cykelbart skick.
Vårt indiska telefonabonnemang fungerar inte. Dumt.
A..
Lördag. Julafton 2011. Baga beach, Goa.
Lördag. Julafton 2011. Baga beach, Goa.
Vilodag.
Leif & jag tar en morgonpromenad på stranden medan Sofie vaknar. Det är ännu ganska lite folk ute, men det är ändå en del. "Shacken" vaknar, försäljarna likaså. Det är mängder av hundar på strande, som markerar revir i förhållande till varandra. Inga kor inom synhåll. Igår sen em var det ett 20-tal kor som flanerade stillsamt mellan alla turister på stranden. Morgontemperaturen är ljuvlig. Leif njuter av ett julaftonsmorgondopp och testar löparbeten ett par 100 meter efter strandkanten. De känns finfina – redo för mer cykling imorgon.
Frukost. Masala Dosa. Därefter strand och sollapning. Varmt.
Lunch. Nudlar, soppa, öl, vatten & toast.
Julaftonen går i vilans tecken. Solning, bad och sakta strosande på strand och på trafikstressade gator. Sofie idkar lite vattenlek och vi njuter av stundens vila. Vi ringer och smsar några God Julhälsningar och hoppas att alla har det gott.
Vi äter en god julmiddag tillsammans på en finrestaurang. Det sitter svenskar vid bordet bredvid oss. Vi äter fisk för ovanlighetens skull. Sofie, som inte vill ha någon indisk kryddning, äter pasta med tomatsås. Enkelt och gott. Vi mår väl och trampar vidare till frukost i morgon.
A..
Vilodag.
Leif & jag tar en morgonpromenad på stranden medan Sofie vaknar. Det är ännu ganska lite folk ute, men det är ändå en del. "Shacken" vaknar, försäljarna likaså. Det är mängder av hundar på strande, som markerar revir i förhållande till varandra. Inga kor inom synhåll. Igår sen em var det ett 20-tal kor som flanerade stillsamt mellan alla turister på stranden. Morgontemperaturen är ljuvlig. Leif njuter av ett julaftonsmorgondopp och testar löparbeten ett par 100 meter efter strandkanten. De känns finfina – redo för mer cykling imorgon.
Frukost. Masala Dosa. Därefter strand och sollapning. Varmt.
Lunch. Nudlar, soppa, öl, vatten & toast.
Julaftonen går i vilans tecken. Solning, bad och sakta strosande på strand och på trafikstressade gator. Sofie idkar lite vattenlek och vi njuter av stundens vila. Vi ringer och smsar några God Julhälsningar och hoppas att alla har det gott.
Vi äter en god julmiddag tillsammans på en finrestaurang. Det sitter svenskar vid bordet bredvid oss. Vi äter fisk för ovanlighetens skull. Sofie, som inte vill ha någon indisk kryddning, äter pasta med tomatsås. Enkelt och gott. Vi mår väl och trampar vidare till frukost i morgon.
A..
Fredag 23 december 2011. Goa (Baga Beach)
Fredag 23 december 2011. Goa (Baga Beach)
Idag skall det bli en latardag på den överbefolkade stranden. Inget mer ordande från Sofie, som sms.ade från Mumbay igår. Jag har inget besked om hon är kvar där, eller om hon kom på tåget i rätt ordning.
Vi äter en god Masala Dosa, vatten, mjölkkaffe & svart kaffe till frukost. Mums.
Jag får ett sms om att Sofie är på ingång. Läget är lugnt.
Vi besöker några av de tibetanska marknaderna som finns här. Det finns flera stycken. De säljer hantverk och smycken.
Sofie ankommer vid 12-tiden och har klart sin resa alldeles utmärkt. Hon bokade tågbiljetten från Sverige, fick en egen bädd med nya lakan och har sovit gott. Hon tog en ricksha från Old Goa till Baga beach och mötte oss där. Hon är en duktig resenär. Eftersom Sofie inte har ätit nästan något sedan hon åkte från Sverige gick vi ut och åt lunch, trots att vi nyligen ätit frukost. Vi äter biryani (ris med grönsaker respektive ris med grönskaker & ägg), lite kryddigt starkt.
Efter lunch tar vi en strandstund. Det är ljuvligt skönt. Stranden är överbefolkad av turism och försäljare. Shacken avlöser varandra. Mat & dryck har "hutlösa" turistpriser. Försäljarna har mycket att erbjuda, som t ex halsband, sjalar, frukter, öronrengöring, massage och vattenaktiviteter. De är envist envisa och ger sig ogärna. Varje vänlig blick eller ord i retur ger omedelbart ytterligare försäljare som envist sitter kvar. Sofie ser nyanländ ut, så försäljarna är som flugor kring en sockerbit näa henne.
Efter strandstunden ger vi oss ut för att leta boende åt Sofie. Vi går bet på uppgiften. Det är absurda julpriser på boendet i dessa trakter. Det känns som om vi hade tur – och gjorde rätt – i att anlända och hitta boende en dag tidigare. Nu är det omöjligt. Sofie får bo hos oss. Det blir en aning trångt, men vad annars göra.
Vi äter nudlar till middag och mår gott. Vi vandrar hemåt i sakta mak. Klockan närmar sig 22, och vi finner läggdagstid passerad för länge sedan.
Här på Baga Beach, i Goa, är det nu riktig turistinvation inför julen. Ljus, musik och spektakel står för dörren. Det skall bli skönt att lämna dessa trakter för andra, mer indiskt lugna, inom kort. Detta är inte vårt Indien. Det är turismabsurditeter på hög nivå. Juldagsmorgon, drar vi vidare. Det ser jag fram emot.
Det är skönt att ha Sofie här. Saknaden efter Jenny blir dock stor och större. Jag hoppas att hon får en god jul med sin far. Jag hoppas att de hittar på något trevligt tillsammans.
Mail med mor på Korpskog. De har gjort ett kortbesök till Sthlm, men är åter på Korpskog för julfirande. Leif talat med Valborg. Läget gott hemma, men vädret grått.
A..
Idag skall det bli en latardag på den överbefolkade stranden. Inget mer ordande från Sofie, som sms.ade från Mumbay igår. Jag har inget besked om hon är kvar där, eller om hon kom på tåget i rätt ordning.
Vi äter en god Masala Dosa, vatten, mjölkkaffe & svart kaffe till frukost. Mums.
Jag får ett sms om att Sofie är på ingång. Läget är lugnt.
Vi besöker några av de tibetanska marknaderna som finns här. Det finns flera stycken. De säljer hantverk och smycken.
Sofie ankommer vid 12-tiden och har klart sin resa alldeles utmärkt. Hon bokade tågbiljetten från Sverige, fick en egen bädd med nya lakan och har sovit gott. Hon tog en ricksha från Old Goa till Baga beach och mötte oss där. Hon är en duktig resenär. Eftersom Sofie inte har ätit nästan något sedan hon åkte från Sverige gick vi ut och åt lunch, trots att vi nyligen ätit frukost. Vi äter biryani (ris med grönsaker respektive ris med grönskaker & ägg), lite kryddigt starkt.
Efter lunch tar vi en strandstund. Det är ljuvligt skönt. Stranden är överbefolkad av turism och försäljare. Shacken avlöser varandra. Mat & dryck har "hutlösa" turistpriser. Försäljarna har mycket att erbjuda, som t ex halsband, sjalar, frukter, öronrengöring, massage och vattenaktiviteter. De är envist envisa och ger sig ogärna. Varje vänlig blick eller ord i retur ger omedelbart ytterligare försäljare som envist sitter kvar. Sofie ser nyanländ ut, så försäljarna är som flugor kring en sockerbit näa henne.
Efter strandstunden ger vi oss ut för att leta boende åt Sofie. Vi går bet på uppgiften. Det är absurda julpriser på boendet i dessa trakter. Det känns som om vi hade tur – och gjorde rätt – i att anlända och hitta boende en dag tidigare. Nu är det omöjligt. Sofie får bo hos oss. Det blir en aning trångt, men vad annars göra.
Vi äter nudlar till middag och mår gott. Vi vandrar hemåt i sakta mak. Klockan närmar sig 22, och vi finner läggdagstid passerad för länge sedan.
Här på Baga Beach, i Goa, är det nu riktig turistinvation inför julen. Ljus, musik och spektakel står för dörren. Det skall bli skönt att lämna dessa trakter för andra, mer indiskt lugna, inom kort. Detta är inte vårt Indien. Det är turismabsurditeter på hög nivå. Juldagsmorgon, drar vi vidare. Det ser jag fram emot.
Det är skönt att ha Sofie här. Saknaden efter Jenny blir dock stor och större. Jag hoppas att hon får en god jul med sin far. Jag hoppas att de hittar på något trevligt tillsammans.
Mail med mor på Korpskog. De har gjort ett kortbesök till Sthlm, men är åter på Korpskog för julfirande. Leif talat med Valborg. Läget gott hemma, men vädret grått.
A..
måndag 26 december 2011
Torsdag 22 december 2011. Shiroda (Maharasthra) – Baga beach (Goa)
Torsdag 22 december 2011. Shiroda (Maharasthra) – Baga beach (Goa).
Shiroda, mot Goa. Sovit hyfsat, trots ylande hundar i omgångar utanför. Morgon är kall och fuktig. yklarna är fuktblöta och sanden är droppvåt under trädet.
Påpackade och iväg 0711. I staden strax intill finner vi ett enkelt frukostställe och får en god bori med grönsaker. Jag fotograferar boribakaren med blixten, så han hoppar till. Stackar´n, han fick
nästan slag. Grönsaksröran var god och stark. Till det var sin chai. Gott.
Leif köper ett knippe bananer av kvinnan utanför frukoststället och sedan drar vi mot Goa. Efter gatan sitter många kvinnor redan med frukt och grönsaker. De sitter på marken och har sina grönsaker framför sig i korgar eller på en enkel matta. Färgglatt och vackert, som vanligt.
Vi siktar mot Aronda ferry, som utgör gränsen mellan Maharasthra och Goa (får vi reda på sen, eftersom vi nu är kartlösa). Vi får olika riktning, men hittar till slut rätt. Vi har lärt oss att alltid fråga minst tre personer och sedan att dubbelkolla strax senare. Det är onödigt med felkörningar. Vid färjan fanns en stor bro, så vi blev smått undrande om det verkligen var rätt med färja. Det var det – bron var helt enkelt inte klar. Det blev sålunda en färja igen. Gratis denna gång, och packat med
bilar, motorcyklar, mopeder, cyklar och människor.
Över på andra sidan så är vi i Goa. Maharasthra var en bra delstat. Dit återvänder vi gärna. Värme, vänlighet, god mat, fantastiska vyer över berg, hav och odlingar. Det var guld och underbart fint.
Goa är verkligen annat. Här är ett överflöd av västerlänningar, kortbyxor och bikini. Inte "Indien-likt" alls. Det är som ett helt annat land. Priserina är därefter. Suck.
Dagens dos blev ca 35-40 km.
Vi äter vegetarisk thali innan vi ger oss i kast med boendeletningen i Baga Beach, där vi varit förr (2006). De första förslagen är på 1200 rupier och sedan 3000 rupier Vi dånar och går till det ställe där vi bodde förra gången vi var här. Efter en stunds prat bestämmer vi att vi stannar i tre nätter och att prislappen blir 700 rupier per natt. Det får duga. Vi får fira jul här, helt enkelt.
Idag anländer Sofie till Indien. Det blir intressant att höra om hennes färd från Mumbay till Goa.
Jaha, jaha. Så fungerar inte vår indiska telefon i Goa. Det var ju lysande när vi nu skall etablera kontakt med Sofie här. Ingen middag. Inget internet. Till sängs tidigt, i en lagom oro för Sofie som är i Mumbay. Hon sände ett sms om att hon får hjärtattack av staden och att hon inte lyckades få ut sin tågbiljett. Vi ber till högre makt att hon lyckas och att hon kommer på tåget i rätt ordning. Man känner sig en aning hjälplös, här långt bort från Mumbay.
Mitt knä skriker i vissa lägen. Det gör riktigt ont ibland. En vilodag eller två hoppas vi gör gott.
Solsken.
A..
Shiroda, mot Goa. Sovit hyfsat, trots ylande hundar i omgångar utanför. Morgon är kall och fuktig. yklarna är fuktblöta och sanden är droppvåt under trädet.
Påpackade och iväg 0711. I staden strax intill finner vi ett enkelt frukostställe och får en god bori med grönsaker. Jag fotograferar boribakaren med blixten, så han hoppar till. Stackar´n, han fick
nästan slag. Grönsaksröran var god och stark. Till det var sin chai. Gott.
Leif köper ett knippe bananer av kvinnan utanför frukoststället och sedan drar vi mot Goa. Efter gatan sitter många kvinnor redan med frukt och grönsaker. De sitter på marken och har sina grönsaker framför sig i korgar eller på en enkel matta. Färgglatt och vackert, som vanligt.
Vi siktar mot Aronda ferry, som utgör gränsen mellan Maharasthra och Goa (får vi reda på sen, eftersom vi nu är kartlösa). Vi får olika riktning, men hittar till slut rätt. Vi har lärt oss att alltid fråga minst tre personer och sedan att dubbelkolla strax senare. Det är onödigt med felkörningar. Vid färjan fanns en stor bro, så vi blev smått undrande om det verkligen var rätt med färja. Det var det – bron var helt enkelt inte klar. Det blev sålunda en färja igen. Gratis denna gång, och packat med
bilar, motorcyklar, mopeder, cyklar och människor.
Över på andra sidan så är vi i Goa. Maharasthra var en bra delstat. Dit återvänder vi gärna. Värme, vänlighet, god mat, fantastiska vyer över berg, hav och odlingar. Det var guld och underbart fint.
Goa är verkligen annat. Här är ett överflöd av västerlänningar, kortbyxor och bikini. Inte "Indien-likt" alls. Det är som ett helt annat land. Priserina är därefter. Suck.
Dagens dos blev ca 35-40 km.
Vi äter vegetarisk thali innan vi ger oss i kast med boendeletningen i Baga Beach, där vi varit förr (2006). De första förslagen är på 1200 rupier och sedan 3000 rupier Vi dånar och går till det ställe där vi bodde förra gången vi var här. Efter en stunds prat bestämmer vi att vi stannar i tre nätter och att prislappen blir 700 rupier per natt. Det får duga. Vi får fira jul här, helt enkelt.
Idag anländer Sofie till Indien. Det blir intressant att höra om hennes färd från Mumbay till Goa.
Jaha, jaha. Så fungerar inte vår indiska telefon i Goa. Det var ju lysande när vi nu skall etablera kontakt med Sofie här. Ingen middag. Inget internet. Till sängs tidigt, i en lagom oro för Sofie som är i Mumbay. Hon sände ett sms om att hon får hjärtattack av staden och att hon inte lyckades få ut sin tågbiljett. Vi ber till högre makt att hon lyckas och att hon kommer på tåget i rätt ordning. Man känner sig en aning hjälplös, här långt bort från Mumbay.
Mitt knä skriker i vissa lägen. Det gör riktigt ont ibland. En vilodag eller två hoppas vi gör gott.
Solsken.
A..
Onsdag 21 december 2011. Malvan – Shiroda (Ännu kvar i Maharasthra, inte långt från Goa)
Onsdag 21 december 2011. Malvan – Shiroda (Ännu kvar i Maharasthra, inte långt från Goa).
Grönskan är fantastisk i de vackra dalgångarna. Det riktigt bubblar av allt det gröna.
Vi ser åter träden i plantageområden och vi ser fantastiska fruktbord med banan, äpplen och citrusfrukter. Vi får reda på att plantageträden är mango. Det är ton mildare i solens kraft och fukten känns skön på morgonen.
I Vengurla – strax norr om Goa, nära kusten - gör vi ett studiebesök på en cachewnötsfabrik. De köper in nöten från odlare, gärna i närområdet men även längre bort, och de förädlar nöten i fabriken. Fabriken anställer bara kvinnor och det är ett gift par som driver den. Vi tittar runt i
fabriken. Arbetet är smutsigt, mycket smutsigt. De sitter på golvet, hårt. De arbetar med händerna, som är alldeles svarta av arbetet. Det är mörkt i lokalen. Nöten, som är hård, ångas eller bränns för att kunna öppnas. Det är två olika sätt att göra nöten ätbar. Efter ångningen får nöten vila i 8 timmar, sedan kan den öppnas. Det gör den med ett verktyg, som en nötöppnare. Därefter tar kvinnorna ur nöten ur det hårda skalet med ett enkelt knivverktyg eller med händerna. I nästa steg skall nöten torkas i en mugn för detta, för att sedan rensas/finskalas, sorteras och paketeras. Hela processen är manuell.
Den andra processen görs genom att nöten bränns/rostas i en ugn (tunna). Nöten vilar sedan till nästa dag. Därefter slår kvinnorna upp nöten, försiktigt, med en bambu/träbit. Dessa nötter sorterades och paketerades sedan för försäljning. De finskalas inte. En liten påse (125 g) inhandlades för 90 rupier. Ja, cachewnötter är dyra också hemma. Här är de dyra relativt sett. Det är många händer som arbetat med dem, i miljöer som inte duger för oss där hemma. Verkligen inte. Nöten växer på ett träd, tillsammans med en frukt. Frukten används också, men har en annan säsong än nöten. Cachewnötter är goda, men tanken på kvinnornas arbeten och tanken på att de antagligen förstör sina händer gör ont. Ja, de har ett arbete, men ack så. Mörkt, hårt och smutsigt.
Vi trampar vidare i tanken att finna ett boende. Vi går bet på detta och får pinna på en stund till.
Ibland blir vi lurade i backarna. Vi tror att det är nedförslut, men det är uppenbart att vi har fel. Vi får istället trampa tungt. Nedförslutet är sålunda en synvilla. Det händer igen, och igen. Det är en mycket märklig känsla.
Shiroda. Velager. Pyaradise beach. Dilip Resort. (Max två mil från Goa, orten finns inte på kartan). Vi checkar in på hotellet ca kl 1700. Vi tar en promenad ner till en fantastisk strand. Vi tar vårt första dopp här i Indien på denna resa. Det är en lång, lång fin strand, men ljus fin sand. Hyfsat ren, lite folk – finfint vacker.
Jenny ringer. Jag blir så glad över att höra hennes röst. Fina Jenny meddelar att Sofie nu lämnar Sverige och är på väg till Indien. Hon flyger idag och kommer till Indien i morgon, för att då per tåg ta sig ner till Goa och möta oss där. Vi får se hur det går, men det skall nog gå bra.
A..
Påpackade ut från hotellet kl 0710. Staden är större än vad vi såg igår. Mer butiker och en hyfsat stor busstation. Det kan alltid vara bra att fråga efter busstationen, som många gånger är riktningen mot ett centrum av staden.
Ungdomarna åker till skolan i långa rader, de går och de cyklar. Det är så glädjande att se alla ungdomar som går till skolan. Vi hittar raskt ett frukostställe och får bori med potatis och grönsakssås, vatten och chai. Lysande finfint, nu slipper vi åka i flera timmar utan något i magen.
Gott. Kryddigt.
Idag är det avsevärt varmare än igår. Överdragsjackan åker av efter första backen. Morgonljuset är ljuvligt vackert. Värmen är redan god. Morgonleendena likaså.
Grönskan är fantastisk i de vackra dalgångarna. Det riktigt bubblar av allt det gröna.
Tonen i trafiken, bussarnas och lastbilarnas ständiga brölande, är oerhört mycket mildare under denna tur än vad vi upplevt förr. Det är nu nästan milt.
I dalgångarna och på några av slätterna syns odlingarna grönska. Det syns särskilt där vi också ser vattnet i närheten. Floderna gör grönskan i odlingarna riktigt fin.Vid vägkanterna sitter de vackert färgglada kvinnorna och säljer fina frukter och grönsaker.
Vi köper 9 bananer för 10 rupier och tycker att priset känns bra. Det skiftar en aning på priset från gång till gång. Goda och nyttiga stärker de oss på vår färd.
Vi stannar till i en by och äter friterade grönsaker. Med en lagom dos tolerans får man i sig en del. Det smakar gott. Smet, grönsaker och ner i frityren. Vi hoppas att eventuella bakterier dör i frityren. Chai på det, smakar fint. En stunds vila, där alla tittar på oss när vi äter. Sol & glädje.
I Vengurla – strax norr om Goa, nära kusten - gör vi ett studiebesök på en cachewnötsfabrik. De köper in nöten från odlare, gärna i närområdet men även längre bort, och de förädlar nöten i fabriken. Fabriken anställer bara kvinnor och det är ett gift par som driver den. Vi tittar runt i Den andra processen görs genom att nöten bränns/rostas i en ugn (tunna). Nöten vilar sedan till nästa dag. Därefter slår kvinnorna upp nöten, försiktigt, med en bambu/träbit. Dessa nötter sorterades och paketerades sedan för försäljning. De finskalas inte. En liten påse (125 g) inhandlades för 90 rupier. Ja, cachewnötter är dyra också hemma. Här är de dyra relativt sett. Det är många händer som arbetat med dem, i miljöer som inte duger för oss där hemma. Verkligen inte. Nöten växer på ett träd, tillsammans med en frukt. Frukten används också, men har en annan säsong än nöten. Cachewnötter är goda, men tanken på kvinnornas arbeten och tanken på att de antagligen förstör sina händer gör ont. Ja, de har ett arbete, men ack så. Mörkt, hårt och smutsigt.
Vi trampar vidare i tanken att finna ett boende. Vi går bet på detta och får pinna på en stund till.
Ibland blir vi lurade i backarna. Vi tror att det är nedförslut, men det är uppenbart att vi har fel. Vi får istället trampa tungt. Nedförslutet är sålunda en synvilla. Det händer igen, och igen. Det är en mycket märklig känsla.
Här ser vi kvinnor som arbetar med ris i blöta rutor. Riset planteras i det blöta. Det gröna växande, istället för det torra skördade.
Shiroda. Velager. Pyaradise beach. Dilip Resort. (Max två mil från Goa, orten finns inte på kartan). Vi checkar in på hotellet ca kl 1700. Vi tar en promenad ner till en fantastisk strand. Vi tar vårt första dopp här i Indien på denna resa. Det är en lång, lång fin strand, men ljus fin sand. Hyfsat ren, lite folk – finfint vacker.
Jenny ringer. Jag blir så glad över att höra hennes röst. Fina Jenny meddelar att Sofie nu lämnar Sverige och är på väg till Indien. Hon flyger idag och kommer till Indien i morgon, för att då per tåg ta sig ner till Goa och möta oss där. Vi får se hur det går, men det skall nog gå bra.
Dagens sträcka 68 km.
A..
Tisdag 20 december 2011. Konkavli – med sikte mot kusten igen – Malvan.
Tisdag 20 december 2011. Konkavli – med sikte mot kusten igen – Malvan.
Att Konkavli var en stor stad kan ha berott på att det är en järnvägsstad, dvs järnvägen går nära/i staden. I Rajapur, som vi trodde skulle vara stor, gick järvägen 15 km bort och staden låg flera km från den stora vägen. Konkavli har en bra stad att passera.
Efter några starka stigningar når vi en ny dalgång. Här är jorden frodigare – bördigare. Allt är inte skördat. Riset (gräset) ligger på upplag en bit från marken. Små skörderutor med olika färg, oldlat
Kl 1100 når vi Achra, vid kusten. Vi har trampat 33 km. Frukost. Bori med grönsaker, kaffe och vatten. Otroligt gott. Härifrån sägs det vara 19 km kvar till Malvan. Vi trampar vidare.
Vägen är bitvis skruttig idag. Den är som ett lapptäcke, med rutor, hål och olika underlagstyp. Hoppiskump.
Dagens dos blev 58 km. Vi nådde Malvan ca 1330 och hittade bo kl 1500 . Sun and Sand Holiday Home. Cyklarna ställer vi på balkongen, som ändå är placerade till ingen annan nytta. Sopstation nedanför och ytterst nära nästa hus.
Utanför Malvan finns ett fort och på den andra sidan om staden en vacker strand. Fiskeflottan ligger i viken nära fort och stad. Stadsstranden är en aning skitig, men badstranden var fin (fast vi bor nu i staden och kommer inte till stranden).
Mitt knä värker. Dumt.
Igår mötte vi två Österrikare på en Enfield. Deras mc oljekrånglade så de letade efter en mekaniker. Idag åkte de förbi igen. De stannande till och språkade en liten stund innan de tuffade vidare mot Goa, där de just nu hade sitt boende.
Utanför hotellet spelas musik och smälls smällare för fullt. Det är en mycket hög ljudvolym. Vi fasar för dålig nattsömn. Det visar vara ett bröllop, vars gäster festar loss.
Thali & vatten till middag. En internetstund. Jag undrar om min mail fungerar att sända mail till igen. Kanske någon kan ha vänligheten att prova!
Musiken och festligheterna tystnar när vi lägger oss. Vi somnar utan problem.
Ännu en dag i god väns lag. Vi cyklar i lyckospår.
A....
Att Konkavli var en stor stad kan ha berott på att det är en järnvägsstad, dvs järnvägen går nära/i staden. I Rajapur, som vi trodde skulle vara stor, gick järvägen 15 km bort och staden låg flera km från den stora vägen. Konkavli har en bra stad att passera.
Det är fuktigt och kallt på morgonkvisten. Iväg 0720. Påpackade. Utan frukost. Människorna har mössa och jackor på sig. Det är riktigt kallt. Det verkar vara svalare här på natten än lite längre norrut.
Efter några starka stigningar når vi en ny dalgång. Här är jorden frodigare – bördigare. Allt är inte skördat. Riset (gräset) ligger på upplag en bit från marken. Små skörderutor med olika färg, oldlat
eller skördat eller vänd jord. Det är vacket i det tidiga morgonljuset.
Bördigt. De plöjer här med ockar på de små vackra rutorna. Det växer, det gröna syns krypa fram i den brukade jorden. De pumpar upp vatten från det närliggande vattendraget. Vatten gör onekligen underverk för människorna. När vägen svänger bort ifrån vattendraget märks torkan på ängar och i jorden tydligt igen. 
Kl 1100 når vi Achra, vid kusten. Vi har trampat 33 km. Frukost. Bori med grönsaker, kaffe och vatten. Otroligt gott. Härifrån sägs det vara 19 km kvar till Malvan. Vi trampar vidare.
I Indien finns det kor av många sorter. Idag såg vi en vars horn växte ner runt halsen istället för uppåt. Stackar´n, får man säga. Ibland möter vi kor som har ett snöre och en lång stör hängande efter sig. Det verkar tungt.
Vägen är bitvis skruttig idag. Den är som ett lapptäcke, med rutor, hål och olika underlagstyp. Hoppiskump.
Dagens dos blev 58 km. Vi nådde Malvan ca 1330 och hittade bo kl 1500 . Sun and Sand Holiday Home. Cyklarna ställer vi på balkongen, som ändå är placerade till ingen annan nytta. Sopstation nedanför och ytterst nära nästa hus.
Utanför Malvan finns ett fort och på den andra sidan om staden en vacker strand. Fiskeflottan ligger i viken nära fort och stad. Stadsstranden är en aning skitig, men badstranden var fin (fast vi bor nu i staden och kommer inte till stranden).
Mitt knä värker. Dumt.
Igår mötte vi två Österrikare på en Enfield. Deras mc oljekrånglade så de letade efter en mekaniker. Idag åkte de förbi igen. De stannande till och språkade en liten stund innan de tuffade vidare mot Goa, där de just nu hade sitt boende.
Utanför hotellet spelas musik och smälls smällare för fullt. Det är en mycket hög ljudvolym. Vi fasar för dålig nattsömn. Det visar vara ett bröllop, vars gäster festar loss.
Thali & vatten till middag. En internetstund. Jag undrar om min mail fungerar att sända mail till igen. Kanske någon kan ha vänligheten att prova!
Musiken och festligheterna tystnar när vi lägger oss. Vi somnar utan problem.
Ännu en dag i god väns lag. Vi cyklar i lyckospår.
A....
tisdag 20 december 2011
Måndag 19 december 2011. Rajapur – Kankavli.
God morgon, nya dag. Idag tror vi att vi måste färdas efter den stora trafikerade vägen. Pyrt, men så får det nog bli. Vi vaknar ganska tidigt. Leif försöker finlira lite med cyklarna på morgonkvisten.
Iväg 0740. Ingen frukost. Den första kilometern nedför var riktigt kall. Frysigt. Sedan nästan 5 km stigning, långsamt och ibland skarpt. Det gjorde oss varma så det räckte.
Fukten hänger över berg och dal, det droppar av skyltarna. Träd och buskar suger vätskan från nattens skarpa fukt. Det förklarar allt det vackert gröna.
Växlarna fungerar inte, så morgonjusteringen får ordnas åter. Växelföraren verkar helt enkelt bara klara 6 växlar av de 18. Cyklarna verkar vara ett konstigt ihopplock. Man förundras.
Efter ca 6 km hittar vi ett frukostställe och beställer Masala Dosa ("pannkaka" med potatisröra i), te och vatten. Gott. Redo för nya tag.
Framåt 11 är det riktigt varmt igen. Av morgonkylan och morgonfukten känns inget alls längre. Det är varmt och svettigt igen.
Här ser vi eldade marker. Leif undrar om far har varit i farten. Han som gillar att elda i sina kvarter. Här har det också eldats en del, för ordning, för röjning och för fint.
Idag möter vi igen några fina oxkärror. Oxarna har målade vackra horn och stretar långsamt framåt. Kärrorna är färgglada, enkla och slitstarka. De är passande i tid och rum och de gör oss glada att se deras lugna takt.
Vi möter också, som alltid, de fantastiskt vackra kvinnorna. De som är klädda i allsköns vackra färger i sina fina saris. Tygerna är svepta runt kroppen på lika, men ändå olika sätt och tygerna är i alla kvalitéer och i alla färger. De ser vackra ut och de ser rena ut. De gör mig glad.
Framåt lunchtid fångar vi lunch idag. Thali, vegetariskt, och vatten. Det var mycket gott. Laddade och proppmätta trampar vi vidare efter den stora vägen.
Idag har vi mindre branta backar på vår väg. De är långa och lutande, ja, men inte så branta.
Asfalten och vägen är av bättre kvalité. Det är lättare att trampa på, helt enkelt. Det är också mer lummigt idag. De öppna stora vidderna som följde oss igår är ett minne blott idag. Vägen kantas av gröna träd och buskar. Vi hör också fågelkvitter, vilket vi inte har hört så mycket av förr.
Ibland, som i ofta, är toaletter – särskilt de allmänna – rent förskräckliga. Skitigt, trångt och på gränsen till outhärdbart. Men ibland är de ju ett måste ändå. Toapapper är bra att ha i ryggan, om man
nu alls får plats med en rygga på detta minililla utrymme, som därtill alltid är blött (& skitigt).
Vi stannar till på en restaurang för ett drickaköp. Massor av människor samlas runt omkring oss. De är mycket förundrade över vår färd per cykel genom landet. Indierna vill inte gärna cykla så långt i denna värme. Vi njuter och ler.
Ca 1545 checkar vi in på Hotell Hornbill i Kankavli. Nu har vi Goa inom räckhåll. Där hoppas vi kunna sammanstråla med fina Sofie om några dagar.
Dagens sträcka 56 km.
Staden har flera goda affärsgator. Vi vandrar i sakta mak. Människor vill tala med oss, heja på oss, fotografera oss eller fotograferas. Vi frågar vad saker är och får ibland begripliga svar och ibland inte.
Tobakshandlaren bjöd på en nypa socker och ville gärna skaka hand med oss. Det är en stor stad. Det är städat och det är ordningssamt. Mängder av grönsaksbord dyker upp allteftersom vi vandrar genom staden. Dignande vackra bord i rött, grönt, gult och vitt. Det inbjuder till att vara vegetarian i detta land. Köttdisken gör det verkligen inte.
En ko kliver in i en klädesbutik utan att någon föser bort den. Vi frågar om kärnor och frukt som vi inte känner igen. Butiksinnehavaren visar hur de hör ihop utan ett annat gemensamt språk än gester och att visa. Inga begripliga ord, men vi begriper ändå.
Återigen en fin dag – i god väns lag. Vi festar lopp på en delad öl och ett paket salta kex på hotellruppet, bland all tvätt hängande kors och tvärs, innan vi går ut för att leda middagsmat.
Kankavli eller Kankavali (olika stavning, som alltid) – staden är trivsam, men vi hittar inget internet (trots ganska många butiker).
Vi hittar till slut en vegetarisk restaurang, där innehavaren går omkring i boxerkalsonger. Vi får beställa en vegetarisk thali (det är allt som finns på menyn). Strax senare fiskar han på sig ett par byxor (i stil med pyjamasbyxor). Han har färgat sitt glesa hår rött. Finfint.
På restauranger kan man ofta notera att det finns rum att hyra. Kanske har de eller eller tre rum, en trappa upp. Det gäller bara att titta in och fråga, helt enkelt. Det är sannolikt ganska låg lodgestil, lite sunkigt sisådär. Men säkert ganska billigt – och säkert också eftertraktat.
NattNatt
Anette
Söndag 18 december 2011. Ratnagiri - Rajapur.
Söndag 18 december 2011. Ratnagiri - Rajapur.
Vi är uppe och ute och letar frukost före kl 0700. Av gårdagens kvällsbrus syns nu inget av. Vi hittar ett frukostställe där maten ännu inte har vaknat. Vi får "sweetfood" som en liten tallrik med något som kan likna mannagryn. I finns också inte russin och nejlikor, te och kaffe, vatten.
Korna har gott om städjobb på morgonkvisten. De rotar bland grönsaksrester, papper och plast. Hundar och fåglar hjälper tjänstvilligt till.
Vår tanke att komma iväg tidigt grusades när vi packat på cyklarna. Någon hade demolerat Leifs växelsystem, så att inget fungerade. Vi får mecka en stund istället för att komma iväg i bra tid. Varför någon idkat grovt våld mot cykeln vet vi ej. Kanske tänkte de stjäla någon del. Klart irriterande. Leif fixar fint.
Iväg 0830. Mot Pavas – Adivre – mot Rajapur. Vidsträckta platåer efter uppförsbackarna.
Morgonljuset är vackert och ännu inte så starkt. Människorna är i rörelse. Temperaturen är ännu skön kl 10.
Trafiken är ganska mild i de trakter vi rör oss. Ibland möter vi bilar med packning på taket. Den är sällan fastsurrad. Idag mötte vi en bil med en gastub på taket. Ej surrad. Hu, att krocka med en sådan, får man ju säga.
På många ställen, uppe på platåerna, ser det lite kargt öländskt ut. Stenmurar med stenar gjorda av den röda jorden. Överst i murarna är ofta planterat fina rader av kaktusar – de är effektiva intrångsskydd. På ett ställe var hela murens överdel istället täckt av glasbitar. Där fanns det nog ingen risk att någon smet över muren.
Vid 12-tiden finner vi en "cool-drinks-plats", utan tilltugg. Vi får oss en liten stunds vila. Vi har nu, sedan 0830, cyklat ca 3,1 mil. Farten kan inte sägas vara särskilt hög - i detta landskap och i denna värme.
Platåerna är korta ibland och långa ibland. Det fläktar också lite skönt däruppe. Nedför är skönt, men pressar på dåliga bromsar. Det ger också vetskap om att det strax är skarpt uppför igen. 30 minuter upp, är kanske 7 minuter ner.
Idag har vi goda nötter i bagaget och vi hittar äntligen fina och goda bananer i nästa by. Lyckospår.
Torrt. Gräset är mycket torrt. Gulbrunt. Som fnöske. Buskar och träd är fantastiskt gröna. Det är ett böljande hav av grönt, omväxlat med det gulbrunt torra gräset. Fantastiska kullar, dalar och slingrande vägar genom landskapet för oss sakta framåt. Det är makalöst vacket. Och fruktansvärt svettigt. När eftermiddagen börjar pressar solen oss hårt – utan vind och svalka. Den mjuka vinden har stillat sig. Det står alldeles stilla. Många mil idag är utan byar och utan hus och med bara några få människor. Vi möter enstaka bilar, så vi är inte helt ensamna, men det är ett glesbefolkat område.
Upp bland de vackra kullarna möter vi ett pågående vägarbete. Söndagsslit för riktigt fattiga människor. De bär sten, sand och grus med sina bara händer. De små, små barnen sover i vägdammet strax intill eller lullar runt bland vägarbetarna. Männen och kvinnorna bär tungt. Det är smutsigt och varmt. Det slitna tältlägret ligger strax bortom nästa krök. Det finns stunder när man vill blunda - man vill bara inte se det som de varje dag måste leva i. Det gör ont att se barnen som lever i detta. Det gör ont att se slitet och smutsen. Det gör ont att se människorna som har svårt att ta sig ur sin roll, sin plats eller kanske sitt öde.
Ett stycke bort bryts den röda stenen ur stenbrotten vid sidan om vägen. Även på söndagen. Mankraft. Tungt. Dammigt. Med en hög ljudvolym.
Vi åker också förbi flera plantage där någon form av träd odlas. Kanske är det någon frukt som dignar här i annan tid. Det är stora plantage med många träd, där varje träd hade sin egna omvårdade plats. Det fanns en stenmur runt om varje träd. Igen, igen och igen. Vård. Omsorg. Om
träden.
Nya träd krävde nya murar, det syns tydligt att nya träd planteras. I den röda jorden – med de röda stenarna lagda i en ring, som en mur, runt omkring.
Dagens rutt från Ratnagiri till Rajapur mätte 65,5 km på vår gps. Det var mycket upp och ner, många mjuka kullar och ett vacket landskap. Vid framkomsten blev vi lotsade fel och fick en lång, lång och kraftigt stark uppförsbacke som var mycket tung. Totalt genomsvettig och helt slutkörda nådde vi slutligen ett lagom schabbigt lodge. Det fick duga, eftersom nästa låg 6 km bort. Svetten dröp om hela mig. Vi var framme i Rajapur vid 1530-16-tiden.
NattNatt
Anette
Vi är uppe och ute och letar frukost före kl 0700. Av gårdagens kvällsbrus syns nu inget av. Vi hittar ett frukostställe där maten ännu inte har vaknat. Vi får "sweetfood" som en liten tallrik med något som kan likna mannagryn. I finns också inte russin och nejlikor, te och kaffe, vatten.
 |
| Renhållare i staden. |
Vår tanke att komma iväg tidigt grusades när vi packat på cyklarna. Någon hade demolerat Leifs växelsystem, så att inget fungerade. Vi får mecka en stund istället för att komma iväg i bra tid. Varför någon idkat grovt våld mot cykeln vet vi ej. Kanske tänkte de stjäla någon del. Klart irriterande. Leif fixar fint.
Iväg 0830. Mot Pavas – Adivre – mot Rajapur. Vidsträckta platåer efter uppförsbackarna.
Morgonljuset är vackert och ännu inte så starkt. Människorna är i rörelse. Temperaturen är ännu skön kl 10.
Trafiken är ganska mild i de trakter vi rör oss. Ibland möter vi bilar med packning på taket. Den är sällan fastsurrad. Idag mötte vi en bil med en gastub på taket. Ej surrad. Hu, att krocka med en sådan, får man ju säga.
På många ställen, uppe på platåerna, ser det lite kargt öländskt ut. Stenmurar med stenar gjorda av den röda jorden. Överst i murarna är ofta planterat fina rader av kaktusar – de är effektiva intrångsskydd. På ett ställe var hela murens överdel istället täckt av glasbitar. Där fanns det nog ingen risk att någon smet över muren.
Vid 12-tiden finner vi en "cool-drinks-plats", utan tilltugg. Vi får oss en liten stunds vila. Vi har nu, sedan 0830, cyklat ca 3,1 mil. Farten kan inte sägas vara särskilt hög - i detta landskap och i denna värme.
Platåerna är korta ibland och långa ibland. Det fläktar också lite skönt däruppe. Nedför är skönt, men pressar på dåliga bromsar. Det ger också vetskap om att det strax är skarpt uppför igen. 30 minuter upp, är kanske 7 minuter ner.
Idag har vi goda nötter i bagaget och vi hittar äntligen fina och goda bananer i nästa by. Lyckospår.
Torrt. Gräset är mycket torrt. Gulbrunt. Som fnöske. Buskar och träd är fantastiskt gröna. Det är ett böljande hav av grönt, omväxlat med det gulbrunt torra gräset. Fantastiska kullar, dalar och slingrande vägar genom landskapet för oss sakta framåt. Det är makalöst vacket. Och fruktansvärt svettigt. När eftermiddagen börjar pressar solen oss hårt – utan vind och svalka. Den mjuka vinden har stillat sig. Det står alldeles stilla. Många mil idag är utan byar och utan hus och med bara några få människor. Vi möter enstaka bilar, så vi är inte helt ensamna, men det är ett glesbefolkat område.
Upp bland de vackra kullarna möter vi ett pågående vägarbete. Söndagsslit för riktigt fattiga människor. De bär sten, sand och grus med sina bara händer. De små, små barnen sover i vägdammet strax intill eller lullar runt bland vägarbetarna. Männen och kvinnorna bär tungt. Det är smutsigt och varmt. Det slitna tältlägret ligger strax bortom nästa krök. Det finns stunder när man vill blunda - man vill bara inte se det som de varje dag måste leva i. Det gör ont att se barnen som lever i detta. Det gör ont att se slitet och smutsen. Det gör ont att se människorna som har svårt att ta sig ur sin roll, sin plats eller kanske sitt öde.
Ett stycke bort bryts den röda stenen ur stenbrotten vid sidan om vägen. Även på söndagen. Mankraft. Tungt. Dammigt. Med en hög ljudvolym.
Vi åker också förbi flera plantage där någon form av träd odlas. Kanske är det någon frukt som dignar här i annan tid. Det är stora plantage med många träd, där varje träd hade sin egna omvårdade plats. Det fanns en stenmur runt om varje träd. Igen, igen och igen. Vård. Omsorg. Om
träden.
Nya träd krävde nya murar, det syns tydligt att nya träd planteras. I den röda jorden – med de röda stenarna lagda i en ring, som en mur, runt omkring.
Dagens rutt från Ratnagiri till Rajapur mätte 65,5 km på vår gps. Det var mycket upp och ner, många mjuka kullar och ett vacket landskap. Vid framkomsten blev vi lotsade fel och fick en lång, lång och kraftigt stark uppförsbacke som var mycket tung. Totalt genomsvettig och helt slutkörda nådde vi slutligen ett lagom schabbigt lodge. Det fick duga, eftersom nästa låg 6 km bort. Svetten dröp om hela mig. Vi var framme i Rajapur vid 1530-16-tiden.
 |
| Oj, här var det paraboler i mängd.... |
Anette
Lördag den 17 december 2011. Ganpatipule – riktning syd – Ratnagiri.
Lördag den 17 december 2011. Ganpatipule – riktning syd – Ratnagiri.
Solen skiner, vilket inte är så särskilt oväntat. Det är varmt och gott.
Vi mötte Schweizerkillarna till frukost igen. Vi fick åter en trevlig och glad pratstund. Efter en lång frukost skiljs vi från killarna, de åker söderut och vi packar så småningom på. Vi hoppas att allt går väl för dem – men det gör det säkert, de verkar ha koll och vara väl utrustande.
Vår karta håller på att falla i bitar. Den trasigaste delen är dagens och morgondagens sträcka, ett strycke tejp vore bra.
Idag håller vi tummarna för att mitt knä håller ihop och inte trasslar.
När vi trampar iväg noterar vi här helt fantastiska stränder. Vita. Rena. Långa. Underbara. Oexploaterade. Helt fantastiskt vackert.
Vi passerar några höjder och sedan åter ner mot de fantasktiska orörda, rena, vita stränderna. Långa. Vackra.
Vi möter hela tiden människor som ler, hejar med sin fina huvudskakning, frågar eller vinkar.
Vänlighet och glädje möter oss varje dag, liksom sol, svett och värme.
Det är avsevärt mycket mindre höga backar idag. Vi njuter verkligen av det vackra och rena landskapet.
Ja, stränderna kring Ganpatipule och söderut är verkligen fantastiska. Här skulle man kunna bo.
Vi når Ratnargiri vid 1230 och stannar till före en "fika". Staden låter och känns. Vi äter bori med grönsaker (69 rupier) – i en miniliten portion. Det är gott. Vi frågar på fiket om boende, och raskt är det någon som visar vägen till ett närliggande helt ok boende. Vi checkar in – och tar en vandringstur i stadens brus. Vi inser strax att det antagligen var samma ägare på fiket som på hotellet. De bär samma typ av skylt. Det var därför de var så tjänstvilliga att visa vägen till ett hotell. Positivt och glatt. Helt ok.
På hotellet får de en passkopia att skriva ifrån och de skriver in oss som Sverige Suedal istället för namn. Ibland är det svårt. Men mest kan man le. För oss spelar det ju inte större roll hur de skriver in oss – mer än att ingen någonsin kan spåra oss om vi går upp i rök.
Jag köper ett par nya fladdriga byxor (250 rupier). De kräver ingen större passning men får sys in och sys upp en aning. Det lovas vara klart om 10 minuter, men tar säkert mer än 40. I butiken sorterar de in alla visade kläder i påsar. Knappt något hänger framme. Det är inte helt lätt att shoppa här.
I denna stad var det skönt att vara, att promenera runt i och att vila mitt cykelknä. Det var förstås lite synd att vi inte badade lite på den fantastiska stranden vi Ganpatipule. Den var riktigt fin. I Maharashtra man man bo och vara. Verkligen!
Vi festar loss på vårt rum på eftermiddagen. Sudoku, en öl, lite nötter och en ananas. Just nu är livet gott.
Dagens sträcka ca 4 mil.
I Maharashtra känns det som om välståndet är högre än i t ex Tamil Nadu (syd/ost). Här ser vi sällan palmbladshus. Vi har sett några tältlager, en del plåtskjulsområden – men överlag synes folk bo i hus (av olika kaliber, förstås).
På gårdagens middagskrog försökte vi beställa biriyani & chapati. Servitörerna vägrade. De tyckte inte att grönsaksriset och brödet passade ihop. De argumenterade länge och väl, och vi förstod inte varför men vi fick nöja oss med biriyani utan chapati. Märkligt, tycker vi fortfarande.
Idag blev det thali till middag. Ris, chapati, grönsaker och såser. Det är den indiska ständiga dagens rätt, kan man nog säga. Olika, men lika som oftast. Gott. Vatten till.
Vi hittar ett internetcafé och uppdaterar hemkontakterna en aning. Internetcaféerna har väldigt gamla datorer, "1800-tal" om man kan uttrycka sig så gällande datorer. De moderna datorerna har verkligen inte nått internetcaféerna i de delar av landet vi rör oss i.
Jag köper en ny fin skrivbok (15 rupier) och ett batteri (10 rupier) – och känner mig nöjd med dagens storshoppningsrunda.
Dusch. Nattning. God Natt. Tack, för idag.
Anette
Solen skiner, vilket inte är så särskilt oväntat. Det är varmt och gott.
Vi mötte Schweizerkillarna till frukost igen. Vi fick åter en trevlig och glad pratstund. Efter en lång frukost skiljs vi från killarna, de åker söderut och vi packar så småningom på. Vi hoppas att allt går väl för dem – men det gör det säkert, de verkar ha koll och vara väl utrustande.
Vår karta håller på att falla i bitar. Den trasigaste delen är dagens och morgondagens sträcka, ett strycke tejp vore bra.
Idag håller vi tummarna för att mitt knä håller ihop och inte trasslar.
När vi trampar iväg noterar vi här helt fantastiska stränder. Vita. Rena. Långa. Underbara. Oexploaterade. Helt fantastiskt vackert.
Vi passerar några höjder och sedan åter ner mot de fantasktiska orörda, rena, vita stränderna. Långa. Vackra.
Vi möter hela tiden människor som ler, hejar med sin fina huvudskakning, frågar eller vinkar.
Vänlighet och glädje möter oss varje dag, liksom sol, svett och värme.
Det är avsevärt mycket mindre höga backar idag. Vi njuter verkligen av det vackra och rena landskapet.
Ja, stränderna kring Ganpatipule och söderut är verkligen fantastiska. Här skulle man kunna bo.
Vi når Ratnargiri vid 1230 och stannar till före en "fika". Staden låter och känns. Vi äter bori med grönsaker (69 rupier) – i en miniliten portion. Det är gott. Vi frågar på fiket om boende, och raskt är det någon som visar vägen till ett närliggande helt ok boende. Vi checkar in – och tar en vandringstur i stadens brus. Vi inser strax att det antagligen var samma ägare på fiket som på hotellet. De bär samma typ av skylt. Det var därför de var så tjänstvilliga att visa vägen till ett hotell. Positivt och glatt. Helt ok.
På hotellet får de en passkopia att skriva ifrån och de skriver in oss som Sverige Suedal istället för namn. Ibland är det svårt. Men mest kan man le. För oss spelar det ju inte större roll hur de skriver in oss – mer än att ingen någonsin kan spåra oss om vi går upp i rök.
Jag köper ett par nya fladdriga byxor (250 rupier). De kräver ingen större passning men får sys in och sys upp en aning. Det lovas vara klart om 10 minuter, men tar säkert mer än 40. I butiken sorterar de in alla visade kläder i påsar. Knappt något hänger framme. Det är inte helt lätt att shoppa här.
Vi festar loss på vårt rum på eftermiddagen. Sudoku, en öl, lite nötter och en ananas. Just nu är livet gott.
Dagens sträcka ca 4 mil.
I Maharashtra känns det som om välståndet är högre än i t ex Tamil Nadu (syd/ost). Här ser vi sällan palmbladshus. Vi har sett några tältlager, en del plåtskjulsområden – men överlag synes folk bo i hus (av olika kaliber, förstås).
På gårdagens middagskrog försökte vi beställa biriyani & chapati. Servitörerna vägrade. De tyckte inte att grönsaksriset och brödet passade ihop. De argumenterade länge och väl, och vi förstod inte varför men vi fick nöja oss med biriyani utan chapati. Märkligt, tycker vi fortfarande.
Idag blev det thali till middag. Ris, chapati, grönsaker och såser. Det är den indiska ständiga dagens rätt, kan man nog säga. Olika, men lika som oftast. Gott. Vatten till.
Vi hittar ett internetcafé och uppdaterar hemkontakterna en aning. Internetcaféerna har väldigt gamla datorer, "1800-tal" om man kan uttrycka sig så gällande datorer. De moderna datorerna har verkligen inte nått internetcaféerna i de delar av landet vi rör oss i.
Jag köper en ny fin skrivbok (15 rupier) och ett batteri (10 rupier) – och känner mig nöjd med dagens storshoppningsrunda.
Dusch. Nattning. God Natt. Tack, för idag.
Anette
Fredag 16 december 2011 Guhagar - Ganpatipule
Fredag 16 december 2011 Guhagar - Ganpatipule
I natt fick jag sms från fina Jenny. Det gjorde mig innerligt glad att höra av henne. Jag hoppas att allt är väl med bo, jobb, Dick och välmående. Fina, fina Jenny.
Sidenlakanen är fantastiskt bra. Lagom. Lätta. Tvättas lätt. Fantstiskt bra.
Killarna som servar oss vid guesthouset går med böjda ryggar när de sopar i dammet på gården. Det är finsopat med en enkel ruska.
I indiska badrum finns sällan en fungerande dusch. Där finna ofta tre hinkar och tre kranar. En hink (eller toadusch) och en kran vid toan för toabestyrsrengöring (dvs inget papper används, vilket är bra för skogens väl). En stor och en liten hink används vid dusch/tvätt med hinktricket. Den stora fylls – till del – och den lilla används för att skopa över sig vattnet.
Det är bara på "finare" tillhåll det finns varmvatten. Vattnet samlas i behållare på taken, vilket gör em-duschen ganska skön även utan varmvatten.
En riktigt ordentlig frukost med toast, dosa, ägg, omelett, vatten, te och kaffe innan vi slutligen kommer iväg på dagens rutt. Riktning syd.
Ca 0920 iväg.
En stund senare kommer två cykliser ifatt oss. Det är två unga kollar från Schweitz. Deras rutt är Basel till Hanio, de skall lämna Indien via Chennai och drar västerut någonstans nere i Karnataka.
Full fart på unga grabbar. De ger en härlig känsla.
Tack, Ida, för att du gav oss Indien. Vi inser att det var du som, genom din kontakt i kyrkan, lotsade oss hit första gången. Det tackar vi för.
Kusten är hög, med många slingriga backar. Efter ca 35 km hittar vi färjan över viken mot Jaigarh. Det var många uppförsbackar innan vi nådde fram. För 42 rupier tar vi oss över med en ordentlig bilfärja.
Vi träffade killarna igen vid färjan. De stannade till och åt efter överfarten och vi pinnande på. Sedan tog vi fel vär och fick oss en redig omväg på säkert ett par mil. Onödigt och dumt. Vår totala dos idag blev för lång och mitt knä känns. Ca 70 km. Mitt kna pinar mig.
Efter en hel del hustitt fann vi till slut boende (350 rupier). Vi träffade grabbarna igen och de hade hittat rätt väg och varit på plats länge. De fick både mat och vila, vi fick inget av det.
Vi åt sedan middag tillsammans och fick en mycket trevlig pratstund med dessa två ynglingar (20, snart 21 år) som var öppna och fantastiskt trevliga. Michael och Lukas från Schweitz skriver om sin resa på www.veloabenteuer.ch – och nås på info@veloabenteuer.ch - Bloggen är på tyska, men de lägger upp bilder från sin resa. Den skall vi, så småningom, besöka. Gör det gärna du också.
Trötta somnar vi ganska raskt. Utcheckning senast 10 i morgon. I morgon passerar vi troligen Ranagiri – huvudstaden i distriktet med samma namn.
Anette
I natt fick jag sms från fina Jenny. Det gjorde mig innerligt glad att höra av henne. Jag hoppas att allt är väl med bo, jobb, Dick och välmående. Fina, fina Jenny.
Sidenlakanen är fantastiskt bra. Lagom. Lätta. Tvättas lätt. Fantstiskt bra.
Killarna som servar oss vid guesthouset går med böjda ryggar när de sopar i dammet på gården. Det är finsopat med en enkel ruska.
I indiska badrum finns sällan en fungerande dusch. Där finna ofta tre hinkar och tre kranar. En hink (eller toadusch) och en kran vid toan för toabestyrsrengöring (dvs inget papper används, vilket är bra för skogens väl). En stor och en liten hink används vid dusch/tvätt med hinktricket. Den stora fylls – till del – och den lilla används för att skopa över sig vattnet.
Det är bara på "finare" tillhåll det finns varmvatten. Vattnet samlas i behållare på taken, vilket gör em-duschen ganska skön även utan varmvatten.
En riktigt ordentlig frukost med toast, dosa, ägg, omelett, vatten, te och kaffe innan vi slutligen kommer iväg på dagens rutt. Riktning syd.
Ca 0920 iväg.
En stund senare kommer två cykliser ifatt oss. Det är två unga kollar från Schweitz. Deras rutt är Basel till Hanio, de skall lämna Indien via Chennai och drar västerut någonstans nere i Karnataka.
Full fart på unga grabbar. De ger en härlig känsla.
Tack, Ida, för att du gav oss Indien. Vi inser att det var du som, genom din kontakt i kyrkan, lotsade oss hit första gången. Det tackar vi för.
Kusten är hög, med många slingriga backar. Efter ca 35 km hittar vi färjan över viken mot Jaigarh. Det var många uppförsbackar innan vi nådde fram. För 42 rupier tar vi oss över med en ordentlig bilfärja.
Vi träffade killarna igen vid färjan. De stannade till och åt efter överfarten och vi pinnande på. Sedan tog vi fel vär och fick oss en redig omväg på säkert ett par mil. Onödigt och dumt. Vår totala dos idag blev för lång och mitt knä känns. Ca 70 km. Mitt kna pinar mig.
Efter en hel del hustitt fann vi till slut boende (350 rupier). Vi träffade grabbarna igen och de hade hittat rätt väg och varit på plats länge. De fick både mat och vila, vi fick inget av det.
Vi åt sedan middag tillsammans och fick en mycket trevlig pratstund med dessa två ynglingar (20, snart 21 år) som var öppna och fantastiskt trevliga. Michael och Lukas från Schweitz skriver om sin resa på www.veloabenteuer.ch – och nås på info@veloabenteuer.ch - Bloggen är på tyska, men de lägger upp bilder från sin resa. Den skall vi, så småningom, besöka. Gör det gärna du också.
Trötta somnar vi ganska raskt. Utcheckning senast 10 i morgon. I morgon passerar vi troligen Ranagiri – huvudstaden i distriktet med samma namn.
Anette
Torsdag 15 december 2011. Guhagar.
Torsdag 15 december 2011. Guhagar. Vilodag.
Guhagar ligger vid kusten, en bit norr om kuststaden Ratnagiri – och väster om Chiplun. Vi är nog ungefär mitt emellan Mumbay och Goa. En god natts sömn. Idag skall vi ta det lugnt. Vi stannar här en natt till. Värdfolket är vänliga och glada. Personalen pysslig och omgivningen vacker.
Vi äter toast, ägg, dosa, te och vatten till frukost. Det är gott med salt på ägget och det rostade brödet smakar ovant men gott. Det är inte indiskt, men det är gott.
Vi vandra ner mot staden som ligger en kort bit bort. Vår husvärd har också försäljning av mobiltelefoner, mm, så vi kan äntligen lyckas få ett sim-kort med ett telefonabonnemang. Fint.
Vårt telenummer i Indien är +91 89 753 72 068 Ring oss gärna någon gång ibland! Tidskillnaden mellan hemma och oss är 4 ½ timme. Indien ligger före Sverige i tid. Mitt på dagen i Sverige är sålunda sen em i Indien.
Vi går ner till stranden och njuter av värmen, även om vi förundras hur vi faktiskt klarat av att cykla i denna värme. Det är makalöst varmt mitt på dagen. Stranden i Guhagar är lång och har fin sand. Ljus. Lite, lite skräpig, men inte så farligt.
Gårdarna, städerna och omgivningar är städade. Det ser hela tiden sopat och städat ut, sällan slarvigt. Vi har en kvarvarande känsla av att det är rent i dessa trakter. Maharashtra har ett renare landskap än de vi tidigare har besökt. Det är glädjande.
Landskapet är oerhört torrt och dammigt,vilket gör det svårt att hålla rent. Man kan förstå att det är en ständig kamp mot förfallet.
Även här ser vi hela tiden skolungdomar i skoluniformer gå och åka till skolan. Unga som lite äldre,i fina skoluniformer. De hälsar glatt. De är nyfikna, glada och ibland lite frågvisa – även om det nästan alltid blir samma korta frågor. Varifrån vi kommer, vart vi skall åka härnäst och vilket vår land är. Ibland frågas också vad vi heter.
Efter vägen ligger ibland stora träd eller rotsystem – avverkade träd. Det småpyr i dem för att få bort dem. De är för tunga och för otympliga att lyfta eller transportera och behöver fås bort på plats.
Det görs sålunda genom att elda dem, så att det pyr lite långsamt smått.
Vi ser en del tecken på att religionen jain finns här. Hakkorset syns på hus och på tempel. Vi frågar vår värd som säger att det är hinduismen som råder till 90 % och därutöver en del muslimer. Han säger att jain är liten i dessa trakter. Det är mer janism i Gujarat och i Rajasthan. Kristendomen
finns mest i Goa och i Kerala.
Vi njuter en stillsam lunch på vårt guesthouse. Ris, sås och grönsaker. Franskskivor istället för det goda chapati, men det får duga. Det är gott och tillräckligt. Det är varmt, så här mitt på dagen.
Ägaren är mån om vårt väl och personalen frågar om och om igen om vi är nöjda och om vi vill ha något mer. Vänligheten är god och stillsam.
Vi har hittills följt kusten hela vägen från Mumbay. Det blir troligtvis vår melodi även fortsättningsvis. Lägre österut ligger en bergskedja, som vi besökte vid vår förra resa. Vi minns backarna och de många hårnålskurvorna och vi avstår dem när vi nu färdas per cykel.
I Maharashtra – den delstat vi hittills färdats i - har det hittills varit en aning svårt med spåket.
Vi har fått tag på våra mödrar och kommunicerat med våra barn. Alla kan andas lugnt.
Gatunamn, bynamn och namn på städer saknas ofta. Här i Maharashtra talas marathi, det skrivs med med samma typ av bokstäver som hindi, dvs "krumelurspråk". De skyltar som finns är sålunda inte läsbara alls för oss. På några enstaka ställen används dock våra bokstäver, på engelska, då blir det läsbart. Där kan man se gatunamn (om sådant finns) eller namnet på byn eller staden. Annars blir det till att fråga var man är, eller riktningen dit man ska. Ibland låtsas de inte höra, när de inte tror sig vilja eller våga svara. Engelskan är mindre vanlig här, men vi finner alltid någon som kan några ord – och det går alltid att ta sig fram med gester, penna och papper och de enstaka ord som behövs. Kartan är mycket bra att ha med sig. Många blir glada över att finna sin plats på kartan, att kunna visa var platser ligger (även om några ibland inte verkar veta riktigt vad som är vad). Många verkar inte ha lämnat sin bygd och kan inte beskriva vägar, riktningar eller hur boendemöjligheterna ser ut några mil bort.
Utanför Guhagar, i havet, noterar vi en terminal av något slag, med en pir och/eller ledning ut. Det visar sig vara gas, som pumpas upp. Den transporteras sedan sannolikt upp till berget där vi passerade igår (nära där vi åt gårdagens sena lunch). Där fanns ett kraftverk, med många stora elledningar ut över bygden, och där fanns stora cisterner och långa stora rör som grävts och grävdes ner i marken.
Över 80% av människorna i Maharashtra bor på landsbygden, i byar. Deras huvudsakliga näring är jordbruk. Vi ser risodlingar överallt i landskapet, såväl i det låga landskapet som i nivåer – i små rutor – uppe bland kullarna. De är nu skördade, ligger i stora högar på marken eller på höga pålar, och väntar på att tas om hand.
Vi äter en lätt lunch på vårt guesthouse. Ris, bröd, grönsaker, kaffe, te och vatten.
Leif har med sig HD-entusiasten, HDCS klubbtidning. Vi finner små roliga mc-betraktelser. Vi förundras över vårt låga mc-åkande under 2011 och får ta nya tag under 2012. Nu har vi tappat motorn och får trampa av egen kraft. Backe upp och backe ner, med mödans stora slit som dränker
oss i svett. Vi torde ändå ha lite konditionskraft som plus i bagaget från vårt marathonspringande – men vi går ännu i uppbyggnadsfas vad gäller cyklingen. Där har vi inte något plus med oss i bagaget hemifrån.
Denna vilodag var väldigt skön och vi är mycket glada över att den blev här och inte i gårdagens stad. Här – i Guhagar - bor vi riktigt bra. Dagen har mest bara bestått av vila. Vi är också glada över att vi lyckats ordna ett mobilabonnemang. Äntligen.
Vi har aldrig, på så kort tid och så många gånger, fått svara på frågan om vår ålder förr. Igen och igen får vi frågan – hur gamla är ni. Vi förstår att de förundras en aning över vårt tilltag att cykla i detta land.
En god middag i thali-stil, alltså ris, grönskaker och sås, vatten och bröd. Det är onekligen en vanlig rätt.
Nöjda med vilodagen packar vi oss i säng.
För er som inte har något bättre för er kan vi rekommendera en cykeltur på landsbygden i Indien.Några särskilda milslukare är vi förstås inte, även om vi tappert pinnar på.
Anette
Guhagar ligger vid kusten, en bit norr om kuststaden Ratnagiri – och väster om Chiplun. Vi är nog ungefär mitt emellan Mumbay och Goa. En god natts sömn. Idag skall vi ta det lugnt. Vi stannar här en natt till. Värdfolket är vänliga och glada. Personalen pysslig och omgivningen vacker.
Vi äter toast, ägg, dosa, te och vatten till frukost. Det är gott med salt på ägget och det rostade brödet smakar ovant men gott. Det är inte indiskt, men det är gott.
Vi vandra ner mot staden som ligger en kort bit bort. Vår husvärd har också försäljning av mobiltelefoner, mm, så vi kan äntligen lyckas få ett sim-kort med ett telefonabonnemang. Fint.
Vårt telenummer i Indien är +91 89 753 72 068 Ring oss gärna någon gång ibland! Tidskillnaden mellan hemma och oss är 4 ½ timme. Indien ligger före Sverige i tid. Mitt på dagen i Sverige är sålunda sen em i Indien.
Vi går ner till stranden och njuter av värmen, även om vi förundras hur vi faktiskt klarat av att cykla i denna värme. Det är makalöst varmt mitt på dagen. Stranden i Guhagar är lång och har fin sand. Ljus. Lite, lite skräpig, men inte så farligt.
Gårdarna, städerna och omgivningar är städade. Det ser hela tiden sopat och städat ut, sällan slarvigt. Vi har en kvarvarande känsla av att det är rent i dessa trakter. Maharashtra har ett renare landskap än de vi tidigare har besökt. Det är glädjande.
Landskapet är oerhört torrt och dammigt,vilket gör det svårt att hålla rent. Man kan förstå att det är en ständig kamp mot förfallet.
Även här ser vi hela tiden skolungdomar i skoluniformer gå och åka till skolan. Unga som lite äldre,i fina skoluniformer. De hälsar glatt. De är nyfikna, glada och ibland lite frågvisa – även om det nästan alltid blir samma korta frågor. Varifrån vi kommer, vart vi skall åka härnäst och vilket vår land är. Ibland frågas också vad vi heter.
Efter vägen ligger ibland stora träd eller rotsystem – avverkade träd. Det småpyr i dem för att få bort dem. De är för tunga och för otympliga att lyfta eller transportera och behöver fås bort på plats.
Det görs sålunda genom att elda dem, så att det pyr lite långsamt smått.
Vi ser en del tecken på att religionen jain finns här. Hakkorset syns på hus och på tempel. Vi frågar vår värd som säger att det är hinduismen som råder till 90 % och därutöver en del muslimer. Han säger att jain är liten i dessa trakter. Det är mer janism i Gujarat och i Rajasthan. Kristendomen
finns mest i Goa och i Kerala.
Vi njuter en stillsam lunch på vårt guesthouse. Ris, sås och grönsaker. Franskskivor istället för det goda chapati, men det får duga. Det är gott och tillräckligt. Det är varmt, så här mitt på dagen.
Ägaren är mån om vårt väl och personalen frågar om och om igen om vi är nöjda och om vi vill ha något mer. Vänligheten är god och stillsam.
Vi har hittills följt kusten hela vägen från Mumbay. Det blir troligtvis vår melodi även fortsättningsvis. Lägre österut ligger en bergskedja, som vi besökte vid vår förra resa. Vi minns backarna och de många hårnålskurvorna och vi avstår dem när vi nu färdas per cykel.
I Maharashtra – den delstat vi hittills färdats i - har det hittills varit en aning svårt med spåket.
Vi har fått tag på våra mödrar och kommunicerat med våra barn. Alla kan andas lugnt.
Gatunamn, bynamn och namn på städer saknas ofta. Här i Maharashtra talas marathi, det skrivs med med samma typ av bokstäver som hindi, dvs "krumelurspråk". De skyltar som finns är sålunda inte läsbara alls för oss. På några enstaka ställen används dock våra bokstäver, på engelska, då blir det läsbart. Där kan man se gatunamn (om sådant finns) eller namnet på byn eller staden. Annars blir det till att fråga var man är, eller riktningen dit man ska. Ibland låtsas de inte höra, när de inte tror sig vilja eller våga svara. Engelskan är mindre vanlig här, men vi finner alltid någon som kan några ord – och det går alltid att ta sig fram med gester, penna och papper och de enstaka ord som behövs. Kartan är mycket bra att ha med sig. Många blir glada över att finna sin plats på kartan, att kunna visa var platser ligger (även om några ibland inte verkar veta riktigt vad som är vad). Många verkar inte ha lämnat sin bygd och kan inte beskriva vägar, riktningar eller hur boendemöjligheterna ser ut några mil bort.
Utanför Guhagar, i havet, noterar vi en terminal av något slag, med en pir och/eller ledning ut. Det visar sig vara gas, som pumpas upp. Den transporteras sedan sannolikt upp till berget där vi passerade igår (nära där vi åt gårdagens sena lunch). Där fanns ett kraftverk, med många stora elledningar ut över bygden, och där fanns stora cisterner och långa stora rör som grävts och grävdes ner i marken.
Över 80% av människorna i Maharashtra bor på landsbygden, i byar. Deras huvudsakliga näring är jordbruk. Vi ser risodlingar överallt i landskapet, såväl i det låga landskapet som i nivåer – i små rutor – uppe bland kullarna. De är nu skördade, ligger i stora högar på marken eller på höga pålar, och väntar på att tas om hand.
Vi äter en lätt lunch på vårt guesthouse. Ris, bröd, grönsaker, kaffe, te och vatten.
Leif har med sig HD-entusiasten, HDCS klubbtidning. Vi finner små roliga mc-betraktelser. Vi förundras över vårt låga mc-åkande under 2011 och får ta nya tag under 2012. Nu har vi tappat motorn och får trampa av egen kraft. Backe upp och backe ner, med mödans stora slit som dränker
oss i svett. Vi torde ändå ha lite konditionskraft som plus i bagaget från vårt marathonspringande – men vi går ännu i uppbyggnadsfas vad gäller cyklingen. Där har vi inte något plus med oss i bagaget hemifrån.
Denna vilodag var väldigt skön och vi är mycket glada över att den blev här och inte i gårdagens stad. Här – i Guhagar - bor vi riktigt bra. Dagen har mest bara bestått av vila. Vi är också glada över att vi lyckats ordna ett mobilabonnemang. Äntligen.
Vi har aldrig, på så kort tid och så många gånger, fått svara på frågan om vår ålder förr. Igen och igen får vi frågan – hur gamla är ni. Vi förstår att de förundras en aning över vårt tilltag att cykla i detta land.
En god middag i thali-stil, alltså ris, grönskaker och sås, vatten och bröd. Det är onekligen en vanlig rätt.
Nöjda med vilodagen packar vi oss i säng.
För er som inte har något bättre för er kan vi rekommendera en cykeltur på landsbygden i Indien.Några särskilda milslukare är vi förstås inte, även om vi tappert pinnar på.
Anette
lördag 17 december 2011
Onsdag 14 december 2011. Dapoli – Guhagar.
Väckning kl 0500. Leifs klocka ringde tidigare än vanligt. Endast Gud vet varför. Men, eftersom vi sovit hyfsat gott var det mest skönt att vakna och ligga och dra sig. En närliggande minaret ropade bönder en kost stund i högtalare alldeles utanför vårt rum kl 0600. Ovanligt kort.
Kl 0700 knackar någon frenetiskt på dörren. Vi fick inte något svar om varför. Hittills är vår plan att stanna kvar i Dapoli i dag – dvs en natt till. En vilodag – för krafthämtning & energiintag – kan göra oss gott.
Nåväl. Vå plan att stanna i Dapoli gick om intet. Vi fick inte stanna på hotellet. De hävdar att det är fullbokat. Kanske är det bara för att vi prutat – de kanske tror att de tjänar bättre på någon annan än oss.
Vi går ut för frukost. Utanför dörren möter vi Peter, en tysk som med sin Carina är ute på cykeltur. De startade i juli – och har cyklat genom Kina och är nu på väg söderut genom Indien. Jag blir imponerad och förundrad över hur ungdomarna (kanske var de i 30 års åldern) kan finansiera dessa
resor. Glädjande, att de gör. De bor på ett lodge att par kvarter bort (för 200 rupier) – när vi lite senare frågar om boende där vill de ha 500 rupier av oss. Det får vara, helt enkelt.
Innan avfärd får vi i oss en enkel frukost – Idly, te och vatten. Idly är en enkel riskaka med lite sås till. Torrt, trist och inte överdrivet mättande. Det var dock allt som bjöds vid denna tid, när köket
ännu inte öppnat.
Vi trampar ut ur Dapoli vid 11-tiden - som vanligt en för sen start. Det torde vara lämpligare om vi kom iväg vid solens uppgång, så att vi fick trampa i en mildare temperatur. Vi är vid gott mod och möter de första backarna med ett leende.
Torkad fisk får oss att tro att vi närmar oss kusten och havet igen. Mängden fisk är här mindre, men vi ser den ligga i gräset på tork – och vi känner dess skarpa lukt.
Där vi tror att det finns en bro, finns istället en bilfärja. Vi blir återigen förvirrad av våra kartor – som indikerar att här fanns en bro. Nåväl, över tar vi oss med lätthet och leenden. Vi blir också riktigt glada när någon glatt lotsar oss till färjan som är på väg att avgå inom kort. Vi hastar. Leif tar ombord cyklarna och jag köper biljetter. När färjan lagt ut kommer några till som vill med – och färjan backar och tar med dem också. Det gör oss glada – det är inte som hemmatrafiken, med stress och måsten, minsann. Överfarten med två cyklar plus oss kostar 18 rupier – mellan Dabhol och Dhopave. Finfint! De "statliga" färjorna är oerhört mycket billigare än de som verkar privatdrivna. Denna var av "statlig" klass. Färjor är lyckospår. De gör mig glad. När vi kommer över på andra sidan är vägen under all kritik. Sand, gropar, uppför och tungt. Vi stretar. Vi inser att vi borde ha ätit innan vi tog färjan, men ack nej. Nåväl. Så småningom når vi huvudvägen och stoppar en mopedist
för att lyssna om vi skulle uppför eller nedför. Uppför, så klart – var vår riktning. Vi stretar vidare.
Vår frukost idag var väldigt skraltig – Idly duger inte att cykla på. Vi hittar inget matställe förrän framåt em (ca 1500), långt uppe i ingenstans. Vi totaldränerar oss i värmen och dricker vatten och
läsk för att härda. Vi hoppas att vi slipper gå i däck. Maten, sen em, var god och närande.
Restaurangägarna ville gärna visa oss sin gård – 10 min promenad därifrån – men tiden mot mörkrets ankomst krävde att vi tog oss vidare. Synd. Ca 1 mil ifrån restaurangen hägrade Guhagar, dit vi siktade för nattens boende.
Det går många flaskor vaten och läsk under en dag. Solens hetta är
verkligen stark. Också idag har backarna följt vår väg, men det känns om vi vi härdat dem bättre idag.
Vägarna har idag varit av blandad kompott. En sträcka var riktigt fin, för att sedan bytsa mot riktig skrutt. Grus, sten och röd sand med fläckar av asfalt ger onekligen en guppig färd. Att min kamera (& dator) överlever, är ett under.
Ca 1 mil kvar till Guhagar trampar vi vidare för att hitta bo, internet och mat. Vi är glada vid framkomst och tittar runt efter boende. De första är hutlösa, men sedan får Leif syn på en guesthouse-skylt – som resulterar i en snabb prutning till 400 rupier (från 700 rupier). Finfint fint!
Vissa är prutvänliga och vissa är det verkligen inte – vi föredrar helt klart den tidigare kategorin. Att pruta är melodin. Det vet jag att Sofie är duktig på, så det får bli hennes melodi när hon anländer till detta varma, vackra land.
Vår förhoppning är att vi kan ansluta med Sofie strax norr om Goa. Om vi räknar rätt. Dit bör det vara acceptabelt lätt för Sofie att ta sig. Tror vi, alldeles bestämt.
Dagens rutt blev ca 43 km.
Det känns som om vi inte fler gånger skall låta dagarna passera utan att göra dem eviga med en lagom dos upplevelser - och föreviga dem med tankar, ord & fotografier. Låt tankarna, orden och bilderna bevara det som varit. Möten med människor och nya trakter spelar roll. De tillför, de glädjer och de skapar nytt. De gör mig glad.
Platsen vi bor på bör Lonely Planet informeras om. Den är fin. Lämpligt god. Ett finfint boende, och en kilometer Leif går iväg och köper två öl (hur han hann se den butiken begriper jag inte). Jag skriver. Sedan somnar vi lätt utan middag och seriositet. Imorgon vilodag.
Vi har inte mött några kackerlackor ännu på vår färd. Men – väl en hög dos värme och vänlighet. Vi har höjt vår ribba en aning på boendet denna gång. Kanske blir det något lodge framöver, men ännu har vi hållit oss till lite finare boenden. Lodgen går loss för 200-300 rupier och hotell för lägst ca 500 rupier. Det verkar också vara så att om man kommer för tidigt på dagen, så är de mindre prutvänliga än om man kommer senare. Kanske var det därför lodget försökte få oss att betala 500 rupier i går morse, trots att vi visste att några bodde där för 200. Eller också såg vi bara ruskigt rika ut.
Anette Grinde
Mobiltelefon +91 89 753 72 068
Kl 0700 knackar någon frenetiskt på dörren. Vi fick inte något svar om varför. Hittills är vår plan att stanna kvar i Dapoli i dag – dvs en natt till. En vilodag – för krafthämtning & energiintag – kan göra oss gott.
Nåväl. Vå plan att stanna i Dapoli gick om intet. Vi fick inte stanna på hotellet. De hävdar att det är fullbokat. Kanske är det bara för att vi prutat – de kanske tror att de tjänar bättre på någon annan än oss.
Vi går ut för frukost. Utanför dörren möter vi Peter, en tysk som med sin Carina är ute på cykeltur. De startade i juli – och har cyklat genom Kina och är nu på väg söderut genom Indien. Jag blir imponerad och förundrad över hur ungdomarna (kanske var de i 30 års åldern) kan finansiera dessa
resor. Glädjande, att de gör. De bor på ett lodge att par kvarter bort (för 200 rupier) – när vi lite senare frågar om boende där vill de ha 500 rupier av oss. Det får vara, helt enkelt.
Innan avfärd får vi i oss en enkel frukost – Idly, te och vatten. Idly är en enkel riskaka med lite sås till. Torrt, trist och inte överdrivet mättande. Det var dock allt som bjöds vid denna tid, när köket
ännu inte öppnat.
Vi trampar ut ur Dapoli vid 11-tiden - som vanligt en för sen start. Det torde vara lämpligare om vi kom iväg vid solens uppgång, så att vi fick trampa i en mildare temperatur. Vi är vid gott mod och möter de första backarna med ett leende.
Torkad fisk får oss att tro att vi närmar oss kusten och havet igen. Mängden fisk är här mindre, men vi ser den ligga i gräset på tork – och vi känner dess skarpa lukt.
Där vi tror att det finns en bro, finns istället en bilfärja. Vi blir återigen förvirrad av våra kartor – som indikerar att här fanns en bro. Nåväl, över tar vi oss med lätthet och leenden. Vi blir också riktigt glada när någon glatt lotsar oss till färjan som är på väg att avgå inom kort. Vi hastar. Leif tar ombord cyklarna och jag köper biljetter. När färjan lagt ut kommer några till som vill med – och färjan backar och tar med dem också. Det gör oss glada – det är inte som hemmatrafiken, med stress och måsten, minsann. Överfarten med två cyklar plus oss kostar 18 rupier – mellan Dabhol och Dhopave. Finfint! De "statliga" färjorna är oerhört mycket billigare än de som verkar privatdrivna. Denna var av "statlig" klass. Färjor är lyckospår. De gör mig glad. När vi kommer över på andra sidan är vägen under all kritik. Sand, gropar, uppför och tungt. Vi stretar. Vi inser att vi borde ha ätit innan vi tog färjan, men ack nej. Nåväl. Så småningom når vi huvudvägen och stoppar en mopedist
för att lyssna om vi skulle uppför eller nedför. Uppför, så klart – var vår riktning. Vi stretar vidare.
Vår frukost idag var väldigt skraltig – Idly duger inte att cykla på. Vi hittar inget matställe förrän framåt em (ca 1500), långt uppe i ingenstans. Vi totaldränerar oss i värmen och dricker vatten och
läsk för att härda. Vi hoppas att vi slipper gå i däck. Maten, sen em, var god och närande.
Restaurangägarna ville gärna visa oss sin gård – 10 min promenad därifrån – men tiden mot mörkrets ankomst krävde att vi tog oss vidare. Synd. Ca 1 mil ifrån restaurangen hägrade Guhagar, dit vi siktade för nattens boende.
Det går många flaskor vaten och läsk under en dag. Solens hetta är
verkligen stark. Också idag har backarna följt vår väg, men det känns om vi vi härdat dem bättre idag.
Vägarna har idag varit av blandad kompott. En sträcka var riktigt fin, för att sedan bytsa mot riktig skrutt. Grus, sten och röd sand med fläckar av asfalt ger onekligen en guppig färd. Att min kamera (& dator) överlever, är ett under.
Ca 1 mil kvar till Guhagar trampar vi vidare för att hitta bo, internet och mat. Vi är glada vid framkomst och tittar runt efter boende. De första är hutlösa, men sedan får Leif syn på en guesthouse-skylt – som resulterar i en snabb prutning till 400 rupier (från 700 rupier). Finfint fint!
Vissa är prutvänliga och vissa är det verkligen inte – vi föredrar helt klart den tidigare kategorin. Att pruta är melodin. Det vet jag att Sofie är duktig på, så det får bli hennes melodi när hon anländer till detta varma, vackra land.
Vår förhoppning är att vi kan ansluta med Sofie strax norr om Goa. Om vi räknar rätt. Dit bör det vara acceptabelt lätt för Sofie att ta sig. Tror vi, alldeles bestämt.
Dagens rutt blev ca 43 km.
Det känns som om vi inte fler gånger skall låta dagarna passera utan att göra dem eviga med en lagom dos upplevelser - och föreviga dem med tankar, ord & fotografier. Låt tankarna, orden och bilderna bevara det som varit. Möten med människor och nya trakter spelar roll. De tillför, de glädjer och de skapar nytt. De gör mig glad.
Platsen vi bor på bör Lonely Planet informeras om. Den är fin. Lämpligt god. Ett finfint boende, och en kilometer Leif går iväg och köper två öl (hur han hann se den butiken begriper jag inte). Jag skriver. Sedan somnar vi lätt utan middag och seriositet. Imorgon vilodag.
Vi har inte mött några kackerlackor ännu på vår färd. Men – väl en hög dos värme och vänlighet. Vi har höjt vår ribba en aning på boendet denna gång. Kanske blir det något lodge framöver, men ännu har vi hållit oss till lite finare boenden. Lodgen går loss för 200-300 rupier och hotell för lägst ca 500 rupier. Det verkar också vara så att om man kommer för tidigt på dagen, så är de mindre prutvänliga än om man kommer senare. Kanske var det därför lodget försökte få oss att betala 500 rupier i går morse, trots att vi visste att några bodde där för 200. Eller också såg vi bara ruskigt rika ut.
Anette Grinde
Mobiltelefon +91 89 753 72 068
Tisdag 13 decmeber 2011. Kelshi – Dapoli (vi är kvar i delstaten Maharashtra)
Sovit acceptabelt hyfsat. Vi beslutar oss för att vi åker till Dapoli – för att kunna finna internet. Det är en lite större stad, tror vi. Eftersom det är en "hillstation" kan vi förvänta oss att det är en del uppför, även idag. Vi håller oss dock till huvudvägen.
Frukost i form av en riven grönsaksblandning, som toppats med lite riven cocos. Vi dricker sockrigt mjölkte till och en flaska vatten.
Ingen telefonmottagning eller e-post i denna by.
Iväg strax efter 10 med gott mod i bagaget. Vi passerar stadens butikskvarter och inser igen att vi missat stadens brus på kvällen. Vi möter restaurangägaren som visar sig också vara ägare till
stadens juvelerarbutik – han borde kunnat räkna bättre.
Solen gassar hårt även idag. Det blåser lite lätt. Kusten, med sandstränderna och lavastenen, är vacker. Ren. Byarna är rena. De samlar soporna i utkanten av byn, där den förskräckansvärda plasten alltid syns tydligt. Övrigt äter korna upp.
Vi nöter på, på riktigt fin väg över skarpa kullar. När vi kommer ner på andra sidan ser det ut som om det gick en väg runt om istället för den vi tog över. Men – efter gårdagens sidovägar törs vi inte avvika från huvudvägen.
Det är alltid 2-3 personer på mopparna, gärna också ett minilitet glin på tanken. I rickshorna är det riktigt fullt. De används som minibussar mellan byarna och stretar hårt uppför backarna med mängder av människor i.
Hittills har det i princip bara odlats ris på de marker vi har passerat.
Vi ser inte de små grönsakodlingar som också måste finnas, eftersom de dignande grönsaksstånden syns på marknader och i städerna. Vi ser här sällan de små goda bananerna som tidigare givit oss livsenergi. Saknaden
ger oss en del födofattigdom.
Framme i Dapoli ca kl 15. Vi hittade ett acceptabelt boende strax efter kl 16. Vila och mat! Kanske blir vi kvar här ytterligare en natt. Det första hotellet kostade 700 rupier – oprutbart, det andra var ett lodge för 200 rupier, för ruffigt. Det tredje prutades ner till 500 rupier och vi slog till. Dagens sträcka uppskattas till ca 3 mil.
Här, i Maharashtra, ser vi inte religionen på samma sätt som i syd. Vi ser inte mängden tempel, mm, så tydligt som det var på vår förra resa. Vi ser också fler täckta kvinnor här – täckta i svart. Från topp till tå.
Myggstift på – varje kväll, även om det inte är så mycket mygg i dessa torra trakter. Här är riktigt varmt och här är riktigt torrt. Det är bra för frånvaron av mygg. Men det är besvärande ur andra perspektiv.
Middag äter vi på ett kinesiskt/indiskt ställe. Manchurian sägs måltiden heta, som består av nudlar, grönsker – kryddigt och gott. Till detta fick vi något, vegetariskt, odefinierbart men gott. Kryddigt.
Jag blir alltid misstänksam, eftersom jag inte vill äta något kött – men det bedyrades att det var vegetariskt. Så då var det så. Gott – och skönt att äta något annat än ris och grönsakssåser. Detta var ändå lite mer redigt, på något vis.
Äntligen hittar vi internet och kan kommunicera hemåt en stund. Jag notera att våra mailadresser har stängts av, vilket blir smått frustrerande. Jag söker kontakt med web-tjänsten och hoppas att detta lyckas för besked i morgon. Jag sänder info till barnen via facebook, som också blev en aning problematiskt att komma in på. Säkerhetskontrollfrågor som kräver å, ä och ö blir svårt i ett land som inte har de bokstäverna på sina datorer – jag har ju inte någon uppkoppling via min dator. Jag hoppas att våra meddelanden nu nått fram till Jenny & Sofie, då det gått mer än en vecka utan att vi har hört av oss hem. Illa. Jag förstår om/att de blivit smått oroliga vid det här laget.
Anette Grinde
Frukost i form av en riven grönsaksblandning, som toppats med lite riven cocos. Vi dricker sockrigt mjölkte till och en flaska vatten.
Ingen telefonmottagning eller e-post i denna by.
Iväg strax efter 10 med gott mod i bagaget. Vi passerar stadens butikskvarter och inser igen att vi missat stadens brus på kvällen. Vi möter restaurangägaren som visar sig också vara ägare till
stadens juvelerarbutik – han borde kunnat räkna bättre.
Solen gassar hårt även idag. Det blåser lite lätt. Kusten, med sandstränderna och lavastenen, är vacker. Ren. Byarna är rena. De samlar soporna i utkanten av byn, där den förskräckansvärda plasten alltid syns tydligt. Övrigt äter korna upp.
Vi nöter på, på riktigt fin väg över skarpa kullar. När vi kommer ner på andra sidan ser det ut som om det gick en väg runt om istället för den vi tog över. Men – efter gårdagens sidovägar törs vi inte avvika från huvudvägen.
Det är alltid 2-3 personer på mopparna, gärna också ett minilitet glin på tanken. I rickshorna är det riktigt fullt. De används som minibussar mellan byarna och stretar hårt uppför backarna med mängder av människor i.
Hittills har det i princip bara odlats ris på de marker vi har passerat.
Vi ser inte de små grönsakodlingar som också måste finnas, eftersom de dignande grönsaksstånden syns på marknader och i städerna. Vi ser här sällan de små goda bananerna som tidigare givit oss livsenergi. Saknaden
ger oss en del födofattigdom.
Framme i Dapoli ca kl 15. Vi hittade ett acceptabelt boende strax efter kl 16. Vila och mat! Kanske blir vi kvar här ytterligare en natt. Det första hotellet kostade 700 rupier – oprutbart, det andra var ett lodge för 200 rupier, för ruffigt. Det tredje prutades ner till 500 rupier och vi slog till. Dagens sträcka uppskattas till ca 3 mil.
Här, i Maharashtra, ser vi inte religionen på samma sätt som i syd. Vi ser inte mängden tempel, mm, så tydligt som det var på vår förra resa. Vi ser också fler täckta kvinnor här – täckta i svart. Från topp till tå.
Myggstift på – varje kväll, även om det inte är så mycket mygg i dessa torra trakter. Här är riktigt varmt och här är riktigt torrt. Det är bra för frånvaron av mygg. Men det är besvärande ur andra perspektiv.
Middag äter vi på ett kinesiskt/indiskt ställe. Manchurian sägs måltiden heta, som består av nudlar, grönsker – kryddigt och gott. Till detta fick vi något, vegetariskt, odefinierbart men gott. Kryddigt.
Jag blir alltid misstänksam, eftersom jag inte vill äta något kött – men det bedyrades att det var vegetariskt. Så då var det så. Gott – och skönt att äta något annat än ris och grönsakssåser. Detta var ändå lite mer redigt, på något vis.
Äntligen hittar vi internet och kan kommunicera hemåt en stund. Jag notera att våra mailadresser har stängts av, vilket blir smått frustrerande. Jag söker kontakt med web-tjänsten och hoppas att detta lyckas för besked i morgon. Jag sänder info till barnen via facebook, som också blev en aning problematiskt att komma in på. Säkerhetskontrollfrågor som kräver å, ä och ö blir svårt i ett land som inte har de bokstäverna på sina datorer – jag har ju inte någon uppkoppling via min dator. Jag hoppas att våra meddelanden nu nått fram till Jenny & Sofie, då det gått mer än en vecka utan att vi har hört av oss hem. Illa. Jag förstår om/att de blivit smått oroliga vid det här laget.
Anette Grinde
Måndag 12 december 2011. Harihareshwan – Kelshi
Solen skiner. Natten värdelös, igen. Jag somnar när väckarklockan ringer och får god sömn i ca 1½ timme. Packning och promenad till gårdagens middagsställe för en grönsaksomelett till frukost. Gott.
Vatten, te och kaffe. Kaffet (& te.t) består av mjölk med kaffe (eller te) – det smakar nästan som choklad.
Cykelreparation. Iväg ca 1130. Vi cyklar på en skruttig väg längs byar och vattenkant. Strax före 12 hittar vi färjan över viken. Den skulle just gå. En moppe lyfts på med starka armar. Cyklarna likaså,lätt som en plätt.
En fin överfart till Bankot, på andra sidan viken.
Människorna ler och alla vill veta var vi är på väg. Vägen upp till huvudvägen är brant och av röd dammig sand. Vi hälsar på alla genom byn.
På ny färd upp mot ny höjd blir vi utmattade på gränsen till illamående. Värmen och backarna tar verkligen vår kraft. Vägarna blir smalare och sämre. Det händer onekligen att vi undrar vad vi har gett oss in på.
Dagens rutt blev ca 38 km. Dagens dos blev väldigt hög, som i väldigt tung. De första kilometrarna gick efter stranden, sedan vred den upp på sandiga bergsvägar helt utan kontakt med civilisationen.
Enstaka enkla lantbyar helt utan boendemöjlighet för oss, eller en drickesmöjlighetsköp.
Idag har vi varit riktigt rejält trötta. Turen över bergen i gassande sol gör färden tyngre än ett marathon. Vida tyngre.
Kartorna stämmer inte ett ögonblock med de vägar vi har på på idag. Den nästan milslånga viken som hindrade vår överfart syns heller inte till på kartan. Ingen bro, ingen färja.
Dödströtta tar vi in på ett på tok för dyrt hotell (800 rupier) – helt oprutbart – i Kelshi. Hotellet är på väg att byggas, det är en byggarbetsplats. Rummet är ok fint, men toan och badrummet ser inte nytt
ut. Här åldras tingen tidigt. Vi ler lyckligt när det visar sig finna varmvatten i kranen. Tjolahopp, minsann.
Vi hittar aldrig internet. På en vecka är vi – fågelvägen – inte mer än ca 12 mil från Mumbay. Milen går i snigelfart per cykel i den indiska mer än 30 grader plus.
Varm dusch. Mat. Sömn. Är nu ett måste.
Folk undrar hur gamla vi är. Någon tittande frågande på Leif och undrade varför han gjorde detta vid hans ålder. Ja, det kan man onekligen fråga sig.
Kustvägen är inte bra val, i ett bergigt landskap. Vi undrar stillsamt hur färden skall bli lite mer drägligt god (som i lite mildare backar).
Vi finner en familjedriven restaurang inte långt från hotellet.
Häromdagen, kanske var det igår, åkte vi förbi stora områden där fisk låg på tork. Den låg i sanden, på öppna gräsytor och i vägkanten. Män och kvinnor arbetade med att sopa/vända fisken och sedan att paketera den i stora säckar. Småfisk, små som sardiner i burk, i mängd – vi undrar vad den
används till, kanske djurmat, eller proteinpulver – vem vet?
En god middag med ris, grönsaker, bröd, sås och två flaskor vatten. Här äter vi frukost i morgon bitti! Familjen startade restaurangen för 10 dagar sedan, så vi hoppas att det går väl för dem. Han lär sig säkert räkna snart.
Dödströtta släcker vi vid 21-tiden. Vi somnar. Båda två. Utan prut.
Anette Grinde
Vatten, te och kaffe. Kaffet (& te.t) består av mjölk med kaffe (eller te) – det smakar nästan som choklad.
Cykelreparation. Iväg ca 1130. Vi cyklar på en skruttig väg längs byar och vattenkant. Strax före 12 hittar vi färjan över viken. Den skulle just gå. En moppe lyfts på med starka armar. Cyklarna likaså,lätt som en plätt.
En fin överfart till Bankot, på andra sidan viken.
Människorna ler och alla vill veta var vi är på väg. Vägen upp till huvudvägen är brant och av röd dammig sand. Vi hälsar på alla genom byn.
 |
| Leif letar efter vägen, som försvann... |
Dagens rutt blev ca 38 km. Dagens dos blev väldigt hög, som i väldigt tung. De första kilometrarna gick efter stranden, sedan vred den upp på sandiga bergsvägar helt utan kontakt med civilisationen.
Enstaka enkla lantbyar helt utan boendemöjlighet för oss, eller en drickesmöjlighetsköp.
Idag har vi varit riktigt rejält trötta. Turen över bergen i gassande sol gör färden tyngre än ett marathon. Vida tyngre.
Kartorna stämmer inte ett ögonblock med de vägar vi har på på idag. Den nästan milslånga viken som hindrade vår överfart syns heller inte till på kartan. Ingen bro, ingen färja.
Dödströtta tar vi in på ett på tok för dyrt hotell (800 rupier) – helt oprutbart – i Kelshi. Hotellet är på väg att byggas, det är en byggarbetsplats. Rummet är ok fint, men toan och badrummet ser inte nytt
ut. Här åldras tingen tidigt. Vi ler lyckligt när det visar sig finna varmvatten i kranen. Tjolahopp, minsann.
Vi hittar aldrig internet. På en vecka är vi – fågelvägen – inte mer än ca 12 mil från Mumbay. Milen går i snigelfart per cykel i den indiska mer än 30 grader plus.
Varm dusch. Mat. Sömn. Är nu ett måste.
Folk undrar hur gamla vi är. Någon tittande frågande på Leif och undrade varför han gjorde detta vid hans ålder. Ja, det kan man onekligen fråga sig.
Kustvägen är inte bra val, i ett bergigt landskap. Vi undrar stillsamt hur färden skall bli lite mer drägligt god (som i lite mildare backar).
Vi finner en familjedriven restaurang inte långt från hotellet.
Häromdagen, kanske var det igår, åkte vi förbi stora områden där fisk låg på tork. Den låg i sanden, på öppna gräsytor och i vägkanten. Män och kvinnor arbetade med att sopa/vända fisken och sedan att paketera den i stora säckar. Småfisk, små som sardiner i burk, i mängd – vi undrar vad den
används till, kanske djurmat, eller proteinpulver – vem vet?
En god middag med ris, grönsaker, bröd, sås och två flaskor vatten. Här äter vi frukost i morgon bitti! Familjen startade restaurangen för 10 dagar sedan, så vi hoppas att det går väl för dem. Han lär sig säkert räkna snart.
Dödströtta släcker vi vid 21-tiden. Vi somnar. Båda två. Utan prut.
Anette Grinde
Söndag 11 december 2011. Deveagar - Harihareshwan
Natt utan sömn. Oväsen utanför samt magbekymmer för Leif förstörde sömnen för oss båda. Vi packar oss iväg söderut så småningom.
Kläderna blir fruktansvärt smutsiga av vägdammet. På nolltid är de rena kläderna alldeles gråröda. Våra nya springskor är hopplöst förstörda.
Iväg ca 1030. Vi får frukost på hotellet, som var ett trevligt familjeägt litet hotell. Vi betalar 675 rupier för rum och frukost. En fantastisk familj med tre tjejer och en son, alla små. En engelskalärare i närheten fick tolka.
Vi trampar vidare efter kusten. Backigt, slätt och vidunderliga kustvyer. Varmt, varmt, varmt.
Landskapet är väldigt torrt och värmen är skarpt hög. Inga fläktrande vindar, ingen svalka.
Islam syns och hörs tydligt i landskapet.
Vi äter lunch (75 rupier) i Shrivardhan (ca 17 km) och får rådet att trampa vidare till Harihareshwan, ca 17 km bort. Därifrån skall det gå en färja över spa´t strax syd. (Ja, det gjorde det – men sen tog den riktiga vägen slut).
Människornas blickar och rop är glada. Vi mår gott, om än en aning slitna av värmen, mm.
Vägen runt viken är lite upp och ner, värmen på gränsen till olidlig, en god bit över 30 kan man tro. Någon termometer finns inte tillgänglig och det är inte något som folk bryr sig om.
Vi når Harihareshwan en stund före kl 1600. Efter att ha frågat runt en stund om boende finner vi till slut ett acceptabelt sådant som vi lyckas pruta ner till 500 rupier. Balkong för tvättork är också ett plus.
Harihareshwan är ljuvligt på kvällskvisten. Några män står och fiskar ner på stenklipporna med enkla redskap. Skillnaderna förundrar. Igen och igen. Värmen på kvällen är mild och behaglig. Vi trivs och njuter. Platsen är turistinvaderad (indier) på helgen, men tom och öde på söndagskvällen.
Utan kartor kan man inte vara. Indierna är nyfikna och det är bra att visa var vi har varit och vi ska – och var deras plats är i Indien. Jag får också alltid fråga efter kvitton på hotellen, så att jag på nästa plats kan skriva varifrån vi kommer. De vill veta var vi varit och var vi skall härnäst.
Mat/middag "dagens middag", dvs ris, chapati och en drös såser + mineralvatten. Gott. Nöjda går vi åter till hotellet – med hopp om en god natts sömn.
Solskyddsfaktor 30 är på, men jag tro att jag nu måste vara lite mer försiktig om ansiktet i några dagar. Solen är väldigt stark.
Anette Grinde
Kläderna blir fruktansvärt smutsiga av vägdammet. På nolltid är de rena kläderna alldeles gråröda. Våra nya springskor är hopplöst förstörda.
Iväg ca 1030. Vi får frukost på hotellet, som var ett trevligt familjeägt litet hotell. Vi betalar 675 rupier för rum och frukost. En fantastisk familj med tre tjejer och en son, alla små. En engelskalärare i närheten fick tolka.Vi trampar vidare efter kusten. Backigt, slätt och vidunderliga kustvyer. Varmt, varmt, varmt.
Landskapet är väldigt torrt och värmen är skarpt hög. Inga fläktrande vindar, ingen svalka.
Islam syns och hörs tydligt i landskapet.
Vi äter lunch (75 rupier) i Shrivardhan (ca 17 km) och får rådet att trampa vidare till Harihareshwan, ca 17 km bort. Därifrån skall det gå en färja över spa´t strax syd. (Ja, det gjorde det – men sen tog den riktiga vägen slut).
Människornas blickar och rop är glada. Vi mår gott, om än en aning slitna av värmen, mm.
Vägen runt viken är lite upp och ner, värmen på gränsen till olidlig, en god bit över 30 kan man tro. Någon termometer finns inte tillgänglig och det är inte något som folk bryr sig om.
Vi når Harihareshwan en stund före kl 1600. Efter att ha frågat runt en stund om boende finner vi till slut ett acceptabelt sådant som vi lyckas pruta ner till 500 rupier. Balkong för tvättork är också ett plus.
Harihareshwan är ljuvligt på kvällskvisten. Några män står och fiskar ner på stenklipporna med enkla redskap. Skillnaderna förundrar. Igen och igen. Värmen på kvällen är mild och behaglig. Vi trivs och njuter. Platsen är turistinvaderad (indier) på helgen, men tom och öde på söndagskvällen.
Utan kartor kan man inte vara. Indierna är nyfikna och det är bra att visa var vi har varit och vi ska – och var deras plats är i Indien. Jag får också alltid fråga efter kvitton på hotellen, så att jag på nästa plats kan skriva varifrån vi kommer. De vill veta var vi varit och var vi skall härnäst.
Mat/middag "dagens middag", dvs ris, chapati och en drös såser + mineralvatten. Gott. Nöjda går vi åter till hotellet – med hopp om en god natts sömn.
Solskyddsfaktor 30 är på, men jag tro att jag nu måste vara lite mer försiktig om ansiktet i några dagar. Solen är väldigt stark.
Anette Grinde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)