I samband med juletiden färdades vi i södra Indien. Plötsligt, en tidig söndagsförmiddag, möttes vi av mängder av människor som vandrade efter vägen. De var finklädda. En liten bit längre fram fick vi förklaringen. De måste ha vandrat från kyrkan i byn. Och det måste ha gått ifrån morgongudstjänsten.
Nu pågick förmiddagsgudstjänsten i kyrkan. Vi stannade till och gick in. Så gott det nu gick att komma in.
Kyrkan var stor. Dörrarna var öppna. Det fanns inga stolar. Människorna satt på golvet och de satt vid ingångarna. Människorna satt också på marken utanför kyrkan. Och stod en liten bit därifrån. Hela kyrkan var fullsatt. Människorna satt tätt, tätt, tätt. Där pågick bön, bibelläsning och underbar sång. Hela kyrkan ljöd av en stark glädje.
Det var en helt underbar syn. Det gav en fantastisk glädje att se mängden, glädjen och att höra människornas jubelsång.
När jag flyttar till Indien skall jag bo på en plats där det finns en sådan kyrka. En kyrka som fylls med människor. Människor som fyller rummet, platsen och sig själva med fantastisk jubelsång. Till detta längtar jag åter igen. Det fyller ännu mitt inre med styrka och kraft. Synen och känslan är - var - blir - förundrande stark.
Tänk. Om detta kunde upplevas här. En fullsatt och jublande kyrka. Människor, som skapar gemensamt. De lyfter tak. Och skapar kraft.
Det skapar lyckobubbel i min mage.
Anette Grinde ... . . .
den 26 mars.
Då berättar jag mer om vår resa i Indien.
Välkomna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar