Kultur måste få kosta. Kultur måste vara gratis.

Kultur måste få kosta, säger hen med skarphet i tonen. Hen är kulturkonsument, men inte arrangör, och det är inte första gången det sägs. Det är ett vanligt uttryck. Man menar i regel att någon annan ska betala och att arrangemanget ska vara gratis för konsumenten.

Ja, tänker jag, kultur är superviktigt, så gratis vore gott, men vem ska betala? Och hur kan något vara gratis som kostar arvoden, tid, lokaler, annonsering, marknadsföring, utskrifter, telefon, transporter, instrument, tält, högtalare, litteratur, samordning, resor, boenden, löner, med mera.

Jag är kulturodlare, skapar samtal, ordnar föreläsningar och lägger tid och kraft på att genomföra arrangemang. Jag gör det i bokhandeln, hos andra och tillsammans med andra. Jag gör det för att kultur, samtal, folkbildning, utveckling, bildseende, fantasi, koppling inom oss och mellan oss, med mera är viktigt, för att vi utvecklas som människor och samhällen. Jag engagerar människor, förlänger mina arbetsdagar, ber om andras kunskap och tid. Jag glöder och vill, ja, men undrar också över uttrycket att det måste få kosta eller kultur ska vara gratis. Allt som kostar måste också betalas. Vem ska betala?

Det kostar, ja. Vem betalar det om det inte går att ta betalt av konsumenten, gästen, deltagaren.

Kultur måste få kosta, för att kultur är nödvändigt för människors hälsa. Det är som livslust, friskvård och liv. Men, vem ska betala?

Norrtälje kommun aviserar att Norrtälje konsthall ska införa entréavgift. Någon säger att platsen är viktig för dem som är där eller upptäckt den, men vad händer när vi kräver en slant för entren? Vad händer hos barnfamiljerna, pensionärerna och de sjukskrivna som inte har slantar så det räcker? Vad händer hos sjuksköterskorna, städpersonalen eller andra yrkesgrupper med låg inkomst? Vad händer med kulturkonsumtionen hos de som vill, förstår det viktiga i och det mervärde kulturen ger, men saknar pengar?

Jag ser en liberal politiker säga att kommunen ger stöd till t ex Roslagsblomman, så att den som saknar medel kan söka där. Är syftet hos Roslagsblomman mat och tak över huvudet eller är syftet utbildning och kultur? Finns det verkligen någon förening som ger pengabidrag till konst, teater, mm? Och, är det rimligt att människor ska behöva ansöka om medel från föreningslivet för att kunna konsumera statlig och kommunal kultur?

Kultur, som tex folkbildning, sång, teater, litteratur, konst eller livgivande samtalsforum är viktigt, det är livgivande, friskvårdande,  kunskapsbärande och både individ- och samhällsutvecklande. De behöver vara tillgängliga även för dem som själv inte har råd. Kultur kostar, ja, men hur gör vi den tillgänglig för alla, inte bara de som har råd? Varje människa, rik som fattig, bör ha tillgång till kulturen. Den som bildar oss, skapar mer kunskap, mer fantasi, fler bilder och gör att vi möts med nya och utvecklande tankar inom oss, att tala om. Kultur är frisk luft och friskvård, kultur är livsnödvändigt.

Entreavgifter utesluter människor från kulturen, eller hur? Av det enkla skälet att mat och tak över huvudet går före. Entreavgifter till viktigt kulturutbud utesluter människor från möjligheten att utvecklas, vilket inte är rimligt. Hur hittar vi slantar till täckande av kostnaderna på annat sätt?

Alla, som är vuxna och friska, måste vara med och betala, sa han, politikern. Ja, är då inte det enda rimliga att åtminstone den statliga och kommunala kulturen (egna museer, konsthallar) finansieras med skattemedel som betalats av alla vuxna och friska, och att entren är gratis också för de som inte är vuxna och friska. För att kultur är bildande och för att vi vill vara ett bildat och omsorgsfullt folk, där vi ständigt lär oss mer.

A..

Våra möten är guld för själen!

Vi läser Klimatboken i en studiecirkel. Den innehåller ett stort antal artiklar om vad vetenskapen säger om klimatet och hur planetens olika delar hänger ihop. Den berättar inte allt, men den berättar ganska mycket. Greta Thunberg har bidragit mycket till att den har kommit till, hon har samlat ett stort antal kompetenta forskare/vetenskapspersoner för att berätta om hur, vad och varför. Det är diger läsning, men det är också fantastisk läsning. Så mycket kunskap samlad i en och samma bok, så mycket tankar och riktningar om planetens sjukdomstillstånd och behov av riktning. Det är förstås tufft, lätt att baxna av tyngden, men det är konstruktivt när vi talar med andra om frågorna. Bestämdheten och viljan skapar hopp. 

Vi talade om sopsortering, motioner till bostadsrättsföreningar och artiklar till lokalpressen. Hur viktig den är för att var och en ska (kunna) göra rätt. Hur politiken och samhället måste åstadkomma sorteringsmöjligheter, hämtning och hantering för att personerna i ett bostadsområde inte ska slänga plast, flaskor, kartonger och batterier i de vanliga hushållssoporna. Det krävs att det finns i närområdet, eftersom många inte har bil. Vi måste få ordning på det, politiken måste se att det är en viktig fråga. Vi är eniga om det, men förundrade över att politiken inte ser till att det finns i tillräcklig omfattning för att undvika miljökonsekvenser. 

Vi talade om medborgarförslag och politisk påverkan, att var och en kan skriva till politikerna. Det kan göras tex i den lokala facebookgruppen PINK (Politik i Norrtälje kommun) eller som personliga mail eller brev till var och en. Det kan också göras som öppna brev eller debattinlägg i de lokala tidningarna. Ju fler som ser och deltar i samtalet är oftast bra, såvida inte nätet-debatterna blir hätska och tappar fokus på sakfrågan.

Vi talade om möten och samtal med politikerna, hur vi kan möta, samtala och försöka påverka deras kunskap och riktning. Ett miljö- eller rättvisepris kan påverka många när det får uppmärksamhet i rätt krets. Löpande samtal, återkommande möten, frågor i olika riktningar och det kvalitativa lyssnandet på de människor som finns runt omkring oss. 

Vi talade om media, om medias ansvar att föra frågorna framåt. En reflektion i sammanhanget var att media, t ex DN och SVD, gör mycket, skriver artiklar om miljöfrågorna, men att det drunknar i bruset. Det finns en ohygglig mängd information att ta till sig, hur hittar man rätt när man bara befinner sig i sin egen bubbla och inte hittar ny, kvalificerad forskning som får oss att förstå vad vi måste göra? Särskilt som vi alla fattar olika, vill och kan olika och sitter på stolar (och viljor) som gör oss påverkbara eller inte. 

Vi talade om att tala om klimatfrågor med vår omgivning. Vad gör det med oss, när vi får frågorna på bordet, måste fundera och låta det skrapa inom oss? Att vara den där lite besvärliga, som väcker tankar och frågor - att vara besvärlig i god tid innan katastrofen inträffat är onekligen bättre än att sitta tyst i båten, eller hur? 

Vi talade om förnekarna och vems röst som hörs. Hörs min röst när det t ex finns en nobelpristagare (inom andra ämnen) som förnekar förekomsten av klimatförändringarna? Vi talar om opinion och hur vi gör för att höras i bruset. Vid en viss procent - storlek på gruppen - kan en sakfråga tippa över, tvinga fram åtgärder. Det är sålunda viktigt att det är många som berättar var de står, att de önskar jordens väl, ta ansvar och pressa politikerna att ge oss de förutsättningar som krävs. Greta Thunberg och alla hennes/våra kamrater har gjort stordåd. Det arbetet är, som hon ju säger, inte kompromissbart om klotet ska vara friskt för oss och kommande generationer. 

Vi talade om att möta andra grupper, människor och konstellationer för att möta frågorna från en annan riktning. Vad vet de, som inte jag/vi vet? Vad vet vi, som inte den andra gruppen vet? När vi är öppna för att lära oss mer så kan vi också handla på vettiga sätt, eller hur? Det ökar i varje fall förutsättningarna en aning. Nästa gång vi ses får vi påfyllning från en annan grupp. Det ser vi fram emot. Då kommer nya tankar och andra frågor att möta oss - för att vi öppnar för andra människor att samtala med. 

Våra möten är guld för själen och skrapar starkt i våra - åtminstone i mitt - hjärnkontor. Fikat (från det lokala bageriet) är fantastiskt (om än en smula onyttigt för kroppen). Samtalen är svåra och inspirerande. Vi lämnar rummet med glädje och skratt. Jag tackar för mötet och ser stort fram emot nästa. Vem ordnar fikat då? 

Anette Grinde

Klimatpratare

Margita Tanndals insändare: Var slänger jag mina sopor?

 I Norrtelje tidning 25/1-23 adresseras en viktig fråga genom Margita Tanndals insändare: Var slänger jag mina sopor?

Sopsortering är viktig, är vi många som tänker. Plast, papper, metall, flaskor, batterier, med mera ska tas om hand av förpackningsindustrin och tillverkningsleden. Vi, förbrukare och konsumenter, behöver bistå i insamlandet för att materialet ska kunna återanvändas eller omstöpas till något annat. Det finns många som har behov av återvinningsmaterialet, men som har svårt att få tag på´t. De blandas med annat och går förlorat. Plast, till exempel, verkar synnerligen problematiskt att lösa eftersom det finns så många olika plaster. Konsekvensen är att plasten eldas eller hamnar i naturen, med föroreningar och mer koldioxid som följd, liksom förlorade möjligheter att återvinna det som återvinnas kan. Tillverkaren får inte tag på råmaterialet och konsumenten som vill bidra med sin sortering resignerar. "Varför ska jag anstränga mig när det ändå slängs i en hög eller bara bränns?" 

Jo, vi måste för att det är viktigt. För vem? För dig, för mig, för moder jord, för miljön och allt som ingår i den och för kommande generationer. Det vet vi, i princip alla vet. 

Sopsortering är en enkel miljöfråga, skulle man kunna tycka. Den har brett folkligt stöd. Många vill och kan. Det finns ganska många företag som vill använda återbruksmaterial (det lönar sig för företag att göra sånt som har ett brett folkligt stöd) och en (eller flera) politiker skulle kunna göra stordåd (miljömässigt och omvalsmässigt) genom att göra insamlingsfrågan och vidareförädlingsfrågan till en enkel procedur för alla parter. Säg bara att vi måste och ge oss förutsättningar för det. 

Det känns, hos mig, som en viktig fråga, både moraliskt och miljömässigt: att vi (vårt land, vår landsdel, vår kommun, vår by och  vårt hus) tar hand om vårt eget avfall, inte bara eldar upp det och inte avhänder oss det till fattigare länder för livsfarliga uppgifter och att vi Inte lägger det på hög, gräver ner och låter det sippra ner i världens gemensamma vattensystem. Min längtan är sålunda att politiken (i Sverige, i regionen och i kommunen) lägger manken till för att all sopsortering kan genomföras på bästa sätt och att allt som är sorterat kan återanvändas på ett (miljömässigt) rimligt sätt. Det behöver t ex vara lätt att göra rätt, vi behöver ha sorteringsanläggningar nära och vi ska inte behöva färdas med bil för att sortera våra egna vardagliga sopor. Det behöver inte innebära ekonomiskt lättast sätt för land, regioner och kommuner, eftersom det i sig kan vara problematiskt. Upphandlingar som går på strikt ekonomi kommer antagligen inte att vara helt pålitbara (i miljöhänseende) eftersom vi befinner oss i en förändringsprocess där vi måste tänka annorlunda. Vi behöver t ex omvärdera betydelsen av ord dom tillväxt, kostnader och lönsamhet när vi talar om miljöfrågor. 

Lätt som en plätt? Nej, säkert inte, men ändock viktigt. Det är viktigt för mig, som liten människa, att förstå att det jag gör spelar roll. Annars kan jag ju slänga batteriet i närmsta vattendrag, något som de flesta av oss har förstått är förödande för vårt allas väl. 

Att sopsortera är en liten, men rätt viktig detalj i en viktig miljösträvan. Det vore så himla snyggt om det var lätt som en plätt för gemene man och kvinna att göra och att vi (med säkerhet) visste att det vi gjorde också togs om hand och inte förstörde mer än det redan gjort. Det vore så himla snyggt om det kom på plats, det som det har talats om i rätt många år. Det vore enkelt plockade pluspoäng av oss alla. 

Hörrni, Bino, Robert och resten av politikergänget. Kan ni vara snälla och ordna det nu - hela kedjan kopplad till soporna - en gång för alla? 

Margita Tanndal, som skrev insändaren i NT bor i ett sprillans nytt bostadsområde, där allt borde finnas på plats. Gör det inte det? Varför hittar hon inte det som ska hittas? 

Superschysst vore ju om det vore lätt att göra rätt. 

A..

17/2-23. Aktivism

 

Klimatboken; Dave Goulson. Professor i biologi vid University of Sussex, författare till över 400 vetenskapliga artiklar om insektsekologi

Insekter. Dave Goulson. Professor i biologi vid University of Sussex, författare till över 400 vetenskapliga artiklar om insektsekologi och, bland flera böcker, Silent Earth. Han skriver en artikel om insekter i den av Greta Thunberg sammanställda Klimatboken. Boken innehåller ett stort antal kvalificerade artiklar om olika typer av frågor som rör klimatet; jorden, naturen, djuren och mänskligheten. Varje fråga i sig är viktig, tillsammans visar den bilden tydligt. Den berättar hur allt hänger ihop och hur vi sabbar, har sabbat och behöver sluta med det. Vi behöver göra halt och tänka om. 

Han skriver om vikten av insekter för pollinering. Han säger; “utan insekter skulle vår värld stanna - utan dem fungerar den inte.” Han skriver också att ett stort antal insekter inte längre finns, att de försvinner t ex p g a temperatur, ändrade väder- och klimatförutsättningar och ogästvänliga jordbrukslandskap och städer. 

Vid Färnebofjärden hade de för några år sedan en rejäl myggplåga. De besprutade området för att få bort den, eller åtminstone är det den minnesbilden jag har. Jag kan ha fel, förstås. Det lät så absurt, då som nu. Hur gick det sen?

Vi läser igen och igen om de viktiga insekterna, hur de spelar roll för miljön, fåglar, pollinering, med mera. Vad gör vi av allt det, all kunskap och alla varningar?

När jag läser artikeln som Dave Goulson skrivit, om hur viktiga insekterna är och hur allt hänger ihop, så undrar jag vad jag kan göra för att göra skillnad. Han hänvisar till en person som jämför insekterna med nitarna i en flygplansvinge, hur många kan tas bort innan systemet havererar? Rätt som det är kan systemet haverera, när plötsligt en för mycket är borta. Dit vill vi inte komma. 

Det är tydligt att insekterna är viktiga och att jag behöver bistå så gott jag kan för att skapa platser där insekter kan leva, pollinera och göra sin skillnad. 

Så vad kan jag (och du) göra, i det lilla och ganska enkla? 

• bygga bihotell, i stort och i smått, i olika former, miljöer

• plantera varierad blomsterprakt ute. 

• be markägare i trakten så insektsglada växter. 

• peppa för oklippta gräsmattor i staden och dess nära områden. Så blommor där. 

• be kommunen så smarta insektsglada växter i området i hamnen som inte får beträdas (slukhålet), t ex genom ett medborgarförslag eller genom att prata med enskilda politiker som vill driva frågan om natur och miljö

• ordna - själv eller inspirera andra - bikupor på landet och i stan, kanske i trädgården, på ett hustak eller nära en blomsteräng

• inspirera markägare och trädgårdsfolk att så blomsterängar, odla olika blomster och grödor. Inte bara en sort, gärna flera.

• uppmärksamma viktiga blomsterängar och sådana som gör, tex via Naturskyddsföreningen eller andra viktiga organisationer

• be markägare arrendera ut odlingsbitar för personer att lokalodla, utan inblandning av kemikalier (ordna odlingslotter nära staden)

• ordna föreläsningar om vikten av insekter och vad var och en kan göra

• hitta finansiering för inköp av lämpliga frön till en blomsteräng, på egen eller annans mark, kanske i en skogskant eller längs en lantsortsväg (tillsammans med markägaren, förstås)

• fundera över närområdets diken, våtmarker, mm

• gå med i en förening eller grupp av människor som vill driva miljöfrågor ur olika perspektiv

Och… 

• se till (peppa, inspirera, tvinga, insistera) kommunen att föra en ordentlig miljöpolitik

• peppa fler att läsa Klimatboken och göra skillnad själva

Ja, jag är bara en enkel liten människa utan särskilt mycket insektskunskap. Jag fattar i varje fall att vi är illa ute och måste ta tag i många klimatfrågor samtidigt. Hur tänker du om insektsfrågorma och klimatet?

Läs Klimatboken, vetja! Den finns i Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje. Förstås.

Anette 

Böcker av Dave Goulson 

Silent Earth (Tyst jord) 

Den vilda trädgården 

Galen i insekter

Galen i humlor

Den stora humleresan

Välkommen till 

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje, 

så ordnar jag böckerna åt dig. 

Att ha en supportergrupp omkring sig.

 Att ha en supportergrupp omkring sig. 

Jag deltog nyligen i ett samtal om aktivism. Det var en demokratifrukost där vi talade om demokratifrågor, där aktivism ingår som en viktig del. Artiklar, demonstrationer, samtal, plakat, affischer, teater, med mera, är viktiga alternativ där syftet är att påverka. 

Samtalet, insikt om olika ståndpunkter och begrundande av dessa, är viktigt. En kvarliggande tanke hos mig kommer från en av deltagarna som talade om den gemensamma gruppen, vi skulle kunna kalla den för vår egna supportergrupp. Det är en grupp där man kan samtala, med högt i tak, där man kan stöta och blöta frågor utan att hamna i onåd eller utsättas för hårdhänt kritik om man råkar säga eller tänka fel saker. En grupp att provtänka i och en grupp att stöttas av. 

Han som talte i demokratifrukosten berättade att han Pridetidens början hade varit med i demonstrationer för allas lika värde, där de inledningsvis hade blivit hårt ansatta utifrån, men där de tillsammans var en kärna av människor som brydde sig om. Det fanns en stor trygghet i den gemensamma gruppen, utan den hade han inte orkat. 

Miljömagasinet 27/1-23

Det är en viktig del för gott ledarskap, konstruktiv aktivism eller rättighetssträvanden, tänker jag. Det, att det finns människor omkring en som bekräftar att och vad man kan, att man går i en schyst riktning eller att man pratar framåtsyftande om de saker som uppstår längs vägen. En trygg plats, trygga personer och möjlighet att samtala tillsammans. 

Varje människa, varje grupp, varje uppgift behöver ett supportergäng. Ingen går framåt utan stöd.

Kan man ordna en supportergrupp till personer som har viktiga roller, som (onödigtvis) tvivlar på sig själv? Vem fattar att man behöver en sådan grupp och vem organiserar den? 

Vem är du supporter till idag? 

 

Anette Grinde 

#demokratiskasamtal #magiskasamtal #vimåsteprata #supporter #demokratifrukost #kulturtorget #platsendärsamtalförs 

#miljömagasinet #januari   

Ja, kanske är det en omöjlig ekvation...

Vi möttes för att samtala om våldet, kriminaliteten och papporna. Vi möttes för att lyfta frågor som påverkar vårt samhälle. I ett samtal, inte en politisk debatt. Skola, författare, drabbade, politik, och intresserade människor fanns i rummet. Vi lyssnade och samtalade.

Han sa något i stil med: Jag är före detta kriminell och jag är en beroendeperson. Jag har bytt spår. När jag råder andra att bryta sitt destruktiva mönster säger jag att de ska hålla sig borta från Försäkringskassan, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter. Skaffa jobb och inkomst, ha familj och riktiga vänner omkring sig. Klara sig själv. 

Hon sa: Jag är före detta soc.tant. Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter finns för att hjälpa er. Varför säger du så? 

Hon ger uttryck för att socialtjänsten och andra instanser kan bistå med väldigt mycket hjälp, men att den ofta är missförstådd. Det goda, all hjälp som landar där den ska, hörs inte utåt lika mycket som samhällets misslyckanden. Han ger uttryck för vikten att ta tag i sin egen situation. De vill samma, men har helt olika utgångspunkter.

Jag tänker att vi har olika tillit till hur ett samhälle fungerar och vad som fungerar för var och en. Det handlar nästan alltid om det personliga mötet med en människa som förstår och ser, på riktigt förstår och ser.

Ett barn som levt under svåra förhållanden och inte har fått handfast hjälp under sin barndom kan ha svårare att tro på samhällets hjälpmöjligheter när hen blir vuxen. Misstänksamheten mot myndigheter är ofta stor. Man kan ha minnen med sig från lärare, kuratorer, myndighetsutövare och andra som misslyckats i sina tankesätt och inte förstått hur det präglar barnet. Många minns någon som sagt något dumt, kränkt, som påverkat hen för resten av livet. Ibland har det gjort att personen velat bevisa motsatsen, men ofta har det istället lett till ett personligt ärr som sitter kvar under resten av livet. Vi har olika lätt eller svårt att skaka av oss våra trauman. Ett sår kan vara för evigt. Det kan vara som med en sårskorpa som återkommande dras av, ärrigt, nästan läkt eller fyllt med en infekterad bakteriehärd som inget biter mot. Vi är olika. Vi behöver olika.

När jag hör honom säga att man ska hålla sig borta från myndigheterna ter det sig begripligt, men tragiskt. Vi har så många hjälpformer, sägs det, men vi hör igen och igen att de som behöver inte får just det de behöver. Det var också ett återkommande budskap i våra orossamtal i bokhandeln. “Säg inte att det finns hjälp att få, det finns det inte.” Folk blir förbannade, men visst finns det hjälp. Ja, nej, inte för alla, men för den som lyckas trassla sig in i systemet med rätt ord, personlighet och driv. Säg vem som har det när livet trasslar. Bara att fylla i en blankett kan vara oöverstigligt nog. 

Problemet är kanske att vi behöver så olika och behöver träffa en motpart, ja, nej, en medpart som förstår den enskilde människans problematik. Att det inte räcker med att träffa en tjänsteman med värderingar och ord som inte träffar rätt i den enskilda individens hjärta eller sinne. Det är tydligt hur personligheter samspelar eller krockar med varandra. Hur ska någon kunna hjälpa i samtal och annat, där man ser rött eller inte känner förtroende för den som sitter i stolen mitt emot?  

Det är säkert helt hopplöst att driva myndighetsutövning - eller hjälp till folk som behöver hjälp - med tjänstemän som är människor, alltså inte fullkomliga, men ändå är det just det som krävs. Det är ju en människa var och en vill möta, en människa som kan hjälpa den som behöver. Detta trots att det kanske bara är den enskilde som kan göra skillnad för sig själv. Hur lätt det nu är när man inte orkar det.

En annan sa; varje barn behöver en vettig vuxen. Om barnet inte har vettiga föräldrar så måste någon annan hoppa in. Det borde finnas en instans i samhället dit barnet kan gå och be om en vettig vuxen. Typ till socialen, skolan eller någon annanstans. Hur gör barnet när den inte har den personen i sin närhet? Kanske kan det lösas med människors personliga uppmärksamhet och god grannsämja.  

Ytterligare en annan sa; jag är politiker i opposition. Vi behöver inte högre straff. Vi behöver stoppa kriminaliteten, utreda i mål, åtala och få fällande domar. Vi behöver få bort våldet. Vi behöver en bra skola, förskola, socialtjänst, människor som ser, pedagoger som upptäcker, resurser som kan hjälpa både barn, skola, vuxna och föräldrar, föräldrar och vuxna som orkar och kan, med mera, med mera. Vi behöver inte bara hålla en sak i gott skick, vi behöver driva hjälp och liv på alla fronter. Nu och alltid. 

Det handlar om resurser och människor. Det handlar om att se var och en, att orka och kunna. Det handlar om omsorg och värme, att se och hjälpa barnet, dess syskon och föräldrar. Det handlar om att fatta att vi är olika och att vi ändå måste ta hänsyn till det. En (eller tre) vettig vuxen till varje unge och till varje vuxen är ett uppenbart minimikrav. Ja, någon eller några som alltid står kvar.

Ja, kanske är det en omöjlig ekvation med barn, vuxna, personligheter och var och ens rättigheter och integritet att få den hjälp man behöver. Eller också får vi bara försöka mer, med bredd, höjd, mänsklighet, solidaritet och en riktigt stor dos omsorg. För det är genom omsorgen om vår nästa som magi uppstår. 

A..

DN 16/10-22, Vesna Prekopic

Gudarns skymning. 

I DN (16/10-22) skriver Vesna Prekopic om skolpersonal och utsatthet i skolan. Hon skriver om rektor, lärare, städpersonal, mfl, som utsätts för våld, hot och trakasserier från unga i skolan, att de uppmanas att inte anmäla och att inte försöka lösa situationen. Bland annat för att det är säkrare så för personalen. Konsekvensen av våld, hot och trakasserier är att det blir ogörligt att undervisa, det blir otryggt för alla och att personalen lämnar skolan. Vad och vem blir kvar? Vem ska då lära våra barn hur världen ser ut, forma dem för framtiden? Hon skriver också att det är lättare att fostra och forma en femåring än en 15-åring. 

Ja, såklart. Det fattar vi ju, men varför ges inte nödvändig hjälp till föräldrar och skola? Det fattar inte jag. En rektor, lärare eller annan skolpersonal ska inte behöva vara rädd i skolan.

Vesna Prekopic och Beata Hansson har skrivit en reportagebok om papporna, sönerna och våldet. Den handlar om hur generationer påverkar varandra, vem som är ens förebilder och den ger tankar om hur eller om man kan förändra själv. Läs den, säger jag. Vi ska prata om den i bokhandeln inom kort. Du är välkommen. 

Vem kan förändra? Kan du, eller jag? Hårdare straff hjälper inte femåringen eller tioåringen som fostras in i våld och språkbruk, som inte har vuxna förebilder som talar i omsorgston vid köksbord, i skola och på fritiden. Sådana vuxna och sådana samtal som får barn och unga att se och förstå hur vi vill förhålla oss till varandra. 

Hur många sådana samtal förs med de mesta utsatta varje dag? Hur sätter vi gränser mot våld och hot i dagens skola?

Det är inte straff som behövs för glinen, där krävs annat. Låt oss tala om gränser och rutiner, hur vi beter oss mot varandra. Låt oss tala om en trygg barndom med goda förebilder. När du kommit till 13, 15 eller 18 och fostrats in i en ton av hot och våld krävs det mer för att komma ur, närheten till kriminaliteten förstör både för den unge, dess familj och samhället i stort. Många säger: vi måste se dem redan som 3-/4-åringar. Redan där måste se och höra dem, sätta ramar och gränser.

Mången skolpersonal har sagt att de tidigt kan se vilka barn som befinner sig i en utsatt situation. Just där behöver vi sätta fokus, eller hur? 

Hur och vad görs just nu för det viktigaste av allt: trygga barn och en god lärmiljö. Där våld och hot inte hör hemma.

Stödpersoner till barnet och till föräldrar som försöker, förskolepersonal, skolpersonal och annan omsorgspersonal torde vara otroligt viktiga grupper för framtida minskning av kriminaliteten. Jag hör väldigt lite om det förebyggande arbetet och hur energin läggs på det, jag hör däremot väldigt mycket om hårdare straff. Ja, straffa de kriminella som mördar, hotar och stjäl, ok, men vad gör vi med våra barn och unga som är på väg framåt i livet? De som har hela livet framför sig, som kan välja vettiga vägar. 

Vad gör vi nu och framåt för barn och unga, ja, för familjer som har det tufft? Och vad gör vi för skolpersonalen som arbetar i otrygga miljöer, som inte får rätt resurser och verktyg för lugna klassrum.

Hemma, förskola och skola är viktiga insatsplatser. En meningsfull fritid med idrott, kultur och annat där människor får utvecklas likaså. Vuxna förebilder som sätter kloka gränser - att lyssna på, inte att hota och slå. Det här vet ju alla, så det är ju meningslöst att skriva, tänka och säga. Eller hur är det med det? Om alla vet, men inte gör tillräckligt, vad är grejen med det? 

Så. Vad gör vi åt den erbarmliga utvecklingen? 

Jag hoppas att alla partier kraftsamlar för att satsa på barn och unga, och att hjälpa alla familjer som har trassel inom sig. Och inte minst för skolpersonalen, de som gör skillnad för en unge varenda dag. Vilka för sådana samtal nu och gör skillnad på riktigt? 

Läs Vesna Prekopics DN-artikel 16/10-22, den är stark och viktig. 

Anette Grinde 

DN 16/10-22: https://www.dn.se/kultur/vesna-prekopic-den-storsta-skammen-som-vuxen-ar-att-bli-slagen-av-barn/

Vem slår?

Jag lyssnar på radio (20210421). Mäns våld mot kvinnor är ett återkommande tema just nu. Det borde gälla alltid, men just nu snurrar det extra i media och i många sociala medier. Mäns våld mot kvinnor är vidrigt. Kommentarsfälten som följer inläggen om sakfrågan blir också vidriga. 

Kvinnor dödas. Våld, hat och hot förstör människors liv. Hur gör man för att få detta att upphöra? Ja, allt våld och alla hot med mera behöver upphöra, men just nu är frågan mäns våld mot kvinnor. Fem kvinnor har dödats på kort tid. Flera av dem har dödats av närstående män. Hemmet och familjen, där trygghet ska råda, är en farlig plats. 

Vilka slår? Hon (i radioprogrammet, troligen P1) svarar; - de är från alla samhällsklasser, alla åldrar och med olika bakgrunder. 

Deras gemensamma nämnare är att de slår, kanske inte något annat. De är inte ett kollektiv, de är individer. De slår med ord, tillhyggen och nävar. Det tar inte slut. 

Skälen är olika, men inget är ok. Inget slag, inga hot och ingen förnedring är ok. Vare sig mot män, kvinnor, flickor eller pojkar. Mot ingen. 

På frågan om varför hänvisar någon till kvinnans provokation, någon till sin bakgrund, någon till alkohol. Det är bara den med personlig insikt som är nåbar för förändring. Det är bara den med förmåga att lyssna som kan förstå. "Välj att sluta" berättar om hur det kan gå till när någon söker hjälp. I behandlingen är det viktigt att visa förståelse för personen men inte för handlingen. Det märks inte i våra kommentarsfält. Där är det bara svordomar och inlåsning - hårda straff - som gör att människor slutar slå. Välj att sluta fokuserar och hjälper den som nått till insikten nivå. Hur får vi fler att hitta dit? 

Nej, det är inte ett kollektiv som slår. Vi måste kunna adressera våldet och få det att upphöra. Vi måste fånga de män (och kvinnor) som slår. Vi måste ta det vidare med samtal och hjälp, straff och konsekvenser beroende av vem och hur. Vi måste också får ner den avskyvärda terminologin, språkbruket, i våra kommentarsfält. De är förskräckliga. Ord triggar. Vi måste förebygga, bygga trygga samhällen där vi tidigt att fånga upp den som visar aggressiva tendenser. 

Var och en har rätt att reagera, bli ledsen i en oenighet. Därifrån är steget till hot och våld oftast långt även om skärpan i tonen och orden ibland känns hård. I förlikningen och möjligheten att fortsätta som en acceptabelt hel människa krävs att vi samtalar, förstår och lyssnar. När det inte är möjligt kan enighet inte nås.  

Hur får man den som skadar andra att se att den gör just det,. Hur får man den att söka hjälp för att bryta sitt spår? Hur får man den att förstå, bryta och förklara, kanske säga förlåt på ett trovärdigt sätt? Och sluta slå. Fysiskt eller psykiskt. 

Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag ska få den jag står nära att sluta säga att jag är en skit. Att vara eller känna sig älskad är en viktig nyckel i livet. Vad blir vi, när detta slirar? Vad blir männen och kvinnorna när de utsätts för hot, otrevligheter och våld? Hur ser vårt inre ljus ut? Kan vi tända sådana alldeles själva eller krävs det något mer? 

Vi talar i bokcirkeln om att bli hel. Vi talar om Shuggie Bain som har en svår uppväxt i Glasgow (Skottland) på 80-talet. Hur har han förmått hela sig själv? Vad har skrivandet givit honom? Hur plågsamt har det varit? Vi hoppas att han har kärleksfulla och förstående människor omkring sig i sitt nuvarande liv, sådana som gör att han växer. Kan man vara hel eller bär vi alltid livets skador med oss? Hur ser vi på andra och på oss själva? Förstår vi allt vi inte ser? Det räcker att ställa en fråga efter att någon har läst en bok för att vi ska se att livets skador inte riktigt läks, de sitter kvar och poppar upp i oss lite nu och då. Vissa är duktiga på att hantera dem och andra inte. 

Våldet måste upphöra. Ja, nej, det var inget nytt. Det har sagts ofta och länge. 

Men, visst är det tid för ett helhetsgrepp nu? Inte bara prat om straff, utan fånga redan den första tendensen. Att se människan. Det är omsorg och gemenskap i samhället som gäller, eller har jag missförstått? 

Anette Grinde 

https://www.sydsvenskan.se/2021-04-19/fem-dodade-kvinnor-fem-man-som-dodat

Exotisk kikärtscurry

 Jag läser receptet av den exotiska kikärtsgrytan (Miljömagasinet 29/1-21) och minns mina Indienresor. Indisk mat, i Indien, är god och att äta. Ris, sås och grönsaker med bara sin högra hand utan bestick var en riktig utmaning. Att färdas per cykel längs Indiens kuster var alldeles magiskt. Likaså att köra motorcykel i den mycket speciella trafiksituationen som råder där. Maten var en riktig livsnödvändigt för att man skulle orka, både cykelenergimässigt och upplevelsemässigt. Så otroligt många ljud, dofter och andra intryck tar verkligen på krafterna. 

Jag har doftminnen där koskit, välkryddade grytor, dieselångor och bröd av olika sorter blandas eller sakta byter skepnad från det ena till det andra. Det är positiva minnen. Man kan förundras över skillnaderna, våra länder emellan, men det var ett fantastiskt land att uppleva. Allt är annorlunda och vi fick anstränga oss för att förstå. Vi är inte jordens enda rätta, det finns otroligt många andra som också har rätt. 

Liza Ahnlands recept får mig att minnas och längta. I rubriken står kikärtscurry och jag tänker att vi svenskar tänker att det ska vara curry, som i det vi tänker vara en krydda i grytan, men att jag numera istället tänker att det är en kikärtsgryta med en magisk indisk kryddblandning som sätter ordentlig stuns på rätten. Jag tänker att grytan är en lång process, där kryddorna fått ta sin tid på sig och smaka gudomligt när den väl är klar. Kanske är det stressänkande att tänka att mat ska lagas långsamt och länge istället för att hasta ihop. 

En vacker dag ska jag sänka mitt tempo. Då ska Lizas exotiska kikärtscurry få all min tid. 

A..

Miljömagasinet - fredag den 30 oktober 2020

Miljömagasinet 30 oktober 2020.
Klicka på bilden för att komma till texten. 

Jag läser sinnesrobönen..

En journalist från den lokala, men storförlagsägda, tidningen ringde för en tid sen. Han ville tala om Amazons inträde på den svenska marknaden, höra min oro. Jag tänkte berätta om sinnesrobönen och att oron var meningslös. Jag kan inte slåss mot en sådan jätte, bara tro att vårt samhälle vill ha den fysiska bokhandeln kvar, och därför handlar där. Journalisten bokade en dag och en tid. Jag väntade. Han kom inte. Jag vet inte varför, men jag känner en smula sorg över att han inte hörde av sig. 

Jag läste en insändare i DN av förlaget Ordfronts vd Pelle Andersson, där han ondgjorde sig över politikerna som släpper in bolaget på den svenska marknaden. (Jag skrev om den i tidningen Miljömagasinet den 4 september 2020). Jag undrar; Hur skulle politikerna kunna hindra ett enskilt företag att etablera sig? Kan de verkligen det, om företaget följer gällande lagstiftning? Däremot kan leverantörer och kunder ta ställning för sin samhällsbild och avstå att sälja dit eller handla där. Du och jag. 

Leverantörer i bokbranschen prioriterar. De väljer, sätter olika priser för olika kunder och gynnar någon framför andra. Då kan de förstås också välja om de vill prioritera nätbokhandeln framför de fysiska butikerna, de små enskilda boklådorna framför kedjorna, och så vidare. Det finns flera fantastiska förlag som gör aktiva val för bokhandeln, men också andra som aktivt väljer bort. Det senare gör mig ledsen, förstås. När förlag bidrar till kampanjer bara för nätet utan att det gäller också oss, är tanken kanske att bokhandeln ska handla i den stora nätbokhandeln istället för ordinarie väg via förlaget. Nej, tack, tänker jag surt. Usch, så sur jag blir av den stora skillnaden i prissättning till min lilla butik, till bokhandelskedjorna och till nätbutiken. Jag vill att min bokhandel ska kunna leva och konkurrera på schysta villkor, men det är tufft när mitt inpris är högre än nätbokhandelns utpris. Då måste jag välja bort de böckerna och de förlagen och istället lägga fokus där priser och leveranssätt blir drägliga. Det är ibland väldigt synd, eftersom de "orättvisa" förlagen också har ruskigt bra och viktiga böcker. Ja, jo, jag måste ändå välja i det otroligt stora flödet, eftersom jag omöjligt kan ta in allt. Men ändå. Ändå. 

Prioriterar jag också? Ja, jag vinnlägger mig om service till varje person som bryr sig om bokhandeln, sin läsning och bemöter mig och platsen med glädje. Du som vill att jag - bokhandeln - finns, uppskattar platsen och servicen är en glädje här. Då slår jag gärna knut på mig själv för att hjälpa. 

För mig är böcker med utmanande, skarpt, bra, glädje, inspiration, och/eller utveckling av vikt. Ja, mys också. Jag vill också att min bokhandel ska vara en levande plats med många glädjefyllda, utmanande och skaviga samtal. Det görs människor emellan, i eller utanför butiken, i samarbete med andra och med öppna sinnen. Det är en fröjd. 

Jag gillar när människor gör aktiva och kloka val, för vår allas miljö, för den lilla enskilda människan, för det lokala samhället, för de små butikerna och för det hållbara samhället. 

Välkommen du nya dag. 

Anette Grinde 

bokhandlerska i den fristående butiken

Roslagens bokhandel vid Lilla torget i Norrtälje 

Tidigare/andra artiklar till Miljömagasinet ;

• http://anettegrinde.blogspot.com/2020/08/pelle-andersson-ordfront-dn-31-augusti.html

• http://anettegrinde.blogspot.com/search/label/Milj%C3%B6magasinet

#miljömagasinet #miljömagasinetalternativet #roslagensbokhandel #norrtälje #bokhandeln #TheLittleBookshop 

Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

 
Pelle Andersson - Ordfront - DN 31 augusti 2020

Vems är felet hur världen ser ut?

Jag läser Pelle Anderssons, vd Ordfront förlag, debattartikel i dagens DN och funderar kring världens väl. Det företag han ordnar om vill jag inte ens ta i min mun, inte ens tänka på. Jag funderar ändå kring den förhatliga näthandeln, storköpsområdena i städernas ytterkanter och de små butikernas väl. Jag funderar kring vad det är människorna i bygden verkligen vill ha. Visst är det så att du som företagare eller konsument handlar med eller i, visar omsorg om, det du vill ha. Eller är det bara en fråga om pengar? Kan leverantören inte tänka efter principer om samhällets väl? Om Pelle Andersson levererar till nätföretaget hellre än butiken så gör han det. Om konsumenten handlar hos nätföretaget hellre än i butiken så gör hen det. Väljer. Prioriterar. Jag ber att du, Pelle Andersson, leverantör eller konsument, prioriterar det samhälle du vill ha. Och jag ber konsumenterna, överallt, att förstå att ni spelar roll för det samhälle vi får. Var och en gör skillnad.

Om det amerikanska folket inte tycker att det är bra med en president som söndrar, ljuger, sprider falsk information och sparkar folk som inte är mer än hundraprocentigt lojala behöver de - de enskilda människorna - gå till valurnorna och rösta. Jag ber och hoppas att de gör det, att de röstar fram ett tryggare alternativ. Ert väl och ert val påverkar också oss. Det påverkar oss, dig och mig, och hur världen ser ut. Varje persons röst och agerande räknas. Vi, de små och enskilda, kan göra skillnad. Det förutsätter dock att vi förstår att varje människa kan göra skillnad. Kan Greta Thunberg, Obama och Trump så måste också du och jag kunna, eller hur?

Om det svenska folket vill ha kvar sina butiker, sina förlag och sin inhemska produktion måste de/vi förstå att vi - varje individ - har ett eget ansvar. Om du vill ha butikerna kvar i vår stad, så måste du och jag handla i dem. Du - och jag, alltså vi - måste handla där, inte på nätet. De människor som går in i en butik, fingrar, provar, drar och sen går hem och beställer på nätet bidrar aktivt till butiksdöden. Varje gång du tar i en vara du inte avser köpa, eller ens går in i butiken, riskerar ditt besök att bli en kostnad som inte matchas med en nödvändig intäkt. Du tär, även om du kanske tror att det är rätt och inte skadar att "bara titta". Allt är beroende av hur, förstås, men hur tänker du när du bara idkar sightseeing i butiken? Du kanske bara inte inser konsekvensen av ditt handlade? Det drabbas vi alla av lite nu och då, ja, rätt ofta, men är du medveten om vad du gör? Vi tänker inte till, förstår inte riktigt vad och hur vi påverkar samhällets utveckling när vi gör det vi gör. Vi borde bli duktigare på att tänka på vad våra handlingar - och våra uteblivna handlingar - leder till. Eftertänksamhet och principer kanske spelar roll? 

Pelle Andersson - är näteländet och fasansfullt drivna företagare framfart över världen bara de folkvalda politikernas fel? Har folket inte själva förstånd att se konsekvenserna? Är det inte folket - konsumenterna och leverantörerna - som har den egentliga makten? Du, alltså. Och jag. Vi. Måste du sälja via den förödande bjässen? Nej, det måste du förstås inte. Och jag måste inte handla där. 

Jag handlar - av princip - inte på nätet för min konsumtion. Jag går inte heller in i butiker om min avsikt inte är att handla. Ja, det händer att jag misslyckas i båda dessa ambitioner (om ingen relevant leverantör finns på orten), men i 98% av 100 så lyckas jag alldeles utmärkt. Det går. Det är en möjlig väg att gå. 

 
Anette Grinde

Artikeln i Miljömagasinet den 4 september 2020 är skriven av mig (enligt detta inlägg). Tidningen har slarvat med namnen. Vi får hoppas att den som fått äran eller skulden känner sig bekväm med orden. En utgivning är ju ganska definitiv och svår att ändra.