Det här mailet är ställt till dig, tänker jag när jag skriver ett mail. Det är avsett för dig som finns i till- och för kännedom om någon finns i kopia-raden, men inte för någon annan. Det är inte meningen att någon av adressaterna skall sända det vidare till andra personer. Vare sig nu eller sen. Om mottagaren finner att någon annan bör få del av detta tänker jag att den kontaktar mig i retur så att jag kan begrunda om mitt mail - min text och min tanke - också skall komma andra till del.
Jag ber om varsamhet. Jag ber om respekt och varsamhet för mig och mina ord, liksom om var och en som har tänkt, skrivit och gjort något i livet. Jag vill göra detsamma mot andra, bära respekt för dig och dina ord. Du, jag eller vi vet aldrig hur saker tas emot, hur små, små frågor kan växa i samtal med andra. De kan växa till jättebölder, skapa outplånliga sår, men de kan också växa till vackra ting. Det senare är fint, men det förstnämnda kan skada så oerhört svårt. När saker rullar vidare utanför, diskuteras vid andras köksbord, känns in på andra sätt än de avsetts riskerar de att bli något helt annat. Ibland blir det något negativt, inte tänkt negativt, men ändå resulterat i något negativt. Det blir helt enkelt något som skadat människor. Jag har sett det tidigare, sett människor skadas. Jag vill inte vara i det, jag vill inte vara en del av det. Jag vill inte att människor - vare sig du eller jag - drabbas av det någonsin. Det unnar jag ingen.
Jag vill förstås inte att mailen skall vara ett hinder, att vi inte skall kunna kommunicera genom detta (fantastiska och farliga) medium. Jag ber er bara att inte utöka kretsen människor som läser just det som avsändaren har skrivit. Låt istället avsändaren sända mailet till de personerna, låt avsändare veta att fler kan vara intresserade av att veta, läsa eller diskutera frågan.
Min bön är; skicka aldrig vidare ett mail som når dig, utöka aldrig kretsen adressater. Låt avsändaren veta att andra (och då också vilka som) kan vilja och behöva veta och låt avsändaren avgöra om just det mailet skall sändas också till dem. Ja, andra kan behöva veta, men det ger inte rätt att med automatik sända just denna avsändares mail vidare. I mail-kedjan, tidigare mail som bifogats, kan också ingå samtal och frågor som inte var tänkta för andra än just de som orden då sas till. Orden var inte tänkta att begrundas av någon annan.
Jag ber om varsamhet. Jag ber om eftertanke och varsamhet.
När jag tänker på detta ser jag också mig själv. Vad jag har gjort och vad andra har gjort mot mig. Jag tänker att när reptilhjärnan drar igång beter vi (alla i någon grad) oss som om vi saknade eftertanke och varsamhet i knoppen. Vi missar hela bilden, tänker mindre. Det är mänskligt, men kräver - i kontakt med människor - ändå att vi behöver tänka till. Vi behöver stanna och stilla oss, tala om saken, begrunda. Jag tänker att 24-timmarsregeln är en bra regel. Den säger att vi skall stilla oss, begrunda frågan en stund innan vi svarar. Jag tänker att samtal är bra, möten med människor. Jag tänker också att den onyanserade kritiken, tystnaden, bristen i möjligheten att få tala och försöka förstå (varandra), liksom uteslutandet av människor är förödande. Förödande för många. Ja, inte alltid förstås, men säkert väldigt ofta.
Att tala om andra verkar skapa en sorts kitt mellan människor, en förståelse och samhörighet. Det kan förstås vara viktigt. Men, det kittet kan också skapa hinder och utesluta andra. Det kan t ex skapa vi och dem. Det vill vi inte, åtminstone inte jag. Jag vill hellre ha ett vi, där både du och jag får vara med.
Jag vill, som säkert du också vill, vara en del av gemenskapen. Jag vill vara förstådd, precis som du säkert också vill vara förstådd. Det gäller även när eller om vi tycker olika i en sakfråga. Jag vill ändå se att du förstår, försöker förstå och respektera, även om du inte gillar. Precis som jag gör mitt yttersta för att försöka förstå och respektera dig. Även när jag inte gillar.
Tack, för att du är varsam.
A..
