Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Britt Wennerfors 1940 - 2018

Britt Wennerfors har lämnat oss.

Britt bodde i Norra Råda i Roslagen. Jag tror och hoppas att hon trivdes i sin vackra miljö med skog, öppna ängar och bylandskapet runt omkring. Hon och hennes make hade valt en vacker plats för sig och de sina.

Jag kände Britt Wennerfors genom föreningslivet. Jag mötte henne när vi båda var engagerade i Svenska Turistföreningens (STF) styrelse i Norrtälje. Hon var aktiv i friluftslivet, hon var aktiv i styrelsen och hon glödde för föreningslivet. Hon var skarpt duktig. När hon fann tiden mogen lämnade hon uppgifterna i styrelsen till andra, men höll länge en fot kvar i föreningen genom ett fortsatt uppdrag som valberedare. Hon var en riktig fena där. Britt hade många kontakter i sitt nätverk och, vad jag förstår, gillade stort dessa uppdrag som ändå kan vara rätt kniviga ibland. Hon blev, under sina aktiva år i STF, belönad med flera utmärkelser från föreningen. Britt gjorde skillnad i STF.

Jag kände henne också genom vårt gemensamma deltagande i Norrtälje Rotaryklubb. Däri har hon varit medlem under många år, deltagit i styrelsearbetet, varit ledare och valberedare och engagerat sig i många olika roller. Hon har varit skarpt duktig också här. Vi är många i föreningen som uppskattat hennes kunskap om klubbens historia, vad Rotary står för och vad vi, i den lokala föreningen i Norrtälje kan bidra med. Hon har satt sin prägel på föreningen ur flera perspektiv och hon satte mycket stor heder i att vara närvarande på de veckomöten som föreningen har. Hon var en av få som hade i princip 100%-ig närvaro under många år. Närvaron är en förutsättning för en fungerande Rotaryklubb och hon tog detta på mycket stort allvar.

Hon var också en mycket flitig veckobrevsskrivare i Norrtälje Rotaryklubb, vilket gav möjlighet för icke närvarande medlemmar att få information från föreningens veckomöten och därtill en dokumentation som ger möjlighet till forskning i framtiden. Ett digert arkivmaterial har presterats via Britt, för vilket vi alla måste vara oerhört tacksamma. Både då och sen. En hel del av detta material finns bevarat hos Norrtälje stadsarkiv - för framtida forskning kring föreningens verksamhet.

Britt har, vid flera tillfällen belönats med utmärkelser av sin Rotaryklubb. Paul Harris Fellow är en sådan, som jag tror att hon gladdes åt. Föreningen har konstaterat att hon gjort sig mycket väl förtjänt av dessa utmärkelser. En särskilt fin och återkommande aktivitet som hon hållit vid liv under många år är en auktion/lotteri, i samband med föreningens årsmöten. Hon har där bidragit med mängder av burkar innehållande sylt, saft, gelé och annat från naturen som hon iordningställt själv - en mängd ljuvliga varor att auktioneras eller lottas ut för pengar som har gått direkt vidare till välgörenhetens väl, t ex till Rotarys Läkarbank. Hennes fantastiska varor har varit oerhört uppskattade. Hennes sätt att aktivt bidra till föreningens löpande arbete och dess utveckling har gjort skillnad.

Det Britt har gjort har hon gjort av ett eget mycket starkt intresse, sin känsla för rätt och god ordning och för många andras väl. Ett glödande engagemang skapar skillnad. Ja, Britt har gjort skillnad.

Jag var glad i Britt och är glad över att hon korsade min väg i livet. Hon var en stark och modig kvinna. Britt Wennerfors fattas mig. Ja, hon fattas säkert hos många. Hon gjorde skillnad.

Anette Grinde
Norrtälje

Britt Wennerfors

5 januari 1940 - 21 augusti 2018
(dödsannons Norrtelje Tidning & Svd)

STF Roslagen.
Wikipedia - rektor Britt Wennerfors - Adolf Fredrik, Stockholm.

Runeberg om Alf Wennerfors.

Minnesord om Britt Wennerfors 
infört i 
Svenska dagbladet 26 oktober 2018 samt 
i Norrtelje tidning 30 november 2018.

Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor - de som gör, brinner och glädjer ...

Sylvia Edith Catarina Rönn, 67 år, är född i Stockholm. Hon har nästan alltid bott där eller i närheten. Hon har varit huvudstaden trogen. Hon har fyra barnbarn, tre barn och en sambo, för att ta dem i någon form av ordning. Barn och barnbarn, sådana som står för glädje även om de också medför oro, tänker jag som nu har en dotter som reser i Sydamerika som jag oroar mig för. Barn och barnbarn är sådant som ofta tänks som det bästa i livet, som livslyx, men visst finns det också mycket mer som är livslyx. Som att ha hälsan, att få arbeta med det man vill, att ha människor omkring sig som fyller på med glädjefyllt livsluft och att kunna fylla sitt liv med sådant man gärna gör, som man känner sig nöjd med. Att vara tillfreds är livslyx. Så upplever jag Sylvia, i det samtal vi för denna dag. Som att hon är tillfreds.

Jag träffar Sylvia Rönn, en småregnig dag i mars. Vi ses på Kulturhusets tak, restaurangen med vy över Sergels torg, men vi sätter oss lite vid sidan om utsikten för att koncentrera oss på samtalet. Det som skall handla om kvinnan som är aktiv i ett av fredens viktiga hörn – i en av kvinnoorganisationerna som arbetar för fred, för kvinnornas medverkan i fred och för de frågor som är viktiga för fred. Samtalet skall handla om kvinnan, inte om freden. 

Sylvia Rönn är lågmäld. Hon är en av de kvinnor som arbetar tillsammans utan att egentligen synas så mycket. Hon är en viktig del (kanske den viktigaste) av helheten, en sådan som gör att föreningslivet fungerar.  Jag uppfattar att hon gärna arbetar tillsammans med kvinnorna i föreningen, att det tillför. Att det tillför både för henne personligen, likväl som att hennes kompetens och hennes egenskaper tillför till föreningens väl. Visst är det en fröjd, tänker jag, när rätt kvinna finns på rätt plats. När kvinnan, förutsättningarna och platsen befruktar varandra till något som ger mervärden. Visst är det en fröjd?

Sylvia är biolog, men också mentalskötare. Eller har varit, eftersom hon nu har lämnat den delen av sitt liv sedan några år tillbaka. - De båda riktningarna har varit roliga och gett tillfredsställelse i livet, säger hon. - Jag kan inte rangordna dem. - Arbetet med kvinnor i föreningslivets famn kom egentligen som en tillfällighet, berättar hon vidare, men det känns lätt att arbeta med kvinnor. Det känns enkelt att arbetsfördela, liksom att arbeta tillsammans. Hennes aktiva föreningsliv har funnits i Kvinnor för Fred (KFF), där hon började på 80-talet. KFFs fokus och viktiga frågor tilltalade och stämde med hennes eget fokus. Det rimmade med de frågor hon ville arbeta med. Ja, hon tittade också på andra föreningar, men det var KFF som stämde bäst. De gjorde aktioner, de var okonventionella, de hade en platt organisation som tilltalade och det var lätt att komma till tals. Man kan också försvinna ett tag, för att livet i övrigt kommer emellan, och sedan återvända i ett senare skede, med ny kunskap och med nya uppgifter. KFF är en bra förening, som passar Sylvia bra. Mitt hjärta slår en liten volt av glädje, när jag hör att det stämmer. Stämmer, och är bra.

Jag frågar Sylvia vari hennes glädjefokus ligger, vad som får henne att brinna. Ja, inte brinna till, som i att bli arg och frustrerad, utan att brinna i glädje. Hon svarar att det är glädje att få arbeta med sådant man vill förändra, som fredsfrågor och miljöfrågor. Hon skulle gärna se att miljöfrågorna fick mer plats i arbetet, även om det till viss del redan finns där genom t ex frågorna om kärnvapen och kärnkraften men också i arbetet med eller kanske emot militärövningarna som sprider mängder av bly i markerna. Miljöfrågorna behöver lyftas också i fredsarbetet. Ja, tänker jag, det är en mycket viktig reflektion.  Det är så mycket som hänger ihop, som vi inte kan koppla bort för att vi vill fokusera på fred. Det gör mig glad, när jag hör Sylvia tala om att det är viktigt att miljön får fäste i fredsarbetet. Vi behöver hitta vägar för att få in det i frågorna. Det finns där, men behöver göras tydligare.

Hon är också insyltad i Västsaharafrågorna. Jag ler inombords när hon använder ordet insyltad. Det är ett fint ord, tycker jag. Hon är insyltad så till vida att hon är KFFs representant i kommittén för Västsaharas kvinnor, som arbetar för att stötta de Västsahariska kvinnor som lever sina liv i väntan på att få sitt land åter. Många av dem lever i flyktingläger i Algeriet men också i sitt eget land. Marocko håller hårt i Västsahara, fast det egentligen inte tillhör dem. Den förening Sylvia är engagerad i bildades för att stötta kvinnorna på deras väg åter till sitt land, men det tar en omåttlig tid eftersom Marocko vägrar att släppa sin ockupation och världen och FN tyst tittar på.  Under tiden stöttar föreningen de utsatta kvinnorna och informerar oss andra om deras situation. Leendet inom mig stelnar, när jag tänker på alla de kvinnor, barn och män runt om i världen som inte får leva ett riktigt drägligt liv. Som lever i väntan på fred, och med våldet överskuggande vardagen.  – Men visst är det fantastiskt att de ändå i något mått ses. De är inte helt ensamma. Det finns många kvinnor runt om i världen som i det tysta, och ibland rätt högljutt, aktivt arbetar för sina medsystrars väl.

Under 80-talet, när Sylvia påbörjade sitt engagemang i Kvinnor för Fred, var det fler aktiva medlemmar, fler medlemsmöten och fler aktioner än vad det är idag. Det var verkligen en stor och livfull förening. Under 90-talet var hon inte lika aktiv, men det var inga problem att återkomma, när hon så småningom fick rum för detta i sitt liv igen. Hon trappade ner sitt arbetsliv några år innan hon fyllde 65 och blev mer engagerad hos KFF när Bibbi Steinertz, tidigare mycket aktiv i föreningen, trappade ner sina åtaganden i föreningen. Hon hittade sina uppgifter, kan man säga. Och det är viktigt, för att kunna bidra rätt. Rätt kvinna på rätt plats, är ändå en ganska bra devis.  En vacker dag skall också Sylvia trappa ner, men inte just nu. Sen, då när det är en ny tid i livet igen, kan det vara dags för språk, t ex spanska eller något annat. Språk är kul, obeskrivbart varför egentligen, men ändå kul. Det är kul att kunna göra sig förstådd. Ja, språk tillför. Spanskan ligger först på tur.

Nu, sedan några år tillbaka, är hon kassör i KFF. Att gå från biolog och mentalskötare till att vara kassör, är ju en liten verksamhetsvridning, men hon kände sig bekväm i ekonomikänslan efter ett uppdrag i en mindre roll inom organisationen. Därför tackade hon ja till kassörsrollen. Nu känns det helt ok, även om det ibland känns som lite mycket administration. Nej, inte för mycket, men ändå lite mycket. - Men, ja, det ökar lite, allteftersom. På hennes lott faller pengarna, kollen och en stor del av den administrativa ordningen. Medlemsregistret, ansökningar, redovisningar, mailbevakning, posten, skattefrågor och en del annat.

- Ekonomi och administration – kassörsrollen - är en mycket viktig roll i föreningslivet, säger jag. Ja, hon är benägen att hålla med. Det är roligt också, säger hon, det känns viktigt och det är en bra roll där man får mycket information – men, det medför också ett stort ansvar. Men ja, jag är på rätt plats. - Det är också roligt att arbeta tillsammans med Lena Steinholtz Ekekrantz, som också finns med mig på kansliet. - Vi arbetar bra tillsammans, säger hon med glädje i rösten. Lena är uppenbart ett av de viktiga glädjeämnen som följer med ett bra föreningsliv.

Vänliga och kunniga medmänniskor, som tillför livsluft till dagen gör livet lätt att leva. Det behövs fler än en, för att det skall hända. Vi är ju sociala varelser. Här, i Sylvias förening, finns det uppenbart fler. Fler kvinnor, med kunskap, värme och glädje, som arbetar för fred och som tillför livsluft till varandra.

Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor – de som gör, brinner och glädjer andra och varandra? Ja, utan dem vore världen ingenting.

Anette Grinde

• Kvinnor för Fred
• Nätverket för ett fritt Västsahara
• Västsahara enligt Wikipedia
• Styrelseporträtt Operation 1325 av Bibbi Steinertz
• Abf
• Kommittén för Västsaharas kvinnor