24/4-25. Civilsamhälle, kultur och folkbildning.

Civilsamhälle, kultur och folkbildning. 

Varje dag är en ny dag. Vi öppnar ögonen, ser det vi har framför oss och undrar vad som är vårt. Vår trygghet, vårt ansvar, vår tillhörighet och vår roll. Jag tänker att jag har olika ansvar i olika grupper, men att jag alltid har ett ansvar. Jag behöver tänka till, förhålla mig och se vad som händer omkring mig, i det som är min och vår värld. Jag behöver hitta mitt sammanhang, se var och hur jag kan göra mitt bästa för rätt sak.

Just nu finns jag i bokhandeln. Där arrangerar jag föreläsningar, samtal, bokcirklar, studiecirklar (fokus folkbildning, ofta om klimat, demokrati, rasism, solidaritet, mänskliga rättigheter, mm, men också mängder av samtal om nyutgivna böcker i skiftande ämnen.) Vi skapar möten mellan föreläsare, samtalsledare, författare och intresserade människor med frågor som ligger i tiden. Nya böcker med viktiga frågor påkallar vår uppmärksamhet nästan varje dag, det finns mer att förkovra sig om. Vi skapar skav, lyfter frågor, möter andra och försöker hela tiden vidga vår insikt, lära oss mer. Om jag inte är öppen för det som händer omkring mig, så kommer jag inte att upptäcka det som behöver påtalas. Jag är bara en enskild människa, jag kan inte upptäcka allt. Men, när jag anstränger mig och ser till att ha kunnigt folk omkring, missar jag mindre.

Det är mitt eget ansvar att vara ansvarstagande, att göra: att se, svara, ge förslag, upptäcka, protestera, fråga och diskutera med beslutsfattare, mm. 

Vi hade Petra Carlsson Redell i bokhandeln, hon är präst, författare och ifrågasättare. Vi talade t ex om Svenska kyrkans försoningsprocess med samerna. Det gäller att få syn på sina egna fördomar, tänker jag allt oftare nuförtiden. Det är lättare att få syn på sina fördomar när någon pekar på dem. Är jag fördomsfull? Ja. Carlsson Redell pekade, jag såg. 

Vi hade Jesper Bengtsson i bokhandeln, demokratitalare, författare, fd ordförande hos Svenska PEN och Reportrar utan gränser. Vi talade om vikten av ett starkt civilsamhälle, det som är kittet mellan folket och staten, det som håller ögonen på demokratin och det som skapar hälsa hos befolkningen. Om det vill jag prata mer, vill du? 

Vi har arrangerat klimatsamtal utifrån Klimatboken. Det är en omfattande bok, vi läste med djupa suckar och omfattande diskussioner. Klimatet är inte en punkt, det är allomfattande. Vi måste, nu, samtidigt och igen lyfta väldigt många frågor. Det är en evinnerlig tur att vi alla är utrustade med olika kunskap så att var och en kan börja med sitt ämne. Det är viktigt att börja, ja, rivstarta och köra på, eftersom vi befinner oss i ett mycket allvarligt läge. Vi har inte tid att vela, säga att något annat är värre. Bestäm ditt spår, kör på. Säg inte att något annat är värre. Vi, jag, kan inte göra allt samtidigt. Kör på, sitt inte tyst, och hindra inte de påbörjade spåren även om du ser att annat borde komma först. Allt borde komma först. Vari ligger ditt intresse? 

Ibland fastnar samtalet, då behöver vi ta omtag. Jag vill att det ska vara framåtsyftande, ge någon form av åtgärd. Vem skriver en artikel? Vem kontaktar politiken? Vem samlar till en demonstration? Vad är en aktivitet eller demonstration? Är den lika för dig och mig? Grejen, för mig, är att inte tystna, inte ge upp. Grejen är att varje dag lära mig nytt, samtala om det och se om eller hur det ger fördel för världens väl.

 Välkommen, du nya dag. 

A..

#demokratitalare #civilsamhälle #klimatkatastrof #demokrati #yttrandefrihet #aktivism #opinionsbildning  

Trädfolket tar lagen i egna händer..

I dagens DN läser jag om trädfolket som tar lagen i egna händer. Sedan sex år tillbaka ockuperar klimataktivister en tysk skog med tusenåriga anor - nu vägg i vägg med en riktigt smutsig brunkolsgruva. Den retoriska frågan; Får man bryta mot lagen för att rädda planeten - ställs i artikeln.

Ja, äganderätten ställs mot frågan om vad människorna får göra mot naturen. Visst är det verkligen hög tid för oss att ifrågasätta det. Pengarna måste stå tillbaka mot frågan om vår natur, mot klimatet och vår framtid. Kommersen har spårat ur. Det måste dras i handbromsen. Det framgår av artikeln att det är sagt många gånger, att riskerna nu är avsevärda för att det blir superbesvärligt om vi inte stoppar utvecklingen. Ändå fortsätter bedrövelsen.

Civil olydnad är ett viktigt sätt att påtala problematik. Ja, det är olagligt eftersom man bryter mot lagen, men det förekommer och är ett viktigt sätt när alla andra möjligheter är uttömda, när parterna inte lyssnat på ett vettigt och konstruktivt sätt.

Vad är civil olydnad? Ja, du bryter mot lagen. Du gör det utan egen (direkt) egen vinning, du gör det för ett högre syfte och du gör det utan våld. Du gör det också öppet och tydligt, står för din handling och står ut med det straff som det riskerar att föra med sig.

Brunkol är uppenbart skadligt för oss alla. Jag hoppas att trädfolket i Tyskland vinner framgång i sina protester mot den absurda kommers som uppenbart skadar hela vår värld.

A..

Sjukhusläkaren 2017

Jag springer på tidningen Sjukhusläkaren nr 3/2017. Eller får ögonen på den när jag passerar. Den ligger i fikarummet och den tål att bläddras i. I tidningen finns flera artiklar om det fasansfulla terrordåden den 7 april 2017. En man med oförsonliga åsikter mejade ner människor i Sthlms centrum. Han skapade oreda, rädsla och sorg. Efter dådet kunde vi konstatera att staden, vi alla i staden - eller i varje fall nästan alla, inte tillåter oss att vara rädda. Kärleken och omsorgen frodades på gator och torg. Ja, sorgen kändes och syntes, men det gjorde också välmeningen, omsorgen och kärleken. Vi vill ha ett öppet samhälle, utan rädsla. Då måste vi verkligen hålla i det, tillsammans. Vi måste se och förstå att vi måste odla och måna om just detta.

Artiklarna i tidningen handlade inte företrädesvis om själva dådet, utan om hur vården och sjukhusen hanterade situationen. Några omständigheter gjorde att de klarade uppdraget ovanligt väl, även om de säkerligen är drillade i frågeställningen. De hade haft en utbildning alldeles innan. De var i en personalskiftessituation där både avgående och tillträdande var på plats. De var sålunda både drillade och det var ovanligt många på plats. Det gjorde att processen fungerade väl. Det är glädjande att läsa att de känner sig trygga, att de gjorde bra och rätt. Ja, det är verkligen glädjande. Det skapar trygghet också hos oss andra, som en vacker dag behöver den viktiga vården.

Ett under i den besvärande situationen på Drottninggatan var att det ändå var relativt få som skadades och dödades. Med den höga hastighet som mannen körde, det tunga fordon han hade försett sig med och med mängden människor på det långa turiststråket hade förödelsn kunnat bli mycket värre. Vi är alla så oerhört tacksamma att det inte blev så, men ändå så oändligt ledsna över de döda och skadade som drabbades av sorgen och förödelsen. De som råkade komma i vägen.

Den 7 april 2017 satt jag själv på kontoret uppe vid Östermalmstorg. Vi var alla chockade och letade efter nyheter. Rädsla, svårighet att få fram relevant information, ryktesspridning och ett havererat/överbelastat telefonisystem gjorde oss sårbara. Rädda och sårbara. Staden klarade ändå uppdraget väl. Vi alla gjorde det. Det gjorde uppenbart sjukvården och polisen också. Glädjande var också att mannen infångades efter en relativt kort tid. Han hann inte skada mer. Det är vi innerligt tacksamma för.

A.. 

• Stockholm 7 april 2017
• Sjukhuslakaren.se. 
• Stockholm 7 april 2017.

Vad är civilkurage för dig? Är det viktigt?

Jag läser i Fredsnytt nr 1/2017, Kristna Freds medlemstidning. Det talas civilkurage - om att stå upp när det blåser. I artikeln om Katharina Stark, en av Kristna Fredsrörelsens ickevåldstränare, talas om olika sätt och skäl att vara ickevåldsaktiv och att göra skillnad genom civilkurage. Det finns många sätt, små som stora. Det fina med ickevåld är att var och en kan göra sitt. Man kan ställa sig bredvid den som är utsatt, visa sitt stöd. Man kan uppmärksamma bristerna. Man kan bryta riktningen för den som utsätter, fråga om vägen eller tiden. Man kan vara flera som uppmärksammar och ser, runda och omringa, ta bort från situationen och att bryta hatet genom att se människan, få den att göra annat.

Ja, det är förstås inte lätt att göra rätt i en het situation, men tänk ofta på ickevåld, tala ofta om ickevåld och tala ofta om olika sätt att agera på när/om en situation uppstår. Sprid orden, igen och igen - civilkurage & ickevåld - för dig själv och andra - så kanske det landar rätt när situationen uppkommer. Lär oss att någonannanismen inte är en så smart företeelse.

Vad är civilkurage för dig? Är det viktigt? Varför är det viktigt?

För mig är det viktigt för att jag är en del av världen och därmed också har ansvar för den. Vi, som finns i världen, kan göra den bättre.

A..

Förbättringspotential. Civilkurage. Att göra skillnad.

Vi kan alltid bli bättre, tänker jag, när vi ordar om civilkurage. Sträva. Jag kan bli bättre, även om jag sedan tidigare aktivt har bestämt mig för att verkligen se till att jag inte bara står vid sidan om och betraktar när det hänt något som kräver en annan sorts uppmärksamhet.

Om någon behöver hjälp, så ska vi hjälpa till. Jag ska, när jag kan. Jag ska försöka, när jag ser att det behövs.

När en människa står med en karta och ser ut att inte ha riktig koll, så kan jag fråga om hen behöver hjälp. Det är inte säkert att jag kan hjälpa, men erbjudandet för den som får det kan göra skillnad. Det är viktigt. När någon skadas eller hotas, behöver vi stanna till och visa att vi bryr oss om. Hjälper. Det är viktigt. När vi ser att någon gjort fel mot någon eller något, behöver vi bistår. Ja, vi behöver bistå båda parterna, eftersom båda parterna behöver hjälp. Vi behöver i ett kort och tillfälligt läge med flera "stridande" inblandade inte ta ställning i en sak, men vi behöver ta ställning för människorna.  I en bilolycka till exempel, behöver vi objektivt hjälpa oavsett vem som hade rätt eller fel. Båda är sannolikt chockade, tror att de har gjort rätt, och behöver få över sig i det läget att de är "skyldiga". De behöver stöd, hjälp att summera situationen och bevis från båda sidor. De behöver kanske skrivhjälp, fotohjälp eller lugnandehjälp. Eller kanske skydd från någons aggressivitet. Eller vård för en skada, eller bara värme och omsorg från en annan människas själ. Eller kanske en filt och en stol.

Ja, vad nu hjälpen består i, så behöver den finnas. Från någon. Frågan är ofta vem denne någon är. Vi, och för mig jag, har det ansvaret, tänker jag. Vi, jag, kan inte bara stå vid sidan om och tro att någon är någon annan. Någonannanismen är inte en fungerande strategi för bra hjälp till en sakfråga eller hjälp till en person.

Häromåret blev jag vittne till en bilolycka. Jag tog min roll. Det kändes bra och viktigt. Jag och min vän blev en annan gång vittne till en annan bilolycka. Vi tog vår roll. Det kändes bra och viktigt. Igår blev jag vittne till en parkeringshändelse. Jag tog min roll. Det kändes bra och viktigt. Ja, det finns tillfällen när andra varit före och jag fått lämna platsen. Det är också viktigt att kunna göra. Lämna, för att inte vara i vägen, när vi inte har en särskild uppgift. Rätt uppgift vid rätt tid, i syfte att göra mer. Men, vi måste se att någon tar rollen.

Förbättringspotential. Civilkurage. Att göra skillnad. - Det är viktiga poänger.

Och att börja själv.

A..

Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma...

Jag går sakta nerför trappan, här hemma. Jag lever. Det är en ny dag, idag.

Igår var en sorgens dag, som vi inte kommer att glömma. Det kom oss så nära. Det skakade om oss, tog fram nya känslor. Alla hade sina mobiler i händerna för att informera sig och andra. Telefonkapaciteten havererade, överbelastningen var ett faktum, men sociala medier fungerade. Det gick att informera sig, även om mängder av rykten uppkom. Egna sanningar, obekräftade tolkningar som tog fart, florerade. Ryktesspridningen drev fort i rummen och över nätet. Vi letade information, tolkade det lilla som fanns. Människor var rädda, för sin egen säkerhet och för andras. Vi grät. Det gjorde ont.

Ett nytt sorts våld slog ner mitt ibland oss. Vi har sett det förr, men nu kom det nära. Ett våld av den där alldeles obegripbara sorten. Tillfälligheter avgjorde hur vi drabbades. Det förde oss samman, men skapade väldigt mycket rädsla. Rädsla. Låt oss hoppas att vi kan skaka av oss rädslan, när detta lagt sig. Att vi kan fortsätta att leva livet i acceptabel trygghet. Visst kan vi välja den riktningen? Ja, vi kan välja den riktningen.

Jag läser i DN att fyra människor dog, att flera ligger på sjukhus för sina skador och att en man är gripen. Jag ber idag för alla de människor som var mitt i, som chockades, dog och skadades och för alla de vänner och nära som är ledsna, förtvivlade. Jag önskar styrka till dem och oss alla för att klara sin/vår nya dag. Idag och nästa. Och nästa igen.

Jag ber att vi inte blir hatiska och förbannade, att vi istället låter omsorgen om våra och andras liv och hälsa vara i fokus. Låt oss skaka av oss rädslan, när detta lagt sig en aning, låt oss gå ut i livet igen.Vaksamma, men öppna och välkomnande. Låt oss leva våra liv i glädje, med ett övermått av omsorg om varandra. Vi kan inte skydda oss mot allt, helt uppenbart är det så, men vi kan se oss om en aning och se hur människor omkring oss mår.

Låt oss gå ut, stärkta av insikten att vi behöver vara just vaksamma, med öppna, vänliga och omsorgsfulla ögon. Att vi behöver betrakta varandra och bistå den som trillar iväg i extrema tankegångar - där livet inte är viktigt, där någon har större rätt än andra.

Gränsen mellan civilkurage och angiveri kanske ibland är hårfin. Angiveri är inte vackert, tänker jag, men civilkurage är det. Jag tänker att det är vårt ansvar att bära det - civilkuraget - i väldigt mycket högre grad än vad vi, några, inte alla, gör nuförtiden i vårt samhälle.

Se dig om.
Hjälp den som du har i ditt nära nätverk, som mår pyrt. Kan vi höja ribban i vår egna civilkuragenivå? Ja, det skall jag absolut göra. Jag skall absolut höja ribban i hur jag lever mitt liv, och i hur jag tar ansvar för att vi tillsammans kan leva bra liv.

Jag hoppas att fler gör det. Höjer ribban, för bra liv, tillsammans. Alla. Tillsammans - på vår gemensamma jord. I omsorg, i gemensam fred.

A..

Länkar & sån´t.

• Twitter om #OpenStockholm - #suicidprevention - #prayforstockholm - @krisinformation.
• DN. DN. Polisen. Krisinformation. DN. DN.

Civilkurage, ansvar och värderingar....

Miljö är viktigt, tänker jag. Det är mitt ansvar, tänker jag också. Ja, inte bara mitt ansvar, förstås, men jag kan inte lägga bort mitt ansvar. Jag måste ta det, som mitt. Du måste också det, tycker jag, för jorden är vår gemensamma plats. Vi kan inte lämna det till "de höga herrarna", eller ländernas ledning (där också kvinnor ingår, förstås) - om/när de inte aktivt fångar frågan.

Ansvarsfrågan återkommer i mitt liv. Det sägs ofta att det är någon annans; chefens, styrelsens, statsministerns, presidentens, mm, men också den är beroende av en puff, en motion, en höjd fråga (eller en höjd röst), mm. Personen är oftast inte själv, även om någon ibland driver ledningsfrågan själv med järnhand. I värderingsövningar (workshops med frågor om vem som är ansvarig), så är det oftast övervikt på att den lilla människan, jaget, har väldigt lite ansvar och det är ofta någon annan som ska, typ regeringen och internationella samfund, som t ex FN. Jag tänker att det inte fungerar så, att vi, jaget, måste göra det som måste göras. Ligga på, kräva och utmana. Annars riskerar det att falla mellan stolarna. Jag tänker också att jag blir frustrerad för att människor inte tar det ansvaret, att man så lätt kan välja bort att ta ansvar för allt annat än sig själv och det som finns allra närmast detta. Som om ansvaret inte sträcker sig längre än så. Och ibland välja bort också det, lägga sig själv och sina egna göranden helt i någon annans händer.

Har din organisation - förening, kommun, myndighet eller företag - en allvarsamt genomtänkt miljöpolicy? Har ni en miljögrupp som utmanar, frågar efter mer och strävar efter bättring? Om inte, varför?

Ansvar och civilkurage hör ihop, tänker jag. Jag tänker att det ingår i mänsklighetens, din och min, uppgift att ha tillräckligt med civilkurage, som i mod och känsla för ansvaret som mitt och ditt, att ta vår beskärda del av ansvaret för de viktiga frågorna. Inte bara att tiga och låtsas som om det faller på någon annan. Skärpet, slöseriet, kemikalierna, mm, ligger på mina axlar - och på dina. Det måste vara ett måste, eftersom vi bevisligen inte kommer framåt annars. Mod att fråga, mod att ifrågasätta, mod att uppmärksamma - och mod att göra, alla på våra olika (ickevåldsliga och vänliga) sätt.

Ställer du dig på den förtrycktes sida när du ser orättvisor, märkliga små obehagligheter eller förtryck? Ifrågasätter du det som händer, som du ser och borde förstå, eller står du tyst betraktande och låter det ske? Varför?

Värderingar ingår i tanketråden när vi talar om miljö, ansvar och civilkurage, tänker jag. Värderingar innebär att jag ställer mig frågan om vad som är viktigt i olika situationer, i olika organisationer och på olika platser; vad jag står för, varför och hur jag förhåller mig till det. Tycker jag att det är viktigt med rättvisa, mänskliga rättigheter, miljö, natur, trygghet, mm? Hur bryr jag mig om detta när jag kliver in i en ny miljö, en ny organisation, ett nytt jobb eller möter en ny människa? Hur driver jag mina frågor? Hur viktiga är mina frågor och hur viktiga är dina frågor? Hur driver du, jag och vi dessa frågor framåt?

Har du begrundat hur du står i miljöfrågorna? Vad tänker du om mänskliga rättigheter, allas lika värde? Har alla samma rättigheter eller hamnar någon utanför din radar? Varför?

Ickevåld ingår också i mitt koncept. Som i vill, ska och måste mer, som i göra och utveckla mer. Skapa mer ringar på vattnet, driva frågorna öppnare och högre. Jag tänker att frågan om miljö, ansvar, civilkurage och ickevåld hör ihop. Ja, det kanske de inte måste göra, men för mig gör det det. Jag tänker att det är viktigt att jag, och du, tar ett gemensamt ansvar för världens väl - för allas lika värde, för rättigheter, trygghet, mm och för att få slut på våldet och de besvärande krigen. Våldet leder ju inte någonstans, ingen blir vänligare mot den andre och ingen mår bättre av våldet och krigen.

Ja, ickevåldet är en del av grejen, tänker jag. Hur tänker du om ickevåldet? Är det vägen framåt för en fredligare värld? Hur är det möjligt att blunda när någon blir slagen eller förtryckt? Hur kan vi låta kommersen och ekonomisk tillväxt gå före tanken om människors hälsa, och jordens (naturens) och ekosystemens väl?

Vad krävs för att du - och jag - skall ta vårt ansvar för vår jord och för våra medmänniskor, förstå vikten av civilkurage och fundera kring den viktiga frågan om värderingar? Vad krävs för att vi skall stå för det som är viktigt - och vad är det som är viktigt?

För övrigt är du välkommen till Ekensbergskyrkan i Solna på torsdag. Tiden är 1900 och ämnet är kvinnors medverkan i fredsprocesser. Resolution 1325 alltså. Välkommen!

A..  


(9/4 2016. Sittandes på ett tåg mellan Härnösand & Sthlm, drygt försenat, men med ett fantastiskt vackert vårväder och underbara Sverigevyer utanför tågfönstret. Är det vår nu?) 

KAOS = Konfrontera - Avleda - Omtolka - Stödja

Utdrag ur Fredsnytt (Kristna Freds medlemstidning)
nr 2 - 2015

Kaos, i den här modellen, står för;

Konfrontera - lyft frågan
Avleda
Omtolka
Stödja - stöd den som har blivit förtryckt

Det är en ickevåldsmetod, där utgångspunkten är att ingripa när man ser saker hända som man inte håller med om. Det kan t ex röra sig om våld, kränkningar av medmänniskor eller förtryck av olika slag.

I frågan om civilkurage, som jag tycker är viktigt, ingår att ställa upp för varandra. Inte bara stillatigande titta på när det händer obehagliga saker i vår närhet. När någon utsätts är det viktigt att någon annan ser och ställer sig vid den utsattes sida. Att bara stillatigande betrakta eller vända ryggen till är, för mig, inte i sin ordning. Det är mänskligt ovärdigt, helt enkelt.

Ett problem är ibland att se, eftersom det ibland också ligger i den egna upplevelsen. Jag tänker ändå att det är viktigt att träna på att se & agera - hur upplever du en tveksamhet, tala om det, lyft frågan för att se att inget hände eller att något faktiskt hände som skadade eller skapade något som vi inte borde ha utsatt någon för.

Detta behöver vi öva på. Eller kanske bara jag, om du och ni andra redan är fullärda.

A..

Ickevåld

Ett fång blomster är bättre än hårda ord. 

Att reagera mot våld är sunt. Hur vi gör det kan variera. När vi gör det med våld blir vi en del av våldet, våldet som föder ytterligare våld. Att istället visa att man vill använda ickevåld, genom t ex samtal och lyssnande, skapar nya möjligheter.

Ordet ickevåld är en positiv term och står för något mer än bara frånvaro av våld. Det står för ett aktivt förhållningssätt, där man förutom frånvaro av våld i stunden också fokuserar på ett samhälle generellt utan våld. Ickevåldet ligger som ständigt fokus i bakhuvudet, för att alltid fundera på hur det kan användas, utvecklas och inte gå tillbaka till den vanliga tanken att möta våld och aggression med samma mynt. Våldet är inte en framkomlig väg.

Förändring genom ickevåld har lyssnade och samtal som grund. Även när det ter sig nästan omöjligt är det ändå den vägen vi skall fortsätta att vandra. Våld föder våld, precis som omsorg föder fortsatt omsorg och kärlek. Det sätt vi bemöter varandra på påverkar oss, gör vi det med våld eller hårda ord påverkas vi på ett sätt och gör vi det med omsorg och kärlek påverkas vi på andra sätt. Vi skall leva i samhället och på jorden tillsammans, vi har alla lika stor rätt till vatten, mat, rättigheter och resurser, även om mycket idag är orättvist fördelat och många ställs utanför t ex på grund av krig, felfördelade maktförhållanden och strukturer. Dessa bör ständigt uppmärksammas för att ge världens kvinnor, män och barn deras rätt till en möjlighet att försörja sig och få mat på bordet, skolgång, rent vatten, schysta toaletter och säkerhet i vardagen.

En viktig del i möjligheten att nå säkerhet i vardagen och därmed också kunna arbeta för att kunna försörja sig är frånvaron av krig och våld. Så mycket enklare det vore att hämta vatten och att gå till marknaden för att sälja sina varor, om man inte samtidigt riskerade att bli våldtagen på vägen. Samhällen, där våldet spirar, slår sönder förutsättningarna för ett drägligt liv. Det är en del av strategin, den som omöjliggör för familjerna att leva sina liv i dräglighet. Våldet drabbar alltid de oskyldiga, de som bara vill leva sina liv tillsammans, gå i skola, utvecklas och utveckla - tillsammans.

Ickevåld, lyssnande och samtal, är förutsättningen. Omsorg om varandra är förutsättningen. Insikten om att vi alla har samma rättigheter (& skyldigheter) är också viktig. Och att alla är lika mycket värda. Jag har inte mer rätt än du - och du har inte mer rätt än jag. Det behöver hela tiden synas, även om både du och jag är oerhört viktiga. Du och jag, och omsorgen om varandra.

Ickevåld kräver en aktiv tanke och en aktiv handling. Ickevåldet är aktivt, inte passivt. Det kräver att vi ser varandra, förutsättningarna i samhället och att vi på något sätt åstadkommer en positivt riktad handling när vi ser övergrepp, felaktigheter och ting som kräver en annan riktning.

A..  

#ickevåld

#fred

#civilkurage
#kyrkanstidning

Tiggeri; varför? Vems är ansvaret? Vad gör jag?

Jag besöker Rotary (Sthlm City första frukost) för att lyssna till ord om romer och tiggeri av Mats Åberg, fd ambassödör i Rumänien. Det är ett intressant ämne, högst aktuellt nästan var du än bor i Sverige numera. Vi ser dem numera dagligen, ofta många i varje liten stad.

Mats Åberg berättade att tiggeriet är organiserat, men inte utifrån brottsliga eller utnyttjande perspektiv. Familjen eller släkten samlar sig tillsammans, reser och bor tillsammans. Någon är överhuvudet i gruppen, köper en billig bil och ser till att de kommer iväg. De bor, lever och tigger tillsammans. Organiserandet innebär sålunda att familjen och släkten lever sina liv tillsammans. De reser för att de tror och hoppas att de genom detta kan skapa sig en bättre framtid.

Åberg berättar att det egentligen var bättre på kommunismens tid. Alla hade jobb och en inkomst. Det finns inte nu. De som saknar utbildning eller är dåligt utbildade hamnar utanför. Där hamnar ofta romerna. Det finns också en tradition av motvilja mot romerna, i Rumänien, vilket gör att de har svårt att få jobb. Tiggeriet blir slut det enda som återstår, som den enda möjligheten till någon form av försörjning.

I sin önskan att skapa ett bättre liv finns nu många här hos oss, i Sverige. De kommer hit för att de tror att de kan få det bättre här, tjäna mer. En dag i tiggeriets tjänst ger, säger Mats Åberg, kanske 80 kr. Tidigare kunde de skrapa ihop lite mer, men nu har det blivit så många som har kommit hit vilket begränsar inkomstmöjligheterna.

Vi har, säger Åberg, ett moraliskt och ett politiskt ansvar att hjälpa. Jag håller verkligen med honom. Huvudansvaret ligger, fortsätter han, hos Rumänien. EUs medlemsländer har ansvar för att föra en anständig minoritetspolitik. Det finns också en stor mängd EU-medel att söka för dessa ändamål, men Rumänien använder bara en bråkdel av dessa. Skälet är t ex att kompetens saknas i de rumänska kommuner som har människorna hos sig. De kan helt enkelt inte skriva dessa ansökningar. Åberg berättar att lokala Rotaryklubbar har bistått med hjälp till ansökningar om medel, bistått med microlån t ex för att driva ekologisk kycklinguppfödning och även hjälpt till så att romer fått id-kort vilket t ex gjort det möjligt för dem att göra anspråk på sina fastigheter. De lokala organisationerna, civilsamhället, är viktigt när samhällets officiella hållning brister.

Finansiellt kräver EU-medlen ofta 5% egenfinansiering och att pengarna betalas ut i efterhand. Detta innebär att landet måste ligga ute med stora pengar för projektgenomförandet. Rumänien har inte dessa pengar, vilket gör både projektansökan och genomförandet svårt.

Det ligger alltså mycket negativt emot romerna här; t ex låg utbildningsnivå, en allmän motvilja emot dem, EU-krav på egenfinansiering i projekt, svårigheter i ansökningsförfarandet och tillgängliga medel. Åberg säger att ca 650 000 romer finns registrerade i Rumänien, men att där säkert finns upp mot 2 000 000 romer. De vill helt enkelt inte registrera sig som romer eftersom det inte är till deras fördel. De törs helt enkelt inte erkänna sin bakgrund.

Åberg berättar att de bor i tältläger eller plåtskjul, under fruktansvärda förhållanden. Ibland har de en husvagn. Det blir kallare och kallare ute och snart är den kallaste vintern här. Det är fruktansvärt att se och veta att människor bor så, också här. Romerna kan sällan nyttjar de härbärgen som finns i Sverige, eftersom åtminstone hundra människor ibland står i kö för de ca 70-80 platserna och de ofta är 4-5-6 personer som inte vill dela på sig. Platserna lottas, vilket gör de väljer bort denna möjlighet när de inte vet att/om de får bo tillsammans.

Ingen vill tigga egentligen, men de tycker att de måste. De vill inte lämna sin plats, för t ex erbjudanden om korta jobb, eftersom de då upplever att de riskerar att förlora sin plats. De upplever ändå tiggandet som en garanterad inkomst, även om den är låg och uppgiften evinnerligt otacksam. Någon form av inkomst är ju ändå nödvändig för alla.

Mats Åberg, fd ambassadör i Rumänien, med tiggeri och romer som viktiga hjärtefrågor tackar för sig och har präntat nya tankar i våra huvuden. Jag vandrar själv vidare till nästa punkt för dagen men har svårt att skaka av mig frågan. Den finns ju högst närvarande hela tiden när vi rör oss i Stockholm.

Vad kan jag göra?

Jag kan t ex arbeta för att påverka våra politiker, i kommunerna, i Sverige och på EU-nivå. Jag kan också bistå t ex genom att engagera mig i någon av alla de organisationer som arbetar med människor i hemlöshet och utanförskap. Det finns många sådana, t ex Stadsmissionen, Röda Korset, m fl. Jag behöver också förhålla mig till den enskilda människan (alla) som sitter på våra gator och tigger; jag behöver se dem, säga hej och ge dem ett vänligt leende. Därutöver behöver jag ta ställning till om och hur jag vill hjälpa dem. Nej, jag kan inte hjälpa alla, men ur något mått kan jag hjälpa några. Vill jag göra det med pengar? Någon sade; det vi ger pengar till, är det vi får se mer av i framtiden. Jag vill inte se tiggeriet, men människorna behöver mat i magen, värme och någonstans att bo. De behöver pengar. Vi kan inte lämna dem tomhänta.

Jag väljer att se 1) hur jag kan bistå genom någon av de hjälporganisationer som arbetar med dessa frågor, 2) politiker- & allmänhetspåverkan genom samtal & debatt och 3) genom att ge några av dem en frukt minst 3-5 gånger i veckan.

Jag skall också läsa regeringens vitbok om romerna. Den berättar hur vi har behandlat dem förr. Åberg säger att han nu, igen, känner igen retoriken. Så får det verkligen inte vara.

A..

#tiggeri

#fattigdom

#civilkurage
Kyrkans Tidning

Njut....

Njut dagen som den är...
Plocka russinen ur kakan...

Låt inte sorgkanten ta kraften...
Plocka russinen ur kakan...

Njut dagens kraft
Njut av medmänniskornas glädje...

Tillåt...
Låt livet och omsorgen bära kraft...
Din och andras...

Tillsammans...

Låt högt i tak råda...
I varje stund...

Tillåt...
Dina medmänniskor...
Och dig själv...
Vara en unik kraft - med omsorg om sin nästa...

Tillåt inte...
Våldet och det egna väga högre...
än omsorgens makt...

Omsorgen om världen....
Omsorgen om människorna...
Omsorgen om livet...
Omsorgen om allas rätt...
till värdighet och liv...

Låt oss inse...
att ...

Budet om kärleken till vår nästa...
är det viktigaste av allt...

A..

Jag läser om fosforgranaternas fasansfulla verkningar....

Jag läser om hur det brinner. Brinner och fräter genom människorna. De civila människorna - män, kvinnor och barn - som drabbats av krigets övergrepp. Övergreppen av stora mått, när dessa vapen används i tättbefolkade områden och slår emot de civila. Män, kvinnor och barn som inte har del i konflikten mer än att de lever i det konfliktfyllda området. Män, kvinnor och barn. Vanliga människor, som du och jag, med en vilja att leva sina liv i fred och frihet.

Så ont det gör, att läsa om världens ständiga övervåld. När vi istället bara behöver bry oss om varandra.

Så ont det gör.

Hur kan man komma på iden att vräka kemikalier över människor?

Anette

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg.... hur skall de då veta....?

Fest. Vi samlas för en hel dags firande av vår 80 åring. Han har samlat alla sina barn och barnbarn. Vi möts för lugn, för historia och för fest. Han har, under det gångna året, tydligare sökt i arkiven. Han har forskat kring sina föräldrar och förfäder. Han har sökt, rest och funnit nya svar. Under denna födelsedagsdag delar han med sig av sin kunskap. Vi besöker nya orter, nya kyrkogårdar, och får en del ny kunskap oss till livs. Det är glädjande att lyssna, och jag känner en nyfikenhet att veta mer. I sinom tid kommer också jag att leta, rota, resa och fundera kring mina rötter. Jag hoppas då att 80-åringens letande finns dokumenterat i god ordning så att jag då, när tid och lust kräver åtgärd, inte behöver börja från början igen.

Efter dagen med kyrkogårdar och släktledskartor återvänder vi till festlokalen. Det blir ombyte och lite pyssel, innan vi är där. Det är då tid för att döpa 7-åringen i Friluftsfrämjarstugan. Det görs med en underbar ton. Prästen, från Svenska kyrkan, talar med klokskap. Det lilla yrvädret tar stunden på riktigt allvar. Det var en stund av allvar. En stund av insikt. Och en stund av glädje. Det lilla yrvädret är nu en del av ett särskilt gäng. Oavsett vad som händer i livet, finns han där. Och det är bra, särskilt för honom, att veta att han är en del i gänget som någon alltid bär särskild omsorg om. Där omsorgen är riktad till just var och en. Just också till honom.

Festen gick vidare. Från dopkalas till födelsedagskalas. Förrätt. Varmrätt. Tårta. Busande ungar. Spelande, sjungande, spexande och busande.

Så börjar några av de minsta små, spela extra teater. Små sketcher bara på skoj. Och de vuxna applåderar och skrattar. Men – nu börjar det göra ont i mig. Jag blir ledsen. Det skaver och jag undrar vilka signaler vi egentligen sänder. Det gör mig riktigt ledsen.

De små spelar. På lek. Glatt och bubblande, men där det finns ändå finns en form av omsorgsbrist i leken. Ett skott gör någon död. De vuxna skrattar och applåderar. De små spelar teater. Små stycken. Ett efter ett. Där alla slutar med någon eller någras död, ett skott, ett fasttagande eller liknande. Skratt och applåder, som uppmuntran och beröm från de vuxna. Inga ord eller samtal kring val av spel. Inte från någon. Inte ens av mig, som fann det ont och skavande.

Jag undrar. Hur får vi omsorgens kraft att verka i våra barn, när vi inte ber dem leka med omsorg i tanke och handling, istället för med våldets tecken. Även om det bara är på lek.

Det är bara på lek, säger någon. Låt dem leka som dem vill och känner för. Det är naturligt.

Måste vi låta leken som slutar med hårdhet och död vara en naturlig del av livet? Kan inte den stora omsorgen få ta över och istället vara den naturliga kraften i livet? Kan vi inte bestämma oss för att lämna all form av våld utanför vår värld? Utanför hela vår värld? Såväl i lek, som i tanke och i handling.

Det gör mig ont, att jag inte lyfte frågan – just där, just då. Det gör mig ont, att jag inte bar tillräckligt mod och kraft – eller vett - att ta den diskussionen just där och just då. Eller också var det fel tid, just då.

Men – jag vill inte fortsätta i den tystnaden. Så, jag ber att få lyfta den nu.

Om det inte börjar hos barnen - där de nu växer upp och blir, är, en produkt av tiden – var börjar det då? Tiden som bör visa tecken på ständig icke-våld, i tanke och i handling. Alltid. Utan undantag.

Om vi inte lär barnen att tänka i tankar om icke våld och omsorg – hur skall de då veta att omsorg om vår nästa alltid måste gå före varje handling och tanke där vi frestas att tänka i termer av hämnd och våld?

Eller är det inte så vi vill att det skall vara?

Anette

Ungdomsgäng terroriserar äldreboende i Trollhättan....

... med skott mot 90-årings fönster och handlingar mot personalen, som upprör och skrämmer.

Här finns ungdomar med vapen, utanförskap och grupptryck. Här finns människor med rädsla och frånvaro av tillräcklig handling. Här finns ungdomar och vuxna som måste finna sin väg tillsammans, med omsorg och spår av mening - tillsammans.

Det kan aldrig vara i sin ordning att ungdomar inte tas om hand i vårt samhälle. Inte visas den omsorg som sig bör. Inte fostras.

Vem bär ansvaret för våra ungdomar? Vem bär ansvar för just dessa ungdomar - som skrämmer och förstör? Som driver omkring, och hetsar varandra till nya skrämmande aktiviteter?

Var är föräldrarna? Var är skolan? Var är kommunen? Var finns det sammantagna ansvaret för just dessa ungdomar? Har de förringats till en budgetpost, som gått överstyr - istället för att aktivt finnas vid just deras sida?

Anette Grinde

Nyköpingsbors nyckeluppror drev nynazister på flykt.

Fantastiskt.

Man kan visserligen drista sig till att tycka att det är polisens sak att hålla ordning på medborgarna i landet, inte medborgarnas.

– eller är det verkligen så?

Kanske är det var och ens ansvar att stå upp för sina värderingar, och tydligt visa vad som är ok, och vad som inte är ok.

Nyköpingsborna har gått man, och kvinna, ur huse och visat vad som inte är ok. Högerextrema grupper, nynazister, är inte ok. Deras demonstrationer, deras ovärdighet i förhållande till andra och deras synlighet vill Nyköpingsborna inte veta av. Så de mötte dem. Inte med vapen och våld, utan med skramlande nycklar. Ung och gammal, sida vid sida, i protest mot främlingsfientligheten.

Låt oss följa deras exempel. Låt oss fredligt gå ut på gator och torg, varje gång främlingsfriheten visar sig.

Låt oss skaka våra nycklar, eller tyst och massivt visa att vi inte håller med.
Aldrig med våld.
Aldrig med hårda ord.
Aldrig med hat eller vrede i blick och handling.

Låt oss stå vid varandras sida.
I fredlighet och omsorg.

Anette Grinde
2008-03-16


Artikel i DN 2008-03-16
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=752366

Ensamhet....

Ofrivillig ensamhet. Den pinande tröttande tystnaden och ensamheten, som gör att det är nästan omöjligt att överleva dagen. Den som gör att tröskeln är för hög. Ingen riktigt ser. Ingen riktigt hör.

Den pinande ensamheten, som gör att varje stund mättas med tyngd. Tyngd, som sänker och trycker ner.

Där ute i bygden finns mängder av människor som är ensamma. Riktigt ensamma. Hur gör vi för att fånga, och se dem. Hur gör vi för att själva inte bli ensamma?

De finns i alla åldrar. Barn, utan vänner. Ungdomar. Vuxna. Och människor som förlorat sin levnadsvän på ålderns höst.

I stugor på landet och i lägenheterna i stan. Ensamt promenerande kväll efter kväll, eller sittande vid köksfönstret.

Det är var och ens ansvar att se till att vi inte är ”ensamma”, men ibland blir vi det. Våra fötter kan bära till Röda Korset, eller till kyrkan. Våra fötter kan bära till kurser, arbetsplatser och samtalsgrupper. Men ibland förblir de/vi ändå ensamma. De/vi når inte riktigt fram, på något sätt.

Frågan är hur vi, var och en, fångar ansvaret. Ligger ansvaret hos den ensamme att ”ta sig i kragen”, eller ligger ansvaret hos människorna han/hon möter?

När du ser en ensam människa. Hur tänker du då? Hur gör du då?

Känner du en ensam människa, som du inte riktigt fångar? Som du låter sitta där, kväll efter kväll.

Är det rätt, att/om vi gör så?

Anette Grinde
2008-03-07

Stäng din dörr, lås....!

Hur vill vi att vårt samhälle skall se ut?

Stäng din dörr, lås.
Stanna inte efter vägkanten, om någon fått problem.
Inse, att människor som en gång felat – alltid kommer att fela.
Förstå att brottslingar, är brottslingar – nu och sen.
Gå inte fram och lägg dig i, när du ser att brott begås.
Se bort, när något händer.

Se bort, när dina medmänniskor utnyttjas, skadas.
Använd hårda ord, oförsonlighet, vrede eller kanske t o m aktivt våld
– eller bara stillatigande tystnad
- för egen framgång, eller brist på mod att hjälpa din nästa.

Anse samhällets regelsystem som inte gällande - när det är dyrt, besvärligt och inte passande.
Kräv bidrag från samhället, fast vi kan klara oss utan dessa

Utnyttja.
Det som utnyttjas kan.
Låt vara, att människor skadas på vägen.

Är det så, vi vill att vårt samhälle skall se ut?

Vad gör du - idag - för att motverka den samhällsutvecklingen?

Anette Grinde
Ordf. Mångfald Tillsammans
2008-02-14

"Leva Sina Värderingar"

Henry - Röda Korsets tidning - nr 1/2008 - "Leva Sina Värderingar"

Jag läser i Röda Korsets tidning, Henry, om Röda Korset Motala som tog spjärn emot kränkningar, språkbruk och främlingsfientlighet.

I artikeln ställs frågan om Röda Korset kan lägga sig i, utifrån sin neutrala roll.
Svaret måste vara att det är deras, och vår - var och ens - skyldighet att lägga sig/oss i varje varje samtal, varje företeelse som kränker människor - barn eller vuxna, unga eller gamla - som i något avseende synliggjorts i vårt samhälle.

Varje oegentlighet är var och ens ansvar att uppmärksamma - inte bara ledande politiker och tjänstemän, utan även frivilligorganisationer som t ex Röda Korset, Rädda Barnen, Stadsmissionen, de olika trossamfunden, alla ideella föreningar, mm - tillsammans med varje ansvarstagande privatperson och företag i vårt samhälle.

Det kan inte vara "någon annans" ansvar - när vi ser att något är fel.
Det är mitt - och ditt.
Vi kan inte bara lägga det i händerna på någon annan.
Vi - var och en - måste göra.

Anette Grinde
2008-01-30

Inför en lag om Civilkurage Nu!

Peter Sitell skriver i DN 2007-10-20 – ”Inför en lag om civilkurage nu.” Jag ställer mig vid hans sida och ropar detsamma.

Inför en lag som kräver det självklara;
- att ingripa när människor utsätts för våld, oavsett anledning och slag.
- att ingripa när människor utsätts för orättvisor, oavsett anledning och slag.
- att ingripa när människor far illa, oavsett anledning och slag.

Att ingripa kan vara av olika slag, utifrån var och ens förmåga. Att skrika, att hindra, att tala, att böna, att skriva, att demonstrera, etc. Att helt enkelt ställa upp för var och en som drabbas illa i någon form.

En lag om Civilkurage är antagligen svår att formulera. Men – viktig! När vi inte längre tar ansvar för vår nästa.

Våldet.
Hemlösheten.
Tjejerna som klär sig utmanande för att få sin uppmärksamhet.
Droger och alkohol.
Killarnas utnyttjande och svårighet att betrakta ett nej som ett nej.
Utanförskapet.
Barnen som far illa.
Mm.

Det känns inte rätt att det alltid är någon annans ansvar – än ditt och mitt – att hjälpa de som har det tufft eller far illa.

Det är tid för en lag.

Anette Grinde
2007-10-20