Sylvia Edith Catarina Rönn, 67 år, är född i Stockholm. Hon
har nästan alltid bott där eller i närheten. Hon har varit huvudstaden trogen.
Hon har fyra barnbarn, tre barn och en sambo, för att ta dem i någon form av
ordning. Barn och barnbarn, sådana som står för glädje även om de också medför
oro, tänker jag som nu har en dotter som reser i Sydamerika som jag oroar mig
för. Barn och barnbarn är sådant som ofta tänks som det bästa i livet, som
livslyx, men visst finns det också mycket mer som är livslyx. Som att ha
hälsan, att få arbeta med det man vill, att ha människor omkring sig som fyller
på med glädjefyllt livsluft och att kunna fylla sitt liv med sådant man gärna
gör, som man känner sig nöjd med. Att vara tillfreds är livslyx. Så upplever
jag Sylvia, i det samtal vi för denna dag. Som att hon är tillfreds.
Jag träffar Sylvia Rönn, en småregnig dag i mars. Vi ses på
Kulturhusets tak, restaurangen med vy över Sergels torg, men vi sätter oss lite
vid sidan om utsikten för att koncentrera oss på samtalet. Det som skall handla
om kvinnan som är aktiv i ett av fredens viktiga hörn – i en av
kvinnoorganisationerna som arbetar för fred, för kvinnornas medverkan i fred
och för de frågor som är viktiga för fred. Samtalet skall handla om kvinnan,
inte om freden.
Sylvia Rönn är lågmäld. Hon är en av de kvinnor som arbetar
tillsammans utan att egentligen synas så mycket. Hon är en viktig del (kanske
den viktigaste) av helheten, en sådan som gör att föreningslivet fungerar. Jag uppfattar att hon gärna arbetar
tillsammans med kvinnorna i föreningen, att det tillför. Att det tillför både
för henne personligen, likväl som att hennes kompetens och hennes egenskaper
tillför till föreningens väl. Visst är det en fröjd, tänker jag, när rätt
kvinna finns på rätt plats. När kvinnan, förutsättningarna och platsen
befruktar varandra till något som ger mervärden. Visst är det en fröjd?
Sylvia är biolog, men också mentalskötare. Eller har varit,
eftersom hon nu har lämnat den delen av sitt liv sedan några år tillbaka. - De
båda riktningarna har varit roliga och gett tillfredsställelse i livet, säger
hon. - Jag kan inte rangordna dem. - Arbetet med kvinnor i föreningslivets famn
kom egentligen som en tillfällighet, berättar hon vidare, men det känns lätt
att arbeta med kvinnor. Det känns enkelt att arbetsfördela, liksom att arbeta
tillsammans. Hennes aktiva föreningsliv har funnits i Kvinnor för Fred (KFF),
där hon började på 80-talet. KFFs fokus och viktiga frågor tilltalade och
stämde med hennes eget fokus. Det rimmade med de frågor hon ville arbeta med.
Ja, hon tittade också på andra föreningar, men det var KFF som stämde bäst. De
gjorde aktioner, de var okonventionella, de hade en platt organisation som tilltalade
och det var lätt att komma till tals. Man kan också försvinna ett tag, för att
livet i övrigt kommer emellan, och sedan återvända i ett senare skede, med ny
kunskap och med nya uppgifter. KFF är en bra förening, som passar Sylvia bra.
Mitt hjärta slår en liten volt av glädje, när jag hör att det stämmer. Stämmer,
och är bra.
Jag frågar Sylvia vari hennes glädjefokus ligger, vad som får
henne att brinna. Ja, inte brinna till, som i att bli arg och frustrerad, utan
att brinna i glädje. Hon svarar att det är glädje att få arbeta med sådant man
vill förändra, som fredsfrågor och miljöfrågor. Hon skulle gärna se att
miljöfrågorna fick mer plats i arbetet, även om det till viss del redan finns
där genom t ex frågorna om kärnvapen och kärnkraften men också i arbetet med
eller kanske emot militärövningarna som sprider mängder av bly i markerna.
Miljöfrågorna behöver lyftas också i fredsarbetet. Ja, tänker jag, det är en
mycket viktig reflektion. Det är så
mycket som hänger ihop, som vi inte kan koppla bort för att vi vill fokusera på
fred. Det gör mig glad, när jag hör Sylvia tala om att det är viktigt att
miljön får fäste i fredsarbetet. Vi behöver hitta vägar för att få in det i
frågorna. Det finns där, men behöver göras tydligare.
Hon är också insyltad i Västsaharafrågorna. Jag ler inombords
när hon använder ordet insyltad. Det är ett fint ord, tycker jag. Hon är
insyltad så till vida att hon är KFFs representant i kommittén för Västsaharas kvinnor, som arbetar
för att stötta de Västsahariska kvinnor som lever sina liv i väntan på att få
sitt land åter. Många av dem lever i flyktingläger i Algeriet men också i sitt
eget land. Marocko håller hårt i Västsahara, fast det egentligen inte tillhör
dem. Den förening Sylvia är engagerad i bildades för att stötta kvinnorna på
deras väg åter till sitt land, men det tar en omåttlig tid eftersom Marocko
vägrar att släppa sin ockupation och världen och FN tyst tittar på. Under tiden stöttar föreningen de utsatta
kvinnorna och informerar oss andra om deras situation. Leendet inom mig
stelnar, när jag tänker på alla de kvinnor, barn och män runt om i världen som
inte får leva ett riktigt drägligt liv. Som lever i väntan på fred, och med
våldet överskuggande vardagen. – Men
visst är det fantastiskt att de ändå i något mått ses. De är inte helt ensamma.
Det finns många kvinnor runt om i världen som i det tysta, och ibland rätt
högljutt, aktivt arbetar för sina medsystrars väl.
Under 80-talet, när Sylvia påbörjade sitt engagemang i
Kvinnor för Fred, var det fler aktiva medlemmar, fler medlemsmöten och fler
aktioner än vad det är idag. Det var verkligen en stor och livfull förening.
Under 90-talet var hon inte lika aktiv, men det var inga problem att återkomma,
när hon så småningom fick rum för detta i sitt liv igen. Hon trappade ner sitt
arbetsliv några år innan hon fyllde 65 och blev mer engagerad hos KFF när Bibbi
Steinertz, tidigare mycket aktiv i föreningen, trappade ner sina åtaganden i
föreningen. Hon hittade sina uppgifter, kan man säga. Och det är viktigt, för
att kunna bidra rätt. Rätt kvinna på rätt plats, är ändå en ganska bra
devis. En vacker dag skall också Sylvia
trappa ner, men inte just nu. Sen, då när det är en ny tid i livet igen, kan
det vara dags för språk, t ex spanska eller något annat. Språk är kul,
obeskrivbart varför egentligen, men ändå kul. Det är kul att kunna göra sig
förstådd. Ja, språk tillför. Spanskan ligger först på tur.
Nu, sedan några år tillbaka, är hon kassör i KFF. Att gå från
biolog och mentalskötare till att vara kassör, är ju en liten
verksamhetsvridning, men hon kände sig bekväm i ekonomikänslan efter ett
uppdrag i en mindre roll inom organisationen. Därför tackade hon ja till
kassörsrollen. Nu känns det helt ok, även om det ibland känns som lite mycket
administration. Nej, inte för mycket, men ändå lite mycket. - Men, ja, det ökar lite,
allteftersom. På hennes lott faller pengarna, kollen och en stor del av den
administrativa ordningen. Medlemsregistret, ansökningar, redovisningar,
mailbevakning, posten, skattefrågor och en del annat.
- Ekonomi och administration – kassörsrollen - är en mycket viktig roll i föreningslivet, säger jag. Ja, hon är benägen att hålla med. Det är roligt också, säger hon, det känns viktigt och det är en bra roll där man får mycket information – men, det medför också ett stort ansvar. Men ja, jag är på rätt plats. - Det är också roligt att arbeta tillsammans med Lena Steinholtz Ekekrantz, som också finns med mig på kansliet. - Vi arbetar bra tillsammans, säger hon med glädje i rösten. Lena är uppenbart ett av de viktiga glädjeämnen som följer med ett bra föreningsliv.
Vänliga och kunniga medmänniskor, som tillför livsluft till dagen gör livet lätt att leva. Det behövs fler än en, för att det skall hända. Vi är ju sociala varelser. Här, i Sylvias förening, finns det uppenbart fler. Fler kvinnor, med kunskap, värme och glädje, som arbetar för fred och som tillför livsluft till varandra.
- Ekonomi och administration – kassörsrollen - är en mycket viktig roll i föreningslivet, säger jag. Ja, hon är benägen att hålla med. Det är roligt också, säger hon, det känns viktigt och det är en bra roll där man får mycket information – men, det medför också ett stort ansvar. Men ja, jag är på rätt plats. - Det är också roligt att arbeta tillsammans med Lena Steinholtz Ekekrantz, som också finns med mig på kansliet. - Vi arbetar bra tillsammans, säger hon med glädje i rösten. Lena är uppenbart ett av de viktiga glädjeämnen som följer med ett bra föreningsliv.
Vänliga och kunniga medmänniskor, som tillför livsluft till dagen gör livet lätt att leva. Det behövs fler än en, för att det skall hända. Vi är ju sociala varelser. Här, i Sylvias förening, finns det uppenbart fler. Fler kvinnor, med kunskap, värme och glädje, som arbetar för fred och som tillför livsluft till varandra.
Vad vore världen utan dessa fantastiska kvinnor – de som gör,
brinner och glädjer andra och varandra? Ja, utan dem vore världen ingenting.
Anette Grinde
- Kvinnor för Fred
- Nätverket för ett fritt Västsahara
- Västsahara enligt Wikipedia
- Styrelseporträtt Operation 1325 av Bibbi Steinertz
- Abf
- Kommittén för Västsaharas kvinnor
