Ansvar
Är det verkligen genom att avgå, som man tar sitt ansvar?
Är det inte genom att be om ursäkt – inse sin brist i sitt handlande – och ta nya, korrekta tag som man tar ansvar över en uppkommen situation?
Ingen. Absolut ingen kan hävda sin totala ofelbarhet. Vi gör hela tiden misstag. En del ganska små, ut någons perspektiv, och en del oförsonligt stora.
Men. Om vi inser att ett misstag har begåtts. Om vi inser och rekapitulerar. Och tänker oss att med stort allvar försöka att inte upprepa misstaget. Är det då inte bättre att vi får behålla den kompetens som fanns – och finns – och istället för att börja om på nytt, i nya spår. Igen och igen. På nytt – för en ny hård granskning av människorna. På nytt – för en ny, hård, startsträcka ur många perspektiv.
Tidigare val och handlingar kan aldrig göras ogjorda. Men vi kan lära oss av våra misstag. Framtidens ord, val och handlingar kan förändras. Vi kan lära oss av det som varit. Vi kan se att det inte är solidariskt acceptabelt, t ex att bryta mot lagen och att betala/ta emot svarta inkomster. Vi kan se att det inte på något sätt är acceptabelt att bryta mot de regelsystem som lagstiftaren satt som vår ram, i detta land. Om vi ändå gör det, krävs det onekligen ett samtal om varför vi bryter mot regelsystemet, vilka konsekvenser det får eller skulle kunna få och hur vi bättrar oss.
Vi gör fel. Ständigt. Det är självklart inte ok. Men vilket kopiöst slöseri på kompetens, när ansvaret bara består i att vederbörande skall avgå. Gå sin väg- och ta all sin kompetens och sin unika förmåga med sig.
Ja. Visst är det så att varje person är utbytbar. Att varje person kan ersättas med någon annan. Men – vilket värde ger det oss. Dig och mig. Och alla andra, med den unika kompetens vi alla bär på. Vi, som garanterat gör fel genom livet. Gång på gång.
Ulrica Schenström må ha passerat en otillåten gräns. Kanske t o m med råge. Men straffet, (eller avgångsvederlaget om det var sant att det uppgick till flera miljoner) är inte måttligt, eller på långt när ställt i proportion till handlingen. Eller konsekvensen.
Ok. Det är fel att dricka under jour. Det är ett regelfel av grovt mått.
Ok. Det får inte hända. Och det får definitivt inte hända igen. Att erhålla ett avgångsvederlag för ett sådant fel, känns onekligen felaktigt. Konsekvensen bör vara motsatt. Tjänstefel och löneavdrag ställer sig i mer korrekt dager, än avgångsvederlag.
Men återigen - är det värt att förlora kompetensen, för att bara fylla den av någon annan som brister lika stort, men på något annat sätt. Är det värt konsekvensen att ingen till slut vågar ta uppdraget – som riskerar att utsättas för medias, och medpolitikernas, totala hetsjakt? Blir det bättre? Tar man verkligen ansvar genom att gå, eller tvingas gå? För att bättra rollerna i vårt samhälle? Eller för att sudda sin historia något noggrannare?
Blir det verkligen bättre? När enda lösningen är en STOR avgångspott och avgång, istället för omtag och ny kraft. Och istället för krafttag mot det enorma moralförfall som nu härjar i vårt samhälle.
Anette Grinde
2007-11-05
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar