13/2-26. Var går din gräns, var går min?

 

All heder till Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och nu före detta medlem i Migrationsverkets etiska råd. Vi hörde honom i nyheterna igår och jag läser Niklas Orrenius intervju idag (DN 13/2-26). 

Det är ett viktigt ställningstagande att gå ur ett råd som ska stå bakom en lagstiftning och ett juridiskt agerande som är mänskligt ovärdigt, “det var en av alla dropparna som plötsligt gjorde att det rann över”. Han ger uttryck för att det är ovärdigt Sverige och i strid med grundlagen: … “respekt för den enskildes frihet och värdighet”.

Jag gläds åt att han - med tydlig röst - säger ifrån om migrationspolitiken. Utvisningar av människor som levt många år av sina liv här, skött sig, är en del av samhället, jobbar, utbildat sig, lärt sig språket, ansträngt sig, försökt och försökt är bara helt vidrigt. Migrationspolitiken är oerhört plågsam.

Jag gläds åt honom, men också åt alla andra som skriver inlagor i juridiska mål, arbetskamrater och vänner som står vid de utsattas sida, skapar namninsamlingar, demonstrerar, debatterar och protesterar mot, vrålar högt om den omänskliga migrationspolitik som förs idag. 

När vi tydligt ser att politiken är ovärdig, när media rapporterar och det bubblar vrede vid många köksbord, är det också viktigt att var och en tar sig ton. Vi är för få som gör det, det är något att fundera över - hur vi ser andras sak som vår, var gränsen går för att själv agera, säga ifrån, protestera. Var går din gräns, var går min?

Det räcker inte med köksbordsvrede, vi måste också visa varje politiker, medlemmar i etiska råd, jurister och utredare i rättsprocesser, tjänstemän och alla oss andra att vi behöver fundera över våra - Sveriges - värden. Hur kan det vara ok att avvisa människor på det här sättet? Hur skulle du se det om det var du och dina barn? Hur bra är det för Sverige, för sjukvård, omsorg, skola, mm - för alla som gjort massor för sig och oss och ändå tvingas bort. 

Tack, alla ni som tar er ton - utanför köksbordet - om detta och andra felbeslut i vårt samhälle. Tack. 

A..

#civilolydnad #rebellmammorna #rebellpapporna #stockholm #slussen #allahjärtansdag

1/2-26. Han oroas över ojämlikheten, skatten och makten.

 

Robert Weil, grundare och ordförande i investmentbolaget Proventus AB och Familjen Robert Weils stiftelse - finansprofil och miljardär - skriver i DN (1/2-26) om vårt skattesystem, om kapitalkoncentration och risken för demokratin. Han oroas över ojämlikheten, skatten och makten. 

Jag oroas också, liksom många andra med mig. Det är t ex på grund av bristerna i politikens synsätt, tonen kopplad till klimatet eller demokratin som många aktivister ropar högt just nu. Många talar om behovet av beskattning av de superrika och här läser jag om en representant som håller med om att (frånvaro av) relevant beskattning, avkastningshöjden och maktkoncentrationen är farlig för demokratin. För stora skillnader skadar samhället, helheten. 

Skillnaderna skadar kanske inte den enskilda individen som lockas och inspireras av resurserna, känner glädje av att lyckas, men ojämlikheten skadar. Det är en politisk fråga att skapa rättvisa, inte en individfråga - men var och en måste ändå se sin roll i systemet. Vad gör vi - som individer - vad bidrar vi till? 

Vi ser att extremt rika personer kan bidra positivt. Bill och Melinda Gates har t ex gjort stordåd för global hälsa, vaccinationsprogram och barnfattigdom under många år. Just nu sackar det, kanske för att han inte vågar utmana den rådande politiken. Han skulle kunna, men verkar tveka. 

Rotary, som ju är en världsomspännande organisation fylld av resursstarka individer, har på många sätt bidragit till att öka Gates insamling och skapat projekt kopplade till global hälsa. Individer har gjort stor skillnad där. Resursstarka kan också verka destruktivt för samhällsutvecklingen, som till ex Elon Musk, Jeff Bezos och Mark Zuckerberg. De väljer sina spår utifrån sin kunskap, vad de anser bäst för sig. Just nu har de valt att gå Trumps ärenden, kanske för att de ser sin makt och sina pengar riskeras. Det gäller att välja sida i varje strid. 

De har emellertid också utvecklat något som världen har uppskattat, använt och skapat framgång för sig själva och många andra: också för den som nu vill välja bort deras tjänster. Om vi kan, ty vi sitter också i deras nät. 

Om de istället såg sig som en del av omsorgen för jordens väl, skulle de kunna göra sig till verktyg för mänskligheten och liv i positiv (klimatsmart, fredlig, demokratisk) bemärkelse. Hur vill en maktfaktor bli ihågkommen, vad står hens moraliska värden för? 

I en valurna har vi alla samma röst, en röst, men i det dagliga livet mellan valen väger olika människors röster lättare eller tyngre. Den som talar måste vara något, ha resurser bakom sig, talets gåva, kunna betala för sig eller ha (eller skapat sig) utrymmet att föra fram sina tankar. Vi är alla olika utrustade och vår röst väger olika. Ett annat alternativ är högljuddhet, var för sig eller tillsammans: att vara till besvär t ex genom demonstrationer eller civil olydnad. Vad gör vi av det vi har när måttet är rågat, ojämlikheten för stor och arbetet går för långsamt?   

Jag tänker att det i de resursstarka kretsarna finns många individer som förstår att klimat- och demokratikrisen är viktig att agera kring. Jag vill höra att de förstår problematiken och att de också står bakom de rörelser som arbetar för klimat, demokrati och rättvisan för människor, djur och planeten jorden.  

Att använda sin röst för klimat, demokratin och rättvisan kräver mod. Den som har resurser och en plattform har också ansvar att använda sin röst väl.

Jag tackar Robert Weil för ord om ojämlikheten och önskan om politisk handling. 

A..

DN: 

Robert Weil kräver rättvisare tillväxt och beskattning

30/1-26. Jag blir lycklig över klimatrörelsens framåtkraft - spretig och vacker!

Jag läser DN, kanske mest det som rör demokrati, mänskliga rättigheter och klimat. Idag t ex om den hoppfulle klimatpristagaren Veerabhadran Ramanathan och om Bill Gates felriktning i klimatfrågan.  

Många av oss som ser med oro på klimatförändringarna förundras ofta över hur lätt det gick när pandemin slog ner över oss och när ozonskiktet tunnades ut över våra huvuden, men hur omöjligt det ter sig nu. Då gick det att samlas om åtgärder, världen över. Alla, eller åtminstone tillräckligt många, drog sitt strå till stacken och hjälptes åt. Problemet kom tillräckligt nära, krisen var tillräckligt stor. 

Klimatkrisen förmår (ännu) inte detta. De rikaste (länder, människor, makten) ser ännu inte konsekvenserna av allt det som forskarna berättar, de riktar blicken på kortsiktiga frågor här och nu, och förmår inte lyfta blicken till det som är på gång. Veerabhadran Ramanathan ger uttryck för att de bara om några år kommer att bli riktigt, riktigt illa och att vi då kommer att fatta allvaret och agera. Då, men inte förr. 

För alla vi som fattar allvaret nu, är det svårt att förstå att det är så svårt att agera tidigare. Bill Gates gör så mycket bra saker, men det är så synd att han har fått klimatet om bakfoten - Peter Alestig skriver om något av detta i sin kommentar i DN. Så mycket gott Gates gjort, t ex flickors skolgång, hälsa, utbildning, som ju också är en del i klimatfrågorna. Han har en plattform att tala på. Förstod han, så vore det onekligen bättre för oss alla. (Ja, också om Trump och Musk förstod, förstås)

Det sägs att klimatfrågorna spretar. Ja, nej, jo, ofreden och orättvisorna, ojämlikheten påverkar klimatet och vi har olika uppmärksamhet på olika frågor, för att det finns så många. Vi måste också arbeta med olika frågor samtidigt, på olika sätt, på olika nivåer och med olika kunskap. Framåt, inte i konflikt. Konflikterna tar onekligen onödig tid från de viktigaste.

Jag blir lycklig av att se klimatrörelsens framåtkraft, där många gör sitt utifrån sin kunskap, förståelse och förmåga. De gör för att de förstår nödvändigheten. Vi är alla olika, ser och förstår olika. Det ska mötas med de som vill och kan fatta besluten, de som förstår det angelägna men också sitter i beslutsposition med de som vägrar. 

Återigen kan man ställa sig frågan: vilket är det bästa sättet att skapa förändring, att få ett ärende på dagordningen och till slut få den som ett beslut i rätt riktning? 

Pepp idag till alla er som ska delta på aktiviteter idag eller imorgon, vare sig det är sång, tystnad med skyltar, demonstrationer, tal till folket, djupa samtal vid sammanträdesbord eller med förbipasserande, debatter, dans eller middagskok tillsammans. Tack, för att ni gör - oavsett spretande, olika vikt och fokus. 

Pepp och tack.

A..

Fredag 30 januari 2026. 

23/1-26. Jag tackar Mai-Lis Hellénius och Colette van Luik ...

 

Jag tackar Mai-Lis Hellénius och Colette van Luik för deras upprördhet. De skriver debatt i DN (23/1-26) om kosten och dess vikt för vår fysiska hälsa. De lyfter t ex vikten av vetenskapliga kostråd, vikten att sprida kunskap via myndigheternas (t ex Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten) kanaler och att universitetet och högskolor fångar den kunskapen i sina utbildningsinsatser. 

De påtalar vikten om matens och den fysiska rörelsens roll för vår hälsa. Jag tackar för orden och bilden texten ger, den är trovärdig och kunnig. Den ligger i linje med all den forskning jag läst genom årens lopp. 

Det som inte berörs i artikeln är planetens hälsa, ja, det ligger kanske utanför Hellenius och van Luiks forskningsområde så det är ursäktat. Matens ursprung och kvalitet, var och hur den växer, med vilka - eller snarare utan alla - kemikalier, transporter och att det är friska vegetabiliska råvaror som landar på vårt matbord är viktigt inte bara med utgångspunkt från våra fysiska kroppar. Jag äter huvudsakligen vegetariskt och försöker röra på mig aktivt varje dag, ja, som forskning och kostråd länge uppmuntrat oss till. Kanske är det det som håller mig borta från sjukvården - eller har jag bara tur i det genetiska lotteriet? 

Maten är också viktig utifrån klimatet och markernas förmågor att fortsätta brukas. Maten är oerhört viktig att tala om, både när det gäller vår fysiska hälsa och planetens hälsa. Maten är t ex njutning, framtid, lokal bygd, transporter, arbetstillfällen, kunskap, tillsammanskraft, sociala sammanhang och hälsa. Det är kanske en av de viktigaste frågorna för mänskligheten. 

Jag ser fram emot mer kunskap och relevanta inlägg, forskningsbaserade, på temat. Ja, igen och igen. Det är så bildning skapas, genom att ge oss de forskningsrön som vetenskapen sett. Om mat ska vi tala i Norrtälje inom kort - vi lyfter frågan på temat: mat och klimat. Vill du vara en del av det samtalet, så hör av dig till mig för funderingar, planering, föreläsartips, engagemang, mm. 

Idag önskar jag dig en fin dag, fri från växthusgaser, fylld av ren och hälsosam kost och med en god dos fysisk rörelse utförd i frisk luft.

Pepp!

A..

#DNdebatt #MajlisHellenius och #ColettevanLuik #livsstil #friskvård #jagärlöpare #målbild = #ultravasan90  #fysiskrörelse 

#DNdebatt #MajlisHellenius och #ColettevanLuik #livsstil #friskvård #fysiskrörelse 

22/1-26. Systemkollapsen händer...

 

För några veckor sedan hade SVT nyheter ett reportage om Golfströmmens kollaps. Reportaget gav intrycket att det inte var någon fara. Det kändes oerhört okunnigt, som ett sätt att luras. 

I dagens DN (22/1-26) skriver Johan Rockström, professor i jordsystemvetenskap (klimatforskare) tillsammans med Johann Påll Johannsson, Islands miljö- och klimatminister om havsströmmarna som påverkar vårt klimat. Däri ingår Golfströmmen och andra havsströmmar som påverkar vårt närområde. De uppmanar till handlingskraft och gemensamma åtgärder i de nationella, nordiska och globala politiska rummen.

Vi vet att utsläppsnivåerna passerat avgörande nivåer, att temperaturökningen är mycket allvarsam och att tippningspunkter riskerar att ge dominoeffekter. Forskningen, som Rockström ofta berättar om, visar att det är allvar samtidigt som handlingskraften för kraftfulla beslut är låg. Vi är 89% (globalt) som vill ha kraftfulla klimatbeslut, ändå kommer de inte. 

Vi - 89% - oroar oss. Jag tänker ofta på kommande generationer. Jorden är oändligt gammal, men mänsklighetens kommersiella utveckling under de senaste 100 åren har skapat massiv förstörelse av planetens sammanhållna system, där vatten, utsläpp, uttag av ändliga resurser, skogen, djuren, växterna, med mera, inte klarar att återhämta sig. Livets korridor är temperaturberoende. Vi dödar våra livsförutsättningar. 

I evinnerlig tid har jorden utvecklats, färgat livet, växterna, människorna och djuren med magisk natur och livsförutsättningar. Under en kort stund i vårt varande har vi missbrukat dess förmåga. Våra barn och barnbarn står inför oerhört tuffa omständigheter, hinner vi hjälpa dem att förstå innan det är över oss, innan vi ser nästa storm, innan det blir för varmt för att odla och det dystopiska samhället som inte går att leva i är här? 

Väldigt många generationer har haft förmånen att leva på jorden. Hur många till får den möjligheten? Mitt barnbarn fyllde nyss sju. Kommer hennes barn och barnbarn att kunna leva i en natur där djur, växter, vatten och liv samspelar som planeten tänkt - eller kommer mänsklighetens tid på jorden vara slut där? 

Systemkollapsen händer just nu: under tiden vi talar med varandra om hur vi får upp klimatet på agendan, argumenterar med fördröjare och förnekade och ser barnens framtid försvinna i ett brinnande inferno. 

A..

#livetskorridor #johanrockström #dagensnyheter #klimatkollaps #norrtälje #klimatminister #island #golfströmmen

21/1-26). DN om “FN varnar för vattenkollaps i ny rapport.”

 Jag läser i DN (21/1-26) om “FN varnar för vattenkollaps i ny rapport.” Artikeln inleds med “Mänskligheten har orsakat permanenta skador på planetens vattensystem, enligt en ny FN-rapport.” Kollapsade marker, grundvattenmagasin som dunstar, mat som inte kan odlas, torrlagda våtmarker, med mera, innebär en kolossal vattenstress. Planetens vattenförutsättningar påverkar oss. När vi förstör dem, pressar jordens förutsättningar till det yttersta, riskerar vi mattillgången och själva livets förutsättningar. Artikeln avslutas med: “Jordbrukare måste ha en marknad för nya livsmedel, så det kräver storskaliga förändringar av våra matvanor och hela samhället.” 

Ja, utan vatten och mat kan vi inte leva. Själva maten, vad vi äter och hur den odlas, spelar roll för vår egen hälsa men också (väldigt mycket) för planetens hälsa. Vi och planeten hänger ihop, mänsklighetens drivna göranden är kraftfulla detaljer som påverkar helheten. Ibland väldigt destruktivt, men ibland också väldigt hoppfullt. Det återkommande budskapet - klimatforskningens riktning - är att vi måste se hur vi påverkar, stanna upp och ta steg i nya riktningar. Vi behöver odla på sätt som inte svälter och dödar den brukbara jorden, omfånget av markerna och den viktiga mångfalden. Vi behöver också odla på sätt som skapar mat för vårt närområde, som odlar kvalitetsprodukter utan kemikalier i jordbruket, som uppmuntrar arbetstillfällen - även få/små brukare - i närområdet och som minskar beroendet av mat och transporter från långt-bort-i-stan.

Vatten är ett planetsystem. De kriser som händer långt borta påverkar också oss. Vattenproblematik - dricksvatten, översvämningar, nederbörd eller frånvaro av nederbörd - påverkar t ex mattillgång, migration, konflikter, krig, skolgång för unga, kriminalitet, våld i nära relationer, med mera. Utan vatten och odlingsbara marker kan vi inte odla mat, det skapar oro ur många perspektiv. 

I vår närtid ska vi tala om frågan om mat och klimat. Det spirar i närområdet, forskning pågår och vi lyfter frågan på olika sätt. Ibland känns det hopplöst - men det känns också hoppfullt att frågan lyfts. Det är när vi förstår allvaret som vi kan göra något åt det. 

Den 11 februari 2026, kl 17-21, arrangerar Coompanion Roslagen & Norrort en aktivitet om tillsammansodling på Färsna gård i Norrtälje. Kanske är tillsammansodling något för det gemensamma ansvaret för maten? 

I slutet av april kommer ett samtal att arrangeras i centrala Norrtälje om mat och klimat. Deltagare, böcker, rapporter och andra förutsättningar för föreläsningen/samtalet är ännu inte klart - och jag är öppen för uppmärksamhet och kunskap om paneldeltagare, böcker, relevanta rapporter och samarbetsförutsättningar inför det samtalet. Tipsa mig gärna om klokskap runt det! 

A..

Boktips!

Drömmen om ett träd, Maja Lunde. 

Binas historia, Maja Lunde.

Braiding sweetgrass.

Robin Wall Kimmerer: The Service Berry.

Gunnar Rundgren. Det levande : om den gränslösa relationen mellan naturen och människan. 

Till växten : en kärlekshistoria. Maja Alskog Bredberg.

#livetskorridor #johanrockström #dagensnyheter #klimatkollaps #norrtälje #klimatminister #island #golfströmmen

Kalfjället försvinner, läser jag i Dagens Nyheter (13/1-26).

Jag läser om klimatförändringarna varje dag. Jag läser också om fördröjarna som inte ser sig som en del av planetens allt. Det skär i min själ. 

När kalfjället försvinner så försvinner också de livsförutsättningar som finns där. Växter och djur tvingas bort, livsförutsättningar dör. Trädgränsens flytt upp på fjället skapar en ekologisk återvändsgränd för många arter: klimatet blir för varmt. De kan inte leva, de är beroende av den temperatur och förutsättningar som finns, har funnits. 

Planeten och människorna är beroende av helheten, av växterna, djuren, vattnets vägar, temperaturen, mm. Allt hänger ihop. När vi ruckar detta, ja, t o m hårdvrider, förstör vi våra egna livsförutsättningar. Ja, nästan alla vet det, men vi är också fullt upptagna med att leva våra egna liv. Vi blir därmed också klimatfördröjare själva. 

Johan Rockström, klimatforskare, bad oss tänka på varje steg vi tar, hur det påverkar klimatet både här och långt där borta. Det är en bra, men jobbig tanke, att förstå att man hela tiden påverkar livet för de som ska fortsätta leva här efter oss. Att det vi gör spelar roll. Mina barn och barnbarn kommer att få leva i mycket svårare tider. Det varmare klimatet kommer inte bara att förstöra ett kalfjäll och göra att planeten förlorar viktiga beståndsdelar, som olika djurarter och växter. Det kommer att föra med sig översvämningar, torka, stormar och värme. Det ger följdverkningar som flyktingströmmar, maktfrågor/krig, fattigdom och ekonomisk utsatthet. Detaljer som att din närliggande sjö, å eller kust översvämmas, ditt avlopp blir dränkt och att ditt försäkringsbolag inte längre försäkrar din fastighet påverkar dig direkt. 

De som nu är barn kommer att få leva i en svår värld. Redan nu är det svårt, vi vet att vår överkonsumtion leder till förstörelse. Varje dag vi väntar med konstruktiva klimatbeslut läggs mer förödelse i våra barns knä. 

Artikeln om kalfjället i DN kan läsas med en axelryckning. Den kan också läsas med fasa och tanke om bakgrund, alltets varför och framtiden ur ett större perspektiv. Kalfjäll, ren och snösparv är del av planeten. Planetens väl är vårt allt. 

Jag läser med ont i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag sörjer vad mina barn och barnbarn riskerar att få leva i, för att vi inte varje dag agerar runt allt det allvar som omger oss. 

A..

Idag läser jag i söndagens (7/12-25) DN om mikroplasterna som numera finns överallt.

 Idag läser jag i söndagens (7/12-25) DN om mikroplasterna som numera finns överallt. 

De finns i våra kroppar, i naturen, i vattnet, i djuren och i luften. Plasten hör inte hemma där. Jag vill inte ha plast i min kropp, i naturen eller i maten. 

Jag vill inte att småglinen ska behöva leva i en trasig värld. 

Är det inte märkligt att vi producerar och konsumerar sådant som är skadligt för oss alla, för var och en, för jorden och klimatet? Vi vet, du och jag, politiken och resten. Ändå kan det fortgå. Varför är vi tysta? Varför låter vi det ske?

Plasten, fossilbränslet och kemikalierna skadar oss alla - förödelsen bosätter sig i våra kroppar och i naturen och skadar klimatet. Utsläppen pågår. Plasten är alltså det som ingår i utveckling och tillväxt, det som anses gott? Nej, numera förstår vi alla, nåväl, nästan alla, att det är skadligt och på intet sätt försumbart och att plasten och fossilbränslet måste bort. Men ändå fortgår det? Varför är vi tysta? Varför låter vi det ske?

Hur gör man/jag, när politiken inte talar om klimatfrågor, utsläpp och det destruktiva, t ex plasten och fossilbränslet? Hur gör vi när de viktigaste beslutsfrågorna aldrig kommer på plats? Jag läser i DN om beslut som bara sinkas eller som inte är bindande - vad är poängen med en trasig planet? Hur står man ut med kortsiktigheten? Jag fattar inte. 

Det är politiken som sitter i beslutsforumen. Hur gör man det när ordet tillväxt har så stark - allenarådande - påverkan på politiken och vinstlobbyn använder alla oss andra som försökskaniner och planetförstörare för att klimathänsyn inte passar i den ekonomiska tillväxtmodellen? Hur ser politiken på livets framtid, människors och allt det levandes framtid? Ser de planetens liv i fyraårsperioder och att nästa gäng kan ta klimatfrågorna som spelar roll, kanske t o m när det inte längre är möjligt? 

Klimatet är, som vi vet, inte en vänster/höger fråga. Det drabbar oss alla när planetens mekanismer går sönder och det slösas så otroligt mycket tid på att skylla på någon annan eller säga att det inte är så himla stort eller bråttom. 

Vetenskapen vet att det är stort och bråttom. Vi vet att det är stort och bråttom.

Låt oss lämna plasten i butikerna, välja bort varor omgivna av plast. Låt oss kräva plastfria förpackningar. Låt oss skriva till producenterna. Låt oss skriva till politikerna. Låt oss upprepa budskapen om att vi vill ha ren kost, frisk hälsa och en frisk planet. Låt oss göra det idag, imorgon och varje dag vi lever framåt. 

Jag tar bussen till badhuset, inte bilen. Jag hoppas att du gör det också. Bussen är bättre för klimatet, för min hälsa och för vår levande landsbygd. Hur kommer det sig att så få tar bussen, att politiken inte kommunicerar vikten av allmänna kommunikationer för rättvisa för barn, unga och vuxna? Ja, så att vi kan ta oss till matbutiken, kulturen, idrottsanläggningen, schackturneringen och badhuset.

Aggressivitet är ingen framgångsfaktor, jag vet det, men herregud vi kommer ju inte framåt. 

A.. 

Gunnel Källström skriver i Dagens Nyheter (digitalt 21/4-25) om skogen...

 

Gunnel Källström skriver i Dagens Nyheter (digitalt 21/4-25) om skogen, hon skriver om konsumentens ansvar. Jag gör en kort googling på Gunnel Källström och ser omedelbart att hon är en jordvän, det kunde jag förstås förstå genom läsning av hennes kloka insändare. Konsumenten gör skillnaden. 

Vi hör ofta om hyggesfritt skogsbruk, att skogen behöver få stå kvar, mm. Den största ansträngningen ligger i allmänhet i kritik av skogsägaren. Vi behöver se från fler håll, det finns fler perspektiv än bara hyggesfritt och kritisk granskning av skogsägare. Ja, ett eftertänksamt och hållbart skogsbruk är av vikt, men vår konsumtion påverkar efterfrågan av skogsvaran så vi - konsumenterna - behöver också se vårt ansvar. 

Klimatet påverkas av skogen, som är av mycket stor vikt. Möbler är skog, hus är skog, nätets konsumtion är skog genom ohyggliga mängder emballage, tidningar är skog, servetter är skog och pappersmuggar är skog. Det finns mycket som vi konsumerar, där vi kan avstå om vi vill att skogen ska brukas och användas hållbart, eller stå kvar. Vi - du och jag - är dess konsumenter och vi väljer våra avtryck. Det vi måste, måste vi, men vi kan också tänka i nya banor. När vi kräver eller önskar av andra behöver vi också titta på oss själva. Vad kan jag avstå? Hur gör du?

Om jag väljer bort den onödiga konsumtionen så påverkar jag också mängden träd som faller. Jag ber människor som kommer till mina aktiviteter att ta med en egen kopp. Jag behöver komplettera tanken med att muggen inte är av papper, ty det gör inte saken bättre om någon annan är destruktiv. En återbrukbar utflyktsmugg är bra att alltid ha i handväskan. 

Jag handlar inte på nätet. Jag köper det jag behöver i en riktig butik, i vårt närområde. Någon säger att det knappast är möjligt att undvika nätet och därmed följande emballage, transporter och returer. Jo, insisterar jag. Mat, böcker, kläder och skor ingår i mina basbehov, jag undviker i regel övriga finesser. Till basbehoven behövs inget nät för mig som privatperson, jag märker att det som behövs är mitt eget beslut. Och, att jag inte faller för lättjan med tre klick på nätet. Detta enkla - klicken - som gör att skogen så lätt faller.

Vad gör du, hur ändrar du dina vanor och din konsumtion? Ge mig gärna nya tips, det kan vara just din kunskap jag behöver för att ändra mina invanda spår. 

Jag tackar Gunnel Källström, för uppmärksammandet av vårt eget ansvar. Tack.

Anette Grinde 

Dagens Nyheter 21/4-25.

https://www.dn.se/insandare/gor-vad-du-kan-som-konsument-for-att-skydda-skogen/

Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

 
Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

Vems är felet hur världen ser ut?

Jag läser Pelle Anderssons, vd Ordfront förlag, debattartikel i dagens DN och funderar kring världens väl. Det företag han ordnar om vill jag inte ens ta i min mun, inte ens tänka på. Jag funderar ändå kring den förhatliga näthandeln, storköpsområdena i städernas ytterkanter och de små butikernas väl. Jag funderar kring vad det är människorna i bygden verkligen vill ha. Visst är det så att du som företagare eller konsument handlar med eller i, visar omsorg om, det du vill ha. Eller är det bara en fråga om pengar? Kan leverantören inte tänka efter principer om samhällets väl? Om Pelle Andersson levererar till nätföretaget hellre än butiken så gör han det. Om konsumenten handlar hos nätföretaget hellre än i butiken så gör hen det. Väljer. Prioriterar. Jag ber att du, Pelle Andersson, leverantör eller konsument, prioriterar det samhälle du vill ha. Och jag ber konsumenterna, överallt, att förstå att ni spelar roll för det samhälle vi får. Var och en gör skillnad.

Om det amerikanska folket inte tycker att det är bra med en president som söndrar, ljuger, sprider falsk information och sparkar folk som inte är mer än hundraprocentigt lojala behöver de - de enskilda människorna - gå till valurnorna och rösta. Jag ber och hoppas att de gör det, att de röstar fram ett tryggare alternativ. Ert väl och ert val påverkar också oss. Det påverkar oss, dig och mig, och hur världen ser ut. Varje persons röst och agerande räknas. Vi, de små och enskilda, kan göra skillnad. Det förutsätter dock att vi förstår att varje människa kan göra skillnad. Kan Greta Thunberg, Obama och Trump så måste också du och jag kunna, eller hur?

Om det svenska folket vill ha kvar sina butiker, sina förlag och sin inhemska produktion måste de/vi förstå att vi - varje individ - har ett eget ansvar. Om du vill ha butikerna kvar i vår stad, så måste du och jag handla i dem. Du - och jag, alltså vi - måste handla där, inte på nätet. De människor som går in i en butik, fingrar, provar, drar och sen går hem och beställer på nätet bidrar aktivt till butiksdöden. Varje gång du tar i en vara du inte avser köpa, eller ens går in i butiken, riskerar ditt besök att bli en kostnad som inte matchas med en nödvändig intäkt. Du tär, även om du kanske tror att det är rätt och inte skadar att "bara titta". Allt är beroende av hur, förstås, men hur tänker du när du bara idkar sightseeing i butiken? Du kanske bara inte inser konsekvensen av ditt handlade? Det drabbas vi alla av lite nu och då, ja, rätt ofta, men är du medveten om vad du gör? Vi tänker inte till, förstår inte riktigt vad och hur vi påverkar samhällets utveckling när vi gör det vi gör. Vi borde bli duktigare på att tänka på vad våra handlingar - och våra uteblivna handlingar - leder till. Eftertänksamhet och principer kanske spelar roll? 

Pelle Andersson - är näteländet och fasansfullt drivna företagare framfart över världen bara de folkvalda politikernas fel? Har folket inte själva förstånd att se konsekvenserna? Är det inte folket - konsumenterna och leverantörerna - som har den egentliga makten? Du, alltså. Och jag. Vi. Måste du sälja via den förödande bjässen? Nej, det måste du förstås inte. Och jag måste inte handla där. 

Jag handlar - av princip - inte på nätet för min konsumtion. Jag går inte heller in i butiker om min avsikt inte är att handla. Ja, det händer att jag misslyckas i båda dessa ambitioner (om ingen relevant leverantör finns på orten), men i 98% av 100 så lyckas jag alldeles utmärkt. Det går. Det är en möjlig väg att gå. 

 
Anette Grinde

Artikeln i Miljömagasinet den 4 september 2020 är skriven av mig (enligt detta inlägg). Tidningen har slarvat med namnen. Vi får hoppas att den som fått äran eller skulden känner sig bekväm med orden. En utgivning är ju ganska definitiv och svår att ändra.