Hur grym får man egentligen vara?

Selma bär ordets makt inom sig. Hon vrider och vänder på detta och delar med sig, med kraft.
Kärlek kan vara en förbannelse, precis som envisheten hos den som insisterar på sin rätt.

Karl Artur är föremål för kärlek och dyrkan, och skrapar med sitt oförstånd och sin envishet förtvivlan hos medmänniskorna. Och för sig själv.
Hans kärlek, hans förmåga och hans liv plågas. Utsätts för en stark prövning innan han hittar hem. Hittar hem, med hjälp av någon som visar sin omsorg.

Charlotte finner sin kärlek och sin roll. Hon tar sitt liv på allvar. Hon gör och skapar. Hon visar kärlek och omsorg. Såväl till sig själv som till sin nästa.

Thea. En kvinna som har fastnat i tanken. Ser om ser kärlek och omsorg utifrån andra perspektiv än bara sitt eget. Hämnd. Manipulation. Egen avgudan med passerade gränser långt bortom klokskap och medmänsklighet.

På Stadsteatern i Sthlm tolkar, bland många fler, Sara Sommerfeld, Gustaf Hammarsten och Gunilla Röör Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld i en spännande fart. De är fantastiskt duktiga i sina tolkningar.

Gunilla Röör, med sin Thea, får mig att må illa. Hur grym får man egentligen vara? Grymheten hänger kvar i mig när jag lämnar lokalen. Det tar en stund tills jag åter känner tillförsikten. Tills jag förstod att det var ett spel. Och att jag igen sett att Gunilla Röör är en riktigt duktig skådespelerska, som fick plågan att vandra genom min kropp. Plågan, som igen ger insikten om mänsklighetens oförmåga att se världen och medmänniskorna från kärlekens och omsorgens perspektiv.

En verklighet, en oförmåga, som jag gärna arbetar för att den skall försvinna. Det kräver en del tid, en del tanke och ett väldigt mått av insikt av oss alla, för att förändra just oss alla till den ständiga tanken på kärlekens och omsorgens perspektiv.

Men visst är det möjligt!

Anette Grinde