Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Jag hör henne tala om fred

Jag hör henne tala om fred
fred
jag undrar vad som ligger i ordet
hon talar om respekt och samarbeten
som viktig i freden

jag blundar
smakar på orden
tänker på hur människor behandlas
här

tänker att freden smakar
svart, här nu
men ändå bär skimmer av
ljust blått
som i en himmel utan stridsplan och tårgas

hon sänker tonen
jag får skärpa min hörsel för att höra
förstå
hon säger att det i fred också måste finnas rättvisa
inte bara frånvaro av krig, våld, fattigdom, hunger och förtryck

jag blundar
känner hungern suga i min mage
i min mage som nästan aldrig behöver vara riktigt tom

fred är att ha tillräckligt att äta
säger hon
hur kan maten spela roll för freden?

fred är
att kunna samlas utan att vara rädd
att kunna tala med varandra

jag öppnar ögonen igen
tittar på gruppen runt omkring mig
som lyssnar med andakt i tanken
utan rädsla

fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst
eller till arbete

att våga uttala orden
annars finns inte freden
är det så?

jag ser bladen dansa i vinden
i den lilla trädgården
den enda oas som finns just här
en grönska
mitt i asfaltdjungeln

framför mina ögon flyger en fjäril förbi
i frihet
i frihet

hon strävar i längtan efter
fred
som i frånvaro av rädsla
hunger
som i frihet från sjukdom och
att kunna röra sig
tala
fritt
leva
som i att ha mat på bordet, arbete och hälsa
utan rädsla

fred för sig
men också för alla andra
lika

fred
som i rättvisa
och frånvaro av våld

jag hör
trafiken från gatan
ljudet från stadens buller
känner lukterna
lukten av blommorna i trädgården
de som strävar mot det blå
fria

fred måste vara respekt
en aktiv handling

fred
var är freden?
hur långt är den kommen?

A..

Försoning bygger på respekt

Workshop om försoningsprocessen.

Att tala om försoning är svårt i en situation av konflikt. Kerstin brukar berätta om t ex organisationen Parent Circle när hon talar om det konstruktiva programmet (Gandhi). De berättar för varandra om sin sorg, håller samtidigt i sin motpart i handen. De praktiserar försoning mitt i en konflikt.

Fred
Rättvisa
Sanning
Barmhärtighet

Detta är ingående delar i en försoningsprocess.

Vad är viktigt för vem? Alla steg är viktiga! Fredsforskningen säger följande ordning;

Den lilla freden (vapenvila)
Sanning
Rättvisa
Barmhärtighet
Den stora freden

Vad ingår i barmhärtigheten; insikt, förståelse, vågar ge den andra parten plats. Medmänsklighet, släpp in andras perspektiv, möta den andra utan att döma, inkludera den andra (inte emot), öppet/förståelse, godhet

Vem säger vi - är barmhärtighetens bästa vän? Fred, den inre freden och friden är viktig.
Vem säger vi - är barmhärtigheten mest rädd för? Sanningen, innehåller många enskilda spår, sanningen är kategorisk

Låt varje grupp (en grupp för varje ord, sanning, rättvisa, barmhärtighet och fred = fyra grupper) beskriva sitt del; vad är sanning, vem är sanningens bästa vän och vem är sanningen mest rädd för?

A..



(Workshop - Jerusalem 29/2 2016. Kerstin Bergeå leder oss.)

Religion är något viktigt...

Foto; Anette Grinde

En tung bok ligger på mitt nattduksbord. Den ter sig viktig. Den har tidigare korsat min väg, men jag har inte läst den från pärm till pärm. Vi får se om det blir så denna gång.

Boken är; Religionernas historia, om tro, hänförelse och konflikter - av Sören Wibeck, Historiska Media. (Isbn 9189442989 med tryckår 2003). Den skall läsas, eftersom höstens tema hos mig är fred och ickevåld.

Religion är något viktigt, för många. Ibland är det mycket formellt och ibland en känsla. Vad Gud är, är olika för alla.

I kapitlet Vad är en religion talar Wibeck om dimensioner om en religion. En rituell dimension, en känslomässig dimension, en berättande dimension, en läromässig dimension, en etisk dimension, en social dimension och en materiell dimension - att de olika dimensionerna finns i olika styrka i religionerna, men att de nästan alltid finns. Ja, religion är komplicerat men samtidigt viktigt för många. Jag tänker att religion inte är försumbart och inte går att bortse ifrån. Hos mig kan inte religion vara våldsam och önska skada hos andra, men genom tidernas gång ser vi att många använder använder religionen som skäl och grund till stridigheter och våldsamheter. Hos mig kan det - striderna och våldsamheterna - inte utgå ifrån religionen i sig; Gud kan inte ha önskat att vi skall förgöra eller skada varandra. Gud är en positiv, inte skadande kraft.

För mig är religion viktig, precis som den är för en stor andel av världens befolkning. För mig är den personlig och viktig. Den är, för mig, inget allmänt gods, inte formell eller kravfylld. Den är absolut inte våldsam, vare sig i ord eller i handling. Min tro är också något som bara rör mig och min ledstjärna, men den skall synas i mitt sätt att vara och leva. Jag kan alltid bli bättre och duktigare på att leva som jag vill att världens skall vara; utan våld och med stark omsorg om varandra. Ickevåldsmannen Jesus spelar roll i min tanke.

Wibeck berättar om bokens folk; kristna, judar och muslimer. De är de som också alla är Abrahams barn, vars religioner har sitt ursprung i Abraham. Han berättar om utgångspunkter, konflikter, trakasserier och strider mellan religionerna, men också inom religionerna. Det är så oerhört sorgligt att det finns, och alltid har funnits, så många behov i mänskligheten att skapa fiendebilder och syndabockar. Respekt, omsorg, mänskliga rättigheter och individens frihet har svårt att rymmas i alla maktspel, trots att de ofta utgår ifrån något man tänker sig skall vara gott; religionen. Religionerna skapar mycket elände i världen, men de skapar också mycket gott för och i människor. Där finns mycket förtröstan och trygghet. Tänk, om vi bara kunde utgå ifrån de goda - och skippa det ständiga och ofta fasansfulla makttänkandet. Ja, tänk om.

Det sägs ofta (ja, både i kyrkan och på andra platser) att kärleken är störst av allt. Om det är vår ledstjärna, varifrån kommer då alla konflikter? Vi, inte bara jag, behöver bättra oss här.

A..


Länkar;
Adlibris. Bokus. Historiska Media. Härnösands Fhsk.

Elsa - är en vacker & stark kvinna...

Vackra Stockholm - den 15 augusti 2015.
Foto; Anette Grinde

Elsa. Jag ser hennes vackra namn dansa förbi i mitt flöde. Jag kopplar namnet till henne och ser det därför som vackert. Jag tyckte att hon var vacker. Vacker inom sig och vacker omkring sig. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Vi fanns på samma arbetsplats. Det var en arbetsplats som arbetade för och med viktiga frågor, som borde stå högre på världens agendor. Arbetsplatsen var fylld av kompetenta kvinnor. Flera av dem hade olika agendor, även om grundmålet i något mått var detsamma; världens väl. Det pågick ledarstrider i organisationen. Det var allvarsamma och påfrestande ledarstrider. Alla på arbetsplatsen blev en del av striderna, det gick inte att undkomma dem. Hur man än gjorde så blev det fel. Det var en organisation som borde ha god potential att växa. Den har alltid varit liten, har aldrig riktigt hörts. När jag nu betraktar den igen, är den mindre igen. Så tyst, så liten. Det är så otroligt synd att se. Ja, den borde ha potential att växa.

Elsa är en vacker kvinna. Duktig och vacker. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Den dag när hon klev in i mitt rum och skällde ut mig efter noter känns ännu i min kropp, i mina innersta nervbanor. Det gjorde ont. Gör ännu ont.

Jag hade tystnat. Jag var tyst och gjorde mitt arbete. Tystnaden var en konsekvens av kontorets agerande i andra frågor. Frågor som jag inte höll med om och som jag ville hålla mig utanför. Och frågor som jag såg som viktiga men där och då inte kunde påverka. Jag tänkte att just då spelar det ingen roll vad eller att jag säger något, och därför tystnade jag. I bidande av tid och hopp om bättring inom kort. Därför, i tystnaden, blev jag en oförskämd skit i hennes ögon. Det blev en tystnad som provocerade och personen förtjänade en redig utskällning. Hennes utskällning gjorde ont, av många skäl. Den visade temperaturen på kontoret och skulden låg, förutom i oss alla som fanns där, i ledningen. Det var en svår plats. Det är så outsägligt sorgligt när man ser kompetens slösas bort, när man inte tar till vara arbetsglädjen och kompetensen. Här fanns så mycket energi och lust, verklig energi, lust och kompetens och därtill så mycket olust och skitsnack om människorna på plats. Att tidigt på en arbetsplats mötas av kommentarer som; det är bara en tidsfråga innan de också drabbar dig - med hänvisning till härskarteknikerna och inskränktheterna i ledning och organisation. Ja, det var en svår plats.

Nej, Elsa hade inte en särskilt utpräglad plats i stidigheterna. Hon försökte i något mått hålla sig utanför. Till den dag hon blev stridigheten själv. Det gjorde riktigt ont att se.

Ledningen i en organisation har en mycket viktig del i det som händer på en arbetsplats. Ledningen tillsammans, eftersom ledning av en organisation inte är en person. Ledning innebär att man, som i styrelse och ledningsgrupp, ser och gör tillsammans. Tillsammans - för de mål och värden man har.

Elsa heter egentligen något annat. Jag vill inte peka ut henne. Hon förtjänar lycka och välgång i allt det hon gör. Jag hoppas att hon möter bättre omständigheter än dem hon mötte på vår gemensamma plats.

Platsen och människor visar att det spelar stor roll vad vi möts av. Hur vi är, hur vi utvecklas och vad vi gör kommer sig av omständigheterna. När det är skadligt måste vi, var och en och tillsammans, stå för de värden som är viktiga. Ibland är det svårt, för att vi inte kommer fram just där. Det är inte desto mindre viktigt. Det är viktigt att inte ge upp, att inte i tystnad bida sin tid utan skyndsamt tala så att tystnaden inte skadar.

En lärdom är att andra ser tystnad som provokativ även om den inte är avsedd så. En annan lärdom är att du aldrig kan ställa dig utanför en konflikt om du finns i en organisation som har en sådan i sig. Varje ord ger en riktning om var du står, även tystnaden gör så. Tystnad är att ta ställning, att ta ställning kan vara provokativt.

A..

Ickevåld

Ett fång blomster är bättre än hårda ord. 

Att reagera mot våld är sunt. Hur vi gör det kan variera. När vi gör det med våld blir vi en del av våldet, våldet som föder ytterligare våld. Att istället visa att man vill använda ickevåld, genom t ex samtal och lyssnande, skapar nya möjligheter.

Ordet ickevåld är en positiv term och står för något mer än bara frånvaro av våld. Det står för ett aktivt förhållningssätt, där man förutom frånvaro av våld i stunden också fokuserar på ett samhälle generellt utan våld. Ickevåldet ligger som ständigt fokus i bakhuvudet, för att alltid fundera på hur det kan användas, utvecklas och inte gå tillbaka till den vanliga tanken att möta våld och aggression med samma mynt. Våldet är inte en framkomlig väg.

Förändring genom ickevåld har lyssnade och samtal som grund. Även när det ter sig nästan omöjligt är det ändå den vägen vi skall fortsätta att vandra. Våld föder våld, precis som omsorg föder fortsatt omsorg och kärlek. Det sätt vi bemöter varandra på påverkar oss, gör vi det med våld eller hårda ord påverkas vi på ett sätt och gör vi det med omsorg och kärlek påverkas vi på andra sätt. Vi skall leva i samhället och på jorden tillsammans, vi har alla lika stor rätt till vatten, mat, rättigheter och resurser, även om mycket idag är orättvist fördelat och många ställs utanför t ex på grund av krig, felfördelade maktförhållanden och strukturer. Dessa bör ständigt uppmärksammas för att ge världens kvinnor, män och barn deras rätt till en möjlighet att försörja sig och få mat på bordet, skolgång, rent vatten, schysta toaletter och säkerhet i vardagen.

En viktig del i möjligheten att nå säkerhet i vardagen och därmed också kunna arbeta för att kunna försörja sig är frånvaron av krig och våld. Så mycket enklare det vore att hämta vatten och att gå till marknaden för att sälja sina varor, om man inte samtidigt riskerade att bli våldtagen på vägen. Samhällen, där våldet spirar, slår sönder förutsättningarna för ett drägligt liv. Det är en del av strategin, den som omöjliggör för familjerna att leva sina liv i dräglighet. Våldet drabbar alltid de oskyldiga, de som bara vill leva sina liv tillsammans, gå i skola, utvecklas och utveckla - tillsammans.

Ickevåld, lyssnande och samtal, är förutsättningen. Omsorg om varandra är förutsättningen. Insikten om att vi alla har samma rättigheter (& skyldigheter) är också viktig. Och att alla är lika mycket värda. Jag har inte mer rätt än du - och du har inte mer rätt än jag. Det behöver hela tiden synas, även om både du och jag är oerhört viktiga. Du och jag, och omsorgen om varandra.

Ickevåld kräver en aktiv tanke och en aktiv handling. Ickevåldet är aktivt, inte passivt. Det kräver att vi ser varandra, förutsättningarna i samhället och att vi på något sätt åstadkommer en positivt riktad handling när vi ser övergrepp, felaktigheter och ting som kräver en annan riktning.

A..  

#ickevåld

#fred

#civilkurage
#kyrkanstidning

Fred & ickevåld är målet...

Kampen fortsätter för fred och ickevåld, läser jag i Fredstidningen Pax. Tidningen är utgiven av Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och utgör en medlemspublikation. Fred och ickevåld är ett återkommande budskap hos föreningen, som jag gärna lyssnar till. Jag vill verkligen aldrig förespråka våld och hårda ord, utan istället sikta på ickevåld och vänlighet. Det måste vara vägen framåt om vår värld någonsin skall kunna åstadkomma hållbar fred, oavsett var i världen vi befinner oss. Att bemöta varandra med våld och vapen ger inte tillit och värme, det bygger ofta istället mer våld, mer skador och mer dödsfall. Våld och kan inte vara den bästa vägen framåt.

Det är ytterst glädjande att saudiavtalet inte förlängs. Det är ytterst glädjande att opinionen, där Svenska Freds- och skiljedomsföreningen i allra högsta grad ingår, lyckades vända tanken hos regeringen. Rösterna mot blev till slut för allvarsamma och för starka för att de skulle kunna bortses ifrån. Näringslivets debattartikel blev kanske droppen som fick bägaren att rinna över hos dem som ännu inte förstått - den blev som en absurditet i sammanhanget. Export av vapen - pengarna och vinsterna - kan inte gå före mänskliga rättigheter. Någonstans måste gränsen dras. Det är glädjande att den drogs där.

Fred och ickevåld ingår i samtalsområdet när vi talar om fattigdomsbekämpning. Hur skall människor kunna skapa sig en trygg framtid om de utsätts för krig, övergrepp och våld? Det hindrar deras möjligheter att skaffa sig ett inkomstbringande arbete, att få döttrarna och sönerna till skolan liksom att få mat på bordet. Det är självklarheter, som är så omåttligt omöjliga för en stor del av världens befolkning. Tänk, om vi kunde vända detta? Tänk, om vi kunde skapa en dräglig värld för alla dessa döttrar och söner som inte kan få en lugn och trygg uppväxt, fyllt av tillförsikt och möjligheter? Ja, varför skulle vi inte kunna det?

Det finns många sätt att lösa konflikter på. Det bästa är naturligtvis att hitta ett så positivt, för alla inblandade parter, och konstruktivt sätt som möjligt. Det är förstås viktigt att försöka förstå de inblandades önskemål och intentioner. Ibland försöker någon lösa en konflikt genom att låtsas som om den inte finns, ibland vill någon av parterna (eller någon strax intill) inte bli indragen och håller sig tyst ett stycke därifrån. Det händer också att konflikter löses genom att någon använder sin makt, sin ton eller sin position. Beroende av hur konflikterna löses (eller inte löses) kan ett kvarvarande agg hindra en fortsatt fredlig utgång eller inställning, där konflikten alltså inte är helt löst. Det kan vara olyckligt för någon av parterna i konflikten. Bättre är då kanske en kompromiss, där båda får ge och ta och mötas på vägen, eller ett samarbete där båda vinner. Kompromisser och samarbeten har sannolikt större förutsättningar för en hållbar fridsam framtid än en uppgörelse som bygger på att en starkare part tagit hjälp av sin makt eller där någon inte vågat driva sin ståndpunkt.

Att lyssna på varandra och att aktivt försöka förstå varandras önskemål och intentioner torde vara en viktig del i processen. Nog borde väl det vara möjligt? Eller är det just detta, hänsynen till och omsorgen om den andre, som är det svåra?

Fred genom ickevåld är målet, eller hur? Hur når vi dit?

A..

#ickevåld

#SvenskaFreds

#fred
#kyrkanstidning

Guantanamo

DN idag. Om Guantanamo. Ja, vad säger man?

Vad säger man om mänskliga rättigheter? Om tortyr? Om rättvisa rättegångar? Om människovärde? Om fred på jorden?

Ja, USA, vad säger man?

Stäng Guantanamo. Nu.
Avsluta alla former av tortyr. Nu.
Sluta avlyssna världen. Nu.
Montera ner alla era kärnvapen. Nu.

A..

 

Ingen fred utan kvinnor ...

I Sydsvenskan skriver Drude Dahlerup, Birgitta Holst Alani och Maj Britt Theorin om aktuella frågor. Temat för dagen är Ingen fred utan kvinnor.

De talar om Egypten och Tunisien. Och konstaterar att kvinnorna inte är där de skall vara. Att de inte kan väljas in. De talar om grusade förhoppningar, men att där ändå finns hopp. De talar om mod.

Ja. Eller nej. Det blir ingen fred när kvinnorna inte är med. Det handlar om kvinnors mänskliga rättigheter och det handlar också om att ta del av allas - män och kvinnors - kompetens för att hitta rätt väg genom svårigheterna. Svårigheterna att nå fred, när allas frågeställningar inte är med, är uppenbara. Tänk, att det självklarar fortfarande är en så svår fråga.

Till varje ny post som handlar om fred och säkerhet måste det finnas flera förslag på kandidater - lika många män som kvinnor. I varje förhandling måste varje part vara representerad av lika många kvinnor som män. I varje beslutande och ledande organ måste det finnas lika många kvinnor som män. Alltid, och utan undantag. Hur trovärdigt blir det annars? Och hur hållbart blir det?

Bortsett från detta fanns barnen på plats i FN igår. Malala Yousafzai talade för alla, inte bara för sig själv. Rättigheten till utbildning är grundläggande och självklar. Tänk, att det är en fråga man måste strida om. Något så helt självklart, men ändå så omöjligt för många.

Nog lever vi i en förunderlig värld.

A..

 

Länkar & sån´t. *  Intressant. *  Bloggkartan Norrtälje. *  Nyligen.se. * Malala talar i FN. * Malala talar i FN. Aftonbladet. DN.  Expressen. GP.
 

Nobels fredspris 2011.

Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, fredsivrare (Liberia) Leymah Gbowee samt journalist/människorättsaktivist (Jemen) Tawakkul Karman får dela på Nobels Fredspris 2011.

The Norwegian Nobel Committee has decided

that the Nobel Peace Prize for 2011 is to be divided

in three equal parts between

Ellen Johnson Sirleaf,

Leymah Gbowee and

Tawakkul Karman for

their non-violent struggle for the safety of women

and for women’s rights to full participation in peace-building work.

We cannot achieve democracy and lasting peace

in the world unless women

obtain the same opportunities

as men

to influence

developments at all levels of society.

In October 2000,

the UN Security Council adopted Resolution 1325.

The resolution for the first time made violence

against women

in armed conflict an international security issue.

It underlined the need for women

to become participants

on an equal footing with men

in peace processes and

in peace work

in general.

Ellen Johnson Sirleaf is Africa’s first democratically elected female president. Since her inauguration in 2006, she has contributed to securing peace in Liberia, to promoting economic and social development, and to strengthening the position of women.

Leymah Gbowee mobilized and organized women across ethnic and religious dividing lines to bring an end to the long war in Liberia, and to ensure women’s participation in elections. She has since worked to enhance the influence of women in West Africa during and after war.

In the most trying circumstances, both before and during the "Arab spring", Tawakkul Karman has played a leading part in the struggle for women’s rights and for democracy and peace in Yemen.

It is the Norwegian Nobel Committee’s hope that the prize to Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman will help to bring an end to the suppression of women that still occurs in many countries, and to realise the great potential for democracy and peace that women can represent.

Uttalande av Nobels Fredspriskommitté - Oslo 7 oktober 2011 - publicerat på Fredsprisets hemsida.

Jag gläds åt dessa kvinnornas fredsarbete. Och att de har uppmärksammats för sitt arbete med detta pris. Jag gläds åt allt som de har gjort för de sinas väl - de sina i betydelsen vi alla. Och åt deras ihärdighet i fredsarbetet som har skapat mer och mycket för så många. Jag hoppas att de skapar än mer för familjer, kvinnor, barn och män i framtiden - av dem själva och av oss alla som inspireras av deras spår. Små och stora steg - tillsammans med familjer, kvinnor, barn och män. Världen över.

Jag hoppas och tror också att det skall påverka arbetet i fredssorganisationer i deras tålmodiga arbete för fred och frihet i olika delar av världen.

Frid.

Anette Grinde

   .. .. ..

DN. Kyrkans Tidning. Operation 1325. Sveriges Radio. Dn. Dn.

 Nobels Fredspris. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. Rebella. Seappi.

Fred.

Jag hittar en bok i bibliotekshyllan - Fred! 100 röster mot våld och krig. Den är sammanställd av Saam Kapadia och Jeppe Wikström. Bokförlaget Max Ström har givit ut boken 2009. Isbn 9789171261472. Det finns anledning att läsa boken, att fundera kring den och att agera med utgångspunkt ifrån den.

"Om du inte tar ställning mot en orättvisa,

har du valt förtryckarens sida.

Om elefanten har sin fot på musens svans

och du säger att du är neutral,

kommer musen inte att uppskatta din neutralitet."

Desmond Tutu

I boken finns jag det meningslösa våldet och en massiv längtan efter frånvaron av detta. Boken börjar med en taxiresa i Göteborg och slutar med 100 röster och en mängd relevant information. Där är många som har funderat, ordat och skapat mervärden för många, många andra. Detta är en bok som bör läsas från pärm till pärm - och som man därefter dagligen bör återkomma till.

Boken utgår ifrån att det måste finnas alternativ. Och - Ja, det gör det verkligen, säger vi som strävar efter ickevåld. Det finns alternativ.

Om världens resurser för militärupprustning och vapentillverkning istället kom människorna till del skulle mängder av barn kunna gå i skola, få mat på bordet, tak över huvudet och skratta i lek istället för att arbeta igenom sin barndom eller leva med ständig rädsla för vapen, våld och krig.  Världens kvinnor, män och barn skulle kunna ägna sina liv till livsglädjande göromål, som t ex att utbilda sig, arbeta tillsammans med andra, plantera blommor och utforska världen.

Denna bok bör finnas på varje världsmedborgares bord. Som en påminnelse och som ett underlag för ändrad riktning. Det är tid för världen att leva i ickevåldets tecken.

Ickevåld är en aktiv handling. Låt oss leva i ickevåldets spår. Låt oss gå emellan där våldet och övergreppen visar sig. Låt oss uppmärksamma felaktigheterna.

Människan föds god.

Anette Grinde

Bokus.

Läs vad andra bloggar om ickevåld & fred.
Seappi. Fred i våra händer.
Newsmill.
Wikipedia om ickevåld.
Karneval förlag om ickevåld.
Ickevåldssmedjan.
Om King hade levt. Adlibris.

Follow @Foretagshuset

....