Henry - Röda Korsets tidning - nr 1/2008 - "Leva Sina Värderingar"
Jag läser i Röda Korsets tidning, Henry, om Röda Korset Motala som tog spjärn emot kränkningar, språkbruk och främlingsfientlighet.
I artikeln ställs frågan om Röda Korset kan lägga sig i, utifrån sin neutrala roll.
Svaret måste vara att det är deras, och vår - var och ens - skyldighet att lägga sig/oss i varje varje samtal, varje företeelse som kränker människor - barn eller vuxna, unga eller gamla - som i något avseende synliggjorts i vårt samhälle.
Varje oegentlighet är var och ens ansvar att uppmärksamma - inte bara ledande politiker och tjänstemän, utan även frivilligorganisationer som t ex Röda Korset, Rädda Barnen, Stadsmissionen, de olika trossamfunden, alla ideella föreningar, mm - tillsammans med varje ansvarstagande privatperson och företag i vårt samhälle.
Det kan inte vara "någon annans" ansvar - när vi ser att något är fel.
Det är mitt - och ditt.
Vi kan inte bara lägga det i händerna på någon annan.
Vi - var och en - måste göra.
Anette Grinde
2008-01-30
onsdag 30 januari 2008
onsdag 23 januari 2008
Adams Äpplen....
Han tar emot människor i sin kyrka.
Människor som hamnat snett, människor som behöver en ny stig att vandra på. Människor som genom dom har fått det på sin tid ett tag.
Han prövas.
Ordentligt, till synes utan slut.
Hans vänner likaså.
Men han släpper inte sin tro.
Varje steg tillhör livets prövning, för oss var och en.
I filmen blir det tydligtgjort.
Ivan vet det, kämpar, slås ut - nej, han vet - han kommer tillbaka.
Adam inser, när tecknen blir tydliga allteftersom. Han inser. Hur det faktiskt ligger till.
Är det så att varje händelse, varje spår spelar roll
- är just förutsagt, bestämt för oss?
Hur kan man egenligen tvivla?
Eller
- är det bara dumdristigt att insistera på tron
- att det Goda Segrar?
Genre - Komedi.
Komedi?
Nej, för mig fanns i filmen ett helt annat fokus.
Anette Grinde
2008-01-22
Fotograf Sebastian Blenkov
Manus Anders Thomas Jensen
Skådespelare Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen, m fl
****************
Människor som hamnat snett, människor som behöver en ny stig att vandra på. Människor som genom dom har fått det på sin tid ett tag.
Han prövas.
Ordentligt, till synes utan slut.
Hans vänner likaså.
Men han släpper inte sin tro.
Varje steg tillhör livets prövning, för oss var och en.
I filmen blir det tydligtgjort.
Ivan vet det, kämpar, slås ut - nej, han vet - han kommer tillbaka.
Adam inser, när tecknen blir tydliga allteftersom. Han inser. Hur det faktiskt ligger till.
Är det så att varje händelse, varje spår spelar roll
- är just förutsagt, bestämt för oss?
Hur kan man egenligen tvivla?
Eller
- är det bara dumdristigt att insistera på tron
- att det Goda Segrar?
Genre - Komedi.
Komedi?
Nej, för mig fanns i filmen ett helt annat fokus.
Anette Grinde
2008-01-22
Produktionsland Danmark
Premiär 2005
Regissör Anders Thomas JensenFotograf Sebastian Blenkov
Manus Anders Thomas Jensen
Skådespelare Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen, m fl
****************
tisdag 22 januari 2008
Muren i Abu Dis 2003 - 2006
Var går gränsen? - frågar Diakonia och talar om människorna och deras livsrum i Israel/Palestina.
Jag tittar på en utställning och finner gränsen. Nådd.
I Immanuelskyrkan finns utställningen "Muren i Abu Dis 2003 - 2006".
Ola Torkelsson har fotograferat muren, livet och människorna under flera besök i området.
Vanliga människor - män, kvinnor och barn - försöker leva sin vardag. De hinder som ständigt byggs gör det svårare och svårare. Det är nästan omöjligt att ta sig till ett arbete, att nå sina marker och odla sin jord, eller att nå sjukhus och skolor.
Fotboll, någon sparsam form av handel, bön i längtan och tro, glädje och sorg - finns där ändå, där nära muren, där livet ändå måste levas. Det går ju inte att ta sig därifrån. Så det måste helt enkelt finnas där.
Provokationer, kontroller av Israelisk militär och en omöjlig vardag gör livet svårt att leva. Obeskrivbart svårt.
Detta får inte fortsätta.
Människor på vår jord måste kunna leva sida vid sida.
I fred och i frihet.
I omsorg om varandra - sida vid sida tillsammans.
I fred och i frihet.
Bilderna är starka.
Svartvita, starka.
Tydliga, starka.
De sänder signalen att gränsen är nådd!
Besök utställningen.
Reagera.
Anette Grinde
2008-01-22
Jag tittar på en utställning och finner gränsen. Nådd.
I Immanuelskyrkan finns utställningen "Muren i Abu Dis 2003 - 2006".
Ola Torkelsson har fotograferat muren, livet och människorna under flera besök i området.
Vanliga människor - män, kvinnor och barn - försöker leva sin vardag. De hinder som ständigt byggs gör det svårare och svårare. Det är nästan omöjligt att ta sig till ett arbete, att nå sina marker och odla sin jord, eller att nå sjukhus och skolor.
Fotboll, någon sparsam form av handel, bön i längtan och tro, glädje och sorg - finns där ändå, där nära muren, där livet ändå måste levas. Det går ju inte att ta sig därifrån. Så det måste helt enkelt finnas där.
Provokationer, kontroller av Israelisk militär och en omöjlig vardag gör livet svårt att leva. Obeskrivbart svårt.
Detta får inte fortsätta.
Människor på vår jord måste kunna leva sida vid sida.
I fred och i frihet.
I omsorg om varandra - sida vid sida tillsammans.
I fred och i frihet.
Bilderna är starka.
Svartvita, starka.
Tydliga, starka.
De sänder signalen att gränsen är nådd!
Besök utställningen.
Reagera.
Anette Grinde
2008-01-22
.
...
Från våld och vapen - till teater, liv och skratt.
Byte av spår.
Från våld och vapen - till teater, liv och skratt.
Jag läser i DN 22 /1-08 om ett sådant exempel.
Zakaria Zubeidi var ledare för Al-Aqsa martyrernas brigader i Jenin, Västbanken - och byter spår till "The Freedom Theatre". Han insåg att det väpnade motståndet var meningslöst.
Teaterns arbete skapar nytt livsmod, nya förutsättningar och ett nytt hopp.
För många utomstående intressen, i den väpnade kampen, fanns med i Zakaria Zubeidis beslut att söka nya vägar.
Svårigheterna i ekonomi och acceptans står i vägen för teatern, men försöken är inte lagda på hyllan. De lever i allra högsta grad.
Försöket lever.
Människorna lever.
De lever, och de försöker.
Igen.
Med 200 barn i verksamheten, med konst/kultur och kunskap, med uppmärksamhet till ickevåldet och till människornas livsförhållanden - skapas nya förutsättningar, nya spår för människor på Västbanken.
Från vapen och våld.
Till teater, liv och skratt.
Det är glädjande att höra talas om arbeten som skapar hopp.
Teater och kultur skapar hopp.
Vapen och våld skapar rädsla, förtvivlan och död.
Vilket leder till fred?
Anette Grinde
080122
Från våld och vapen - till teater, liv och skratt.
Jag läser i DN 22 /1-08 om ett sådant exempel.
Zakaria Zubeidi var ledare för Al-Aqsa martyrernas brigader i Jenin, Västbanken - och byter spår till "The Freedom Theatre". Han insåg att det väpnade motståndet var meningslöst.
Teaterns arbete skapar nytt livsmod, nya förutsättningar och ett nytt hopp.
För många utomstående intressen, i den väpnade kampen, fanns med i Zakaria Zubeidis beslut att söka nya vägar.
Svårigheterna i ekonomi och acceptans står i vägen för teatern, men försöken är inte lagda på hyllan. De lever i allra högsta grad.
Försöket lever.
Människorna lever.
De lever, och de försöker.
Igen.
Med 200 barn i verksamheten, med konst/kultur och kunskap, med uppmärksamhet till ickevåldet och till människornas livsförhållanden - skapas nya förutsättningar, nya spår för människor på Västbanken.
Från vapen och våld.
Till teater, liv och skratt.
Det är glädjande att höra talas om arbeten som skapar hopp.
Teater och kultur skapar hopp.
Vapen och våld skapar rädsla, förtvivlan och död.
Vilket leder till fred?
Anette Grinde
080122
måndag 21 januari 2008
Kriminellas Revansch i Samhället
K R I S
Kriminellas Revansch i Samhället
Rätt har vi alla.
Några strävar efter Revansch! Återkomst, med nya tag.
Drogfrihet - innebär att medlemmarna strävar efter att leva ett drogfritt liv och att ingen kommer till lokalen eller aktiviteterna påverkad av sinnesförändrande preparat eller alkohol.
Kamratskap - innebär att var och en bryr sig om sina vänners väl och ve, och att var och en respekterar sina medmänniskor oavsett vad de tycker och känner.
Solidaritet - innebär att var och en ställer upp för dina vänner och finns till hands 24 timmar om dygnet. Hjälper till på föreningen t.ex. jobbar ideellt och offrar lite tid för sina vänner på KRIS när det behövs.
KRIS riktar sig till före detta kriminella eller missbrukare som bestämt sig att bryta med sitt gamla liv och försöka ta tillbaka en plats i samhället. Tanken är att hjälpa människor som friges från fängelse att hålla sig borta från kriminalitet och droger, genom att erbjuda dem ett nytt hederligt och drogfritt socialt nätverk.
Idag består K R I S av ca 5300 medlemmar och de flesta är f.d. brottslingar. Föreningen har funnits i 9 år, och har idag förgreningar på 25 orter i Sverige. De finns också Danmark, Finland och Litauen – och är också på gång i andra länder.
Förbundsordförande Christer Karlsson talar i Norrtälje inom kort.
Vilka frågor vill du ställa till honom?
Anette Grinde
2008-01-21
K R I S - http://www.kris.a.se/krisimassmedia.htm
Tu Bi-Shevat
Tu Bi-Shevat
Trädets nyår
22 januari 2008.
Den som kan - planterar denna dag ett träd för att hedra jorden och landet Israel.
Många nöjer sig med att äta frukter från Israel, men tanken är ändå densamma.
Hedrande.
Hedrande för tanken
Hedrande för tanken till ett land
Hedrande för tanken till jorden
Hedrande för människorna som tänker på något, inte bara för dem - utan också för andra
Hedrande för den aktiva handlingen
Utan våld
Hedrande
För något, eller någon
Anette Grinde
2008-01-21
Trädets nyår
22 januari 2008.
Den som kan - planterar denna dag ett träd för att hedra jorden och landet Israel.
Många nöjer sig med att äta frukter från Israel, men tanken är ändå densamma.
Hedrande.
Hedrande för tanken
Hedrande för tanken till ett land
Hedrande för tanken till jorden
Hedrande för människorna som tänker på något, inte bara för dem - utan också för andra
Hedrande för den aktiva handlingen
Utan våld
Hedrande
För något, eller någon
Anette Grinde
2008-01-21
söndag 20 januari 2008
Världsböndagen - 2008
Världsböndagen står för dörren inom kort.
Den första fredagen i mars firas varje år världsböndagen. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra, för världens väl.
Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"
1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.
Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. En kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen.
Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.
Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag.
Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv.
Det har betydelse.
Anette Grinde
2008-01-20
Den första fredagen i mars firas varje år världsböndagen. Den firas världen över, och i ekumeniska tecken. Alla kyrkor tillsammans, samfund och länder, betonar styrkan i bönegemenskap. De betonar även kvinnornas gemensamma ansvar. Ansvar för var och en, för varandra, för världens väl.
Detta år kommer orden och tankarna ifrån Guyana. Guyana, i Sydamerika, mellan Venezuela och Surinam. Årets tema för den gemensamma dagen är; "Guds vishet ger ny insikt"
1887 började Mary Ellen James, USA, ordförande i Presbyterianska kvinnoförbundet, samla kvinnor till förbön för de immigranter som kommit från Europa. 1930 kom tanken och företeelsen till Sverige, genom en förfrågan till Svenska Missionsrådets Kvinnokommitté som inbjöds att ta ansvaret för böndagen i Sverige. 1931 hölls böndagen för första gången i Sverige, genom en gudstjänst i St Peter Metodistkyrka i Sthlm. Sedan 1959 har Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd ansvarat för böndagen i Sverige, en dag som nu är världsspridd och uppmärksammas stort varje år.
Kollekten som samlas in på Världsböndagen i Sverige går till unga kvinnors yrkesutbildning i utvecklingsländer, och till kvinnoprojekt av olika slag. År 2007 delade Böndagskommittén ut drygt 330 000 kr, som stipendier till unga kvinnor i utvecklingsländer. En kvinnas utbildning betyder mycket – inte bara för henne själv, utan även för hennes familj och hela det samhälle hon lever i. Att utbilda, och ge plats för, kvinnor ger förbättrade livsförutsättningar för såväl kvinnorna som för barnen och för männen.
Världsböndagen firas på många ställen i vårt land.
Var och en – du och jag - kan bidra till bättre förutsättningar för fler, om vi ger ett gott bidrag i kollekten denna dag.
Just det bidraget kan skapa skillnad för såväl enskilda människor, som för världen ur ett större perspektiv.
Det har betydelse.
Anette Grinde
2008-01-20
Att förlåta skapar värden...
Replik. Till Lillemor Gustafsson som i Kristdemokraten i slutet av november 2007 replikerade mitt inlägg rörande förlåtelse, och att människor måste få en ny chans. Gustafsson skrev bl a att det är naivt att tro att kriminella har samma referensramar som gäller i normsamhället och att det bland outlaws finns regler och koder som inte överensstämmer med normsamhällets.
Ur mitt perspektiv är även denna grupp – kriminella - människor olika. Att tro att alla är stöpta i samma form och aldrig kan ändra sin livsinriktning, känns osannolikt.
Varje individ är unik. Fantastik. Formbar. Även de som tidigare i livet har gjort fel. Där - finns människor som vill och försöker komma tillbaka till samhället. Där finns naturligtvis också sådana som inte vill, utan väljer ditt fortsatta spår. Men där finns verkligen människor som förstår, vill försöka förstå, samhällets ”normala” normer, och som vill leva ett liv i enlighet med dessa normer.
Fel måste kunna sonas. Vi måste kunna se individerna, och inse att de kan ändra sin inställning. Ett fel, även om det är så grymt som mord, måste någon gång kunna sonas – om/när personen visat att de ångrat sitt brott och vill bryta de gamla spåren.
Livet påverkar och ändrar oss. Ibland till det bättre – då måste vi också tillåtas göra vårt bästa för att skapa nya värden. För oss själva, och för andra.
Att förlåta skapar värden för många.
Anette Grinde
2008-01-20
Ursprungsartikeln publicerad i Tidningen Kristdemokraten nr46/16 nov 2007
samt på Kristdemokratens hemsida - www.kristdemokraten.com - 18 november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26149-
Replik av Lillemor Gustafsson november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26193
Ur mitt perspektiv är även denna grupp – kriminella - människor olika. Att tro att alla är stöpta i samma form och aldrig kan ändra sin livsinriktning, känns osannolikt.
Varje individ är unik. Fantastik. Formbar. Även de som tidigare i livet har gjort fel. Där - finns människor som vill och försöker komma tillbaka till samhället. Där finns naturligtvis också sådana som inte vill, utan väljer ditt fortsatta spår. Men där finns verkligen människor som förstår, vill försöka förstå, samhällets ”normala” normer, och som vill leva ett liv i enlighet med dessa normer.
Fel måste kunna sonas. Vi måste kunna se individerna, och inse att de kan ändra sin inställning. Ett fel, även om det är så grymt som mord, måste någon gång kunna sonas – om/när personen visat att de ångrat sitt brott och vill bryta de gamla spåren.
Livet påverkar och ändrar oss. Ibland till det bättre – då måste vi också tillåtas göra vårt bästa för att skapa nya värden. För oss själva, och för andra.
Att förlåta skapar värden för många.
Anette Grinde
2008-01-20
Ursprungsartikeln publicerad i Tidningen Kristdemokraten nr46/16 nov 2007
samt på Kristdemokratens hemsida - www.kristdemokraten.com - 18 november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26149-
Replik av Lillemor Gustafsson november 2007
http://www.kristdemokraten.com/article_secure.asp?Article_Id=26193
torsdag 17 januari 2008
Fredsagent 1325 - Casparsson Ingelstam Tötterman Andorff
Jag har läst en god liten bok.
Den fyller mig med glädje, frustration, inspiration, sorg – och också en stark vilja att flytta fokus. Till fredsfrågor, i vardag, nära och långt borta. Till Aktiv Aktivitet – inom Aktivt Ickevåld, och fred.
Boken heter Fredsagent 1325. Den bör sättas i varje persons hand, precis som gjordes häromåret med boken – Om det skall vi berätta - om förintelsen.
Fredsagent 1325 är skriven av Anne Casparsson, Margareta Ingelstam och Petra Tötterman Andorff. Boken har kommit till på initiativ av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd inom ramen för nätverket Operation 1325. Boken har producerats med stöd från Utrikesdepartementet.
I Fredagent 1325 finner jag ord om tankar och aktiv handling kring Fred och Fredsarbete. Den berättar om kvinnors arbete, deras målmedvetenhet och strävan – deras vilja att vara delaktiga, att skapa rätt. Rätt, som i möjlighet och skyldighet, för kvinnorna att medverka och för staternas, världens, skyldighet att se till att kvinnorna finns med i påverkans- och beslutsproceserna.
En viktig del i sammanhanget är utbildning. För män, för att inte negligera kvinnorna, och för att se mervärdet i kvinnornas medverkan. För kvinnor, för att lära sig mer om t ex mänskliga rättigheter, möten med politiker och andra makthavare, och för att se vikten av att både kvinnor och män medverkar.
I boken möts vi t ex av tankar som – Vad blir vi när vi prövar vår människosyn, våra egenskaper och förutsättningar, våra värderingar? Vi lär oss se att vi aktivt kan påverka och förändra vår egen bild, liksom även andras bild av vår omvärld. Inte med våld eller krockande hårda konflikter, utan med tanke och omsorg – med analys, för en kreativ och konstruktiv bearbetning av meningsskiljaktigheterna.
Boken tillför och föder nya tankar. Varvandet av ämnen, intervjuer och organisationer ger en tilltalande bredd. Unga och gamla, levande och döda – kämpar för Fred, Kärlek och Icke Våld.
Köp boken.
Agera.
För Fred.
Med start Idag.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-17
Den fyller mig med glädje, frustration, inspiration, sorg – och också en stark vilja att flytta fokus. Till fredsfrågor, i vardag, nära och långt borta. Till Aktiv Aktivitet – inom Aktivt Ickevåld, och fred.
Boken heter Fredsagent 1325. Den bör sättas i varje persons hand, precis som gjordes häromåret med boken – Om det skall vi berätta - om förintelsen.
Fredsagent 1325 är skriven av Anne Casparsson, Margareta Ingelstam och Petra Tötterman Andorff. Boken har kommit till på initiativ av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd inom ramen för nätverket Operation 1325. Boken har producerats med stöd från Utrikesdepartementet.
I Fredagent 1325 finner jag ord om tankar och aktiv handling kring Fred och Fredsarbete. Den berättar om kvinnors arbete, deras målmedvetenhet och strävan – deras vilja att vara delaktiga, att skapa rätt. Rätt, som i möjlighet och skyldighet, för kvinnorna att medverka och för staternas, världens, skyldighet att se till att kvinnorna finns med i påverkans- och beslutsproceserna.
En viktig del i sammanhanget är utbildning. För män, för att inte negligera kvinnorna, och för att se mervärdet i kvinnornas medverkan. För kvinnor, för att lära sig mer om t ex mänskliga rättigheter, möten med politiker och andra makthavare, och för att se vikten av att både kvinnor och män medverkar.
I boken möts vi t ex av tankar som – Vad blir vi när vi prövar vår människosyn, våra egenskaper och förutsättningar, våra värderingar? Vi lär oss se att vi aktivt kan påverka och förändra vår egen bild, liksom även andras bild av vår omvärld. Inte med våld eller krockande hårda konflikter, utan med tanke och omsorg – med analys, för en kreativ och konstruktiv bearbetning av meningsskiljaktigheterna.
Boken tillför och föder nya tankar. Varvandet av ämnen, intervjuer och organisationer ger en tilltalande bredd. Unga och gamla, levande och döda – kämpar för Fred, Kärlek och Icke Våld.
Köp boken.
Agera.
För Fred.
Med start Idag.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-17
onsdag 16 januari 2008
Det börjar när du bryr dig...
Det börjar när du bryr dig.
23-25 november 2007
Sigtuna Folkhögskola
Fredsbärare. Kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och med olika förutsättningar. Med olika tankar och möjligheter. Vi möts till kurs i Sigtuna.
Då, i november, närmar det sig juletid. Det märktes i den vackra lilla staden som laddade för julmarknad. Julen. Ljusets, och fridens högtid. Glädjens högtid. I en tid där våldet verkar världen över. I hem och i länder. Mer i länder, än mellan länder. Varje handling i våld påverkar. Detta måste vi alla se. Detta måste vi alla motverka.
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd stod som ansvarig för kursen. Annika Damirjian, Carin Gardbring, Ragnhild Greek, Frida Gunnarsson, Margareta Ingelstam och Anna Ljung stod för det huvudsakliga ledarskapet, med olika ansvarsområden och kunskaper. Kunskap och inspiration lyste under denna helg, liksom även glädjen - såväl hos ledare som deltagare.
Innehållet i kursen var mångskiftande. Det förekom t ex ren information, praktisk övning i t ex datasal, gruppsamtal, storgruppsreflektioner, rollspel, andakt och talande samvaro. Vi talade bl om SEAPPI och Operation 1325, med information och samtal om freds- och ickevåldsarbete i Israel/Palestina-konflikten, och om kvinnors rätt och möjlighet att medverka i påverkansforum i världens fredsprocesser. Andra samtal kretsade kring hur man kan göra i det vardagliga, vad var och ens röst betyder, och hur vi fortsätter när vi sedan kommer hem till vårt, där hemma – i de forum där var och en verkar.
Jag konstaterar igen att vi alla har olika utgångspunkter, kunskaper och förutsättningar - och det känns viktigt att vi alla börjar just där vi står. Någon har arbetat länge med fredsfrågorna och ser in roll tydligt, någon ser det på ett helt annat sätt – men poängen är att VI, var och en, GÖR. För vem är det annars som GÖR? Varför skulle det inte vara just JAG, eller just DU?
Låt oss ge oss ut, var och en – var för sig, och tillsammans, nu. Inte sen, utan just nu. Med just det som är viktigt. Att verka för fred.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-16
23-25 november 2007
Sigtuna Folkhögskola
Fredsbärare. Kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och med olika förutsättningar. Med olika tankar och möjligheter. Vi möts till kurs i Sigtuna.
Då, i november, närmar det sig juletid. Det märktes i den vackra lilla staden som laddade för julmarknad. Julen. Ljusets, och fridens högtid. Glädjens högtid. I en tid där våldet verkar världen över. I hem och i länder. Mer i länder, än mellan länder. Varje handling i våld påverkar. Detta måste vi alla se. Detta måste vi alla motverka.
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd stod som ansvarig för kursen. Annika Damirjian, Carin Gardbring, Ragnhild Greek, Frida Gunnarsson, Margareta Ingelstam och Anna Ljung stod för det huvudsakliga ledarskapet, med olika ansvarsområden och kunskaper. Kunskap och inspiration lyste under denna helg, liksom även glädjen - såväl hos ledare som deltagare.
Innehållet i kursen var mångskiftande. Det förekom t ex ren information, praktisk övning i t ex datasal, gruppsamtal, storgruppsreflektioner, rollspel, andakt och talande samvaro. Vi talade bl om SEAPPI och Operation 1325, med information och samtal om freds- och ickevåldsarbete i Israel/Palestina-konflikten, och om kvinnors rätt och möjlighet att medverka i påverkansforum i världens fredsprocesser. Andra samtal kretsade kring hur man kan göra i det vardagliga, vad var och ens röst betyder, och hur vi fortsätter när vi sedan kommer hem till vårt, där hemma – i de forum där var och en verkar.
Jag konstaterar igen att vi alla har olika utgångspunkter, kunskaper och förutsättningar - och det känns viktigt att vi alla börjar just där vi står. Någon har arbetat länge med fredsfrågorna och ser in roll tydligt, någon ser det på ett helt annat sätt – men poängen är att VI, var och en, GÖR. För vem är det annars som GÖR? Varför skulle det inte vara just JAG, eller just DU?
Låt oss ge oss ut, var och en – var för sig, och tillsammans, nu. Inte sen, utan just nu. Med just det som är viktigt. Att verka för fred.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-16
måndag 14 januari 2008
Det vackra missionshuset, står ofta mörkt....
Det vackra missionshuset, står ofta mörkt och tomt. Utan verksamhet. Huset ligger någonstans därute i det stora Roslagsbro. Där har tidigare sjudit av scoutbarn, och missionsverksamhet. I dag står det alltför ofta tomt, även om det till och från får liv. Liv genom t ex en gudstjänst, en konsert, ett författarcafé eller en scoutverksamhet. Liv genom människor som vill att det skall äga liv, genom aktiv verksamhet.
Tjungonde dag Knut 2008 - söndagen när vi kastar ut julen - sjöngs det i Röksta Missionshus. Det lyste i huset. Det lyste utanför. Parkeringsplatsen var full. Och inuti minglade människor för fullt. SMU Roslagsbro hade arrangerat en musikkväll, med avslutande kaffe och kaka.
Norrtälje Gospel, i svart och i rött, med en sprudlande Young i ledningen och med Edström vid pianot - sjöng med glädje. Gospel i medryckande toner. Sånger om julen, sånger om och med glädje, sånger om Guds gåva till oss. Gospel är verkligen härligt att lyssna på. Medryckande, glatt och med härliga budskap.
Nortälje Gospelkör, en kör som byter skepnad allteftersom. Någon faller bort, och någon kommer till. Vi ser några som funnits med länge, men vi ser också några nya ansikten. De har funnits sedan ca år 2001. De övar i Baptistkyrkan, men saknar kyrklig tillhörighet. De uppträder lite här, och lite där - med glädje och med känsla.
Jag gläds. Över SMU Roslagsbro, som ordnat. Över Norrtälje Gospel som sjunger så det hörs genom mörkret. Över missionshuset som får liv. Över samtalan vid de stora kakfaten och kaffet. Över att missionshuset fylls med människor från när och från fjärran.
Anette Grinde
2008-01-14
Publicerad i Norrtälje Tidning 2008-01-17
Tjungonde dag Knut 2008 - söndagen när vi kastar ut julen - sjöngs det i Röksta Missionshus. Det lyste i huset. Det lyste utanför. Parkeringsplatsen var full. Och inuti minglade människor för fullt. SMU Roslagsbro hade arrangerat en musikkväll, med avslutande kaffe och kaka.
Norrtälje Gospel, i svart och i rött, med en sprudlande Young i ledningen och med Edström vid pianot - sjöng med glädje. Gospel i medryckande toner. Sånger om julen, sånger om och med glädje, sånger om Guds gåva till oss. Gospel är verkligen härligt att lyssna på. Medryckande, glatt och med härliga budskap.
Nortälje Gospelkör, en kör som byter skepnad allteftersom. Någon faller bort, och någon kommer till. Vi ser några som funnits med länge, men vi ser också några nya ansikten. De har funnits sedan ca år 2001. De övar i Baptistkyrkan, men saknar kyrklig tillhörighet. De uppträder lite här, och lite där - med glädje och med känsla.
Jag gläds. Över SMU Roslagsbro, som ordnat. Över Norrtälje Gospel som sjunger så det hörs genom mörkret. Över missionshuset som får liv. Över samtalan vid de stora kakfaten och kaffet. Över att missionshuset fylls med människor från när och från fjärran.
Anette Grinde
2008-01-14
Publicerad i Norrtälje Tidning 2008-01-17
Mitt namn är Rachel Corrie
Mitt namn är Rachel Corrie
Stadsteatern, Stockholm
Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren
Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.
Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.
Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.
Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.
Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.
Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.
Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.
Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.
Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?
Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.
Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.
Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.
Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13
Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008
Stadsteatern, Stockholm
Texter av Rachel Corrie
Sammanställda av Alan Rickman och Katharine Viner.
Regi; Nina Wester
I rollen; Frida Hallgren
Frida Hallgren, född 16 december 1974, i Stockholm.
Hallgren har onekligen skådespeleri som sitt yrke. Hon har numera god erfarenhet från såväl film, som från teater. Frida Hallgren blev tidigt intresserad av teater . Vid 11 års ålder deltog hon i teatergruppen Unga teatern. Hennes filmdebut skedde när hon var 12. Hon medverkande då i den av LO producerade "Det första äventyret". Därefter har teater och film kantat hennes liv. Hon gick gymnasiet på teaterlinjen. Hon utbildade sig på Teaterhögskolan i Malmö och gjorde sin praktik på Göteborgs stadsteater. Efter sin examen 1998 har hon bl a varit verksam vid Upsala Stadsteater och på Stockholms stadsteater.
Frida Hallgren guldbaggenominerades för bästa kvinnliga biroll för sin roll i filmen "30.e november". Hon fick även stora lovord för sin roll som Lena i Kay Pollaks Så som i himmelen. Hon har medverkat i ett flertal teateruppsättningar och filminspelningar under årens lopp.
Frida Hallgren spelar nu - på Stockholms Stadsteater - en allvarlig roll.
Hon beskriver Rachel Corrie. En ”helt vanlig” amerikansk tjej. En frustrerad, längtande tjej – som söker, verkar och försöker. På sin väg från ung till vuxen strävar hon efter att göra något av vikt. I uppbrottets tid. Uppbrottet från hemmet, från föräldrarna, från hemstaden. Med en längtan och en vilja att göra! Att göra någonting för människor, någonting för världens fred, någonting som känns värdefullt för henne själv.
Rachel Corrie vara bara 23 år. Hon skulle snart fylla 24. Hon åkte till konflikthärden och människorna i Israel/Palestina, genom organisationen The International Solidarity Movement i Gaza. Hon hann vara där i ca två månader.
Hon levde med människorna, hon såg frustrationen, hon våndades och hon var rädd. Rädd för sig, rädd för människornas skull, de som levde helt omöjliga liv. Liv som blev, och fortfarande är, värre och värre allt eftersom tiden går. Våld, hot, trakasserier, omöjlighet i arbete och försörjning och fruktansvärda livsvillkor finns fortfarande som dessa människors vardag. I detta lever barn och vuxna, utan möjlighet till ett drägligt liv.
Den 16 mars 2003 ställer hon sig i vägen för en israelisk bulldozer i Palestina och krossas. Hon gjorde det säkert inte för att hon ville dö, eller för att hon skulle ses som en martyr. Hon gjorde det därför att hon ville rädda ett palestinskt bostadshus i Rafah från att rivas av den israeliska armén. Oavsett detta var en olycka, eller en avsedd handling från den person som körde bulldozern gavs händelsen en stor uppmärksamhet. Hennes död förvandlade henne till en symbol för konflikten i Mellanöstern.
Många efter Corrie har åkt till denna konflikthärd. Många talar, många frustreras, många försöker. Men ändå inte nog, då detta fortfarande pågår. Inte i det lilla. Utan stort och öppet. Vi vet. Världen vet. Ändå fortsätter det. Muren, döden, sorgen och fattigdomen växer. Hur kan det få vara så?
Föreställningen är angelägen. Som en påminnelse om det allvar som råder för människorna i dessa områden.
Frida Hallgren spelar sålunda en angelägen roll. Under delar av föreställningen är hon inlevelsefull, under delar ”läser hon” sitt manus. När hon tackar för applåderna, visar hon ingen glädje, utan är kvar i Rachels död och det tragiska i historien. Hon står kvar i sorgen.
Föreställningen är angelägen. Den kan rekommenderas.
Anette Grinde
Norrtälje
2008-01-13
Publicerad i tidningen Elsa - nr 1/2008
tisdag 8 januari 2008
Så har skolorna börjat igen....
Så har skolorna börjat igen.
Januarimörkret ligger kompakt över bygden på mornarna.
Nu - när all ljus snö lyser med sin frånvaro, och regn ger mörkret en extra svart dimension.
Då - där, efter vägkanten ute på vår landsbygd, står barn och ungdomar - och syns inte alls.
Oftst står de helt utan varje form av reflex - ibland med en liten lampa eller liten reflex som syns kort och fliktigt.
Väldigt sällan bär de en SYNLIG väst, som gör att de syns i det kompakta mörkret.
Jag kör till "stan" i detta mörker. Jag vet att de står där, eller går efter vägen.
Jag fasar för den dag det - igen - händer en olycka där någon blir påkörd för att de inte syns i mörkret.
På kvällarna - när de vuxna är ute på sin promenad - syns reflexvästen på.
De syns tydligt!
De syns på gott håll.
Ge en God Fortsättningspresent till ungdomarna som finns ute på landsbygdsvägarna.
En reflexväst gör olyckan mindre sannolik.
Anette Grinde
2008-01-08
Januarimörkret ligger kompakt över bygden på mornarna.
Nu - när all ljus snö lyser med sin frånvaro, och regn ger mörkret en extra svart dimension.
Då - där, efter vägkanten ute på vår landsbygd, står barn och ungdomar - och syns inte alls.
Oftst står de helt utan varje form av reflex - ibland med en liten lampa eller liten reflex som syns kort och fliktigt.
Väldigt sällan bär de en SYNLIG väst, som gör att de syns i det kompakta mörkret.
Jag kör till "stan" i detta mörker. Jag vet att de står där, eller går efter vägen.
Jag fasar för den dag det - igen - händer en olycka där någon blir påkörd för att de inte syns i mörkret.
På kvällarna - när de vuxna är ute på sin promenad - syns reflexvästen på.
De syns tydligt!
De syns på gott håll.
Ge en God Fortsättningspresent till ungdomarna som finns ute på landsbygdsvägarna.
En reflexväst gör olyckan mindre sannolik.
Anette Grinde
2008-01-08
torsdag 3 januari 2008
Det är tid....
Det är tid att åka ut och åka.
Eller.
Det finns en längtan till en sådan tid.
Att färdas per mc genom nya länder.
Att se och uppleva.
Att andas ett stycke frihet.
Pass.
Körkort.
Internationellt körkort.
Fordonshandlingar i original.
S-märke på motorcykeln.
Kanske en flagga där bak.
Försäkringshandlingar/grönt kort.
Reseförsäkring.
Sjukförsäkringskort.
Pengar.
Kort.
Akuta telefonnummer.
Kartor.
Säkert är det mer än så, som skall med. Men det - skall i varje fall packas tryggt och säkert.
Tält.
Liggunderlag för åldrande ryggar.
Sovsäck.
Eller kanske bara pengar för boende under skyddande täta tak!
Regnkläder.
Kanske också skall sorteras på plats.
Nya orter. Nya länder.
Att se och uppleva. Att andas ett stycke frihet.
Det tillhör det goda måstet, genom livet.
Det är att förundras.
Det är att gapa.
Det är att glädjas över skillnaderna, eller sakna dem stort.
Kurvorna.
Taken.
Blommorna.
Raksträckorna.
Trähusen.
Plåttaken.
Rondellerna.
Hundarna.
Plattlandet.
Sjöarna.
Havets doft.
Storstäderna.
Tystnaden.
Bergen.
Landsbygden.
Vi färdas.
Själva, men ändå tillsammans.
Var för sig, men ändå nära.
Vi ser samma saker, men ändå helt olika.
Det du har sett har jag missat.
Det jag har sett har du helt åkt förbi.
Ändå åker vi i samma spår.
Sida vid sida, eller strax efter varandra.
Så du de dignande vindruvsklasarna?
Såg du hon med de röda skorna?
Såg du mc.n utanför fiken?
Såg du vägskylten strax där bortanför?
Där vi skulle svänga höger, för att inte missa boende för inatt!
Vi stannar. Vi äter. Vi njuter.
Eller fasar över något. Eller bara njuter här och nu.
Över hälsa. Över frihet.
Över sommar, värme och frånvaro av ett hällande regn.
Jag undrar.
Tog vi med regnkläderna? De röda och de blå.
De som klarar vatten med högtryck.
Vet vi var de ligger?
Nu när himlen mörknar så.
Att andas ett stycke frihet.
Kanske är det att styra just dit vi önksar, att andas ny lyft över nya landskap.
Att se, att känna, att uppleva det nya.
Det som finns där borta runt kröken som vi just här inte ser.
Att färdas per mc är att njuta en dos frihet.
Frihet under ansvar, att inte skada, eller skadas.
Att inte slösa på naturens resurser.
Frihet.
I njutningens tecken.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-02
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1602848.ab
Eller.
Det finns en längtan till en sådan tid.
Att färdas per mc genom nya länder.
Att se och uppleva.
Att andas ett stycke frihet.
Pass.
Körkort.
Internationellt körkort.
Fordonshandlingar i original.
S-märke på motorcykeln.
Kanske en flagga där bak.
Försäkringshandlingar/grönt kort.
Reseförsäkring.
Sjukförsäkringskort.
Pengar.
Kort.
Akuta telefonnummer.
Kartor.
Säkert är det mer än så, som skall med. Men det - skall i varje fall packas tryggt och säkert.
Tält.
Liggunderlag för åldrande ryggar.
Sovsäck.
Eller kanske bara pengar för boende under skyddande täta tak!
Regnkläder.
Kanske också skall sorteras på plats.
Nya orter. Nya länder.
Att se och uppleva. Att andas ett stycke frihet.
Det tillhör det goda måstet, genom livet.
Det är att förundras.
Det är att gapa.
Det är att glädjas över skillnaderna, eller sakna dem stort.
Kurvorna.
Taken.
Blommorna.
Raksträckorna.
Trähusen.
Plåttaken.
Rondellerna.
Hundarna.
Plattlandet.
Sjöarna.
Havets doft.
Storstäderna.
Tystnaden.
Bergen.
Landsbygden.
Vi färdas.
Själva, men ändå tillsammans.
Var för sig, men ändå nära.
Vi ser samma saker, men ändå helt olika.
Det du har sett har jag missat.
Det jag har sett har du helt åkt förbi.
Ändå åker vi i samma spår.
Sida vid sida, eller strax efter varandra.
Så du de dignande vindruvsklasarna?
Såg du hon med de röda skorna?
Såg du mc.n utanför fiken?
Såg du vägskylten strax där bortanför?
Där vi skulle svänga höger, för att inte missa boende för inatt!
Vi stannar. Vi äter. Vi njuter.
Eller fasar över något. Eller bara njuter här och nu.
Över hälsa. Över frihet.
Över sommar, värme och frånvaro av ett hällande regn.
Jag undrar.
Tog vi med regnkläderna? De röda och de blå.
De som klarar vatten med högtryck.
Vet vi var de ligger?
Nu när himlen mörknar så.
Att andas ett stycke frihet.
Kanske är det att styra just dit vi önksar, att andas ny lyft över nya landskap.
Att se, att känna, att uppleva det nya.
Det som finns där borta runt kröken som vi just här inte ser.
Att färdas per mc är att njuta en dos frihet.
Frihet under ansvar, att inte skada, eller skadas.
Att inte slösa på naturens resurser.
Frihet.
I njutningens tecken.
Anette Grinde
Norrtälje 2008-01-02
http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article1602848.ab
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)