På ett ögonblick...

På ett ögonblick är livet förbi.

Hon var en frisk, hel, sund och glad kvinna. Hon hade make, två barn och barnbarn. Hon och hennes make gjorde saker. De reste, de njöt och de var tillsammans. Under många år samlade de resurser för att avsluta sitt arbetsliv i unga och friska år. De gladdes åt sina barn och sina liv - tillsammans. De var verkligen tillsammans.

Ja, de avslutade sina arbetsliv, avslutade sina fasta åtaganden och flyttade in i sin segelbåt som tog dem runt om på världens vackra, brusande, salta och fantastiska hav. De njöt av solen, stränderna, kylan, värmen, vyerna - och av varandra. De träffade andra, världen runt. De njöt av sin resa, sina liv - tillsammans.

De åkte hem till Sverige någon gång ibland för att säga hej till sina barn och barnbarn, sen vände de ut igen. Ja, de saknade barn och barnbarn, men de har ju sina egna liv. Var och en måste leva, bör ju regeln vara. De fick påhälsning av barn som sedan egentligen inte ville lämna, som också ville leva ett liv som detta. Ja, ett liv i frihetens tecken, med saltet, vinden och vidderna som sitt ljuvliga sällskap. Ja, tillsammans.

Vi umgicks en hel del när barnen var små. Hon var något år yngre än jag, något enstaka bara. Vi hade - har - barn i samma ålder. Hon hade två och jag har två. Några av dem lekte tillsammans. Så gjorde vi också en tid. Sen delade livet på oss. Barnen åt ett håll, eller kanske flera. Vi likaså.

Jag har under de senaste åren följt henne på facebook. Jag har sett hennes och deras njutning tillsammans på färden. Sett, känt saltet och vinden, glädjen de hade tillsammans och tänkt att de hade ordnat det fantastiskt väl för - med - varandra. Jag har sett och känt att de njutit av allt de gjorde tillsammans. Det har varit fint att se all deras njutning och deras glädje.

Plötsligt ändras bilden. Lyckan och värmen byts till sorg och mörker. På ett ögonblick är det förbi. Hennes make meddelar, i all sin förtvivlan, att hon har gått bort i en plötsligt olycka - hon dog i en drunkningsolycka i paradiset på atollen Fakarava, Franska Polynesien.

En olycka förändrar livet på ett ögonblick. Här är livet plötsligt förbi. Sorgen, plågan och mörkret möter dagen för den som är kvar istället för det följeslagande ljuset, skrattet, värmen och kärleken. Hur ska livet nu bli, för de som är kvar? Hur ska de ta sig vidare? Hur ska de skönja ljuset där, strax bortom, igen?

Må styrka nå dig, Micke, nu när du förlorat din älskade hustru Lena. Må styrka, ljus och värme nå dig och stanna i dig. Må kärleken och värmen krypa in i dina vrår igen. Vi lider med dig. Vi lider med dig, era barn och barnbarn. Vi lider med er som nu har förlorat något av det viktigaste av allt. Den kära. Modern. Livskamraten. Kärleken. Tryggheten. Färdmästaren. Kvinnan. Livsnjutaren. Solstrålen. Glädjen.

Glöm bara inte att du inte är ensam, Micke. Dina barn, dina barnbarn och alla dina vänner är med dig. De behöver dig. Ni alla behöver varandra, vill vi tro. Det skulle jag och vi behöva, om vi drabbats. Vi skulle vilja vara tillsammans.

Vi sörjer att hon lämnat, att ni drabbats på detta omåttligt sorgliga sätt.

Må styrka nå dig och dina barn.

A..

Föreningskvinnan som älskade sammanträden ....

Birgitta Lorentzi 1935-2017.

Birgitta Lorentz var, som jag såg henne, en rakryggad, stark kvinna som månade om andra. Och särskilt om kvinnor. Hon älskade sammanträden. Sammanträden var som en fest. - Ja, jag kanske skall göra min fest till ett sammanträde, sa hon, strax innan vi skiljdes under detta samtal (mars 2014). Hon syftade på sitt jämna födelsedagskalas som inföll året därpå. Vårt samtal varade i tre timmar, så jag tänker att jag ändå bör ha fått en bra bild av henne. Det var ett trevligt samtal, med en mycket trevlig kvinna, en ljuvlig marsdag i hennes vackra lägenhet, där högt uppe i skyn. Ja, ett sammanträde som fest skulle passa henne väl. Aktiv föreningsmänniska som hon är. 

Jag samtalade med henne för att hon var en aktiv föreningskvinna och för att hon var en av de som inte riktigt syns. En sådan som är riktigt viktig för föreningslivet, men ändå inte riktigt syns utåt. Utan dessa viktiga beståndsdelar vore föreningslivet inget alls. 

Anna Gerda Birgitta Lorentzi, född Keijser 1935 i Västerås. Hon var mittenbarn i en ungskock på fem. Själv hade hon då hon fyra barn och nio barnbarn, förädlade tillsammans med maken Stig. Hennes far arbetade på ASEA och hennes mor var sjuksköterska. När hennes mor gifte sig fick hon inte behålla sitt yrke, utan fick istället ta hand om hem och barn. Ja, hon hade fullt upp med detta, men nog får vi ändå vara tacksamma för att tiden ändrat våra synsätt. Vårdens, kvinnornas och hemmens villkor är bättre nu, kan vi nog enas om när jag hörde Birgitta berätta om sin mor och mormor, även om det var mycket som var gott också då. Det finns många fantastiska historier som behöver berättas, men den om Birgittas mor och mormor får vi ge oss i kast med vid ett annat tillfälle. Kanske kan något av Birgittas barnbarn dokumentera den viktiga berättelsen? Barnbarnen betydde mycket för Birgitta. De var en källa till riktig glädje. Hon var med dem så ofta det gavs tillfälle, hon fanns gärna till hands för dem. - Det är en lycka att få vara en del av deras liv, barnens och barnbarnens, sa hon. Ja, det är riktig lycka.

Birgitta växte upp i Västerås, där hennes mor och far hade stark anknytning till Baptistkyrkan. Därför blev också hennes liv starkt kopplat dit. Där fanns vänner, regler och strikta förhållningssätt. Något annat, än kyrkan, var det inte tal om. Där fanns mycket gott, men det var strikt och det fanns krav att det var där man skulle vara. Så mycket egen frihet, vare sig i eller utanför kyrkan, var det därför inte tal om. I kyrkans miljö stannade hon ändå, även om hon senare fanns i Missionskyrkans famn.

1957 flyttade hon till Stockholm, för att börja på Handelshögskolan. I Stockholm träffade hon sin Stig, som gjorde att studierna blev en aning fördröjda. 1960 kom det första lilla pyret, 1963 tog hon sin examen och strax därefter fick hon sitt nästa barn. Sen kom ytterligare ett året därpå och några år senare fick hon nummer fyra. Hon började arbeta 1969, när barnaåren var klara. Hon kallar 60-talet för en, eller kanske sin, guldålder. Då fanns det hopp. Hopp och positivitet präglande tiden, sa hon. Då hade hon också de fantastiska barnaåren, tänker jag, när jag hör om hennes fyra barn. Barn är guld, riktigt guld, även om de också ger gråa hår och bekymmer ibland. 

Ja, 1969 började hon arbeta. Täby Fastighetskontor, Konsumentverket, Styrelsen för teknisk utveckling och Investeringsbanken fyllde hennes arbetsdagar, genom t ex ekonomichefsroller och utredningar som fokus under 70- och 80-talen. 1991 började hon som ekonomichef i Immanuelskyrkan och stannade där hela 90-talet, tills hon gick i pension sent under år 2000.  Det var riktigt roligt att arbeta i kyrkans regi, berättade Birgitta. Det var stor variation och ett stort ansvar i uppgifterna. Det kunde vara kollekträkning ena dagen och fastighetsaffärer eller aktieplaceringar nästa.  Där fanns förutsättningar för att arbetet var utvecklande och positivt. Ja, att det var positivt, märks verkligen när Birgitta berättar om den tiden. Den har ändå varit något särskilt i hennes liv.  Hennes arbetsliv har varit präglat av ekonomi. Ja, hon har följt den bana hon stakade ut åt sig själv genom studierna på Handelshögskolan.

Under småbarnsåren (60-talet) inledde Birgitta sin politiska gärning. Det var inget hon hade med sig hemifrån, men det hindrade henne inte. Det började när hon och Stig flyttat till Viggbyholm, Täby, och barnen var små. Barnomsorg saknades i kvarteren och sandlådemammorna diskuterade hur de kunde medverka till att det blev bättre. Det slutade med att Birgitta anslöt till Folkpartiet, att hon kort därpå blev ordförande i Folkpartiet Täby och kraftigt engagerad i det politiska livet. I samband med kärnkraftsomröstningen (1979) blev Birgitta osams med partiet, hon höll helt enkelt inte med dem i kärnkraftsfrågorna, och lämnade partiet. Det gjorde också många andra, i samma tid och av samma anledning. Hon har inte varit politiskt aktiv sedan dess. Men föreningsaktiv fortsatte hon att vara.

I samband med kärnkraftsmotståndet träffade hon Ingrid Segerstedt Winberg, dåvarande ordförande i IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet). Hon fick då frågan om hon ville gå in som kassör i föreningen. Det gjorde hon och sedan var hon kvinnorna och fredsrörelserna trogen. Det var egentligen en tillfällighet att hon kom in i kvinnorörelsen, men hon gav uttryck för att det var fantastiskt nyttigt, kul och utvecklande.  Det var troget, lojalt och långvarigt, eftersom hon ännu 35 år senare fanns kvar i kvinnofredens föreningsliv. IKFF, SEK (Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) och Operation 1325 har fick en stor del av hennes tid, glöd och engagemang. Ja, det ligger många timmars ideellt arbeta i dessa föreningar, av kvinnor som brunnit och vill förändra en orättvis värld. Som vill göra den bättre, som i bra för fler, för alla. Birgitta var en viktig kugge i detta.

- Arbetet med 1325 var riktigt bra i början, sa hon. Det fanns en vision och en glöd. Alla fick vara med. Organisationen byggdes verkligen från botten och det fanns en fantastisk energi.  Då, när allt började, var verksamheten väldigt utåtriktad. Ett särskilt fokus låg förstås mot medlemsorganisationerna som var med och med en stor tillgänglighet för deras kvinnor. Alla arbetade brett och med många utbildningar. I början var vi bara ett nätverk, berättade Birgitta, men så småningom bildade vi en egen paraplyorganisation för att arbeta specifikt med resolution 1325-frågorna.  - Det var verkligen en fantastisk tid. Nu är det verkligen annorlunda, så mycket svårare och inte lika mycket energi och delaktighet. Kanske tappade vi den gemensamma visionen under resans gång, funderade Birgitta, som t ex när de anställda kom in och vi inte riktigt kunde hålla ihop föreningen i något gemensamt och lika för alla. Idén var viktig, och var det fortfarande när vi förde detta samtal.

Jag noterar att Birgitta var en riktig föreningsmänniska. Det var en del av hennes väsen. Det började redan i barndomens kyrkor och har fortsatt genom hela livet. Det har genererat många goda vänner och ett stort kontaktnät. Birgitta gav uttryck för att föreningslivet är intressant och fantastiskt. Det är ett sätt att umgås, samtidigt som man bidrar till något viktigt.

Jag frågade Birgitta vad som fick henne att brinna. - Visionen, svarade hon utan tvekan. Som t ex 1325. Jag har alltid varit feminist, fortsatt hon, ända sedan jag var fem år och mina bröder förtryckte mig. Allt som gäller kvinnors rättigheter gick hon igång på. Jag log inombords när jag hörde hennes glöd. Det är en njutning att lyssna till kvinnor som glöder av föreningslivsglöd. Eldsjälar gör mig verkligen riktigt glad. Birgitta var onekligen en sådan.

Vad gör dig glad, förutom föreningslivet, frågade jag. - Barnbarnen. Kultur. Bio. Naturupplevelser. Ja, livet är roligt, sa hon med en bestämd ton. Det finns mycket att göra. Sen gillar jag också god mat, att cykla, simma och gå stavgång, fyllde hon i. Ja, livet är roligt.

Men, om du nu skall sluta som kassör i Operation 1325 och lämna plats för andra krafter, vad ska du göra istället, undrade jag. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt förstod. - Jag skall fylla tiden med annat skoj, sa hon. Ja, men vad, undrade jag som verkar tro att hon inte har annat än Operation 1325 på sin lyra. Jo, sa hon, jag skall fortsätta med IKFFs Stockholmskrets, engagemanget i huset med fester, möten, mm, Immanuelskyrkans pensionärsverksamhet och det roliga programrådet, fem bokcirklar, teatergruppen och filmklubben och så skall jag cykla, simma, gå, träffa barnbarnen, med mera. Man får ju ligga i en aning för att hinna med alla sina roliga engagemang. Någon brist på sysselsättning har jag inte, som du ser, fyllde hon i med ett varmt leende. Huj, tänkte jag, ja, detta är en aktiv föreningskvinna, en sådan som verkligen gillar sitt sociala engagemang. 

Sammanträden kan vara en fest, för de som gillar kunskap, visioner, aktivt deltagande, förändring och medverkan. Det gjorde Birgitta. Men hennes liv tog också plats, och tid, utanför sammanträdesrummet.

På frågan vad hon skulle bli när hon blir stor, svarade hon; - En snäll gammal tant.

- Livet är en fantastisk gåva, sa hon. Det är gratis, alltså nåd.

Anette Grinde
(Efter samtal med Birgitta Lorentzi den 11 mars 2014).

Viktiga platser i Birgittas liv;

• Svenska Kyrkan
• Immanuelskyrkan
• Sändaren
• Operation 1325
• IKFF
• Folkpartiet
• Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd

Minnesord Birgitta Lorentzi 1935-2017

• Dagens Nyheter (Minnesord av Margareta Ingelstam)
• Dagens Nyheter (Minnesord IKFF)
• Dagens Nyheter (Immanuelskyrkan)
• IKFFs hemsida (Minnesord)

• Familjesidan (dödsannons)

Britt Wennerfors 1940 - 2018

Britt Wennerfors har lämnat oss.

Britt bodde i Norra Råda i Roslagen. Jag tror och hoppas att hon trivdes i sin vackra miljö med skog, öppna ängar och bylandskapet runt omkring. Hon och hennes make hade valt en vacker plats för sig och de sina.

Jag kände Britt Wennerfors genom föreningslivet. Jag mötte henne när vi båda var engagerade i Svenska Turistföreningens (STF) styrelse i Norrtälje. Hon var aktiv i friluftslivet, hon var aktiv i styrelsen och hon glödde för föreningslivet. Hon var skarpt duktig. När hon fann tiden mogen lämnade hon uppgifterna i styrelsen till andra, men höll länge en fot kvar i föreningen genom ett fortsatt uppdrag som valberedare. Hon var en riktig fena där. Britt hade många kontakter i sitt nätverk och, vad jag förstår, gillade stort dessa uppdrag som ändå kan vara rätt kniviga ibland. Hon blev, under sina aktiva år i STF, belönad med flera utmärkelser från föreningen. Britt gjorde skillnad i STF.

Jag kände henne också genom vårt gemensamma deltagande i Norrtälje Rotaryklubb. Däri har hon varit medlem under många år, deltagit i styrelsearbetet, varit ledare och valberedare och engagerat sig i många olika roller. Hon har varit skarpt duktig också här. Vi är många i föreningen som uppskattat hennes kunskap om klubbens historia, vad Rotary står för och vad vi, i den lokala föreningen i Norrtälje kan bidra med. Hon har satt sin prägel på föreningen ur flera perspektiv och hon satte mycket stor heder i att vara närvarande på de veckomöten som föreningen har. Hon var en av få som hade i princip 100%-ig närvaro under många år. Närvaron är en förutsättning för en fungerande Rotaryklubb och hon tog detta på mycket stort allvar.

Hon var också en mycket flitig veckobrevsskrivare i Norrtälje Rotaryklubb, vilket gav möjlighet för icke närvarande medlemmar att få information från föreningens veckomöten och därtill en dokumentation som ger möjlighet till forskning i framtiden. Ett digert arkivmaterial har presterats via Britt, för vilket vi alla måste vara oerhört tacksamma. Både då och sen. En hel del av detta material finns bevarat hos Norrtälje stadsarkiv - för framtida forskning kring föreningens verksamhet.

Britt har, vid flera tillfällen belönats med utmärkelser av sin Rotaryklubb. Paul Harris Fellow är en sådan, som jag tror att hon gladdes åt. Föreningen har konstaterat att hon gjort sig mycket väl förtjänt av dessa utmärkelser. En särskilt fin och återkommande aktivitet som hon hållit vid liv under många år är en auktion/lotteri, i samband med föreningens årsmöten. Hon har där bidragit med mängder av burkar innehållande sylt, saft, gelé och annat från naturen som hon iordningställt själv - en mängd ljuvliga varor att auktioneras eller lottas ut för pengar som har gått direkt vidare till välgörenhetens väl, t ex till Rotarys Läkarbank. Hennes fantastiska varor har varit oerhört uppskattade. Hennes sätt att aktivt bidra till föreningens löpande arbete och dess utveckling har gjort skillnad.

Det Britt har gjort har hon gjort av ett eget mycket starkt intresse, sin känsla för rätt och god ordning och för många andras väl. Ett glödande engagemang skapar skillnad. Ja, Britt har gjort skillnad.

Jag var glad i Britt och är glad över att hon korsade min väg i livet. Hon var en stark och modig kvinna. Britt Wennerfors fattas mig. Ja, hon fattas säkert hos många. Hon gjorde skillnad.

Anette Grinde
Norrtälje

Britt Wennerfors

5 januari 1940 - 21 augusti 2018
(dödsannons Norrtelje Tidning & Svd)

STF Roslagen.
Wikipedia - rektor Britt Wennerfors - Adolf Fredrik, Stockholm.

Runeberg om Alf Wennerfors.

Minnesord om Britt Wennerfors 
infört i 
Svenska dagbladet 26 oktober 2018 samt 
i Norrtelje tidning 30 november 2018.

Han dog. Min barndomsvän dog.

Han dog. Min barndomsvän dog. Plötsligt var han borta.

Han var ett år äldre än jag. Jag var förälskad i honom i min ungdoms dagar. Han var en nära vän till min bror. Vi var nästan grannar, då, i min ungdoms dagar.

Han gjorde saker, njöt av livet. Busade, röjde, samlade sig, fick barn och var aktiv med bilder och ord på sociala medier. Ja, hans liv rymde förstås oerhört mycket mer än det som jag har sett och upplevt. Plötsligt och obönhörligt hände något. En sjukdom drabbade honom. Livet tog slut.

Jag ler när jag ser bilderna av honom. Ler och minns. Jag ser bilder från den senaste tiden, bilder från hans ungdoms dagar och bilderna i mitt eget fotoalbum. Jag ser konfirmationsbilden på honom, fotad i tiden när jag hade ögonen för honom.  Jag ser konfirmationsbilden och skotertävlingsbilderna - och fylls av glädje för allt gott han fått och sorg för att han togs ifrån vår värld, sina vänner och sina barn så onödigt tidigt. Han var så ung.

Jag har inte träffat honom på många år, men sett honom och en del av hans liv på sociala medier. Det har nästan känts som vi mötts. Som det ju gör när man ofta ser vad människorna gör i livet. Där de gläds och där de våndas, sprider ord och bilder omkring sig. Där de lever sina liv, eller en liten del av dem. Ja, det finns alltid så mycket mer. Jag har glatts åt att återse honom. Plötsligt är han borta.

Häromveckan såg jag ett upprop om en insamling. En kvinna från Vilhelmina skrev om en insamling för ALS till Hjärnfonden. Min barndomsvän var taggad i inlägget och jag förstod att han var drabbad av sjukdomen. När jag talade med min mor igår, efter att ha uppmärksammats på hans bortgång, förstod jag att han nyligen drabbats och att förloppet därför kan tros ha varit hastigt. En man mitt i livet har dött i en sjukdom som är svårbegriplig, som behöver mer forskning och där läkarvetenskapen behöver hitta svar på frågan om varför människor drabbas av denna sjukdom.

Käre Benke. Jag hoppas att du fick ett bra liv, att du ändå kunde vara nöjd och acceptabelt tillfreds. Jag vill tro det. Jag hoppas att du fick lämna jordelivet med lindring och omsorg i din sista tid, med dina allra käraste omkring dig.

Vi som ännu är kvar behöver höja vårt fokus för att hitta svar på frågorna om de sjukdomar vi saknar kunskap om. ALS är en sådan. Låt oss hjälpas åt att hitta sätt som gör att vi kan bidra till att forskningen tar fart på detta område. Jag antar att pengar är en del av lösningen på frågan om mer forskning, så låt oss bidra med en slant till forskningen kring ALS idag. Uppmärksamhet är en annan del. Vi behöver uppmärksammas på vikten av forskning kring detta.

Kan vi hjälpas åt att bidra här? Pengar och uppmärksamhet - i syfte att åstadkomma mer forskning kring ALS?

Anette Grinde

Dödsannons

Benke 1959 - 2018

ALS, amyotrofisk lateral skleros, är namnet för en grupp neurodegenerativa sjukdomar där nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör. Detta leder till muskelförtvining och förlamning. Sjukdomen kan börja smygande eller mer sällsynt plötsligt med svaghet i tungan, en hand eller ett ben. Både utbredningen och förloppet av muskelbortfall och funktionshinder varierar. Forskarna arbetar utifrån olika teorier om hur ALS uppstår. Mycket talar för att nervcellernas död kan utlösas av strukturförändrade proteiner.

Hjärnfonden & ALS!
Hjärnfonden & forskning i Umeå
Hjärnfonden & forskning
Neuropodden
Aftonbladet om forskning kring ALS

Fråga doktorn - att föda barn med ALS.

Han fick 87 år och 9 månader.

Pappa har gillat rörelse.

Jag tänker att det var en överlevnadsstrategi som mamma och pappa hade utarbetat för att inte bli galna av alla barnen. En rätt bra överlevnadsstrategi, tänker jag. Att samla bunten i en slalombacke är ju inte så dumt. Har man dessutom med sig en Border Collie, alltså en fårhund, som vallar in alla i backen så är lyckan fulländad. Nej, det var nog inte pappa som släppte fårhunden så han kom lös i backen, men ändå.

Orientering, simning, cykling, skidåkning, löpning, ja, aktiviteterna har varit många för pappa, vilket också har smittat på oss andra på olika sätt, både under barndomen och i vuxen ålder. Jag tänker ofta på rörelse när jag tänker på pappa, ser bilder av detta passera mitt synfält. Jag ser honom i klassikerloppen i tidigt 90-tal, jag ser honom i hans långa, vackra och aldrig sinande simtag på Ölandsstränderna i våra barndoms dagar. Jag ser honom cykla sin Ölandsrunda dag efter dag, år efter år.

Det gör mig stolt och glad att han så starkt har varit inriktad på rörelse - det har påverkat honom och hans hälsa, och också alla oss andra. Ni som ännu inte har gjort klassikern kan gott göra det. Tänk på pappa och gör slag i saken - det skulle säkert göra honom glad. Det kommer garanterat att göra dig själv glad.

Pappa har alltid gillat mamma.

De har camperat ihop i rätt många år. De gifte sig 1956, så de firade jämnt i år. De har känt varandra i 70 år, säger mamma. Det är många dagar, det. Det är mången erfarenhet och många dagar tillsammans, för tillsammans har mamma och pappa nästan alltid varit. Sida vid sida i samtal, frukost och i arbetet på gården. 

På många fester, bröllop, mm har pappa hållit tal. Det är fint när människor vill, kan och vågar. Det är ju lite pirrigt för de flesta. Pappa har vågat. Jag har en känsla av att han i flera av sina tal återkommande refererat till mamma. Det har också i många andra sammanhang varit tydligt att mamma har betytt oerhört mycket för honom. Jag tänker förstås att det är ömsesidigt och att de haft många bra år tillsammans. Ja, de har säkert inte varit eniga i allt, eftersom de är väldigt olika personer, men kärleken till mamma har varit mycket tydlig.

Jag tänker att mamma har varit en oerhört viktig klippa i pappas liv, en nödvändig och viktig del. Mamma bär mycket på sina axlar - pappa har uppskattat detta stort, som jag har förstått situationen. Det fanns mycket kärlek där.  

Pappa har varit en ansvarstagande person.

Han har arbetat i ledarskapsroller, tagit ansvar och tänkt mycket på rätt och fel i sina roller. Med ansvar följer vånda, tankar och utvecklingslust. Det ger både plus och minus för friden i sinnet och för nattsömnen. Jag har sett det hos honom, känt det själv eftersom jag är lite lik honom i det. Han är en klok och viktig förebild i många frågor för mig. Det skall jag förstås ha med mig även i fortsättningen. Pappa har spelat roll. Han spelar stor roll också för mig.

Jan Lincoln.

Vilken glädje pappa visade när Jan Lincoln föddes och de döpte honom så. Ja, pappa var känslosam i vissa sammanhang. Det är fint att kunna vara känslosam. Jan Lincoln - hans första barnbarnsbarn - gav honom särskild glädje. Ja, alla barn och barnbarn gav honom glädje. Jag tror också att alla besök han fick på sjukhuset och i Korpskog här i slutet av sommaren och början av hösten gav honom stor glädje - han måste ha insett att det var fler än mamma som bar stor kärlek till honom. Jan Lincoln var där också, förstås. Fem barn, fjorton barnbarn och ett barnbarnsbarn. Och nästan lika många respektive. Ja, det är inte fy skam, eller hur?

Pappa fick 87 år och 9 månader.

Jag hoppas och tror att han var nöjd med sitt liv, kände styrkan och kärleken från alla oss som följt honom genom livet. Jag tror också att han fick en fin sista tid här på sitt och mammas fina Korpskog innan de fysiska förutsättningar han tilldelats tog honom ifrån oss. Ja, jag hoppas att pappa var nöjd med sitt liv. Det fanns många skäl för honom att vara det. Jag hoppas och tror att han kände det.

Mitt minne av pappa är ljust. Just nu oändligt sorgsamt, men ändå fint och ljust. Jag minns min pappa med glädje.

Vila i frid, pappa. Du fattas oss.

A..

Syskonen Lundeberg och mamma - på pappas begravningsdag den 16 september 2016.
Foto; Emelie Malmbo

Pappa dog den 31 augusti 2016.

På min födelsedag den 5 september 2016 var det 

själaringning för pappa i Högby kyrka, Löttorp.

Ovanstående var mitt tal vid minnesstunden i Högby församlingshem 

efter pappas begravning den 16 september 2016.

Idag, Allhelgonadagen den 5 november 2016, 

var vi på minnesgudstjänst i Högby kyrka, Löttorp.

Jag tittar på dödsannonsen ...

Jag tittar på dödsannonsen och minnesorden som rullar fram i flödet på Facebook. Du hade dött i midsommartrafiken. Du var född 1948 och var full av liv och kraft, men i ett ögonblick var allt förbi.

Förbi. På bara en kort sekund. Helt utan förvarning var du borta.

Jag minns din glädje, din vrede, din spontanitet, din frustration och ditt skratt. Jag minns din idoghet. Jag minns din stora glädje över ditt arbete. Jag minns ditt åkande kors och tvärs, för lugn och ro och för uppdragets plats. Jag minns dina fantastiska telefonräkningar, för utan din telefon skulle du aldrig kunnat vara. Den var ditt levebröd och den var din glädje. I din glädje fanns också din sambo, dina fantastiska barn och din hund. De fanns där, för dig.

Jag har ofta tänkt på dig. Ofta. Jag har saknat och sörjt. Dröjt. Längtat. Undrat. Saknat.

Jag dröjde alldeles för länge. Och nu finns du inte längre kvar.

På bara kort ögonblick - var allt förbi.

A..

Birgitta Husfeldt Ahlm

1948-2013

Hon tyckte om....

Valborg har lämnat oss. Hon somnade stillsamt i sin gungstol den 5 februari 2012.

Valborg var en fantastiskt kvinna. Hon var glad, stark och stretsam. Hon var inte rädd för att ta i. Det som behövde göras, det gjorde hon. Även det som var tungt och hårt.

Hennes man, Rune, gick bort i alltför tidigare dagar (1963) och lämnade henne, då 36 år, ensam med två barn i yngre tonåren. Deras hem i Bredsättra, som de tillsammans köpte på auktion 1955, var en stor trygghet med den egna täppan och med goda vänner runt omkring.

Hon eldade med ved i många år, för värme i huset. Hon högg och sågade själv sin ved och hon bar in den för värme till sig och till sina barn. Det dröjde ända till 2005 innan hon inte längre behövde bära ved för husets värme. Då var bergvärmepannan installerad och klar. Snöskottning, gräsklippning, ansning av buskar och växter, odling, bakning och annat som hör hushållet till gjorde hon själv. Ja, hon klarade sig verkligen själv.

Valborg har bl a arbetat inom äldrevården i Nysättra och på bokbussen i Norrtälje. Hon uppskattade mötet med människorna och stod alltid till tjänst.

Hon tyckte om sin trädgård i Bredsättra. Den var av stor betydelse och den tog en hel del av hennes tid. Hon arbetade hårt för att den skulle vara fin. De många och fina rabatterna, den stora gräsmattan och den långa grusgången krävde sin tid. Hon njöt av allt blomster och arbetade frenetiskt för att ogräset inte skulle få fäste. Hon förde en stark kamp mot maskrosorna och andra växter som hon inte tyckte hörde hemma på hennes gård, där hon var herren på täppan. Hon njöt av allt det vackra och var fantastiskt glad när hennes son planterade två stora solrosängar utanför hennes fönster.

Valborg var en arbetsmyra - en mycket duktig sådan. Hon var också mycket angelägen om att klara sig själv. Hon ville inte vara andra till last. I medgång och i motgång har hon klarat sitt hem, sina arbeten, liksom sig själv och sina barn.

Hon månade stort om den lokala hembygdsföreningen, St Eriks Gille, där hon var hedersmedlem. Labacken, strax intill Bredsättra, tillägnades därför mycket tid genom evenemang, kaffekok och gemenskap. Valborg stod för många av frågorna till midsommarfesternas tipsrundor.

Valborg bjöd ofta till fest. Namnsdagen - Valborg - firades alltid med kaffe och stora kakfat i Bredsättra. På födelsedagar var det alltid kalas och på sommaren bjöds det fint i trädgård eller i kök. I bondbönstid bjöds det på bönsoppa med bönor från den egna odlingen, år efter år. 

2008 lämnade hon sitt fina Bredsättra, där hon bott sedan 1955, och bosatte sig på Solhem, Älmsta. Där tillbringade hon sina sista år, i en egen lägenhet, med närhet till vänner och lättare aktiviteter. Hon lämnade maskrosorna och grusgången åt sitt öde. Nu njöt hon istället åt kortspel, bingo, promenader, föreläsningar, gympa och en stunds prat i goda vänners lag. Det fanns tillgängligt på Solhem, så snart lusten föll på för delaktighet. Där var det gott att bo.

Valborg var fantastiskt glad i sina barn Britt-Inger och Leif, som stod henne mycket nära. De stod för många besök, bistod med handling och skjuts när transport saknades och berättade gärna hur allt stod till med de övriga i hennes släktled och bland hennes vänner. Barnbarnen Andreas, Lina och Peter spelade stor roll i hennes liv. De nya små barnbarnsbarnen Frank och Felix gav också många nya tankar om livets spår.

Valborg fyllde 85 år den 31 januari 2012. Ett blomsterhav, många gäster och mycket glädje fyllde hennes firanderum där det bjöds på smörgåstårta, tårta och kaffe nästan utan hejd.

Nu har Valborg gått till vila. Den 8 mars tar vi farväl.

För alltid finns hon kvar i våra tankar. 

Anette Grinde

Delar av detta minnesord finns publicerat i 

Norrtelje Tidning 2012 02 23.
Dödsannons på familjesidan.se
Tackannons