Livet.

Livet.
Ja, vi har det bara en kort tid. Mitt i  en evighet som vi inte rår över, åtminstone inte så mycket. Var och en olika. Utan besked om hur länge det ska vara. Eller hur det ska te sig, utvecklas.

Det är upp till oss att förvalta det väl. Oss, var och en. Helst utan så mycket ångest. Gärna med insiktsfull glädje och vördnad för liv, jord, miljö och alla levande väsen.

Plötsligt är den förbi. Den. Den tilldelade tiden. Plötsligt blir det verkligt när det overkliga händer. När någon som spelar roll försvinner. Någon som levt mjukt ock väl, njutit och älskat sin familj och som inte gjort en fluga förnär. Ja, åtminstone inte avsiktligt avsett. Andras reaktioner är alltid omåttligt svåra att känna till eller förutse.

Hon njöt av livet. Det salta och solskensdränkta livet, där värme, hav, äventyr, segling och skidåkning var viktiga ingredienser. Att resa med familjen var guldkanten som spelade roll. Det gjotde hon. De. Hon och han. Tillsammans.

Nu finns hon inte mer. Hennes tid på jorden är över. Hon och hennes minne lever kvar i barn, make och barnbarn. Och i föräldrar och syskon. Som en del som aldrig försvinner. Ja, också i oss andra som korsat hennes väg.  Vänner. Bekanta.

Hon spelade roll. Hon var viktig. Hon gjorde skillnad.

Ta vara på tiden, är den återkommande uppmaningen och tanken. Men hur ska vi kunna göra det när vi inget vet? Ja, jo. Det är väl det vi ska minnas. Att ta vara på vår tid just nu, dag efter dag, efter vår allra bästa förmåga. Då. Där. Nu. Dag efter dag. Inte sen.

Just nu.

Jag tänker att hon gjorde det. Hon. Han. Tillsammans. Jag hoppas att min bild där speglar deras bild. I värme och glädje. Tillsammans.

A..

Han fick 87 år och 9 månader.

Pappa har gillat rörelse.

Jag tänker att det var en överlevnadsstrategi som mamma och pappa hade utarbetat för att inte bli galna av alla barnen. En rätt bra överlevnadsstrategi, tänker jag. Att samla bunten i en slalombacke är ju inte så dumt. Har man dessutom med sig en Border Collie, alltså en fårhund, som vallar in alla i backen så är lyckan fulländad. Nej, det var nog inte pappa som släppte fårhunden så han kom lös i backen, men ändå.

Orientering, simning, cykling, skidåkning, löpning, ja, aktiviteterna har varit många för pappa, vilket också har smittat på oss andra på olika sätt, både under barndomen och i vuxen ålder. Jag tänker ofta på rörelse när jag tänker på pappa, ser bilder av detta passera mitt synfält. Jag ser honom i klassikerloppen i tidigt 90-tal, jag ser honom i hans långa, vackra och aldrig sinande simtag på Ölandsstränderna i våra barndoms dagar. Jag ser honom cykla sin Ölandsrunda dag efter dag, år efter år.

Det gör mig stolt och glad att han så starkt har varit inriktad på rörelse - det har påverkat honom och hans hälsa, och också alla oss andra. Ni som ännu inte har gjort klassikern kan gott göra det. Tänk på pappa och gör slag i saken - det skulle säkert göra honom glad. Det kommer garanterat att göra dig själv glad.

Pappa har alltid gillat mamma.

De har camperat ihop i rätt många år. De gifte sig 1956, så de firade jämnt i år. De har känt varandra i 70 år, säger mamma. Det är många dagar, det. Det är mången erfarenhet och många dagar tillsammans, för tillsammans har mamma och pappa nästan alltid varit. Sida vid sida i samtal, frukost och i arbetet på gården. 

På många fester, bröllop, mm har pappa hållit tal. Det är fint när människor vill, kan och vågar. Det är ju lite pirrigt för de flesta. Pappa har vågat. Jag har en känsla av att han i flera av sina tal återkommande refererat till mamma. Det har också i många andra sammanhang varit tydligt att mamma har betytt oerhört mycket för honom. Jag tänker förstås att det är ömsesidigt och att de haft många bra år tillsammans. Ja, de har säkert inte varit eniga i allt, eftersom de är väldigt olika personer, men kärleken till mamma har varit mycket tydlig.

Jag tänker att mamma har varit en oerhört viktig klippa i pappas liv, en nödvändig och viktig del. Mamma bär mycket på sina axlar - pappa har uppskattat detta stort, som jag har förstått situationen. Det fanns mycket kärlek där.  

Pappa har varit en ansvarstagande person.

Han har arbetat i ledarskapsroller, tagit ansvar och tänkt mycket på rätt och fel i sina roller. Med ansvar följer vånda, tankar och utvecklingslust. Det ger både plus och minus för friden i sinnet och för nattsömnen. Jag har sett det hos honom, känt det själv eftersom jag är lite lik honom i det. Han är en klok och viktig förebild i många frågor för mig. Det skall jag förstås ha med mig även i fortsättningen. Pappa har spelat roll. Han spelar stor roll också för mig.

Jan Lincoln.

Vilken glädje pappa visade när Jan Lincoln föddes och de döpte honom så. Ja, pappa var känslosam i vissa sammanhang. Det är fint att kunna vara känslosam. Jan Lincoln - hans första barnbarnsbarn - gav honom särskild glädje. Ja, alla barn och barnbarn gav honom glädje. Jag tror också att alla besök han fick på sjukhuset och i Korpskog här i slutet av sommaren och början av hösten gav honom stor glädje - han måste ha insett att det var fler än mamma som bar stor kärlek till honom. Jan Lincoln var där också, förstås. Fem barn, fjorton barnbarn och ett barnbarnsbarn. Och nästan lika många respektive. Ja, det är inte fy skam, eller hur?

Pappa fick 87 år och 9 månader.

Jag hoppas och tror att han var nöjd med sitt liv, kände styrkan och kärleken från alla oss som följt honom genom livet. Jag tror också att han fick en fin sista tid här på sitt och mammas fina Korpskog innan de fysiska förutsättningar han tilldelats tog honom ifrån oss. Ja, jag hoppas att pappa var nöjd med sitt liv. Det fanns många skäl för honom att vara det. Jag hoppas och tror att han kände det.

Mitt minne av pappa är ljust. Just nu oändligt sorgsamt, men ändå fint och ljust. Jag minns min pappa med glädje.

Vila i frid, pappa. Du fattas oss.

A..

Syskonen Lundeberg och mamma - på pappas begravningsdag den 16 september 2016.
Foto; Emelie Malmbo

Pappa dog den 31 augusti 2016.

På min födelsedag den 5 september 2016 var det 

själaringning för pappa i Högby kyrka, Löttorp.

Ovanstående var mitt tal vid minnesstunden i Högby församlingshem 

efter pappas begravning den 16 september 2016.

Idag, Allhelgonadagen den 5 november 2016, 

var vi på minnesgudstjänst i Högby kyrka, Löttorp.

Begravningen...

I en artikel på Svd läser jag att den kristna begravningen har ett budskap och att det i begravningsakten talas mer om Jesus än om den avlidne. Jag får nog erkänna att även jag, som kristen, tycker att detta är en aning märkligt. Och sorgligt. Jag har besökt begravningar, i kyrkan, där den avlidne fått ett stort utrymme. Jag har också besökt begravningar, i kyrkan, där den avlidne knappt nämnts. Det senare kändes väldigt märkligt. Och väldigt sorgligt.

Oaktat vår tro vill vi minnas de som har lämnat. Oavsett var de har gått, vill vi reflektera över vad de betyder för oss. I förfluten tid och i nutid. Vi kan se det som ett avstamp för sen, där de är med oss utifrån det de är - för oss och för andra. Att höra om deras väl, deras kärlek, deras strävanden och deras liv kan hjälpa oss att minnas, så att vi har med oss dem för sen. 

Att inte tala om den avlidne känns som om vi inte alls bryr oss om. Så vill vi väl inte ha det?

A..

• Företagshuset om bouppteckning och minnestexter

  

Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om - bouppteckning - Norrtälje - släktforskning    Bloggare om begravning - gamla fotografier ...Mer om bouppteckning i denna blogg.

Kvinnans mor...

Kvinnans mormorsmor var född i djupaste norrland. Hon flyttade ner till Roslagen, där hon mött sin blivande make. De gifte sig. De bosatte sig på en gård och skaffade djur. Efter ett år kom den första lilla och sedan rullade det på. De fick tio barn totalt, men två dog i ung ålder. Kvinnans mormorsmor fick ett stretsamt liv, men hon stannade på gården i hela sitt liv. Hon och hennes man kunde bo kvar på ett undantag, när ett av barnen tog över. 

Ett av barnen, en dotter, gifte sig med en grannpojke. De fick sju barn. Sex pojkar och en flicka. De bodde ensligt till och det var till och från ganska trassligt i familjen. Det var som om pojkarna spriddes för vinden, eller nästan gick upp i rök. Ingen blev kvar i närområdet. Alla försvann hemifrån i tidig ålder. De efterföljande släktingarna och närstående, som forskade om familjen, blev inte kloka på vad som hände. Ingen tycktes veta. Tystnaden var kompakt. Kvar vara bara dottern.

Foto; Mats Andersson (klicka på bilden för fler bilder av honom)

Dottern gifte sig med en pojke från grannbyn. Hon stod brud på 18-årsdagen som om hon inte fort nog kunde komma hemifrån. Kort efter giftemålet blev hon gravid och bara några månader senare dog hennes man i en oförklarlig olycka. Deras dotter blev en livaktig krabat som levde med ett leende på läpparna tillsammans med sin mor. De var ensamma, nästan helt utan kontakt med mor- och farföräldrarna föräldrarna, men lyckliga tillsammans. Modern gifte aldrig om sig utan levde tillsammans med sin dotter, tills hon flyttade hemifrån. De bodde då nära varandra och hade även fortsättningsvis stor glädje av varandra. De var nästan som ett.

När modern lämnat jordelivet blev det ensamt för dottern, som aldrig hade gift sig. Hon började aktivt försöka finna de släktingar som försvann. Men hon, såsom tidigare gjort, gick bet på uppgiften. De var förundrande bortblåsta. Släktkartorna blir alldeles tomma, med stora frågetecken, hängande i luften. Vad var det som hade hänt?

Nej, hon finner inga svar. Var tog de sex pojkarna vägen? Är det möjligt att de alla kan ha flyttat helt utan spår eller hände något annat där i det ensligt belägna huset i skogen.

Anette Grinde






Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om - bouppteckning - Norrtälje - släktforskning  Bloggare om begravning - gamla fotografier ... Släktdata.
 
Mats Anderssons blogg (tillstånd att låna bilden). Böcker av Mats Andersson.

Bouppteckning ...

Företagshuset upprättar bouppteckningar i Norrtälje med omnejd med anledning av dödsfall. Ja, vi gör det även på andra håll i landet, men vi når dig personligt lättast i trakten kring Norrtälje. 

Bouppteckningen är en sammanställning av boets tillgångar och skulder, för lagreglerad registrering och för möjlighet till fördelning av arvet till dödsboets delägare. Sammanställningen skall göras skyndsamt, av flera skäl som t ex lagens regler, möjlighet till fördelning av kvarvarande tillgångar, avslut, mm. 

När vi hör talas om bouppteckningar som tar upp till ett halvår eller längre att göra, så ser vi att något gått snett. Det gör oss ont. De bör inte ta mer än de av lagstiftaren bestämda 3 månaderna i de fall släktskapsförhållanden är utredda och tillgångsmassan är relativt liten. Ja, oftast bör det gå fortare än så, för att utreda och sammanställa de nödvändiga uppgifterna.    

Företagshuset dokumenterar också bygdens folk genom minnestexter, samlade av fotografier, mm. För en tid sedan besökte jag en begravning. Den var mycket välbesökt. Mängder av människor tog farväl, men ingen sade något till de övriga. De delade inte med sig av sina tankar om den de nu sörjde. Endast en svärdotter ordade vid minnesstunden. Hon talade väl och med saknad i tonen. Det var en älskad kvinna som lämnat. En älskad kvinna som hade haft många järn i elden. Ändå var minnesorden väldigt få. Prästens ord om kvinnan i kyrkan var oerhört få. Släkt & vänners ord vid minnesstunden var oerhört få. Minnesord i tidningen var nästan obefintliga. 

Vid en annan begravning var bilden det motsatta. Där lyste solen över orden. Prästen beskrev henne med värme, minnesorden i tidningen likaså och på minnesstunden i kyrkan hördes glädjens sång mitt i saknaden och minnet var väldigt ljust. Skillnaden var stor och på något sätt omvänd. Den förstnämnda hade varit mycket mer aktiv i det offentliga än den senare. Men, varför ordade inte någon av alla de offentligt aktiva vid hennes minnesstund? Varför hade prästen inget att säga om henne? Kanske berodde det på att ingen hade satt sig ner och begrundat vad hon hade åstadkommit, vad hon hade försökt och strävat efter, och vad som varit hennes lyckospår i livet. 

Ytterligare en annan begravning var väldigt ljus. Där lyste sol & lycka, där haglade minnesorden såväl i begravningsakten som under minnesstunden. Han var saknad, men oerhört älskad. Det var ingen tvekan om vad han ville och gjorde, vad han utstrålade och vad han älskade. Och att han var älskad. Ett stort ljus lyser över hans minne. 

Visst vill vi minnas de som lämnat i positiv ton? Och visst vill vi höra detta i en ljus begravningsakt & minnesstund? 

Vi upprättar bouppteckningar med anledning av dödsfall. Sammanställer, avslutar och registrerar. Vi sammanställer också minnestexter efter de som lämnat. Vi söker glädjen i människornas liv. Vi vill se hur de levt och skapat mer för sig & vår värld. Vi samlar samtidigt bilder som funnit i hans/hennes ägo, så att de finns kvar för sen. Du berättar vad du vet om vem & vad bilderna föreställer. Om det inte dokumenteras, så riskerar det att drunkna i tidens tystnad. Det vill vi sällan att det gör. Vill du ha hjälp att hålla minnet levande, så hör av dig.
 

• Mer om bouppteckning.
• Företagshuset om bouppteckning och minnestexter

 
Intressant.  Bloggkartan Norrtälje.  Nyligen.se.  Blogger.com.  Knuff bloggar.  Knuff om - bouppteckning - Norrtälje - släktforskning    Bloggare om begravning - gamla fotografier ...

Begravning....

Igår, fredag den 15 juni 2012, var det begravning för finaste Sten-Åke. Han vad född 1948.  I juli skulle han ha firat sin nästa födelsedag. Han var alldeles för ung, när han nu har lämnat oss. Han hade mycket kvar att ge, summera och slutföra. Men, det blir inte alltid som vi tänkt oss.

Den 2 juni lämnade han jordelivet och gick hem till sitt. Sjukdomen tog till slut all hans kraft. Arbetskamrater, sommarsyskon, vänner, församlingsvänner, trosfränder och familj tog igår farväl. Ja, vännerna var många som tog farväl av honom i kyrkan igår. Ragnar höll i avskedet ur kyrkans och pastorns synvinkel, men också som en vän. Jag vet att det var tungt. De stod varandra nära. Men, han vet att de möts igen. Det var tungt också för många andra i rummet att ta farväl. Begravningsakten var fin, enkel och nära. Den kändes i kropp och själ. Sång, bön, avsked och eftertanke präglade stunden starkt. När Sten-Åke slutligen, i kistan, lämnade rummet följde alla med ut i sommarvinden och sjöng en sista avskedssång.

Avsked är tungt, även om glädjen ändå finns kvar. Sången var ljus och vacker. Stämmorna starka och varma. Glädjen över att ha känt honom, glädjen över honom och den tid han funnits och glädjen över att han var trygg i det som var kändes tydligt allteftersom timmarna gick. Avsked och minnen spelar verkligen roll. 

Han vara en FOA-man. Forskade. Han vårdade mål och säkerhet. Han tänkte i struktur och kvalité. Han var en datorns man, som hjälpte många med lust och glädje stor. Vittnesmålen om hans kunskap, vänlighet och kamratskap är många. Glädjen finns där, också här.

Han var make och far. Han tillhörde dem med omsorg och kärlek. Den sista tiden, sjukdomstiden, tillbringades tillsammans. Hans hustru, känner glädje i valet att vara tillsammans under den sista svåra tiden. Samtalen med varandra och med andra, resorna till platser och människor de velat se och möta tillsammans, motorsågen som inköptes strax före det sista kritiska insjuknandet, kurser för att kunna använda den är goda minnen att bära nu när han lämnat och gått hem till sitt.

Han tillhörde en församling. Han trodde. Han var bland vänner som bad för honom under hans sjukdomstid. De gav honom omsorg, kärlek och trygghet. Det stärkte och det gladde. Det vittnade många om i de berörande talen allteftersom. Tron är fantastisk när den bär. Det gjorde den hos Sten-Åke. Det gör den hos många som varit med honom under hans vandring här på jorden. Det ger en trygghet, som annars inte riktigt finns. 

Han var vänlig. Han var eftertänksam. Han var lugn. Han var trygg och han var stark. Han var kär. Det hördes i talen i minnesstunden. Och det kändes i glädjen i samtalen. Sten-Åke var en omtyckt man. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, men många i rummet var på de klara med att de i sinom tid skall ses igen.

Tro. Tvivel. Tillit. Det var ord som många gav uttryck för i sina tal. Det var ord som kändes i rummet och det var ord som var starkt förankrade hos många av de människor som tog farväl. Det ligger i sakens natur. Det är där vi är. Oavsett vilka vi är.  Tvivlet når oss i vågor. Ibland i stora och ibland i små. Det är skönt när tvivlet lämnat, och bara tron och tilliten finns kvar.

Det var tungt, av flera skäl, att gå in i kyrkan. Det var tungt att sitta i bänken, att känna känslorna och att minnas något av allt det som varit. De starka minnena och de vackra minnena - några av dessa hör onekligen Sten-Åke till. Andra hör bara kyrkan och församlingen till.

Efter den fina minnesstunden lämnade jag kyrkan med lätta steg. Jag klev ut i sommarvärmen och tänkte på många av de människor som fanns i rummet. Vi är onekligen alla som vi är.  Som vi är skapta och menade att bli. Kanske är det bara just det vi skall finna oss i.

A..

Annons NT, DN & Sändaren.

 Övriga länkar & sånt;  *  Intressant. *  Bloggkartan Norrtälje. *  Nyligen.se. *  Blogger.com  * Läs även andra bloggares åsikter om  begravning - minnestext - bouppteckning - Norrtälje. * Knuff bloggar. * Knuff om  begravning - missionsförsamling  * Norrtelje Tidning.