Till start i "Spring tills du stupar"

Den 1 juli 2022.

Det regnar, ja, det åskar och vräker ner från himlen. Det är springdag idag. Det går inga bussar på morgonen längre, så jag måste ta mig själv till jobbet. Hur blev det så, att de tagit bort alla morgonpendlingsbussar? Vad händer med dem - oss, jag och vi - som måste ta bussen? Hur kunde det ens vara en tanke att ta bort bussarna? Tror ni att vi inte ska till jobbet i Norrtälje eller i Stockholm för att skolorna har sommarlov? Jag ska fundera på om jag ska uppröras eller se det som en möjlighet till mer träning. 

Egen fysisk kraft är förstås bra, eller hur? (Även om två mil i varje riktning är för hög daglig dos för mig.) Juli är STDS (spring tills du stupar), löparutmaningen som kräver ordentligt med rörelse. Det kan passa sig att försöka vara med där. 

Jag gläds fortfarande åt min insats i Jättelångt 2022, men nu är det annat i sikte framåt. Det gäller att inte somna på sin post utan fortsätta rörelsen i lugn och maklig takt. Sakta framåt verkar ändå vara ett bra träningsdrag. Lite mer snarare än lite mindre, men ändå lugnt. Gärna lite hjärthets ibland också förstås. Hur ska det annars kunna bli bättre? 

Regn och åska. Är det ett hinder? 

A..

#blixtochdunder 

#sl #nobina #buss645 

#juliutmaningen 

#springtillsdustupar 

#jagärlöpare 

#jagspringer 

#runstreak  

#roslagsleden #roslagsbrokyrka 

#jagspringertilljobbet  #välkommentillnorrtälje 

#norrtälje #rörelseglädje #rörelseglädjeNorrtälje 

#målbild = #ultravasan och #jättelångt #lkroslagen 

Midsommar 2022

Äntligen! 

Solen flödade, himlen var klarblå och vinden fläktade milt. Vi badade i gult, blått och grönt, denna midsommar 2022. Gräset var klippt, ängarna slagna, fönstren putsade och bullarna bakade. Folket i hembygdsföreningen har lagt timme efter timme på städ, puts, bak, korv- och kaffekok och fej på den vackra gården för att festen skulle kunna bli av. Pandemin har hindrat i flera år, men nu var det dags igen. Välkomna ska ni alla vara, sa de med en öppen famn. 

På måndagar är det arbetskväll i föreningen. En idogt gäng deltar och gör fint på gården. Några nya är där, lite yngre och drivna. De har att förhålla sig till dem som alltid varit där och vet hur jobbet ska göras. Kanske finns det nya arbetssätt? 

Om det ska bli någon midsommarstång krävs blomster och björk i mängd. Och många som gör tillsammans. Blommor behöver plockas och ställas i hinkar för att klara sig till stången ska kläs. Vilka plockade alla vackra blommor som stod samlade på gården? Vem högg björkarna? Vilka klädde gården och stången med björk och blomster? Jo, han och hon, de där borta och hen bortom kröken. De och vi tillsammans. För det är så det görs.

Stången ska resas. Vem var det som skulle basa för det? Nu är tid, vi behöver vara fler. Kom, bara kom. Du är lång och kan nå. Vi pekar med hela handen och fem minuter senare är det gjort. Det många förberett och glatts över är på plats. Musiken och festen kan börja. Vi ler och gläds. Nu är tiden här.

Lotteri, korv, kaffe, kakor/bullar, fiskdamm och tipsrundefrågor. Visning av hus, lada och gårdens uthus gjordes också. Jag såg gårdsfolk i varje hörn. Hör hur de pratar och berättar, njuter och gläds med folket som vill veta. Vem har bakat alla bullar och kakor, ja, också det är ideellt och gjort med bygdens kärlek. 

På parkeringen står män med gula västar. Ängarna är slagna så kort det går. Så noga och så kort så att inte en varm katalysator sätter eld på det torra gräset. Hinkar med vatten finns i reserv. Parkeringsmännen pekar hit eller dit. Gamla veteranfordon och finbilar får stå på hedersplats vid ladan, resten på parkeringsängarna. I raka rader ställs bilar i tydlig ordning. Någon obstruerar, säkert i oförstånd, ställer sig på tvären, sabbar ordningen. Det blir bra ändå, nästan alla förstår en rak arm med riktning. Allt gick väl, vi tackar för det. 

Jag ler lite snett när jag ser att kaffet kokas av kvinnorna, att stången lyfts och parkeringens ordning är männens. Samma ordning som alltid, traditioner är som de är. Varför förändra saker som fungerar? Nåväl, allt görs tillsammans. Vi gör det med liv och lust. 

Jag tänker luta mig mot mjölkpallen, den vackra som står vid ingången till gården. Den som berättar en historia om förr. Nej, stopp! skriker någon. Den är tjärad, men inte torr. Så det kan bli, så det kan bli. 

Musik, sång och dans ljuder över landskapet. Barn och föräldrar kommer i långa rader. De har mor- och farföräldrar med sig, ja, vänner också förstås. Någon träffar barndomsvänner från förr. Var det verkligen 30 år sen sist? Oj, så åren går. Folket myser, skrattar, fikar och dansar. Fiskdamm och tipsrunda fyller själen med glädje, bara det är en fröjd. Vad ska inte solen, värmen och traditionen då vara? Ja, visst är det vackert, säg! 

Snart tystnar musiken. Det fikas, tipsas, pratas, tittas och gläds. Så småningom går de hem, ja, folket vandrar hemåt till sitt sillbord, njuter jordgubbstårta och blida vindar. Solen är vänlig så det kan sittas ute utan tak. Det är en midsommarafton att minnas. 

Hembygdsfolket plockar in, på gården. Stolar, bord, bänkar, flaggan, sopor, tipsrundefrågor, grindar, förlorade nycklar ska tas om hand och låsning ska göras av alltet. Det tar sin tid, någon timme eller tre, det görs under tystnad, men också med samtal, tanke och skratt. Det görs med den arbetssträvhet som präglar de ideella krafterna.

- Hur många timmar har hembygdsfolket jobbat, frågar jag min köksbordskamrat.

- Oj, oj, oj, svarar han. Oj, oj, oj, ja, det är många det.

Utan detta kulturfolk vore vi inget. Ja, så fattiga vi vore om de inte fanns. 

Att fira midsommar på Labacken (Roslagsbro) är en fröjd. 

Vi tackar alla som gjort det möjligt och vi tackar alla som var där. 

Anette Grinde

Föreningsaktiv kulturutövare, glad över föreningsfolket, med insikt om vikten av kultur i alla dess former.

Jättelångt 2022. I mål. Hel. Glad. Tacksam. Nöjd.

18 juni 2022.

Leif och Eva chefar i bokhandeln och jag har semester. Jag använder dagen till friskvård. Eller galenskap, beroende av hur man ser det. 

Jag sprang en skvätt. Klockan stannade på strax under 70 km. Tiden blev ca 8 timmar och 20 minuter. Stegmätaren gav mig beröm. Den sa att jag rört mig 81846 steg under dagen. Jag sprang "Jättelångt", ett springlopp som går mellan Grisslehamn och Norrtälje, längs Roslagsleden. Roslagsleden går över stock och sten. Klippor, rötter, ojämnheter, fallna träd, högt gräs och stenar varvas med vackra skogsvägar. Vägen genom kohagen krävde särskild uppmärksamhet för att inte trampa i de färska komockorna. När man är trött får man skärpa sig särskilt, koll på ledmarkeringar så man inte springer fel och koll på fötterna så de gör det de ska och inte snubblar eller trampar snett. Att göra rätt i alla led under så lång tid är inte helt lätt, men det gick rätt bra. Jag ger mig själv godkänt, kanske t o m med lite beröm. 

För att springa 7 mil krävs en acceptabelt tränad kropp och ett resonabelt hjärnkontor. Ja, gärna god coachning också. God coachning hade jag genom Ellen (3 år), Jenny och Sofie. De hejade, berättade för mig att jag kunde och försåg mig med både känslomässig energi och mat. Sofie sprang med mig en god bit, vilket var fantastiskt bra. Tack, för fantastisk coachning. Min kropp fungerade acceptabelt väl. Att springa så att man inte skadas kan vara en konst. Jag kan gå hyfsat ordentligt idag, dagen efter. Jag kan t o m ta mig upp och nedför trappan utan större åthävor. Det kännas fint. 

Jag hade sagt till mig själv att springa lågt,  använda benen så lite som möjligt. Korta steg, låg löpstil, bara så höga lyft som krävs för rötter mm och inget mer. Lågt och mjukt, för att klara 7 mil utan skador. Det gick vägen. Jag är glad och tacksam för det. Värre är det med knoppen ett lopp som detta, där det krävs många samtal med sig själv för att möta sina motargument. 

En tränad kropp och en samarbetsvillig knopp är viktig i Jättelångt, det fungerade helt ok för mig denna lördag i juni 2022. Det känns skönt idag, dagen efter. Det känns, men inte ont. 

Jag är glad och tacksam över att vilja, kunna - vara hel och frisk med huvudet i samarbetstakt  - för att kunna springa så långt. Jag är glad och tacksam för mitt coachningteam - mina barn och sambo - som gjorde det möjligt. Tack. Jag tackar också Jonas Ek som drev mig till anmälan. 

I mål. Hel. Inga blåsor. Inga skador. Glad. Tacksam. Nöjd. 

Anette Grinde

• Resultat Jättelångt 2022
• Norrtelje tidning 2022

Jag tackar..

Jag tackar för det goda ledarskapet, Ewa. 

Jag tackar Ewa Wasshem Ekblom för årets presidentskap och välkomnar Monia Sturén som ny. Ja, det formella skiftet sker den 1 juli. Vi är strax där. 

Ewa Wasshem Ekblom har burit presidentrollen med kunskap och glädje, struktur och ordning. Klubben har hållit möten, bidragit med evenemang som varit trevliga och utvecklande för besökarna och därtill givit behövliga tillskott till Rotarys viktiga arbete, tex för utrotandet av polio. Klubben har klarat pandemin, lyssnat på omvärlden, anpassat sig, inte givit upp, utan istället sakta fortsatt. Vi hoppas att vi snart helt kan avsluta vårt pandemitänk, även om det lär fortsätta även under Monias presidenttid. Eller, kanske gör det oss friskare generellt att vara hemma när vi är sjuka, hålla en aning distans och sprita våra händer? 

Klubbens medlemmar och dess styrelse står för mycket i klubbens framgångar och välmående, men utan ett gott ledarskap kommer en grupp inte lika långt. Jag tackar dig, Ewa, för mycket god ledning och ett glödande engagemang under Rotaryåret 2021/2022. Tack. 

Nu välkomnar vi Monia Sturén till presidentposten för året 2022/2023. Välkommen, Monia. Vi ställer oss vid din sida, låter dig vara ett kunnigt och glatt ansikte utåt för vår klubb och lyssnar noga på dig för en fortsatt rörelse framåt. Lyssnar, resonerar och gör tillsammans. Vi vet att du kan, för du är verkligen Rotaryglädje och har varit under många år. 

Välkommen också till alla ni andra - nya som gamla medlemmar - som glatt åtagit er ett ansvarsområde och därmed bidrar till att klubbens alla föreningsfunktioner, hela klubbens bredd, fungerar. Utan all glöd, representantskap, projektideer och administrativa göranden vore klubben inte mycket. Tack, alla ni som bidrar med lust och glädje stor. 

Anette Grinde 

Det finns fler perspektiv.

Det finns fler perspektiv. 

Arbetet med muralmålningen på baksidan av Stadshotellet har påbörjats. En finfin artikel om en sprudlande kraft möter mig i morgontidningen på morgonkvisten (Norrtelje Tidning, onsdag den 1 juni 2022). En människas arbete, hennes historia och kompetens. Konst, hands on. För henne är det ett fantastiskt uppdrag. För många andra också, som sett henne och hennes arbete, som känner tillförsikt och har tilltro till henne och processen och som tror på det nya. Som vågar förvänta sig att det blir bra. 

Det finns annat också. Människor irriteras, samtalsnivån är högljudd och återkommande debattartiklar väcker nya frågor. Det är både bra, fantastiskt och sorgesamt. Sorgesamt för att det finns många frågor utan svar och för att tonläget är väldigt högt, ofta helt oförsonligt. Det gör ont att höra. 

Vi får en del information här och en del där. Helhetsbilden, som många vill ha, är svår att se. Vem ville vad och varför? Hur ser beslutsprocesserna ut? Vem har introducerat projektet och vem betalar kalaset? Det finns många ingångar, många frågor och kanske ännu fler svar. Ja, många gissar och människor blir förbannade för att gissningen inte faller i deras smak. Det är kanske det som händer när vi talar utan faktakunskap. Men, det är klart, vi har ju inte fakta på bordet. Och visst måste vi kunna få prata om saker som upprör oss, även om vi faktiskt inte vet vad som sker eller skett? Eller borde vi skärpa oss och samla hela bilden först? Vi ser saken på olika sätt nästan oavsett vem som frågar eller ger uttryck för en tanke. Det finns alltid fler perspektiv. Vad är rätt? 

Det är Fagerströms fastighet, eller Centrumfastigheter i Norrtälje AB om vi ska vara noga. Eller är det någon annan som äger fastigheten? Jag kanske inte ens vet det, jag kanske bara tror? Oavsett vem som är ägare har just ägaren första tjing på att bestämma vad som ska målas på deras vägg, tänker jag. De kan ha ett gott omdöme eller slira, beroende av vem som betraktar. Du och jag har olika blick, det kan de också ha. De kan måna hur mycket som helst om staden, men alla kanske ändå inte gillar deras tanke. Jag tror att Centrumfastigheter månar om staden. Jag ser dem som utvecklande och viktiga krafter för Norrtälje, där både affärsdrivandet och staden är viktiga parametrar. Utan den tillförsikten kan jag kanske inte tänka att de vill väl, för att jag då har fel ingångsvärden? Jag tror på dem, ja. Hur ser vi på en företagares rätt till beslut om sina tillgångar eller sin verksamhet, t ex en fastighetsägarens rätt att besluta om färg på väggarna, vilja hyresgäster eller elbolag den vill ha i sin byggnad? Ja, det är olika i olika situationer, men rent principiellt? Njae, det kanske inte går att tänka så? Det kanske alltid är personligt och att vi tänker att vi själva vill ha rätt. Som att min skog ska vara min, fast den ägs och vårdas av någon annan. Vem ska bestämma om dina prylar eller tillgångar? 

Kommunen beslutar om byggnadslov. Om någon ska måla om ett hus i avvikande färger, bygga om eller på annat sätt förändra brukar det krävas långvarig kommunikation och noggranna beslut. Om - att - det inte krävs för denna utsmyckning torde förundra många. Kanske t o m så mycket att de upprörs i ordval och röstläge. Det skapar många nya frågor om hur man får måla sina hus. Hur ser egentligen regelsystemen ut och kan vi förvänta oss nya kreativa färger i våra villaområden i framtiden? Vad är konst och utsmyckning ställt i relation till en vanlig husmålning? Vem avgör vad som är vad? Det låter rättssäkert när ett kommunbeslut inte går att överklaga, är det så det är? Röstläget är högt nu, men hur många kan få rätt i ett samtal där fler än 100 (eller kanske 1000) ingår samtidigt? Faller det inte på sin orimlighet att alla kan få rätt här? När är diskussionen klar? 

Bengt Ericsson, politiker, engagerad, driven och duktig, försöker berätta sin inställning i frågan (NT 1 juni -22). Han berättar att det inte är politiker som beslutar, de bara möjliggör. Det är å ena sidan en tydlig vrängning med ord, eftersom de - politiken - väljer vad de möjliggör. Det är å andra sidan just ett möjliggörande av kultur. Kultur är viktigt, stridbart, känslosamt och utvecklande. Jag försöker själv ägna mig åt att arbeta med kultur och ser att människor vill ha den, vill se och delta, men också att de ofta vill att någon annan ska betala för arbete, tid, marknadsföring och material. Det i sig kan bero på att de inte har råd, men också på att vi vänjs in i spåret att någon annan ska betala. "Det måste få kosta", säger många. Ja, men vem ska betala för kalaset? Bengt Ericsson försöker förklara, men kanske blir det mer orosmoln på himlen när många delar fattas i hans text. Han har sagt liknande saker förr. Folk har gått i taket och ilskan mildras inte av hans ord, som bara visar en liten del av helheten. Det beror i och för sig kanske på att han ser det från sitt, politikens, håll och inte ser andra perspektiv. Han kanske inte förstår problemet. Folket får inte helheten, kanske är det därför de är så arga? Kanske är Bengt bara en människa, som du och jag? Alltså superkompetent i vissa avseenden och helt oduglig i andra. Det är också hela tiden andra som bedömer vad vi kan och borde. Det är svårt att vara människa, var det visst någon som sa. Alla vill ha och tänker olika, hur ska man då kunna sy ihop delarna till något helt? 

Mary-Ann Thysell (NT 1 juni -22) argumenterar bl a utifrån en fb-grupp. Hon tänker att den representanter folket. Huga, tänker jag, representerar den stora hatgruppen folket? Nej, gu´bevars, det hoppas jag verkligen inte. Men, hur representeras folket och när? Och hur låter vi beslutsfattare fatta sina beslut? Hur kan vi påverka? När är det riktigt läge för det och hur gör man det? 

"Undrande Norrtäljebo" (NT 1 juni - 22) vill inte skylta med sitt namn. Det kan man förstå när man begrundar kraften i orden som är kopplade till ämnet. Inte särskilt hens, men i mängden och med den ton som hörts. Många är rosenrasande och låter den inneboende reptilen härja fritt. Hen - den undrande Norrtäljebon - undrar vem som ska betala resten av kalaset. Ja, underhåll, sanering, återställande kommer också att kosta. Vem vet, kanske blir det du och jag, genom kommunens och politikens försorg, som får stå för det. Annars kanske det faller på företagaren lott. Frågan kanske har behandlats av företagaren, kommunens politiker och/eller dess tjänstemän? Det kanske t o m finns, eller borde finnas, ett avtal som är godkänt enligt lagens och konstens alla regler? 

Vad gör den som är missnöjd med politikernas och tjänstemännens beslut? Måste vi gilla allt? Är det ens möjligt? När är gränsen för vett och etikett passerad? Går det att välja andra politiker och beslutsfattare, som tycker som du? Kommer de att fortsätta att tycka som du när de har fått tillträde till maktens korridorer eller händer något med dem där? Kanske tvingas de in i kompromissernas korridor eller kanske händer något som gör att de inte ser bortom sitt eget skrivbord? Vi utvecklas olika i varje stund.

Egentligen tycker jag om diskussion, samtal och olika viljor, men otydlighet, pajkastning och hårda ord som skapar än mer vrede är obehagligt och osmakligt. Det är rätt mycket sånt i den här diskussionen. Det gör ont i min själ och smutsar ner min miljö. Hur gör man för att få till ett lugnt och allsidigt samtal där människor lyssnar på varandra? Ja, nej, jag vet inte. Förstås. 

Hela bilden är kanske omöjlig att få. Kanske behöver vi bara arbeta med vår tolerans? 

Nu ska jag be sinnesrobönen, fatta vad jag kan och vill påverka och lägga resten åt sidan. Sen ska jag invänta resultatet av muralmålningen. 

A..

Norrtälje litteraturfestival 2022

Låt oss tala om GDPR. Eller, kanske bara om varsamhet om varandra.

Jag är medlem i Rotary. Det är en världsomspännande organisation med många klubbar. Vi möts, samtalar, lär oss mer om var och en, våra verksamheter och lyssnar på spännande föredrag i skiftande ämnen. Många gör också stordåd för andra. 

Min post i klubben just nu är It-ansvar. I tider av en ny plattform sker utskick och utbildning. Det är viktigt, förstås. Vi behöver lära oss det nya. En viktig del i vårt tidevarv är att fundera över hur vi hanterar personliga uppgifter, som adresser, personnummer och annat som hela världen eller inte ens grannen vid bordet intill behöver veta. När vi delar uppgifter behöver vi tänka kring vad och varför. Vad behöver vi dela och till vem. Varför behöver alla veta min adress eller mitt personnummer? Ja, det må vara offentliga uppgifter, men varför måste de sändas till ett antal personer per mail utan tanke? Jag tänker att det är oro och obehag, att om jag inte vill så är det också många andra som känner lika. Personligt som sprids är obehag, då ska Rotary förstå det. 

Jag har, till avsändaren för it-utbildningen Polaris, motsatt mig spridning av mina personuppgifter. Det fortsätter, ohämmat och utan eftertanke. Om det är viktigt att alla vet att jag är med? Nej, det är det inte. Är det viktigt att alla får hela excelraden med uppgifter? Nej, definitivt inte. Den kan lätt döljas och låsas av avsändaren, man kan skapa ett nytt dokument eller tänka till kring vem som måste ha uppgifterna.

GDPR finns för att skydda den enskilda människan, jag ber distrikt och varje person som är delaktiga i spridande av personuppgifter att vara varsamma. Lättja (att inte orka göra om filen) är inte ett giltigt skäl att avstå. 

Titta på uppgifterna innan du sprider dem. Är det verkligen nödvändigt att du sprider dem - allt som ingår - i det forum du gör? Om inte, gör det inte. 

Polaris-utbildningsinbjudan brister i detta. Jag har bett om varsamhet. Det har inte hörsammat. Personuppgifter fortsätter att spridas. Det är inte ok. 

Jag ber distriktet och varje medlem i vår organisation fundera över frågan. Jag ber om varsamhet och hänsyn. 

GDPR och tanken bakom lagstiftningen kanske ändå finns för att måna om människor. Låt oss göra det. 

Anette Grinde 

Företagare med lust och driv.

Jag läser i Norrtelje tidning (6/4-22) att Bröd & Must lägger ner sin verksamhet i centrala Norrtälje. De hade ett fik där också. Härnäst blir det en skönhetssalong i den centrala lokalen, sägs det i tidningen. 

Brödbutiken arbetar vidare i Södersvik, där bröd, bageri och café finns. Det är en fröjd att höra - veta - att de lägger ner sin själ i verksamheten, att de vill och orkar. Tänk, så ohygglig mycket tid de lägger på sin verksamhet, för det är så man gör som näringsidkare. Man vill göra skillnad, man vill göra det man kan och älskar. Jag hoppas att varje besökare förstår hur det är att driva en verksamhet, hur många uppgifter som finns och vilken vånda som ingår. Ja, glädje också, förstås. Gör en fikatur till Södersvik, vetja. Cykla, spring, ta sparken, bilen eller bussen. Fika, köp bröd och fundera kring hur det är att vara småföretagare, med allt vad det innebär. 

Must är också en fröjd. Så mycket arbete, lust och glädje som finns där har man sällan skådat. Hur många timmar per dygn som jobbas i en liten verksamhet kan man undra. Nej, inte är det åtta. Det dubbla kan man tro. Besök Norrtälje musteri och Katarina Holmberg. Det är en småföretagare av rang. Hennes verksamhet är på gångavstånd inom Norrtälje. Missa inte, missa inte. 

I Bröd & Musts gamla lokaler blir det alltså en skönhetssalong. I sorgen att förlora det som tidigare drevs på platsen får vi glädjas åt det nya och också med de som längtar efter dessa tjänster. Det innebär nya människor - entreprenörer - som lägger tid, pengar och kraft på andra och sig själva. De tar ansvar för en arbetsplats, med allt vad det innebär. De tar ansvar för sig själva, sin personal och skapar en ny utåtriktad verksamhet. Jag tackar den företagare som gör det i vår stad, din och min. Där vi alla tillsammans gör den till en god, levande och vänlig plats att bo och leva i. 

Jag ber stadens alla människor ta emot dem och alla andra näringsidkare med öppna armar, använda deras tjänster, köpa deras varor och se sin egen del i hur vår stad utvecklas. Det är människors glädje och driv som gör skillnad. Du och jag, här och nu. 

Pepp för en fin dag. 

Anette Grinde 

Fred?

Det blåser storm i världen

en person driver våldet framför sig

som om människors liv inte är värt något alls

Män, kvinnor och barn dör

bostadshus och sjukhus bombas

fasan är bråddjup

På håll står vi maktlösa

hör om döden 

och förstörelsen

Vi sörjer, lider och undrar

vad kan jag göra? 

vad säger du? 

Vi pratar om vapen och försvar, 

hur man brukar skrämsel och våld i retur

mer hot och hårt, mindre människa och liv

Vad är fred? 

Hur många drabbas av maktens haverier? 

Barn. Kvinnor. Män. 

Vad skulle du göra om bomber regnade över dig och ditt land? 

Går fasan att förstå? 

Välkommen till poesilördag i bokhandeln i Norrtälje. Den första lördagen varje månad ger vi plats för ordet. Kort, med mod och värme som bundsförvanter till var och en. 

Välkommen, ska du vara. 

Bokhandelns poesilördag: https://bokbloggerskan.blogspot.com/search/label/poesi

Torsdag.

 Vafalls. Berätta inte för mina barn, men idag har jag tappat smörgås nummer ett upp och ner på golvet, smörgås nummer två på tröjan, snubblat på skorna som någon (alltså jag) ställt korkat, tappat syltburkslocket i den kladdiga soppåsen, slagit huvudet i en skåplucka (som någon, alltså jag, inte stängt), värmt maten tre gånger med en timmes mellanrum och känner mig som om jag inte är helt balanserad.

Jag känner mig inte riktigt så obalanserad som Damaris i Tiken, men ändå.

A..

Onsdag.

Onsdag!

23 februari 2022. Alltså dag 23 i februariutmaningen Spring tills du stupar. Det är lika många kilometrar som dagens datum som gäller, gå eller springa. Idag fick det bli promenad. Jag brukar gå eller springa till bussen. Och samma sak hemåt, nu när det börjar bli många kilometrar. Det går fint att vinka till bussen att stannan när man är inom vinkområdet, annars är det svårare. Att stå still vid en hållplats och vänta på bussen när det är 11 grader minus vill man ju inte, så jag valde att gå vidare. Jag fick upp ångan och kände att det var ok. Det är ju skönt att gå. Jag tittade på klockan, undrade om jag skulle hitta något sätt att inte vara mitt emellan hållplatserna när bussen kommer, men släppte tanken. Det var skönt att gå. Så jag gick. Jag kan ju alltid ta nästa buss, tänkte jag.

Nåväl. Båda bussarna åkte förbi mig när jag var mellan hållplatserna, men jag hade tid på mig. Jag gick hemifrån kl 0530 och skulle ju inte öppna butiken förrän kl 1000. Då bör man ju hinna, eller hur? 

Jag hann. Jag belönade mig själv med en kanelbulle, för det får man göra när man har gått 23 km innan butiksöppning. 

Under min promenad tänkte jag på kvinnan som är med i bokcirkeln i bokhandeln. Plötsligt hör jag henne säga att hon är från Vilhelmina. Va, sa jag, var där? När bodde du där? Laxbäcken, svarar hon, jag är där rätt ofta. Åhh, se där, minsann. Då kanske du känner den där familjen med många barn? Ja, de är ju inte barn längre, men ändå. Ja, vi lekte som små, svarar hon Vi hade hus nära varandra. Har. Gösta bor i barndomshemmet. Så du känner familjen, säger hon. Ja, mest Gudrun, svarar jag. Hon är gift med min bror. 

Världen är stor, men ändå så liten. Det behövs rätt lite för att man ska hitta beröringspunkter. Det är roligt, tycker jag. 

A..

Tisdag!

Kliv upp ur sängen, drick ditt kaffe, ögna igenom tidningen och ge dig ut i mörkret. Februariutmaningen Spring tills du stupar kräver närvaro, en smula planering och stuns. Det gäller att inte falla för slöfocken, för då är man rökt. Eller stekt, eller vad man nu är. (Det där skulle Ärtan i En ärthjärnas självbiografi undra över. Han frågar om alla sådana uttryck, får alltid till svar att han är en ärthjärna. Stackars Ärtan.)

Idag är dag nr 15, alltså 15 kilometrar per egen fot. Spring eller gå. Fördelat över dagen. Jag lånade pannlampan av min förstekamrat och satte dubbarna på skorna. Det var rätt mycket tinat, så jag tog av dem efter en stund. Jag sprang till bussen, som tur är har vi ett vinkområde som jag kan harva på inom. Bussen kommer när den kommer och jag behöver bara vinka för att den ska stanna. Fin grej.

Sen åkte jag med bussen en bit och klev av när det var lagom kvar. Tog av mig dubbarna, sprang en bit, satte på mig dubbarna, sprang en bit och tog av dem igen. Såklart skulle jag vandra nerför en dikeskant, helt is- och snöfri, snubblar på ett grässtrå och faller pladask rakt ner i det blöta (men mjuka) gräset. Gode Gud, hjälp mig här. Varför blir det så? Jag klarar isen och halkan men ramlar på ingenting. Ja, ja, jag slog mig inte, men man blir ju ändå lite stött i kanten när kroppen är så knasig att den insisterar på att bara falla så där. Hur ska det då gå sen, när jag blir gammal och skröplig? När blir man det? Kanske är jag redan där?

Nej, hörru, säger jag bestämt till mig själv. Ju mer du gör, desto större chans har du att skjuta skröpligheten framför dig. Det här med ditt ramlande är bara en markering om att du ska vara vaksam (oklart över vad, dock.) Rörelse är en bra hälsogrej, men ju mer man gör desto större chans finns ju också att man stöter på motstånd. Livets alla delar är ändå rätt svårt att hålla pejl på.

Idag har jag i varje fall gjort min rörelsedos enligt regelsystemet i februariutmaningen. Det får väl klassas som gott nog.

Därutöver rekommenderar jag En ärthjärnas självbiografi. Det är en bok som man både kan skratta och gråta över. Feelgood? Nej, det vill jag inte säga, men ändå lättläst och fin. Det går trots allt ganska bra för Ärtan till slut.

A..

Det finns en gud. En?

God morgon, måndag! 

Det finns en gud, säger hon. En? Betyder det en, som i bara en. En för alla, eller en för var och en? Vad betyder det, att det finns en gud? Vad händer med min tanke om någon säger: - det finns bara en gud.

Hon säger att det finns en gud. Är det en, som i siffran, eller en som i något allmänt? Är din gud samma som min? Jag tänker på frågan när hon talar på torget. Det finns många som tror på en gud eller en högre makt, oavsett vad man kallar den. Det är någon eller något som vi kan tala med eller förlita oss på. Det ger styrka och tröst. Ibland är det tyst inom oss, då kan vi undra var hen eller den har tagit vägen. Kanske ser någon det som en bekräftelse på att hen inte finns eller kanske behöver vi bara tänka alldeles själva en liten stund? Var bor gud? Kanske är det något som bor inom oss?

I kyrkan samsas människor. Glada, arga, omslutande, sura, lyckliga, ledsna eller aggressiva gör de platsen som försöker vara välkomnande för alla. Det är var och en som påverkar känslan i rummet, en ny konstellation förändrar situationen och gruppen. Jag lämnade min kyrka, den fysiska platsen, för att människor inte välkomnade mig. Det gällde inte alla, förstås, men någon eller några som var tillräckligt tongivande för att skapa olust i mig. Jag försökte länge, hitta tillhörighetern där, men till slut släppte jag. Det gjorde ont, men kanske var det nödvändigt och välbehövligt. Jag hör andra som finner glädje, omsorg och värme där, på samma plats. Det är andra människor där nu, men rummet är detsamma. Det är en vacker plats. Jag gläds med den som finner värme och omsorg där. Jag lämnade inte min gud där. Jag tog med den, har hen inombords som en viktig del av mig. Vad min gud är, är upp till mig att avgöra; är det en gud som Gud, en gud som en högre makt eller något annat. Vad din är, är upp till dig. Ja, det tål att tänkas på. Det gör jag, för egen del. 

Hon ber. Hon ber för oss, utomhus i det offentliga. Jag hör någon säga att det utesluter: att Gud inte är allas gud, att någon har en annan. I bönen ber hon om värme och kärlek i människors hjärtan, om insikt och omsorg för mänskligheten och skapelsen. Om varsamhet mot varandra. Hon ber Gud att lägga all sin kärlek i människors hjärta. Det finns bara värme i bönen om hjälp till oss alla. Det finns ett rop på hjälp, till en gud eller hennes gud, för att hon tror, för att hon känner tillförsikt. Hon kanske rent av vet. 

Hon ber om hjälp för en hållbar värld, att måna skapelsen. Jag undrar; på vilket sätt är det uteslutande att hon ber om hjälp och stöd för oss alla? Hon gör det med värme, för att hon vill oss väl. Det är fint, tycker jag. Det är, för mig, bara kärlek och omsorg, Jag tackar för det, jag lägger bönen nära mig. 

Samma sak skulle det - för mig - vara om en buddhist, muslim, hindu eller annan religionsutövare bad en bön för dig, mig eller oss. Min utgångspunkt är att hen vill mig väl. Det behöver inte vara min religion, men den som vill mig väl med en bön från sin gud eller sin högre makt utesluter inte, tänker jag. Det ger värme till min själ. Någon eller något vill mig väl. 

Jag tänker på dig, säger jag till någon. Jag hoppas att du har det bra. Inom mig ber jag: jag ber för dig, din hälsa och din frid i själen. Jag ber för oändlig omsorg om dig. Jag gör det för att jag vill dig väl.

Det finns en gud. En högre makt. Jag vet inte vad du kallar hen eller den, kanske spelar det ingen roll.  Hen finns nära eller kanske t o m i mitt hjärta. Hen påverkar mig, tror på mig och vill mig väl. Den gör det när jag tror, när jag tvivlar och när jag vill. Ja, säkert också när jag inte vill. För hen står kvar, i tystnadens eftertänksamhet, även när jag rasar med vrede omkring mig.

Det är fint att veta att någon står kvar när allt annat skiter sig, eller hur? 

A..

God morgon, onsdag!

Idag gör det ont i min själ. Det trasslar med människor, i samhället i stort, i mitt enskilda företag och med min rörelsedos. Livet hänger ihop och när delar inte fungerar, så faller också andra. Det gör ont i kroppen, fast skälet kanske egentligen är själen. 

Jag börjar dagen med att skriva en minnestext om en person som deltagit i bokhandeln. Det gör ont när människor går, men jag tänker på honom med tacksamhet. Han gjorde skillnad här. 

Han har nyligen lämnat jordelivet. Jag talade med hans hustru, läste en minnestext om honom från DN och uppmärksammade också en minnestext från Jockeyklubben. 

Jag mötte honom från ett håll, i en konstellation i bokhandeln och nu har jag fått se flera. Vi är alla komplexa och mångsidiga människor. Det är spännande att se lite mer av honom, men samtidigt sorgligt att jag kände honom så lite. Jag känner tacksamhet i att ha fått möta honom i bokhandeln, höra honom tala, ta del av hans kunskap och se honom begrunda litteraturens vindlingar. 

Jag tänker på honom. Minns. Saknar. 

Därutöver är det dag 2 i STDS (= rörelseutmaningen Spring tills du stupar). Minst 2 km per egen fot. Ja, 2 km klarade jag till bussen i morse, men jag måste nu få fart på min löpning igen. Det påverkar min lust och mitt liv. Jag vet att det är bra för mig, ändå kommer jag inte ut över tröskeln. Varför klarar jag inte att vårda min hälsa? Jag vet ju ändå precis hur jag ska - bör - göra.

Suck, pust, stön - ja, men välkommen ändå, du nya dag.

A..

Frid i sinnet...

En kvinna beställde en bok. Hon hämtade den när den kommit. Hon var arg för att hon hade haft den förr, lånat ut den till en dam som inte lämnat tillbaka den. Hon kunde inte förstå hur någon kunde vara så oartig. Hon var arg när hon beställde boken. Hon var arg när den kom. Hon önskade min bekräftelse på det, båda gångerna. Jag bekräftade henne.

Hon tog sin bok, som var en annan utgåva än den hon hade lånat ut. Hon klagade på att det var en så otroligt dålig utgåva i jämförelse med den hon förlorat. Hur bara kan man försämra boken så? Hon ville ha min bekräftelse på det. Jag bekräftade henne.

Hon gick så småningom med sin bok. I låg en bokhandelslapp, där hennes namn stod. Hon ringde någon timme senare och var upprörd. Jag hade uppfattat hennes namn fel. Det stod fel namn på lappen. Något h skulle det inte vara där. Förstår du det? Ja, jag ber om ursäkt för mitt misstag, sa jag. Ja, vet du det nu? Det ska inte vara ett h där. Ja, svarade jag, jag förstår och jag ber om ursäkt för mitt misstag. Hon upprepade igen och jag bad igen om ursäkt för min brist.

Jag önskar dig en fin dag, sa jag när hon var klar. Tack, svarade hon. Och sen sa vi hej då. 

Jag längtar efter fred på jorden och lite mindre ilska i rummet.

A..

Länsförsäkringar mäkleri - Norrtälje

Vi mötte fyra mäklare innan vi bestämde oss. Mäkleri är en förtroendebransch, så det personliga mötet är viktigt. De agerade olika, tänkte högt, sa, värderade, var personliga, satte pris och återkopplade. Vi klurade. 

När den siste kommit till huset, vi hade visat, han hade gjort sitt och han avslutade med att säga: Jag återkommer inom kort. Vi velade mellan de första tre, diskuterade. När den fjärde kom var det ingen tvekan. Vi behövde inte ens tala om saken. Vi visste vem som skulle få uppdraget.

Den som visade ödmjukhet mot säljaren, respekterade och var öppen. Den som inte sköt ett pris från höften innan han sett hela fastigheten, utan sa; jag behöver gå hem på min kammare, begrunda vad jag har sett, jämföra med annat och sen återkomma med en prislapp. Han gjorde det utan särskilt dröjsmål, men det kändes underbyggt och förtroendeingivande. Det kändes rätt för platsen och och den tid vi lever i. 

Det är inte helt gratis att anlita en mäklare. Kostnaden hänger ihop med prislappen och de fyra mäklarna (mäklarföretagen) hade olika nivåer, olika sätt att beräkna kostnaden. De hade olika utgångspunkter vilket gav olika kostnad. Vi häpnade. En av dem gav oss istället ett val, välj en av de olika nivåerna. Vi valde. Det kändes rätt, framför allt kändes det schyst. Inte som om någon gjorde det bästa för att skinna någon annan. Det var samma mäklare som vi fått förtroende för i mötet. Det var ett sätt som tilltalade.

Han diskuterade annonsfrågorna. Han tog emot information, anlitade fotograf och besiktningsmän. Han fick ordning på alla texter, gjorde fint, informativt och attraktivt. För oss var det viktigt att det var rätt, att inget doldes. Det kändes bra från vårt håll. 

Visningarna kom igång. Det var strax före jul. Folk hade kanske fokus på annat. William visade, ringde besökarna, återkopplade till Leif. Han informerade, ringde igen och igen. Det kändes tryggt och bra från vårt håll. 

Han visade huset igen. Det kom fler. Han visade igen. Någon kunde inte just då. Så han visade separat för den som behövde. Det kändes tryggt och bra från vårt håll. 

Så småningom blev det napp. Några bud inkom att ta ställning till. Först ett nej. Sedan ja. Sen ja, igen. William återkopplade, igen och igen. Det kändes tryggt och bra från vårt håll. 

Sen gick det fort. Papper klara. Bud på nytt. Papper klara igen. Bokad tid, möte med trygghet och glädje. Det kändes rätt och det kändes fint. 

Det kändes trygg och bra. Igen och igen.

Vi är förstås ännu inte helt i mål. Ja, i princip och så gott som. 

Men, det känns bra, William Lyman. Du gör - har gjort - ett gott jobb. Vi är dig tacksam för det. 

Vi rekommenderar dig gärna för det jobb du gör. 

A..

Så här vill jag inte ha det..

Jag letar en adresslänk. Hittar. Sätter in den på rätt plats. Jag söker nytt för butiken, nya sätt för att det ska bli mer och bättre, jag lägger kraft, väldigt mycket kraft, försöker med hur mycket som helst, servar människor så långt det är möjligt, ja, jag slår ofta knut på mig själv för att hjälpa. Jag hittar kommentarer på nätet. Oförsonliga, obegripliga och helt tvärtemot min tanke om människor och plats. Jag känner gråten växa inom mig.

Telefonen ringde förra veckan. Kunden frågade, jag svarade nej för att det inte ryms och är möjligt här. Hon argumenterade, vägrade att lyssna. Jag upprepar, nej, tyvärr. Hon vill inte, vägrar acceptera. Jag har kunder i butiken, som jag behöver prioritera. Jag är själv. Hon vägrar att lyssna, Säger ovärdigheter. Jag välkomnar henne till butiken, för att jag önskar varje person att se och tänka om. Jag avslutar samtalet. Jag ordnar anletsdragen och vänder mig till kunden på plats, hon som väntar på min tid. Hon säger; oj, så ovärdig hon lät. Hur står du ut med sådant? 

Ja, så är det ibland. Inte så ofta, men ibland finns det människor som inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, De vill inte se att eller vad, skyller på någon annan som om man är ensam på jorden och har rätt till allt. De höjer rösten, hotar, slår i dörrar och skriver ovärdigheter på nätet. Det händer ibland, som tur är inte så ofta. När det händer sätter det sig i mig, i min kropp och i min själ. Det får mig att ta spjärn, som för att hindra ett intrång - men min kropp tar emot vreden som vräks över mig. Den går in i mina celler, väcker mig på natten, gör mig rädd för drömmarna och sätter gråt i min själ. Jag ser att jag kommer att ha svårt att andas under dagen, att rädslan för just de här människorna, de som inte ser den här platsen, de här föresatserna, människorna och möjligheterna - utan tror sig ensamma på jorden. Att det, rädslan, tar överhanden, blir det huvudsakliga, Tårarna ligger nära ytan. Bara genom tanken på att jag ska - måste - gå in på min bästa plats, gör att de rinner över. 

Så här vill jag inte ha det. 

Jag vill inte vara i en sådan värld, utsätta mig för människor som hatar, som är fördomsfulla och inte lyssnar på andra. Jag vill inte möta människor som inte respekterar avstånd och pandemin, som hindrar och förstör för andra. Jag vill inte lägga 12 timmars arbetsdagar, serva, leta, hjälpa människor och få brist på vanligt hyfs i retur. 

Idag finns det bara tårar i min själ.

Jag vet att jag inte kan nå alla, jag vet att det finns människor som inte vill lyssna. Men ändå.

Idag orkar jag inte ens be sinnesrobönen, den om att se och förstå skillnaderna i vad vi kan göra något åt. Jag orkar inte. Jag orkar inget alls.

A..

Jag handlar aldrig ..

 Fyra personer kommer in i butiken. De går runt, pratar högt, står framför kassan och de drar i varorna.

- jag handlar aldrig böcker

- inte jag heller

- det skulle inte falla mig in att köpa böcker, de ska jag ha gratis

Jaha, tänker jag. Varför går du in här? Förstår du inte hur ont det gör i min själ att höra dig, att se dig slita och dra och kommentera som du gör? 

Nej, jag ser att du inte förstår. 

Det du gör här är inte gratis. Du kostar för mig. Både energi och reda pengar i förstörda varor. 

Jag förstår att du inte förstår. 

A..

Låt frid råda i ditt sinne, Anette.

Kvinnan kom in i butiken. Det var kallt och blött ute. Hon ställde sin väska på böckerna. Jag bad henne att inte ställa dem på böckerna, men gärna på pallen eller på disken. Hon blev sur. - Här får man alltid en tillsägelse, säger hon. Jasså, säger jag. 

- Det är rätt sällan jag gör. Ja, det händer att jag ber människor som förstör, att låta bli det. Oftast gör jag inte ens det. De får hållas, jag får ta kostnaden eller någon annan får köpa en trasig eller smutsig vara. Jag kan inte påstå att jag gillar det. Om du fått en tillsägelse; för vad fick du den? Var det en tillsägelse eller var det en omsorgsbön? Ja, nej, detta sa jag inte, men jag tänker och undrar. 

Kvinnan frågade efter en bok med julberättelser. Hon var skarp i tonen, uttryckte ogillande. Hon tyckte att det var skamligt att det inte fanns någon bokhandel i Norrtälje som hade sådant, att Sverige var så avkristnat så inget fanns. 

- Ja, tänker jag. Det må så vara. Jag kan ta hem om det är någon som saknar en vara. Jag kan ta hem åt dig, om du låter mig veta vad du vill ha. Jag kan göra det igen, jag kan leta och leta, men det kräver lite mjukhet från dig. Du behöver inte att krusa, inte ens en be, men gärna lite värdighet, tack. 

Min själ tog spjärn. Det är inte jag, tänkte jag. Det är inte jag som är gräslig. Jag kan ta fram det jag har, om du låter mig, tänker jag men ser att jag inte kommer att hinna innan hon gått. Om du inte först har bestämt att jag inte har, inte kan eller att butiken inte duger, så gå inte in. Du kan välja att inte gå in, om du vet att jag eller butiken inte duger åt dig. Det gör att du mår bättre och det gör att jag mår bättre. 

Jag förstår att det inte var jag. Jag förstår att situationen blir orimlig om jag inte får säga något alls när människor förstör. Jag förstår att människor inte tål att bli uppmanade att avstå förstörelse. Jag förstår, men det är inte roligt att få det över sig. 

Låt frid råda i ditt sinne, Anette. Det är inte värt ångest eller sorg när människor bara är förskräckliga.

A..

6/11-21; Allhelgonafri råder

Idag har det rått allhelgonafrid i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. Bokhandeln har varit stängd och jag har försökt hålla mig därifrån. Det är ändå inte så lätt, eftersom det är en trevlig plats att vara på. Det är härligt att möta alla människor som vill prata, mötas i tanken kring en bok eller hitta något som passar just henne eller honom. Det är roligt och utvecklande. Jag blir glad över alla sådana möten. Jag är glad över platsen.

Det lyste i kyrkan i Norrtälje, såg jag när jag passerade.

Det lyste också i kyrkan i Roslagsbro. Jag gick halvvägs in där och såg den vackra ljusbäraren. Tänk, så vackert det är med ett ljus. Ett ljus i mörkret och en tanke till en människa som spelat roll. För oss, för mig och andra. Eller fortfarande spelar roll. Människor spelar roll även när de inte längre vandrar på vår jord. Vi minns, gläds, sörjer och tänker på dem. Vad gjorde vi tillsammans? Vad borde vi ha gjort? Kan jag göra mer med och för de som ännu är kvar? Ja, det är tankar att tänka hela tiden.

Häromdagen kom en kvinna in i bokhandeln och frågade efter en bok om sorg. Vi letade och hittade, pratade och tänkte. Hon tog sig tid. Det var fint. När hon gått hittade jag flera och häromdagen kom en ny bok på det temat. Sorg, liv och glädje går hand i hand.

Tack, för lugnet idag. Det var en smula kallt, men solen sken, Tack, för människor som finns och som funnits. Tack, för allt ni är.

A..