De lämnade bildörren öppen, av misstag förstås. De hade parkerat på en privat gård. Varför är det ingen som vet.
När jag kom hem såg jag bildörren öppen. Jag vågade inte stänga, för att jag inte visste var deras nyckel fanns. Kanske satt den i, kanske låstes bilen om jag stängde.
Jag fotade bilen, gick till hustomten och frågade vems den var. Ingen känd, svarade han. Vad gjorde då bilen där?
Jag googlade på registreringsnumret, jag skrev till bilregistret. Fick namnet på ägaren. Jag googlade, letade telefonnumret, som inte fanns. Jag letade efter en make/maka som inte heller hade ett telefonnummer på nätet.
Hon var konstnär, men saknade kontaktuppgifter. Jag hittade ett foto eller tre. Jag tittade runt på festen, inget napp. Jag googlade bild på maken, tittade runt på festen igen, inget napp bland de ca 1000 personer som var där.
När jag googlade hittade jag att de arbetade med en fantastisk leksak, kanske var de initiativtagare till den. Mina barnbarn har den, älskar att leka och pyssla med den. Sen är utvecklande för deras lek. Så fint, så vackert. Så fint att tro på ursprunget, så fint om just dessa människor hittat den här varan för många barns glädje. Vem är konstruktören, tro?
Jag återvände till bilen, tittade in efter ledtrådar. Där fanns en bilbarnstol för ett litet barn. Jag återvände till festen, tittade på gården och i midsommarringen efter de minsta. Hon där, i svart hatt? Kunde det stämma? Han där, i ljusa kläder, som skrattade så lyckligt mot de dansande när han stod med den tomma vagnen för en av de minstas sort. Var det dessa båda? Nej, jag vet inte. Nu får det vara, de får ta ansvar för sig själva.
Min oro för deras situation, ett utdraget batteri, låg ändå kvar.
Jag gick hem. Jag stod i köksfönstret, såg dem komma till sin bil. Hon i svart hatt. Han i ljusa byxor. De packade in, skrattade och kramade grannbilens folk. De var alltså flera som parkerat på den privata gården. Hur tänker man då, undrar jag. Man kanske bara inte tänker. Innan han satte sig i sin bil gick han till tomtgränsen. Han lättade sig, kissade på gården. Nåväl, var och en behöver kissa. Jag funderar över gränsen för var och ens respekt. Var går den, tro? Vad är respekt, egentligen?
Bilen startade på första försöket. Min oro var bortkastad tid.
Festens parkering hade gott om plats. Festens toalett likaså.
Var och en har alltid sina egna skäl. Kanske ser man inte den andras? Kanske aldrig. De såg inte mitt. Jag såg inte deras.
A..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar