Kvinnan kom in i butiken. Det var kallt och blött ute. Hon ställde sin väska på böckerna. Jag bad henne att inte ställa dem på böckerna, men gärna på pallen eller på disken. Hon blev sur. - Här får man alltid en tillsägelse, säger hon. Jasså, säger jag.
- Det är rätt sällan jag gör. Ja, det händer att jag ber människor som förstör, att låta bli det. Oftast gör jag inte ens det. De får hållas, jag får ta kostnaden eller någon annan får köpa en trasig eller smutsig vara. Jag kan inte påstå att jag gillar det. Om du fått en tillsägelse; för vad fick du den? Var det en tillsägelse eller var det en omsorgsbön? Ja, nej, detta sa jag inte, men jag tänker och undrar.
Kvinnan frågade efter en bok med julberättelser. Hon var skarp i tonen, uttryckte ogillande. Hon tyckte att det var skamligt att det inte fanns någon bokhandel i Norrtälje som hade sådant, att Sverige var så avkristnat så inget fanns.
- Ja, tänker jag. Det må så vara. Jag kan ta hem om det är någon som saknar en vara. Jag kan ta hem åt dig, om du låter mig veta vad du vill ha. Jag kan göra det igen, jag kan leta och leta, men det kräver lite mjukhet från dig. Du behöver inte att krusa, inte ens en be, men gärna lite värdighet, tack.
Min själ tog spjärn. Det är inte jag, tänkte jag. Det är inte jag som är gräslig. Jag kan ta fram det jag har, om du låter mig, tänker jag men ser att jag inte kommer att hinna innan hon gått. Om du inte först har bestämt att jag inte har, inte kan eller att butiken inte duger, så gå inte in. Du kan välja att inte gå in, om du vet att jag eller butiken inte duger åt dig. Det gör att du mår bättre och det gör att jag mår bättre.
Jag förstår att det inte var jag. Jag förstår att situationen blir orimlig om jag inte får säga något alls när människor förstör. Jag förstår att människor inte tål att bli uppmanade att avstå förstörelse. Jag förstår, men det är inte roligt att få det över sig.
Låt frid råda i ditt sinne, Anette. Det är inte värt ångest eller sorg när människor bara är förskräckliga.
A..
