Jag läste nyligen Jag som aldrig känt en man (Jacqueline Harpman). Den handlar, när man kokar ner handlingen, om existentialism: vilka är vi och vad behöver vi när allt annat skalas bort? Vi ska prata om den i en bokcirkel snart. Det ser jag fram emot. Jag rekommenderar boken till läsning.
Idag stod löpning på mitt program, förutom läsning, arrangemang av föreläsningar om lokal bygd och Roslagen för nybörjare, inbjudan till författarträff, prat om veteranbilar, bokcirkelprat i Norrtälje (om Du gav mig ögon och jag såg in i mörkret) och prat om klimatfrågor. Jag sprang runt skogen. Det småduggade. Jag kom ifatt en person som kom utskuttande från sidan och sen sprang i samma fart som jag. Jag ville inte slå följe, så jag svor för mig själv och ökade farten. Jag klarade att hålla undan. Bra, blev bättre. Tack.
Jag tänkte på Greta Thunberg. Att folk är förbannade och ifrågasätter att hon gör andra saker än förr. Jag tänker att hon egentligen gör samma sak nu som förr: allt fokus på klimat och rättvisa. Dit hör olja, Gaza, vetenskap, krig och folkmord, sluta flyga, skogen och en himla massa annat. Hon har bara ändrat hur, blivit mer högljudd, kanske. För att det behövs. Hon är verkligen fortfarande en ledstjärna. Ingen missar vad som behöver synas - för att det måste försvinna. Olja, Gaza, orättvisor, svält, folkmord, med mera. Att kritisera Greta är att blunda för fakta: vi lever i en klimatkris som måste hanteras. Tack, för Greta och alla aktivister.
Det småduggar, är 16 grader plus och mulet. Hel och frisk. Inga bomber ramlar över mig. Jag har mat på bordet och tak över huvudet.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar