1/1-26. Det stormar...

1/1-26. Torsdag. 

Jag la mig tidigt igår. Jag är aldrig nattsuddare. Jag läste ut boken (Arundhati Roys Mitt skydd och min storm) och reflekterar över den. Arundhati Roys bok innehåller mycket personligt om hennes liv, men också om Indien och dess betydelse, utveckling, våld, rättssystem och kärleken till människor och land. Jag har inte läst hennes De små tingens gud eller Den yttersta lyckans ministerium, men känner mig intresserad av att göra det. Hon prisades stort av De små tingens gud, vilket gav henne andra möjligheter (och plågor) än tidigare. Jag imponeras över hennes kraft, gläds över hennes framgångar och förundras över hur man manövrerar i ett samhälle som Indien. Jag känner igen en del från våra resor i Indien och gläds över att se bilderna framför mig igen.

Arundhati Roy är författare, skriver artiklar, essäer och böcker. Hon berättar om sin (och mammans) stridbarhet, hur hon och hennes vänner (och människor involverade i ämnen) blir hårt åtgångna av press, domstolar, politiska strömningar och mobbar. Att vara aktivist eller känd (genom att vara utstickande/modig) person i Indien är något annat än här. Jag beundrar hennes mod. 

Jag tänker på svaren från gott nytt års hälsningen som jag sände till förlagen på nyårsaftonen. Två fantastiska, ett rent magiskt och två helt bedrövliga. En svarade att hon skulle anmäla mig för brott mot gdpr och en att min hemsida (böcker, föreläsningar och samtal) var full av vänsterfloskler. Jag blev förstås förvånad över att en vänlig hälsning gav obehagliga hugg och otrevligheter i retur. Det stormar ständigt i människors inre, förstås. Jag förutsåg inte det.

Jag ser en person - i sitt egna sammanhang - tala om sinnesrobönen (eller dess innehåll). Ja, jag brukade ofta tala om den i bokhandeln, när någon gav uttryck för sin inre storm eller irritation över andra människor eller sakfrågor i livet. Ja, jag gör det fortfarande. Den behövs. Anklagelser, hårda ord eller andra motgångar kan sätta sig i själen, sitta kvar länge som taggar och nästan inte gå att få bort. Bönen - eller dess andemening om det känns bättre - är väldigt bra, och behöver upprepas ofta. Hur man förhåller sig till livets lycka och plågor påverkar ens liv, insikten om ens påverkansmöjligheter spelar roll. 

Vädret är lite väl blåsigt för min löparsmak. Det kanske bättrar sig om en stund. Just nu blåser det rejält och snön far hårt på tvären, ja, nästan som en storm. Jag dricker lite mer kaffe, läser och skriver några rader under tiden.

Jag hoppas att alla haft en fin nyårsafton och att var och ens 2026 blir så bra, bättre eller kanske t o m bäst.

A..

31/12-25. Snön är mjuk, hela landskapet är vitt...

Snön är mjuk, hela landskapet är vitt av lätt nyfallen snö och vägen är oplogad. Det är sju grader kallt och jag springer i bilspåren. Färgnyanserna är många, himlen skiftar i färg vart än jag vänder mig. Det är så vackert så att min andning kommer av sig. 

Jag tittar mot skogen och ser de fallna träden. Stormen har fällt dem. Jag tänker på skogsägarna som nu har ett digert arbete framför sig. Jag tänker på sorgen i förlusterna av träden och svårigheterna i arbetet med de fallna som ligger som plockepinn eller hänger över varandra. Jag är innerligt tacksam för skogen, men just nu också tacksam att den inte är min. Det är vackert åt söder, förfärligt i väster, ljuvligt åt öster och fruktansvärt åt norr. 

Jag sände ett mail till viktiga förlag, tackade för året och önskade ett gott 2026. Bokförlagen ligger mig varmt om hjärtat. Flera svarade och önskade detsamma. En person - en representant för ett förlag - svarade och hotade med anmälan, hotade och upprepade hotet igen. Hon hade inga vänliga ord att sprida. Ja, det var obehagligt. Jag ska genast skaka av mig obehaget, men jag undrar hur hon mår, vad hon har inom sig och hur avsky uppkommer - här som från ingenstans. En annan kvinna valde att ringa mig. Hon tackade, öste gott över mig och hoppades att vi skulle ses 2026. Det hoppas jag också, jag ska se till att det blir. Jag fylldes av värme, tänker på all den goda litteratur de givit ut och hoppas att de fortsätter så i evig tid. Förlag byggs av människor. Vi människor är byggda som vi är. En del rår vi för, annat inte.

Jag äter hembakt bröd, tänker att det är ljuvligt gott. Hembakt matbröd är bäst, en smula förödande (för att jag okynnesäter), men ändå lyxigt gott. Jag gläds över att jag bakat igen. 

Jag läser: Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy. Indisk författare. Jag njuter, skrattar och förfasas. Jag känner igen mig i det indiska landskapet och i hur jag känner Indien. Längtar tillbaka, men också inte. Känner dofter, rädslan, minns platserna, de usla boendena, den magiska maten och restaurangerna som inte skulle godtas här. Jag tänker på olikheter, kontext, förhållningssätt och platsen där jag drabbades av matförgiftning och nästan dog. (Jag hade själv helt släppt orken att försöka, men Leif ordnade så att jag fick vad jag behövde). Jag piggade på mig efter en dos indisk medicin och satt på cykeln igen efter en dags vila. Vad som fanns i medicinen vet jag inte, men förstår att det ingick rejält indiskt krut.

2026 vill jag prata mer om filosofi och existentialism. 

A..

31/12-25. Norrtälje.