Ett barndomshem. (Nedra Söderby, Roslagsbro)

 

Foto Anette Grinde,  23/2-26. Nedra Söderby,  Roslagsbro,  Norrtälje. 

Trygghet är en känsla, men också ett gemensamt ansvar.

Trygghet är en känsla, men också ett gemensamt ansvar. 

Fungerande normer innebär att vi alla har ungefär samma ingångsvärden, t ex att eller hur vi bryr oss om varandra, följer lagar & regler och tar ansvar för alltets väl. För mig betyder det t ex att vi tar ett gemensamt - och därmed också individuellt - ansvar för det som händer omkring oss. Att vi ser om barn och vuxna far illa, hittar platser som ger dem trygghet, värme, kärlek, omsorg, tak över huvudet och mat på bordet, men också alla andra. Fungerande normer måste gälla alla, även de som faller strax utanför ramen. Vi tar ansvar för oss själva, men också för varandra. Vi kan inte vända ryggen till, vi kan inte mota dem med makt ut på gatan. Det blir inte bättre av det. 

Att ha en fungerande ordningsmakt är viktigt, absolut, men för mig ligger vikten att prioritera hur vi tar hand om varandra. Om vi ska mota folk från värmen, så måste vi också fundera kring var de ska ta vägen. Var finns utrymmet för de som fryser när det är kallt och blött? Att mota ut någon ut från busstationen innebär att de går till bibblan eller Ica istället. Det gör förstås inte saken bättre. Det måste finnas andra platser att vara på när kylan och blötan härjar i trakten.

Trygghet för mig är också att andra har det bra. Fler poliser på stadens gator och torg kan inte ersätta platser där man hjälper dem som riskerar att falla eller har fallit. Sociala - stadscentrala - platser är en nödvändighet. Trygghet kommer genom möten med andra och omsorg om varandra. 

Trygghet för mig är att vi hjälps åt att hitta lösningar för dem som trasslar - eller för dem som livet trasslat till sig för. 

Företagen (t ex skola, förskola, vård, äldreomsorg, allmänna kommunikationer, taxi, mat, kläder, hotell, vakt, djur, mm) och det allmänna (t ex socialtjänst, skola, förskola, vård, psykiatri, rättsväsende, mm) har att se om oss alla - i alla de roller de bär. Jag och du likaså. När alla gör sin grej inom våra gemensamma normer, ser andra och agerar, kan jag och vi alla känna oss trygga. Jag blir inte tryggare för att polisen motar någon från en plats - om vi inte samtidigt ger personen en möjlighet att vara på en annan trygg plats. 

Trygghet är en känsla, men också ett gemensamt ansvar. Hur hjälper vi de som trasslar, så att också den som inte trasslar kan vänta på bussen på busstationen, företagarna driva Pressbyrån, grillen och ICA utan rädsla och bibblans personal ägna sig åt böckernas magiska värld utan att polisen och vaktbolagen behöver lägga tid för dagliga besök i deras lokaler?

Vart ska människor gå, om de inte har någon plats att vara på? 

A..

 (NT 26/2-26. Staffan Tjörnhammar.)

13/2-26. Var går din gräns, var går min?

 

All heder till Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och nu före detta medlem i Migrationsverkets etiska råd. Vi hörde honom i nyheterna igår och jag läser Niklas Orrenius intervju idag (DN 13/2-26). 

Det är ett viktigt ställningstagande att gå ur ett råd som ska stå bakom en lagstiftning och ett juridiskt agerande som är mänskligt ovärdigt, “det var en av alla dropparna som plötsligt gjorde att det rann över”. Han ger uttryck för att det är ovärdigt Sverige och i strid med grundlagen: … “respekt för den enskildes frihet och värdighet”.

Jag gläds åt att han - med tydlig röst - säger ifrån om migrationspolitiken. Utvisningar av människor som levt många år av sina liv här, skött sig, är en del av samhället, jobbar, utbildat sig, lärt sig språket, ansträngt sig, försökt och försökt är bara helt vidrigt. Migrationspolitiken är oerhört plågsam.

Jag gläds åt honom, men också åt alla andra som skriver inlagor i juridiska mål, arbetskamrater och vänner som står vid de utsattas sida, skapar namninsamlingar, demonstrerar, debatterar och protesterar mot, vrålar högt om den omänskliga migrationspolitik som förs idag. 

När vi tydligt ser att politiken är ovärdig, när media rapporterar och det bubblar vrede vid många köksbord, är det också viktigt att var och en tar sig ton. Vi är för få som gör det, det är något att fundera över - hur vi ser andras sak som vår, var gränsen går för att själv agera, säga ifrån, protestera. Var går din gräns, var går min?

Det räcker inte med köksbordsvrede, vi måste också visa varje politiker, medlemmar i etiska råd, jurister och utredare i rättsprocesser, tjänstemän och alla oss andra att vi behöver fundera över våra - Sveriges - värden. Hur kan det vara ok att avvisa människor på det här sättet? Hur skulle du se det om det var du och dina barn? Hur bra är det för Sverige, för sjukvård, omsorg, skola, mm - för alla som gjort massor för sig och oss och ändå tvingas bort. 

Tack, alla ni som tar er ton - utanför köksbordet - om detta och andra felbeslut i vårt samhälle. Tack. 

A..

#civilolydnad #rebellmammorna #rebellpapporna #stockholm #slussen #allahjärtansdag

5/2-26. Skida, klättra och simma.

 

Lilldotra bokade in oss för slalom häromdagen. Jag bangade. Det var länge sedan jag åkte, men jag tror förstås att jag skulle ha hanterat det hyfsat väl. Kanske inte monoskidan, men vanliga två ska nog gå bra. Jag får boka in det snart, jag måste ju testa igen. Kanske ska jag testa monoskida också. Jag minns det som kul även om det var länge sedan. 

Det blev klättring istället. Hon skickade upp mig på en hög vägg. Jag tog min svindel med mig, avstod att bry mig så mycket om den och klarade mig hyfsat väl. Det var roligt och gav mersmak. Jag fick lite träningsvärk i armarna, men inte så farligt. Jag måste gå en kurs så att jag också kan därav henne, så vi kan gå igen och också hon kan klättra på fler leder. 

“Klättercentret Telefonplan har repväggar som är upp till 14,5 meter höga”. Klättrade jag så högt, jag och min svindel? Oj, säger jag om mig själv. Det var i varje fall roligt. 

Idag har jag simmat, typ 2000 meter crawl. Det är en fantastisk grej att göra, ja, för mig. Jag känner mig glad och nöjd. Kanske ska jag höja ribban: lite fortare eller lite längre? 

Att öva nytt och lite utmanande är skoj. 

Nu ska jag läsa och fundera över domar. Det är kanske inte skoj, men väldigt intressant. 

A..

Norrtälje 5/2-26.

1/2-26. Han oroas över ojämlikheten, skatten och makten.

 

Robert Weil, grundare och ordförande i investmentbolaget Proventus AB och Familjen Robert Weils stiftelse - finansprofil och miljardär - skriver i DN (1/2-26) om vårt skattesystem, om kapitalkoncentration och risken för demokratin. Han oroas över ojämlikheten, skatten och makten. 

Jag oroas också, liksom många andra med mig. Det är t ex på grund av bristerna i politikens synsätt, tonen kopplad till klimatet eller demokratin som många aktivister ropar högt just nu. Många talar om behovet av beskattning av de superrika och här läser jag om en representant som håller med om att (frånvaro av) relevant beskattning, avkastningshöjden och maktkoncentrationen är farlig för demokratin. För stora skillnader skadar samhället, helheten. 

Skillnaderna skadar kanske inte den enskilda individen som lockas och inspireras av resurserna, känner glädje av att lyckas, men ojämlikheten skadar. Det är en politisk fråga att skapa rättvisa, inte en individfråga - men var och en måste ändå se sin roll i systemet. Vad gör vi - som individer - vad bidrar vi till? 

Vi ser att extremt rika personer kan bidra positivt. Bill och Melinda Gates har t ex gjort stordåd för global hälsa, vaccinationsprogram och barnfattigdom under många år. Just nu sackar det, kanske för att han inte vågar utmana den rådande politiken. Han skulle kunna, men verkar tveka. 

Rotary, som ju är en världsomspännande organisation fylld av resursstarka individer, har på många sätt bidragit till att öka Gates insamling och skapat projekt kopplade till global hälsa. Individer har gjort stor skillnad där. Resursstarka kan också verka destruktivt för samhällsutvecklingen, som till ex Elon Musk, Jeff Bezos och Mark Zuckerberg. De väljer sina spår utifrån sin kunskap, vad de anser bäst för sig. Just nu har de valt att gå Trumps ärenden, kanske för att de ser sin makt och sina pengar riskeras. Det gäller att välja sida i varje strid. 

De har emellertid också utvecklat något som världen har uppskattat, använt och skapat framgång för sig själva och många andra: också för den som nu vill välja bort deras tjänster. Om vi kan, ty vi sitter också i deras nät. 

Om de istället såg sig som en del av omsorgen för jordens väl, skulle de kunna göra sig till verktyg för mänskligheten och liv i positiv (klimatsmart, fredlig, demokratisk) bemärkelse. Hur vill en maktfaktor bli ihågkommen, vad står hens moraliska värden för? 

I en valurna har vi alla samma röst, en röst, men i det dagliga livet mellan valen väger olika människors röster lättare eller tyngre. Den som talar måste vara något, ha resurser bakom sig, talets gåva, kunna betala för sig eller ha (eller skapat sig) utrymmet att föra fram sina tankar. Vi är alla olika utrustade och vår röst väger olika. Ett annat alternativ är högljuddhet, var för sig eller tillsammans: att vara till besvär t ex genom demonstrationer eller civil olydnad. Vad gör vi av det vi har när måttet är rågat, ojämlikheten för stor och arbetet går för långsamt?   

Jag tänker att det i de resursstarka kretsarna finns många individer som förstår att klimat- och demokratikrisen är viktig att agera kring. Jag vill höra att de förstår problematiken och att de också står bakom de rörelser som arbetar för klimat, demokrati och rättvisan för människor, djur och planeten jorden.  

Att använda sin röst för klimat, demokratin och rättvisan kräver mod. Den som har resurser och en plattform har också ansvar att använda sin röst väl.

Jag tackar Robert Weil för ord om ojämlikheten och önskan om politisk handling. 

A..

DN: 

Robert Weil kräver rättvisare tillväxt och beskattning

31/1-26. Labacken, Övra Söderby, Roslagsbro