Sju små bilar färdades genom landskapet i vårt vackra land och möttes i den lilla sommarstaden Norrtälje. De kom från när och fjärran. Samlingsplatsen var Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje och de flesta var där redan en stund innan kyrkklockan slagit 1000. En varm och solig dag stod för dörren och alla ansikten lyste av glädje och förväntan. Vänlighet och värme kändes lång väg av både bilägarna, deras respektive och de som råkade ha vägarna förbi. Dessa bilar värmer människornas själar - de gör oss glada och vänliga till mods. Ja, med så innerligt söta bilar och med värmen hos deras ägare går inte att känna annat än glädje. Man blir verkligen glad av detta.
De anslutande bilfararna klev in i den lilla bokhandeln och bokhandlerskan berättade om hur det kom sig att Leif Hemlin köpte sin lilla finbil 2017, att hon själv köpte bokhandeln under samma höst, och att bokhandelshusets (den södra av Wallinska gårdarna) äldsta - östra - del är från 1700-talet (Ryssladan) men byggts efter rysshärjningarna. 1719 var året när ryssarna brände en stor del av den svenska kusten - vilket nu är 300 år sedan. Huset är alltså byggt några årtionden efter dessa härjningar. Den andra - västra - delen av huset (ut mot Lilla torget) är från 1800-talet. Det är en synnerligen speciell plats att driva bokhandel i och bokhandlerskan var glad över det fina besöket denna dag. Så fina bilar ser vi sällan till i bygden. Vi vill gärna se er igen.
Efter en stunds samtal inne i bokhandeln och någon liten utflykt runt i den lilla staden samlades bilfararna vid Lilla torget igen för färd till St Eriks Gilles - Roslagsbros hembygdsförenings hembygdsgård - Labacken, i Övra Söderby, Roslagsbro. Leif Hemlin ledde gruppen, som i gemensam trupp färdades genom Roslagsbros vackra och slingrande vägar ut genom landskapet. Vägnätet är som en labyrint, men lotsen förde gruppen rätt utan särskilda omvägar. (Ja, många gäster har kört vilse här).
St Eriks Gille - hembygdsföreningen - bildades 1960 och fick gården Labacken i gåva i början av 1980-talet av ett dödsbo. Den var då i ett helt annat skick än den är i dag. Föreningens medlemmar och andra intresserade har genom årens lopp lagt väldigt mycket ideell kraft på att iordningställa fastigheten och hålla den i fortsatt gott skick. Det ligger många timmars arbete, både i glädje och tungt slit, i dessa byggnader och dess tomt. Vad vore vi utan allt detta? Vad vore vi utan de fantastiska människor som lägger tid och resurser i bygdens föreningar?
Claes Holmström är föreningens ordförande och han berättade om byggnaderna, om hur gården brukats och om arvskiftet som gav gården till föreningen. Byggnaderna var öppna för var och en att besöka, vilket flera av finbilssällskapet gjorde. I den relativt nybyggda ladan hade föreningen dukat borden och ställt fram de mjuka stolarna (som Birgitta Holmström så fint klätt om). På borden fanns kaffe, kakor, bullar och korv till den som behövde stärka sig för viktiga samtal, kommande hemfärd eller bara den allmänna samkvämsglädjen. Hembakt är inte fy skam, det kan hembygdsföreningsfolket intyga. Labacken i Övra Söderby är en vacker plats och hembygdsföreningen drivs av engagerade medlemmar. De vill, de kan och de gör.
Claes Holmström (ordförande i hembygdsföreningen) hade också med sig två av sina T-fordar (han har ytterligare två under renovering hemma garaget) till träffen. Kalle Hemlin (vice ordförande i hembygdsföreningen) hade med sig sin Volvo PV Sport - i original (årsmodell 1960). Därutöver fanns några andra särskilda finbilar och någon av större omfång. Oavsett form, färg och skick bjöds här på glädjefyllda och intresserade samtal. Det blir lätt så när likasinnade möts, eller hur?
Tack till Claes och Birgitta Holmström och Kalle Hemlin för guidning, glädje och fika på gården.
Leif Hemlin har varit med i Club 4CV Suede sedan han köpte sin lilla finbil i juli/augusti 2017. Han ger ofta uttryck för att han är väldigt glad över klubben, som har givit honom ofantligt mycket tips och råd till hans renovering av bilen. Utan all den hjälp han har fått av några klubbens medlemmar skulle han inte ha klarat att renovera sin bil på den korta tid det nu tog (2017/2018). Att få ta del av den enorma kunskap, all glädje och det stora intresse som finns hos flera personer i klubben har varit en tydlig nyckel till hans renoveringsframgång. Namn som Andreas Uddling och Leif Hurtig har återkommande hörts vid vårt köksbord i Övra Söderby, och alltid med glädjens och tacksamhetens glimt i Leifs ögon. Och den där medlemspärmen med all matnyttig information har ofta fört hans arbete framåt. Att vara med i klubben var ett riktigt bra drag.
Vi tackar Club 4Cv Suede för er färd till oss i Norrtälje och Övra Söderby denna vackra lördag i slutet av juli 2019. Ni är varmt välkomna tillbaka till oss igen. Ja, jag är benägen att tro att Leif Hemlin och att hembygdsföreningen håller med mig om detta.
Välkomna åter, gott folk.
Anette Grinde
bokhandlerskan i
Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje
söndag 28 juli 2019
Där gick hon i mål!
Jag är alltså i mål med juliutmaningen - och är mycket stolt och glad över att ha rott detta i land. Ja, riktigt glad.
Utmaningen heter Spring tills du stupar - med bankgaranti; Man ska springa minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle man alltså springa minst 1 kilometer. Den andra juli ska man springa 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska man springa 25 km och sen blir det drygt om man inte har byggt upp en reserv. Springer man längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på löparens reserv-km-konto som man kan nyttja för kommande dagar. Man får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. "Bankgarantin" innebär att man kan samla i förväg, spara till sen, men man får aldrig gå minus - inte låna km för framtiden.
1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28+29+30+31 km summerar till 496 km. Man skulle ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden.
Jag har i huvudsak sprungit sträckan. Några enstaka dagar har bytts mot promenadsteg, men annars har det varit löpning till och från jobbet som gjort detta möjligt. Jag har ca 2 mil till jobbet, så jag har cyklat (knappt) halva sträckan och sprungit resten - på morgonen - och samma, fast tvärtom, på kvällen på hemvägen. Lite drygt två mils löpning per dag, ibland med små eller större förlängningsspår som plockat in några fler välbehövliga kilometrar till kontot. Jag har avstått att transportera mig med egen kraft när det har regnat, men har haft bra väder de allra flesta resorna.
Jag har mycket kraftigt utökat min träningsmängd denna månad - tack vare den här utmaningen. Den har utmanat, peppat igång mig och till slut satt fart på envisheten när jag bestämde mig för att den faktiskt var möjlig att genomföra. Det här var en riktigt bra utmaning och jag känner mig väldigt stolt över att ha kunnat genomföra den.
Jag tackar Sofie för att hon peppade igång mig (så att jag kom till start) och Leif för god markservice under resans gång. Jag tackar också Gräfsta by - med Johanna i täten - som stod för en ruskigt fin hejaklack i fredags. Det värmde i hjärtat. Tack. Jag tackar Malin med familj för målgångskanelbullarna som hängde på styret idag, när de visste att jag gått i mål - och Leif för skumpan vid hemkomst. All fotförflyttning får jag tacka mig själv för. Det var jag - min kropp och mitt huvud - som gjorde det.
Typ 50 mils fotförflyttning - huvudsakligen löpning - i juli (som ju ännu inte är slut) - är inte fy skam. (Och hyfsat en god dos cykel). Det här är något att vara stolt över, tänker jag. Det gjorde jag himla bra.
A..
onsdag 24 juli 2019
Ett steg framåt
Himlen är blå. Solen skiner. Det finns väldigt få skäl att avstå dagens cykel- och löpartur till bokhandeln. Jag har ca 10 mil kvar av löparutmaningen (juli 2019), som ligger inom rimlighetens ram. Det borde jag kunna klara, eller hur, även om 10 mil är ohyggligt mycket löpning under en vecka för mig.
Jag är hel, frisk. Solen skiner. Värmen är lagom. Jag har nya skor.
Jag vill klara detta. Jag ska klarar detta. Visst kan jag klara detta?
A..
tisdag 23 juli 2019
Hur gör vi när vi går genom ...
Hur gör vi när vi går genom livet? Hur möter vi människorna och händelserna? Och hur möter vi dagen?
Jag gick bredvid honom. Vi gick sida vid sida längs trottoaren. Eftersom jag har ögon i nacken noterade jag att det kom en cyklist. Han hade förstås inget på trottoaren med sin cykel att göra. Det fanns en cykelfil intill, på var sida om vägen. Precis bredvid bilarnas, ja. Bilar för sig, cyklar för sig och promenadfolk för sig.
Men nu cyklade han på trottoaren. Han kom bakom oss och ville förstås förbi, så jag drog lite i min kamrat för att släppa förbi cyklisten. Min promenadkamrat drabbades av känslan att han gjort något fel och blev lite putt på mig för att jag fick honom att känna så. Han hade förstås inte gjort något fel. Han hade bara inga ögon i nacken.
Cyklisten trampade glatt på fel sida av vägen och på trottoaren. Det störde inte oss egentligen men gav upphov till nya tankar och samtal om hur vi tänker och vem som känner sig skyldig trots oskyldighet. Någons avsikt är alldeles oskyldig. Någons är ogenomtänkt. Någons är vänlig men blir ändå ovänlig på något vis.
När en så enkel sak som en vänlig klapp på axeln kan leda till missförstånd, vad kan då inte röstläge, kroppsspråk, skarpa ögon och tvära vändningar göra.
Livet är tufft.
A..
Jag gick bredvid honom. Vi gick sida vid sida längs trottoaren. Eftersom jag har ögon i nacken noterade jag att det kom en cyklist. Han hade förstås inget på trottoaren med sin cykel att göra. Det fanns en cykelfil intill, på var sida om vägen. Precis bredvid bilarnas, ja. Bilar för sig, cyklar för sig och promenadfolk för sig.
Men nu cyklade han på trottoaren. Han kom bakom oss och ville förstås förbi, så jag drog lite i min kamrat för att släppa förbi cyklisten. Min promenadkamrat drabbades av känslan att han gjort något fel och blev lite putt på mig för att jag fick honom att känna så. Han hade förstås inte gjort något fel. Han hade bara inga ögon i nacken.
Cyklisten trampade glatt på fel sida av vägen och på trottoaren. Det störde inte oss egentligen men gav upphov till nya tankar och samtal om hur vi tänker och vem som känner sig skyldig trots oskyldighet. Någons avsikt är alldeles oskyldig. Någons är ogenomtänkt. Någons är vänlig men blir ändå ovänlig på något vis.
När en så enkel sak som en vänlig klapp på axeln kan leda till missförstånd, vad kan då inte röstläge, kroppsspråk, skarpa ögon och tvära vändningar göra.
Livet är tufft.
A..
måndag 22 juli 2019
En fin dag..
Sol. Varmt. Vi far till Stockholm för en annan sorts promenad. Jag behöver lämna byn, vila på annat sätt än bara hemma. Kanske blir det köp av springskor, gps, telefon och klänning. Den jag har idag har hål på magen. Röd. Det är inte så charmigt med hål på magen, men något måste man ju ha på sig.
Utmaningen Spring tills du stupar kräver 21 km till fots idag. Avsikten är att promenera i Stockholm, gå till Fotografiska och fika på stan. Det känns som lite lyx. Jag hoppas att vädret håller sig fint. (Ja, det gjorde det, men sträckan blev kortare än tänkt).
Jag läser Asta av Jon Kalman Stefansson, en isländsk författare med ett ljuvligt skrivsätt. Han reflekterar, använder gott om ord, låter den ena tankens slut föras vidare till nästas början. Associationerna häftar i varandra utan slut. Annorlunda. Ljuvligt. Tidskrävande. Vackert. Av intresse.
Ja, jag faller för språket och sättet att skriva. Det pågående samtalet och berättelser som sakta vandrar över sidorna. Naturen, människorna, hårdheten, absurditeterna och kärleken. Vad vore hon utan fostermor? Vem gör oss till de vi är?
Fotografiska. James Nachtwey fotograferar kriser och förödelser. Krig och utanförskap, förstörelse - både mänskligt och materiellt. En stark utställning med hårda kontraster mot andras liv.
Vincent Peters. Kvinnor och män. Skirt, macho. Tydliga stereotyper. Kvinnor, kroppar och skirhet. Män, svett och mörka blickar. Nej, det träffar mig inte.
Mandy Barker. Om plasten i havet. Om vår makabra förstörelse av våra vackra hav. Plasten finns kvar, allt som tillverkas finns kvar. Den kan inte förmultnas. Den förstår, tär på vår jord. Varför vill vi detta? Varför tar det inte slut? Varför har kommersen och människornas följdseende inget vett?
James Nachtweys bilder berör. Hårt. Kanske särskilt de svart/vita med hårda kontraster. Våld, utsatthet, död, sorg, förtvivlan, massgravar, civila, militärer, vapen, hunger, svält och mycket mer. Världens ondska och förtvivlan går inte att föreställa sig. Hur blir man som människa i kriget? I flykten? I rädslan? I hungern? Hans utställning är stark. Rekommenderas. Det är en sådan jag gärna skulle återvända till. Sätta mig framför bilden, en och och, och fundera över världen, platsen och människor. Se var jag står och hur andra har det. Fundera över livets lott - din och min.
Därutöver - dessförinnan - åt vi en god lunchsallad på Cykelcafé Le Mond på Folkungagatan. Också det kan rekommenderas. De serverade en god och vacker sallad, annorlunda & vackert färgsatt. Där var en fin miljö och en trevlig prick i kassan. Kaffet var gott, riktigt gott.
Jon Kalman Stefanssons text går sakta och fundersamt framåt över sidorna. Han är inte fåordig. Livet och händelserna resoneras fram. Tar tid. Får ta tid. Kanske kan den som är otålig inte slå sig till ro med denna text. Eller kan vi alla det - slå oss till ro med en vackert text som sakta för oss framåt? Vem kan och vem kan inte? Jag vill, helt utan tvekan.
Jag räknar in ca 13 km Stockholmspromenad med stillsamma steg i juli-utmaningen. Det betyder mer kvar att göra sen, mindre kvar som reserv. Stegräknaren i telefonen är inget att ha. Den räknar synnerligen märkligt jämfört med kartöverslaget vid hemkomst. Nya springskor fick jag också till. Vi hoppas nu att dessa inte gnäller som de tidigare gör.
Anette Grinde - Övra Söderby, söndag 21 juli 2019
Utmaningen Spring tills du stupar kräver 21 km till fots idag. Avsikten är att promenera i Stockholm, gå till Fotografiska och fika på stan. Det känns som lite lyx. Jag hoppas att vädret håller sig fint. (Ja, det gjorde det, men sträckan blev kortare än tänkt).
Jag läser Asta av Jon Kalman Stefansson, en isländsk författare med ett ljuvligt skrivsätt. Han reflekterar, använder gott om ord, låter den ena tankens slut föras vidare till nästas början. Associationerna häftar i varandra utan slut. Annorlunda. Ljuvligt. Tidskrävande. Vackert. Av intresse.
Ja, jag faller för språket och sättet att skriva. Det pågående samtalet och berättelser som sakta vandrar över sidorna. Naturen, människorna, hårdheten, absurditeterna och kärleken. Vad vore hon utan fostermor? Vem gör oss till de vi är?
Fotografiska. James Nachtwey fotograferar kriser och förödelser. Krig och utanförskap, förstörelse - både mänskligt och materiellt. En stark utställning med hårda kontraster mot andras liv.
Vincent Peters. Kvinnor och män. Skirt, macho. Tydliga stereotyper. Kvinnor, kroppar och skirhet. Män, svett och mörka blickar. Nej, det träffar mig inte.
Mandy Barker. Om plasten i havet. Om vår makabra förstörelse av våra vackra hav. Plasten finns kvar, allt som tillverkas finns kvar. Den kan inte förmultnas. Den förstår, tär på vår jord. Varför vill vi detta? Varför tar det inte slut? Varför har kommersen och människornas följdseende inget vett?
James Nachtweys bilder berör. Hårt. Kanske särskilt de svart/vita med hårda kontraster. Våld, utsatthet, död, sorg, förtvivlan, massgravar, civila, militärer, vapen, hunger, svält och mycket mer. Världens ondska och förtvivlan går inte att föreställa sig. Hur blir man som människa i kriget? I flykten? I rädslan? I hungern? Hans utställning är stark. Rekommenderas. Det är en sådan jag gärna skulle återvända till. Sätta mig framför bilden, en och och, och fundera över världen, platsen och människor. Se var jag står och hur andra har det. Fundera över livets lott - din och min.
Därutöver - dessförinnan - åt vi en god lunchsallad på Cykelcafé Le Mond på Folkungagatan. Också det kan rekommenderas. De serverade en god och vacker sallad, annorlunda & vackert färgsatt. Där var en fin miljö och en trevlig prick i kassan. Kaffet var gott, riktigt gott.
Jon Kalman Stefanssons text går sakta och fundersamt framåt över sidorna. Han är inte fåordig. Livet och händelserna resoneras fram. Tar tid. Får ta tid. Kanske kan den som är otålig inte slå sig till ro med denna text. Eller kan vi alla det - slå oss till ro med en vackert text som sakta för oss framåt? Vem kan och vem kan inte? Jag vill, helt utan tvekan.
Jag räknar in ca 13 km Stockholmspromenad med stillsamma steg i juli-utmaningen. Det betyder mer kvar att göra sen, mindre kvar som reserv. Stegräknaren i telefonen är inget att ha. Den räknar synnerligen märkligt jämfört med kartöverslaget vid hemkomst. Nya springskor fick jag också till. Vi hoppas nu att dessa inte gnäller som de tidigare gör.
Anette Grinde - Övra Söderby, söndag 21 juli 2019
lördag 20 juli 2019
Det handlar om rörelse...
Det handlar om rörelse. Det handlar om att springa och cykla, eller röra sig på andra sätt. Det handlar om fysisk rörelse, att köra sig en aning trött. Ju längre, desto bättre. Det gör jag ju med jämna mellanrum. Det tillför hälsa och välmående.
Jag springer och cyklar rätt ofta till jobbet. Det är knappt en mils cykeltur och drygt en mils löpning på morgonen. Tvärtom men lika långt på hemvägen, förstås. Jag jobbar, i butiken, sex dagar per vecka. Den sjunde dagen jobbar jag hemifrån så då blir jag utan den självklara rörelsen. Ja, eller nej, jag cykel/springer inte varje dag, men så ofta jag kan. Nu i juli 2019 har det blivit avsevärt fler gånger än tidigare. Det beror på en galen utmaning. Om jag ror iland utmaningen, så kommer jag att placera den som "stordåd" i mitt mentala cv.
Utmaningen heter Spring tills du stupar - med bankgaranti; Jag ska springa minst lika många kilometrar som respektive datum för varje dag i juli månad. Första juli skulle jag alltså springa minst 1 kilometer. Den andra juli ska jag springa 2 km, den tredje 3 km och så vidare. Den 25e ska jag springa 25 km och sen blir det drygt om jag inte har byggt upp en reserv. Springer jag längre än minimisträckan respektive dag så sätts kilometrarna in på mitt reserv-km-konto som jag kan nyttja för kommande dagar. Jag får aldrig gå minus på kontot. All förflyttning till fots räknas och det är den sammanlagda sträckan under dagen som räknas för respektive dag - att gå eller att springa är grejen här. "Bankgarantin" innebär att jag kan samla i förväg, spara till sen, men jag får förstås aldrig gå minus - inte låna km för framtiden.
1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+13+14+15+16+17+18+19+20+21+22+23+24+25+26+27+ 28+29+30+31 km summerar till 496 km. Jag ska alltså gå eller springa 496 km innan den sista juli - acceptabelt rätt och vettigt fördelat över månaden. Jag har som mest tidigare sprungit ca 250 km en månad under träningsaktiv period. Denna utmaning innebär sålunda att jag nästan dubblar distansen. Man kan undra om det ens är möjligt men hittills är jag hel och det känns alldeles ok. Idag är det den 20.e. Jag har just nu samlat 354 km. Jag har 142 km kvar att springa eller gå - med egna fötter - fördelat på resterande dagar i juli - utan att under någon dag hamna på minus hos "banken". Jag har sålunda en stor mängd km kvar att ro iland med, men ser att det ligger inom möjlighetens ram. Regn, rusk och brist i hälsa kan sätta stopp, ja, sinnet i huvudet också, förstås. 142 km på 11,5 dagar innebär ett snitt på ca 12,3 km per dag. Det bör man ju klara, eller hur?
Pepp för sol och schyst väder under resterande del av juli. Regn nattetid är helt ok, men gärna inte morgon och sen eftermiddag när jag ska ta mig till och från jobbet. För det är ju då jag kan prestera den huvudsakliga delen av dessa kilometrar.
Önska mig lycka till.
A..
tisdag 9 juli 2019
Hon kom den 9 juli...
Hon kom den 9 juli 1987. Hon kom som en liten virvelvind och ändrade livsförutsättningarna för mig och hennes far. Hon skrattade, hon grät, hon sken som en sol, kladdade mat och färg överallt och gav oss bubbel i magen.
Det har gått några år, ja, kanske t o m ganska många år. Hon har utbildat sig, flyttat, skapat ett eget liv och bildat familj. Hon har träffat en trevlig ung man och de två har tillsammans fört våra led vidare. De har givit mig och hennes far vårt första barnbarn - en liten ljuvlig Ellen som är född någon av de allra första dagarna i januari 2019. Bra där, hellre januari än december, eftersom det ger en bra start i livet. Det jämnar förstås ut sig senare i livet, men i skolstart och några år framåt kan det spela roll. Glad att det blev just så, även om vi varit glada när hon än hade kommit.
Hennes far har alltid varit glad i sina barn, i Jenny och Sofie. Han har alltid månat om dem, som om de vore det bästa och största i hans liv. Nu har han en till, en liten Ellen, som fyller honom med glädje. Det syns och känns att han älskar, månar och bryr sig om. Det värmer i min själ att se vilka fina glin han fått, de han har följt - nära - i alla år. För det har han. Han har varit där, tillsammans med dem. Det gläder mig att se deras fina relation. Ja, han har förstås fått ytterligare två också. En Jesper och en Olov Anders. Det och de spelar också roll. Inte bara för Jenny, Sofie och Hasse, utan också för mig. Det är fina unga män - må det gå fantastiskt bra också för dem, var för sig och tillsammans. Tillsammans med Jenny och Sofie - och tillsammans med mig och Hasse, ja, förstås med alla andra som också rör sig i deras liv.
Jenny. Bäst. Glad. Mild. Vänlig. Ordentlig. Varm i själen. Hennes livsförutsättningar ändrades i januari när hennes - eller förstås deras, bådas - lilla Ellen kom till jorden. Ett litet liv. En liten flicka. En liten människa som ska skapa glädje och liv. Ja, hon kommer förstås också att skapa oro genom livet - hur ska det gå, vilken skola ska vi välja, vem ska hon träffa och hur ska hon fostras? Med hopp om att den grundläggande tryggheten finns i dem och i oss alla runt omkring, så tänker och hoppas vi förstås att det ska - kommer att - gå alldeles lysande bra. De kommer att göra sitt allra bästa för det lilla livet och för sig själva.
Vi grattade henne häromdagen och insåg förstås när vi gick därifrån att vårt mesta fokus - hos oss alla - legat i någon form av kamp om att få hålla i och dutta med den lilla, snarare än i riktning mot det viktiga födelsedagsbarnet. Ja, men båda fyllde ju, förstås. Den lilla fyllde ju typ ... ett halvt. Förlåt oss, Jenny. Förlåt vår ojämna fördelning av uppmärksamheten.
Oavsett och bortsett från all distraktion, Jenny. Jag älskar dig högt och hoppas att du har det bra i själ och hjärta och att allt går dig - och Jesper och Ellen - väl. Ni är bäst och förtjänar det bästa. Ni har en mycket stor plats i mitt hjärta.
Må du ha en alldeles fantastisk dag!
A..
Det har gått några år, ja, kanske t o m ganska många år. Hon har utbildat sig, flyttat, skapat ett eget liv och bildat familj. Hon har träffat en trevlig ung man och de två har tillsammans fört våra led vidare. De har givit mig och hennes far vårt första barnbarn - en liten ljuvlig Ellen som är född någon av de allra första dagarna i januari 2019. Bra där, hellre januari än december, eftersom det ger en bra start i livet. Det jämnar förstås ut sig senare i livet, men i skolstart och några år framåt kan det spela roll. Glad att det blev just så, även om vi varit glada när hon än hade kommit.
Hennes far har alltid varit glad i sina barn, i Jenny och Sofie. Han har alltid månat om dem, som om de vore det bästa och största i hans liv. Nu har han en till, en liten Ellen, som fyller honom med glädje. Det syns och känns att han älskar, månar och bryr sig om. Det värmer i min själ att se vilka fina glin han fått, de han har följt - nära - i alla år. För det har han. Han har varit där, tillsammans med dem. Det gläder mig att se deras fina relation. Ja, han har förstås fått ytterligare två också. En Jesper och en Olov Anders. Det och de spelar också roll. Inte bara för Jenny, Sofie och Hasse, utan också för mig. Det är fina unga män - må det gå fantastiskt bra också för dem, var för sig och tillsammans. Tillsammans med Jenny och Sofie - och tillsammans med mig och Hasse, ja, förstås med alla andra som också rör sig i deras liv.
Jenny. Bäst. Glad. Mild. Vänlig. Ordentlig. Varm i själen. Hennes livsförutsättningar ändrades i januari när hennes - eller förstås deras, bådas - lilla Ellen kom till jorden. Ett litet liv. En liten flicka. En liten människa som ska skapa glädje och liv. Ja, hon kommer förstås också att skapa oro genom livet - hur ska det gå, vilken skola ska vi välja, vem ska hon träffa och hur ska hon fostras? Med hopp om att den grundläggande tryggheten finns i dem och i oss alla runt omkring, så tänker och hoppas vi förstås att det ska - kommer att - gå alldeles lysande bra. De kommer att göra sitt allra bästa för det lilla livet och för sig själva.
Vi grattade henne häromdagen och insåg förstås när vi gick därifrån att vårt mesta fokus - hos oss alla - legat i någon form av kamp om att få hålla i och dutta med den lilla, snarare än i riktning mot det viktiga födelsedagsbarnet. Ja, men båda fyllde ju, förstås. Den lilla fyllde ju typ ... ett halvt. Förlåt oss, Jenny. Förlåt vår ojämna fördelning av uppmärksamheten.
Oavsett och bortsett från all distraktion, Jenny. Jag älskar dig högt och hoppas att du har det bra i själ och hjärta och att allt går dig - och Jesper och Ellen - väl. Ni är bäst och förtjänar det bästa. Ni har en mycket stor plats i mitt hjärta.
Må du ha en alldeles fantastisk dag!
A..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)